För en pensionär finns inga mellandagar

Mellandagar, heter det. Men för en pensionär finns inga mellandagar, inga semesterdagar att ta ut för att maximera ledigheten mellan helgdagar. Alla dagar är lediga dagar. Alla dagar är en värdefull gåva, så försöker jag tänka. Konsten är att ta tillvara dem.

Nu är det tisdag eftermiddag och mörkret är kompakt utanför fönstren. Kanske att det var ljust lite längre idag, trots regnet. Vi hann gå en rejäl runda innan det tog i ordentligt. 

Julfirandet har varit annorlunda här, som för de flesta. Vi samlades alla mitt på dagen på julafton för korvgrillning i trädgården. Det blev lyckat, trots gråväder och kyla.

Nu skyndar sig årets sista dagar mot det nya året. 

Jag har läst ett par deckare, i väntan på några beställda böcker. Och så har slumpen lett mig till Erich Auerbachs "Mimesis - verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", pocketutgåva från 1999, 600 sidor i minimal typografi. På försättsbladet finns ett "Grattis på 55-årsdagen!" från sönerna. Boken ser oläst ut och mycket riktigt har jag bara läst den avslutande essän, "Den bruna strumpan", om Virginia Woolfs "Till fyren". 

Nu läser jag den inledande essän, "Odysseus ärr", där Auerbach, utifrån episoden i "Odysseus" där den gamla trotjänarinnan Eurykleia tvättar den återkomne Odysseus fötter och då känner igen honom genom det ärr på benet som ett vildsvin givit honom i unga år, jämför den homeriska stilen, sättet att framställa verkligheten, med de gammaltestamentliga bibliska berättelserna.

"De båda motsatta stilarna utgör grundtyper: Den ena återger fenomenen utförligt beskrivna, jämnt belysta, förbundna utan luckor, fritt utsagda, i förgrunden, entydiga, men ger inte mycket av historisk utveckling och mänsklig problematik. Den andra utarbetar somt, mörklägger annat, återger lösryckta delar,  låter det outsagda verka suggestivt, är bakgrundsdiger, mångtydig och i behov av tolkning, gör anspråk på att skildra världshistorien, utbildar föreställningen om en historisk utveckling och fördjupar problematiken."

Att läsa och lära är ett sätt att ta tillvara dagarna. 

För övrigt önskar jag redan nu dig som läser det här ett gott nytt år!

Bildningens sedimentering

Torsdag eftermiddag. Det skymmer och mörknar hastigt. Regnet porlar ner i stuprören. Det har regnat hela dagen och ser ut att fortsätta. På radion den ena presskonferensen efter den andra om smittläget. Är det konstigt att jag flyr in i läsning? Efter de något pessimistiska orden om läsning i föregående blogginlägg är det kanske dags för mer positiva. 

Den bok som jag lite slumpartat har kommit att läsa efter "Renegater" är något helt annat.

Norman Hampson: "Upplysningen. En analys av dess attityder och värden", utgiven av Brutus Östlings bokförlag Symposion 1993. Varför just den? Kanske för att den stod i hyllan på armslängds avstånd från läsfåtöljen och för att jag fångades av titeln och för att jag tror på växelbruk mellan skön- och facklitteratur och för att jag fortfarande drivs av en vetgirighet som inte tycks avta med åren.

Jag läser ju inte för någon tentamen, utan bara för att tillfredsställa vetgirigheten. Om sedan något stannar kvar, vilket jag ändå tror att det gör, så kanske man kan se det som en sedimentering, en bildningens sedimentering, där när vattnet sjunker undan ett nytt tunt skikt av kunskap läggs till de tidigare, ett ytterligare skikt till de som redan lagrats där.

Att läsa så, utan styrande krav, av bara lust och nyfikenhet. Att stanna upp, begrunda och fundera, och sen läsa vidare. Kanske skriva några rader här i bloggen. Vad mer kan jag begära?

Begrunda? Hur ofta används det ordet numera? Här ett utsnitt ur Svenska Akademiens ordbok, tryckt 1915:

"(grundligt) tänka l. reflektera på l. öfver l. rikta tanken på l. öfvertänka l. öfverväga; göra till föremål för eftersinnande l. eftertanke; grunda på, fundera på l. öfver; besinna; särsk. med afs. på ngt som eger en djupare l. ej i öppen dag liggande innebörd l. betydelse."

Klas Östergren: Renegater

Nu har jag läst klart Klas Östergrens "Renegater". Om inte sträckläst, så i alla fall läst så fort jag fått tid att läsa. Det är den värd.

I romanens inledning befinner sig romanens Klas Östergren på sin gård i Skåne. Det är under den extremvarma sommaren 2018. Han sköter om sina odlingar och skriver på en roman om skandalen kring försäljningen av JAS Gripen till Sydafrika 1989, en soppa med mutor och bulvaner och en misslyckad PR-satsning och den famösa svenska artistkonserten med tre betalande i publiken på en arena som tar trettiotusen. 

I fokus står reklammannen Torsten Ljung, Östergrens sagesman i den här historien, och en av dem som råkar illa ut, riktigt illa ut, ett offer för Maktens hänsynslösa nedtystning och igensopande av spår. 

Henry Morgan, den mytomspunne från "Gentlemen" och "Gangsters", kommer en dag gående fram till gården, åldrad, iklädd tyroleroutfit, på fotvandring från sin exil i Wien, där han varit omhändertagen och behandlad av en den politiska maktens städfirma efter ett utpressningsförsök. Nu är han på väg till sin vuxne son som han aldrig träffat, uppe i ett norrländskt alternativsamhälle, för att söka försoning.  

Han blir kvar som arbetande gäst på gården. Men hans ärende är också att överlämna en begäran från Maktens representant Envoyén om att Östergren ska skriva en rapport om sin syn på de nyligen timade händelserna i Svenska Akademien under Metoo. 

Historien om JAS-skandalen avbryts så, efter fyrahundråttioen sidor fyllda av både action och stillsam reflektion, av en etthundrafemtiosidig rapport, som är en infamt rolig skildring av författaren Klas Östergrens syn på händelserna, med aktörernas namn utbytta till gräsnamn. Östergren är Herr Svingel, Sara Danius är Fru Råg och Horace Engdahl är Herr Styvrepe. Även Jean-Claude Arnault figurerar, benämnd "klubbvärden" och den som bland annat gillrar en "honey-trap" mot Östergren. Den korruption, de intriger och den skoningslösa maktkamp som vi följt i medierna blir här belysta från insidan. Men Östergren är inte ute efter att moralisera, han vill återge vad som skedde, och har också tvivel om sitt eget agerande.

Därefter återupptas storyn och när Östergren sedan på senhösten efter att ha skjutsat upp honom ska lämna av sin besökare Henry Morgan till mötet med sonen, anförtror denne honom om att han tror att rapporten kanske bara var ett sätt för Makten att skjuta upp publiceringen av romanen - den skulle kanske annars ha påverkat valet i september 2018. 

Boken är omfångsrik, som sagt, sjuhundrafyrtiosex sidor och visst sjunker tempot ibland och utvikningar och sidospår får ta stor plats, men å andra sidan tror jag inte att Östergren kan skriva så att det blir ointressant - den tålmodige och kloke läsaren förstår att sänka tempot - och läsning är ju ingen kapplöpning.

Och som alltid efter att ha avslutat en längre, mer engagerande, läsning så uppstår hos mig en tomhet, eller kanske inte en tomhet, men ett tillstånd där det lästa stannar kvar, samtidigt som det avtar, så småningom bleknar alltmer, och jag får en impuls att genast börja om från början och läsa om boken, för att jag vill ha kvar helheten, hela bilden, inte bara delar, delar som glider isär och som jag till slut har svårt att passa ihop i mina försök att rekonstruera helheten, försök som - det borde erfarenheten ha lärt mig - är futila. 

Mot den känslan av tomhet finns bara ett botemedel: att börja på en ny bok. Som vid avslutad läsning...

                                                                       

                                                                                 *

För övrigt är detta det trettionionde inlägget för året, vilket är lika många som föregående år. Det trodde jag inte.

Sent torsdag eftermiddag

Sent torsdag eftermiddag. Mörkret tätnar långsamt. Jag slår mig ner, tänder läslampan och börjar läsa Klas Östergrens "Renegater".  Läsningen är en belöning efter fullgjort nyttigt arbete. Luther är nöjd.

Det är en ren njutning att röra sig in i Östergrens språkvärld. Från sidan 117 klipper jag ut denna typiskt Östergrenska meta-reflektionen:

    "Frågan huruvida det är möjligt att frilägga, isolera och ge en enskild handling en uttömmande beskrivning ser man sällan besvarad på något övertygande sätt. Författare och advokater och diverse utredare gör sina försök, utifrån olika filosofiska och rättsliga principer. Frågan är aktuell för alla som bestämt sig för att skildra ett händelseförlopp; var man rimligtvis bör börja, vad det är för initial rörelse i universum som utgör första länken i en kedja av reaktioner. Man måste överväga alla omständigheter som kan vara relevanta. Men konstnärliga val, beträffande allt från enskilda detaljer till övergripande perspektiv, lämnar bara provisoriska svar, vart och ett otillräckligt, de utgör bara bitar av den kod som programmerar en berättelse, men tillsammans kan de få en världsbild att framträda.

    För den som dagligen står inför problemet blir det nästan omöjligt att betrakta ens ett passivt objekt utan att se det inbegripet i ett mönster av handlingar, utförda, pågående och planerade. Ju mindre uppenbart sammanhanget är, desto mer nödvändigt kan det vara att klargöra det. Varje företeelse har en bakgrund, hur dunkel den än kan synas vara. Om den saknas blir själva tomrummet en bakgrund i sig, ett tomrum som gapar och skriker om att fyllas av innehåll."

Vid Rörsjön

Fyra minus i morse. Vindstilla, grå himmel. Full aktivitet vid fågelmaten. Och för första gången i år kom två domherrepar fram. 

Igår gick vi i skogen. Bland annat för att "ljuset ökar mängden kväveoxid i blodet vilket har positiva effekter på blodkärl och cirkulation och/eller möjligen också att solen ”triggar igång” kroppens belöningssystem och att detta motverkar effekter av skadlig stress. En annan viktig faktor kan vara att solljus krävs för bildning av livsnödvändigt D-vitamin. Solstrålningen består av synligt ljus med olika våglängder men där finns även osynligt UV-ljus som när den träffar huden omvandlar kolesterolliknande molekyler till ett förstadium av vitamin D".

                                                                Vid Rörsjön.

 

Nekromanti (†)

Som en så gott som ständigt läsande (och som i viss mån tidsneurotiker) har jag alltid en längre eller kortare kö av böcker att läsa, vars ordning jag sällan bryter. Ett ständigt undantag är dock när ett nytt nummer av tidskriften Essä kommer i brevlådan. Då blir jag genast sittande med den. 

Nummer sju av Essä har som vanligt en "källtext" som ett antal skribenter kommenterar eller anknyter till.

Källtexten den här gången är bara ett tecken:  (†) , ett tecken som i ordböcker markerar att ett ord är "dött" eller i alla fall föråldrat. Som alltid är det här numret läckert formgivet, den här gången med kongenialt svarta sorgkanter.

En av skribenterna, Karin Westman Tikkanen, skriver bland annat i sitt bidrag att tecknet som ser ut som ett kors har en lång historia och att det egentligen inte har något med det kristna korset att göra. Det har enligt traditionen sitt ursprung hos den grekiske grammatikern Zenodotos från Efesos (ca. 325-260 f. Kr.), förste föreståndaren för biblioteket i Alexandria, som uppfann ett tecken för att markera felaktigheter i sin kritiska granskning av manuskript av Homeros.

Nils Håkansson bidrag är betitlat "Språknekromantin - spridda iakttagelser inför en språkpuristisk etik". 

Nekromanti? Begreppet är sammansatt av grekiskans nekrós ("död") och manteía ("spådom", "förutsägelse"). Håkansson vill föreslå en ny användning av begreppet - språknekromantikern  som "ägnar sig åt att väcka liv i döda ord och språkformer."

Detta och mer därtill om språk och språkhistoria gör att jag ännu en gång blivit glatt överraskad och imponerad av gänget bakom den geniala idén med tidskriften Essä. Måtte den överleva och fortsätta.

 

Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt

Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt utanför fönstren. Vinden hörs fortfarande i träden. Jag läser de sista sidor i Nina Björks "Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska" (Wahlström & Widstrand, 2020). Lugnt och metodiskt resonerande plockar hon isär och visar upp motsägelserna i liberalismens försvar för det kapitalistiska produktionssättet. Om man efter att ha läst boken ordentligt fortfarande är övertygad liberal, så är man... ja, jag vet inte vad jag ska använda för ord. Nu är jag ju inte övertygad liberal. Övertygad socialist i någon mening. Men inte lika optimistisk som Nina Björk. 

För övrigt är jag nu, äntligen, så gott som klar med mitt bidrag till släkthistorien. Jag har, som jag nog nämnt här tidigare, skrivit om min farfar och hans bröder som i början av förra seklet reste till Amerika för att tjäna pengar eller utvandra för gott. Det mesta av jobbet har varit att lära mig att utnyttja de fantastiska möjligheter till släktforskning som finns. Men även skrivandet har tagit tid. Stränga krav och klen förmåga är ingen bra kombination...

Dagens vandring mellan Svenshult och Skråmered

Onsdag kväll och jag är lite mör i benen efter ännu en etapp på Hallandsleden. Dagens vandring mellan Svenshult och Skråmered var ändå utan större strapatser, ganska slätt och lättgånget. Sju, åtta grader, lite vind och en låg och tätgrå himmel. Ett och annat regnstänk. 

Detta projekt, att bit för bit gå från länsgränsen i norr till länsgränsen i söder, närmar sig nu sitt slut. Nästa vecka eller så kommer vi att gå den sista sträckan upp på Hallandsåsen. 

Om det är något i vardagen som jag ser fram emot, så är det våra vandringsdagar. Att förflytta sig på det här långsamma sättet och med sinnena öppna för naturens skiftningar lära känna landskapet, att stanna till, att iaktta och samtala, det är ett utmärkt botemedel mot höghastighetssamhällets stress.

En av mina medvandrare frågade om jag skrev något i bloggen nuförtiden. Jag svarade att, nej, inte så mycket. Och så är det. Det blir enkla rader som dessa.

                                                                    Bron över Blankan

Det är dags att gå ut i skogen och hämta granris för att lägga på gravarna

Allhelgonahelg. Det är dags att gå ut i skogen och hämta granris för att lägga på gravarna. Och att minnas de döda. Det är ju bara där, i våra minnen, som våra dödas korta eviga liv finns. Det dör med oss och förhoppningsvis kommer vi i vår tur att leva kvar en tid i våra barns minnen.

Vilket kan bilda en osökt övergång till att berätta att jag så småningom läste klart Martin Hägglunds "Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet" (Volante, 2020). Den inledande entusiasmen försvann. Det var alltför många sidor som hamrade hem poängen att vi har ett enda liv där det är vårt ansvar att göra gott och att inte göra ont och att evigt liv är en logisk omöjlighet och att ett antal stora tänkare tänkt fel. 

Som materialist är jag inte rätt målgrupp för den grundläggande argumentationen. 

Sen kom kapitlet om demokratisk socialism. Där målas upp en utopi, en världsomspännande falangstär där ett "vi" bestående av altruistiska framtidsmänniskor diskuterar hur "vi" ska fördela arbete och välstånd, av var och en efter förmåga och till var och en efter behov. Inget fel i att tänka sig en bättre framtid. Men det finns ett stort glapp här. Vad talar för att världen rör sig i denna riktning? Ingenting. Tvärtom. Den stora och svåra frågan är vad vi kan göra nu.

Detta var en orättvis betraktelse som inte tar upp det som ändå är intressant. Symtomatiskt kanske, för en som lagt ännu ett decennium bakom sig och som i de stora frågorna bara ser i svart. 

För övrigt flyr jag in i skönlitteraturen. Mest behållning har jag fått av Klas Östergrens Österlentrilogi, "Ankare", "Handelsmän och partisaner" och "Under i september". Eller "fylletrilogin", som jag hellre kallar den. Böcker utan ett nyktert ögonblick, som Östergren sa i en intervju, om jag inte minns fel. Inte helt enkla att läsa, men jävligt bra. Stream of near-unconsciousness.

Det var en fin dag

Det var en fin dag, en dag med lätta moln och en varm och vänlig höstsol. Lönnarna i allén bjuder varje år på sin långsamt skiftande färgprakt. Efter förmiddagens vandring med goda vänner längs havet i naturreservaten mellan Gamla Köpstad och Träslövläge, med medhavd lunch, har vi ägnat oss åt gräsklippning, kanske den sista för året, och lövräfsning. Kastanjerna är väldigt frikostiga, både med löv och kastanjer. Det är ett visst jobb varje höst, men jag vill inte vara utan de stora gamla träden. De har funnits här före min tid och de kommer att finnas här efter min tid. 

Vad tycker ni om den här boken?

Jag hade bestämt mig för att inte läsa den här boken som så många talar om. 

Men så föll jag till föga. Och nu läser jag, med stigande intresse och respekt. 

Är det någon i min högt bildade läsekrets som läst? Vad tycker ni?

Det vi inte kan råda över

"Genom att vi senmoderna människor på samtliga nämnda nivåer - individuellt, kulturellt, institutionellt och strukturellt - strävar efter att göra världen förfogbar framstår den alltid som en 'aggressionspunkt' eller en rad aggressionspunkter, det vill säga objekt som det gäller att få kunskap om, uppnå, erövra, behärska eller utnyttja. Och just därigenom tycks 'livet' - det som bildar erfarenheten av det levande och av möten, det som möjliggör resonans - dra sig undan från oss, vilket i sin tur leder till rädsla, frustration, vrede, ja, förtvivlan, vilket sedan kommer till uttryck i blad annat vanmäktiga politiska aggressioner."

Igår satt jag i den varma höstsolen på altanen och sträckläste den tyske sociologen Hartmut Rosas nya bok på svenska, "Det vi inte kan råda över - om vårt förhållande till världen" (Daidalos, 2020). Det är en spännande bok. Efter bara en snabb genomläsning ska jag inte försöka sammanfatta, men det handlar om hur strävan att göra världen "förfogbar", dvs kontrollerbar, underkastad vår makt, samtidigt innebär att vi förlorar kontakten med det "oförfogbara", det som vi inte kan råda över. Och det är i spänningen mellan det förfogbara och det oförfogbara som vi kan uppnå "resonans", nå fram till en äkta upplevelse av världen. 

Ett näraliggande exempel på det oförfogbara, det som vi inte kan råda över, är naturligtvis den pågående Coronapandemin. Den är en aggressionspunkt, en frustrerande käpp i hjulet både för enskilda människor och för det kapitalistiska systemet, som kräver säkerhet, kontroll och långsiktighet. "Vi måste få ett slutdatum!", lyder det fåfänga kravet.

Det är sådana här brett civilisationskritiska böcker som jag gärna fastnar för. 

För några år sedan läste jag Rosas "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos, 2014).

Och skrev några rader om den här.

De reste till Amerika - lite släkthistoria

"Vår bostad i Wisconsin" står det på baksidan av fotot. Stugan ser inte riktigt färdig ut. Plankväggar, spåntak. Är det ett skorstensrör som sticker upp till vänster? Där står och sitter de i alla fall.

Längst till vänster farfars halvbror Bengt. Bakom honom, halvt skymd, "en okänd". Sedan farfar Johan, farfars bror Birger och till sist, en bit från de andra, halvbrodern Nils Petter. Det är något eller några år efter 1903. Bengt och Nils Petter har redan varit över en eller ett par gånger. Nu har Johan och Birger följt efter. 

Platsen är ett skogshuggarläger i Bibbon, Wisconsin. Bengt arbetade senare som snickare och skulle återvända till Sverige och bygga ett hyreshus i Oskarström. Birger blev kvar i USA, arbetade bland annat som spårvagnsförare och mekaniker i Saint Paul, Minnesota. Farfar Johan arbetade även i jordbruk och som vaktmästare på Bethesda hospital i Saint Paul. Återvände 1908 till Oskarström där han kunde köpa ett småbruk som gav en mager försörjning för en familj med till slut åtta barn.

Varför jag inte skriver

Jaså? - jaha, så den här sidan laddas forfarande ner, trots att jag inte har skrivit något på länge. 

När jag nu skriver så är det bara för att förklara varför jag inte skriver. Hela den här pandemivåren och sommaren har jag haft en känsla av att det här är ett tillfälligt uppehåll, ett slags undantagstillstånd, en tid att bara vänta ut normalitetens återkomst. 

Nu börjar jag mer se detta som en illusion. Att det är lika bra att inse att normalitetens tid är förbi. Utan att  närmare precisera eller gå in på detaljer så tror jag att "allting" bara kommer att bli värre. Läsningen av en morgontidning, vilken dag som helst, är nog bevis för den saken.

Under den här tiden har jag väl läst en och annan bok, tänkt en och annan tanke, men att formulera något vettigt och för andra läsvärt, nej, om jag någonsin haft förmågan, så har jag den inte nu.

Mina dagar fylls av praktiska ting. Vi har installerat jordvärme och återställande av trädgård och altan har tagit tid. Målning, snickrande, reparationer. Vi umgås med barn och barnbarn, vandrar med vänner i det halländska landskapet, upplever naturens förändringar. Det är ett gott liv.

Nu, tisdag kväll, efter en varm och solig dag, vitnar himlen långsamt och luften blir svalare. Den stora lönnen har börjat skifta färg. Kastanjerna faller till marken. På fälten är skörden bärgad och plöjningen påbörjad. Kommer hösten att bli som höstarna brukar bli, kommer ett annat, klarare ljus, en stillhet, ett lugn?

Kvällen kommer med moln och svalka

Ännu en dag med extremvärme. Ingen dag för utearbete. Men årets skörd av lök är bärgad och hänger på tork. Kvällen kommer med moln och svalka. Jag sitter vid trädgårdsbordet och ser blodboken släppa ner sorgsna, förtorkade löv på gräsmattan. Växtligheten känner av värmen. Alltför tidig höst. Havren på Sandgärdet är tröskad. Halmen ligger i solbelysta, gyllengula strängar.

Jag läser, än en gång, Lars Gustafssons "Strandhugg i svensk poesi. Femton diktanalyser" (1976). 

Han skriver bland annat om pseudonymen Skogekär Bergbos "Wenerid: Tionde sonetten", som han menar är en drömdikt, en dikt som skildrar en dröm, att den har "något av drömscenens blida obeveklighet". Om den vackra raden: 

                                "Och så milt leende sig saktelig från mig vänder."

skriver Gustafsson: "Kanske var det detta som den okände poeten innerst inne ville: att hon skulle vända sig bort, att han skulle få vara ensam med sin kärlek, ostörd av den oberäkneliga verklighet som en älskad kvinna alltid rymmer."

Himlen vitnar långsamt. Det är en kväll för eftertänksam läsning. Jag sitter kvar länge.

Om någon nu undrat

Bloggen ligger i träda. Jag har för mycket att göra. Jag har varit hantlangare åt grävaren när vi installerat jordvärme. Och så har jag av en mycket energisk äldre släkting dragits in i ett släktforskningsprojekt. Som trots min inledande skepsis blivit allt mer intressant. Det blir inte mycket tid över. Om någon nu undrat.

Om en fördel med att vara dum

När jag inte målar på söderväggen, renoverar trädgårdsmöbler eller sysslar med andra praktiska ting tar jag, när tid ges och sinnet är det rätta, på måfå en bok ur hyllan och läser en stund. Omläsning är ju den bästa läsningen. Åtminstone för en som är så dum att han har glömt det mesta. Då är det inga problem att hitta läsning.

Det är dags att måla om den långa söderväggen

Det är dags att måla om den långa söderväggen. En av sönerna på ställning, jag på marken. Äkta linoljefärg, ett segt jobb. Linoljefärg ska strykas mycket tunt. Men det är gott att arbeta tillsammans. Lite småprat, Bob Dylan och Van Morrison i högtalarna. Nu är första strykningen klar. Väggbrädorna från Pariskommunens dagar får förlängt liv.

Vissa sommarkvällar

Vissa sommarkvällar, när vinden har mojnat och solen står lågt och ljuset mellan träden ger stammar och grenar och löv en tydlighet, en skärpa i konturerna och ett djup i färgerna som inte finns där under dagen.

I denna kvällens stillhet och tystnad kan jag, om jag stannar upp, känna att gränsen mellan mig och naturen nästan försvunnit och att det finns ett annat sätt leva, att alla dagens nödvändigheter inte är nödvändiga.

Det är som om träden omärkligt tagit ett steg närmare mig. Luften sval och klar och lätt att andas. Och den ensamma fågeln som sjunger inne i snåret sjunger bara för mig.

Repris: Tage Aurell

Tiden bara går, medan jag sysslar med annat. Det får bli en repris, från sommaren 2016. Eftersom några av er ännu besöker den hör avtynande bloggen...

Sommaren är lästid. Ledighet och lästid. Så har det alltid varit. Sena, ljumma, ljusa sommarkvällar när man kan sitta ute och läsa så länge man kan se texten. Stillheten, tystnaden, den djupa koncentrationen.

Men inte den här sommaren. Kanske för att jag numera, sedan snart ett år,  alltid är "ledig". Kanske för att jag har för mycket tid? Nej. En av de mindre angenäma erfarenheterna av mitt första år som pensionär är att jag inte har mer tid. Eller, snarare, att tid fortfarande är en knapp resurs. Jag vill ha mer tid.

Jag har läst färre böcker det här första halvåret än någonsin tidigare. Det låter väl inte så alarmerande, men för mig är det lite oroande. Håller jag på att bli en annan människa, en icke-läsande människa?

Knappast. Men jag har svårt att hitta den rätta läsningen, de rätta böckerna. Och lätt att syssla med alla de många praktiska saker som, om än nödvändiga, inte borde ta så mycket av min knappa tid.

Det har blivit en del omläsningar. Tage Aurell hittade jag tillbaka till genom hans "Fransk bilderbok" och läste allt vad denna sparsmakade klassiker publicerat. Vilket inte är mycket, kanske fyrahundra sidor, allt sammantaget. Framförallt de kortare berättelserna är mästerliga, inte ett ord för mycket, men med ett stort djup, en ömsinthet i skildringen av livets villkor, människors drömmar och tillkortakommanden.

Det kan tyckas som ett stort avstånd till dessa människors verklighet: 30-, 40-tal, värmländsk landsbygd, arbetarkvarter, mycket fattigdom och sjukdom, folk dör i lungsot och kräfta. Men för mig, på bara en generations avstånd till denna tid, träder de fram, fast i sina ibland tröstlösa livsvävar. Aurell kan vara knivskarp i sina iakttagelser, men är alltid solidarisk med dem han berättar om.

Aurell förde ständigt anteckningar, om möten med människor och öden, repliker. En av berättelserna, "Gamla landsvägen", består bara av repliker, ibland replikväxlingar.

"-Goddag. Hur står det till?
  -Jo tack. Bara bra.
  - Och hur är det med mor din?
  -Jo. Hon strök allt med hon."

"-Se goddag. Vad driver du med?
  -Jag hugger kolved om dagarna. Men jag har inte börjat än."

 "-Solen sjunker nu. Så går en dag än från vår tid. Och kommer aldrig mer ja. Det är väl det. För fy fan!"

Över huvud taget använder Aurell ofta repliker för att inleda en berättelse. Och replikerna bär ofta med sig en bakomliggande dramatik, som inte skrivs läsaren på näsan. Han är en mästare på att låta det outsagda spela en lika stor, om inte större, roll än det utsagda.

Hans böcker finns kvar i hyllan. Jag kommer sannolikt att återvända till dem.

Lars Anderssons "Platsens ande - en bok om Tage Aurell" är en utmärkt guide i läsningen.

Och Bodil Zalesky skriver här lite fylligare om Aurell.

Skottkärran

När han hjulat ut det sista lasset skit på den smala plankan ut på dyngestan stannar han till i lagårdsdörren, stryker av sig den slitna baskern och torkar svetten ur pannan. Han blir stående en stund i tystnaden. Himlen över den steniga betesmarken och där bortom den mörka skogsranden djupnar i kvällsblått och svalor och tornseglare ritar sina streck. Ryggvärken gör sig påmind. Inifrån hörs svagt kornas stillsamma idisslande och rasslet av en länk. Han ser bort mot inhuset, de grå väggarna, det sackande tegeltaket som han inte orkat lägga om, jutesäcken som tätar den spruckna rutan i köksfarstun. När han rätar på ryggen hugger det till. Hukande, med böjda knän håller han händerna framför sig, som om han ville fånga upp något. Han ser på sina händer. Det var längesen han kunde räta ut fingrarna. Han står kvar, väntar ut smärtan. Sen greppar han skottkärran och går långsamt ner mot ladan. Halvvägs stannar han till, ser på skottkärran, ser på slänten ner mot vägen och vänder den tomma skottkärran ett kvarts varv, ger den en skjuts och låter den vinglande på sitt enda hjul rutscha nerför slänten bland tuvor och ormbunkar och ser den finna sin plats.

Läsnotis: Vilhelm Ekelund

Hur många sommardagar har jag inte som nu suttit i skuggan under blodboken och läst?
Solen skiner, det är högsommarvärme. Grenarna hänger ner som gardiner runt om mig och gungar i den kraftiga vinden. Bladen är vackert oxblodsröda. Vid gärdsgården syrenen, på väg att blomma över. Honungsrosen med sina knoppar klänger på den döda almen. Borta vid magasinsgaveln den stora lönnen. Där kastanjen och där, högst bland trädkronorna, de jättelika askarna som dröjde så länge med att få blad. Vi väntade oroligt. Glesare för varje år, men ännu vid liv.

Jag läser Jonas Ellerströms "Vilhelm Ekelund. Landskap och tanke" (Ellerströms, 2017). Den är mycket bra. Jag läser och går samtidigt till Ekelunds böcker, de som finns i min hylla, läser lite här och lite där.

Det är inte främst den tidige lyrikern Ekelund som intresserar mig, utan den senare Ekelund, som, med Ellerströms ord, hade "börjat röra sig mot sitt prosaförfattarskaps stora tema: hur villkoren för ett riktigt liv ser ut." Den uppfordrande Ekelund. Som säger åt mig att skärpa mig.

Ellerström skriver om Ekelund: "Det är inte så att den väldige bokslukaren Ekelund utgör något slags kompass till eller sammandrag av världslitteraturen. Han är obönhörligt subjektiv i sin läsning och stannar bara inför det som är betydelsefullt för honom själv."

Det är så jag av och till har läst Ekelund genom åren. Utan krav på eller lust till fullständighet. I det följer jag Ekelund som läsare. 

Det finns naturligtvis också en problematisk sida hos Ekelund, som Ellerström inte berör. Jag skrev några rader om den här.

Slumpens skördar

Slumpens skördar. När jag tar Vilhelm Ekelunds "Böcker och vandringar" ur hyllan, för att läsa en text om Giacomo Leopardi, är den häftade volymen ouppsprättad. Med undantag av sidan 175-188, som innehåller just denna text, "Det ondas religion".

Den slitna volymen har en anteckning på försättsbladet:

Bo Strandberg I.III 43

(För julklappspengar av Mor)

Jag skulle ge mycket för att byta några ord med Leopardiläsaren (?) Bo Strandberg.

Notis: Rätten att häda

Efter några vackra sommardagar, med ett kvällsljus som fick allt att stanna upp och då man kunde känna trädens och växternas långsamma andning, följde gårdagens välbehövliga dagsregn. Och nu på morgonen blåser nya regnmoln in från sydväst.

Jag har läst det nya numret av tidskriften Essä, nr 5 med titeln "Rätten att häda". Som vanligt finns här en "källtext" och ett antal skribenters kommenterande eller anknytande texter. Källtexten denna gång är Kerstin Ekmans anförande "Rätten att häda", återgivet i faksimil från ett häfte utgivet av Svenska Rushdiekommittén 1994. Bakgrunden till anförandet är fatwan mot Salman Rushdie 1988, Kerstin Ekmans utträde ur Svenska Akademien och några år senare debatten om tryckfrihet kontra förhandscensur.

Kerstin Ekman och de övriga är med större eller mindre emfas för rätten att häda. Mest intressant är Kerstin Ekmans anförande, där hon bland annat för fram Hjalmar Söderberg som en mer konsekvent "hädare" än August Strindberg.

Om jag funderar på min egen inställning till rätten att häda så vet jag inte riktigt var jag hamnar. Rätt - ja, men finns det alltid en nödvändighet?

För övrigt:  med en sober design, läsvänlig typografi och gedigen trådbindning är Essä en glädje för en som gillar tryckta medier...

Kvällsläsning, 28 maj 2020

Kvällsläsning, 28 maj 2020.

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

Kvällsläsning, 27 maj 2020

Kvällsläsning, 27 maj 2020.

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

Anteckning om en älg

En trögtänkt långsamläsares anteckningar, säger min logga. Här är en:

I ett tidigare inlägg i maj skrev jag några rader om Thorsten Jonsson och särskilt om novellen "Fly till vatten och morgon". Jag citerade också Per-Olof Erixons avhandling "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap" (Carlssons, 1994), som jag samtidigt hade läst (om). Erixon analyserar novellen ganska kortfattat men på ett sätt som sammanfaller med min läsning. Dock med ett, som jag ser det, anmärkningsvärt undantag.

När huvudpersonen, vars perspektiv helt dominerar händelseförloppet och som av allt att döma befinner sig på panisk flykt från ett blodigt illdåd, till slut når fram till vattnet, till en sjö, sannolikt med avsikt att dränka sig. Då sker något märkligt. I skymningen har en älgtjur lagt sig att vila vid sjöstranden. Älgen lyfter på huvudet och ser på honom. Men han"tänkte inte på att vara rädd för den, ty det var inte sådant han fruktade." Förbi av trötthet, ur stånd att direkt gå i sjön och dränka sig, finner huvudpersonen en plats att vila.

"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."

Huvudpersonen väcks av att älgen reser sig och går iväg på morgonen och novellen kan avslutas.

Det är två saker jag funderar på här.

Varför i all världen har Thorsten Jonsson lagt en älg här vid vattnet? Var det bara en udda ingivelse som dök upp när han skrev? Varför behöll han den då? Jonsson var en berättartekniskt och stilistiskt oerhört medveten och noggrann författare. Varje ord, varje mening har vägts på guldvåg. Vad betyder älgen?

Och så: när jag läser Erixons analys så slås jag av att han inte med ett ord nämner älgen. Han skriver bara: "I närheten av stranden lägger han sig och somnar."

Om jag skulle skriva en avhandling om Thorsten Jonssons så skulle jag fundera länge på den där älgen.

För övrigt: läsning genererar läsning, som alltid. På Bokbörsen hittade jag den här lite slitna introduktionen av Hemingwayöversättaren Jonsson till bl a Hemingway, utgiven 1942.

En dålig nyhet och en fundering

Gunnar Pettersson lägger ner sin blogg Pressylta. Världen blir tråkigare för oss som följt honom i många år. Hans skäl är inget att säga om. Jag förstår dem. Och raderna om "ett par romanprojekt" väcker förväntningar...

Även jag funderar allt oftare på att avsluta denna allt glesare, allt långsammare blogg. Inte för att jag har tunga skäl som Gunnar, nej, mer för att motivationen bleknat och lusten att skriva minskat och för att de flesta av de idéer som dyker upp känns triviala och ointressanta när det kommer till skrivande.
Att skriva genomarbetade recensioner kräver alltför mycket arbete. Även på min nivå. Jag får fundera vidare.

I vår har jag tagit för vana att inte bara ta med mig kikaren utan också kameran på min vanliga skogsrunda här hemma. Ibland blir det en skaplig bild. Som den här lövsångaren som sjöng vackert för mig, i en björk som ännu inte slagit ut helt.

Några rader om Thorsten Jonsson

Thorsten Jonssons (1910-1950) författarskap är inte omfattande. Ett par diktsamlingar, de båda novellsamlingarna "Som det brukar vara" (1939) och "Fly till vatten och morgon" (1941), romanen "Konvoj" (1947) och en postumt utgiven novellcykel "Dimman från havet" (1950).

Men han är, om än idag ganska bortglömd, en av den svenska litteraturens klassiker.

"Om man eldade upp alla de böcker Thorsten Jonsson skrev, redigerade och översatte, och sedan petade i askan, skulle man finna några metalliskt klingande bokstäver. Satte man samman dem skulle de bilda ett ord: kvalitet." *

När jag härom kvällen sökte efter läsning som kunde stilla mitt oroliga sinne, som kunde få mig att försjunka i långsam, djupt koncentrerad läsning, något jag så länge saknat denna iskalla pandemi-vår,
tog jag fram den här volymen med Thorsten Jonssons samlade noveller, gediget inbunden, utgiven 1955 i serien Bonnierbiblioteket. Och jag blev inte besviken.

Thorsten Jonsson spelade en stor roll som introduktör och översättare av amerikaner som Ernest Hemingway, William Faulkner, Erskine Caldwell och andra.  Och det är i den traditionen han skriver, "hårdkokt", sparsmakat, inte ett ord för mycket, men samtidigt med en inlevelse och förståelse för de livsöden han skildrar. Novellerna i "Som det brukar vara" utspelar sig i Jonssons lantliga västerbottniska hemtrakter, medan "Fly till vatten och morgon" handlar om brott och brottslingar, i en del fall med verklighetsbakgrund.

Novellen "Fly till vatten och morgon", i samlingen med samma titel, är en av de bästa noveller jag vet.

Den inleds med att en man hastigt lämnar ett hus genom en vit grind, något har hänt där, men man får inte veta vad som hänt. Han vågar inte se sig om, han rusar genom skogen, på flykt. Han vill till vatten. Han hör en koskälla, han följer en stig, hjulspår, han kommer fram till en gård. Han är törstig. På en bänk står två bleckhämtare som lyser i skymningen. De måste innehålla mjölk, tänker han och lyfter locket på den ena och ser något svart, hembryggt öl, tänker han och dricker. 

"Han drack i långa drag och ölet hade en egendomlig mjuk smak, en tjock smak som blev klibbig när han druckit en stund, och han tog hämtaren från munnen och andades, och när han andades in hade han en klibbig värme i munnen och hela magen var full av något varmt, och hans kropp hade återfått sin verklighet och ville inte förena sig med det varma och klibbiga som låg i hans mage. Han tittade ner i hämtaren och såg att vätskan lämnat ett brett spår som en bottensats, och plötsligt kände han att han druckit blod."

Han spyr upp blodet. "När han kräktes kom det på kläderna, och han hade inte fått blod på kläderna förut." Han stöter på en bäck och lägger sig ner och dricker, ligger på mage och låter vattnet strömma in i munnen. "Och innan han hunnit upp började han se vad som hänt i huset ovanför den vita grinden, och han reste sig upp och började gå utan att se åt sidorna."

Han följer bäcken och kommer till vattnet, till en sjö. Han är trött, alltför trött. Han vill sova.

I skymningen bland strandtallarna ligger en stor älgtjur. Han känner ingen rädsla. Älgen ser på honom. Han går fram, darrande av trötthet.

"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."

Han vaknar av att älgen reser sig och går. Han är framme vid vattnet och det är morgon.

* Sverker Sörlin citerad från Per-Olof Erixon: "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap." Carlssons, 1994.

I Hjoggböle

Den varma sommaren 2014 ville vi se Norrland och körde därför utan brådska, med många stopp på olika platser, upp genom Norrlands inland till Kiruna och Abisko.

På väg söderut längs kusten var ett av resmålen ett besök i Hjoggböle, en ikonisk plats för alla PO Enquistläsare.

Vi ringde och hörde oss för om öppettider för författarbyn Hjoggböle och Torbjörn och Karin Häggmark var vänliga nog att öppna och visa oss muséet i bönhuset och bjöd därtill på kaffe och kakor och en längre pratstund.

När jag nu läser alla minnesord minns jag den där soliga eftermiddagen.

Det berömda skithuset.

Modellen av det gröna huset.

Och PO:s modellflygplan.

Jag går också till hyllan och tar fram de där böckerna som en gång hamnade här, men som aldrig blev lästa. "Legionärerna" och "Sekonden". Det är nog dags nu.

Läsning under den här satans pandemin

"Det är inte det som händer som vållar människorna oro utan de åsikter de har om detta."

Säger Epiktetos.

Den korta versionen av kärnan i stoicismen är att det du kan göra något åt, det ska du göra något åt; det du inte kan göra något åt, det ska du inte bry dig om.

Den här satans pandemin kan jag inte göra något åt, den finns. Mina tankar om den, min oro, kan jag göra något åt. Alltså borde jag göra det.

"Lättare sagt än gjort."
Säger jag.

Även om jag länge gått i lära hos stoikerna så har jag långt kvar till apatheia, sinnesro.

Flera veckor nu har jag inte kunnat läsa ordentligt. Jag strör påbörjade, ej avslutade, inte ens kvartslästa böcker omkring mig. Det stavas nog koncentrationssvårigheter.

Men så hamnade jag framför hyllan och tog fram Giacomo Leopardis "Moraliska småskrifter" (översättning och efterord av Gustav Sjöberg, Celanders förlag, 2015). Kanske är det just i tider som dessa rätt att läsa materialisten och anti-metafysikern Leopardi.

Leopardi är en ständigt följeslagare för mig, som trogna bloggläsare säkert uppmärksammat (ja, jag återanvänder lite äldre rader här...). Olika vägar har lett mig fram till hans verk - dikter, prosa, aforismer och den väldiga "anteckningsboken" "Zibaldone" - med dess illusionslösa syn på människans plats i världen.

Den bästa introduktionen jag vet är Tobias Dahlkvists gedigna "Förtvivlans filosofi - Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010).

"Moraliska småskrifter" skrevs till största delen 1824, men kompletterades senare och den postuma utgåvan 1845 anses som den definitiva. "Moraliska" betyder här att ett antal hållningar till eller perspektiv på världen utmanas: vårt förhållande till naturen, döden, njutningen, ledan. Det sker både i korta prosastycken och i dialoger, både mellan historiska personer och - märkligt nog - mellan naturfenomen.

Leopardi är pessimist, ja ibland nattsvart pessimist. Liv är lidande, lyckan är omöjlig att uppnå, allt är fåfänglighet, det bättre att inte vara född, kunskap och upplysning leder oss inte alltid till framsteg, etc.
Men han kan också skratta åt eländet och skriver ofta med lätthet och en underbart svart humor. Han är ingen misantrop, ingen kall cyniker. Han är fylld av medkänsla för människans utsatthet. Och det är ingen gråtande medkänsla, snarare märker man ofta en uppfordran till en stolt hållning inför tillvarons prövningar.

Jag tror att man kan utläsa en etik, en uppmaning till solidaritet människor emellan, när nu villkoren är som de är. Inför den likgiltiga naturens nycker är vi alla lika och har ett gemensamt ekologiskt ansvar. Kritiken av den konsumtionsdrivna kapitalismens rovdrift på miljö och människor får här en ny dimension. Jag funderade på detta när jag skrev om den underbara dikten "Ginsten".

Sjöberg talar i sitt efterord om bokens "uppgörelse med en antropocentrisk optik" och den formuleringen tycker jag pekar på om kärnan hos Leopardi. Människan tror att människan är skapelsens krona och det centrum kring vilket allt rör sig. Men Leopardi avvisar all idealism, allt är materia och det finns inga högre skäl till att något ska ska existera eller inte existera. Universum struntar i oss.

I en av dialogerna, "Dialog mellan Naturen och en Islänning", beklagar sig islänningen i ett möte med Naturen över allt elände som vederfarits honom - "och jag drar slutsatsen att du är en öppen fiende till människor och andra djur, och till alla dina verk".

Varpå Naturen svarar:

"Trodde du kanske att världen skapades för er skull? Du ska veta att jag med mina skapelser, ordningar och verkningar med ytterst få undantag alltid haft och har en helt annan avsikt än människans lycka eller olycka. När jag sårar er på ett eller annat sätt och genom vilka medel det vara må, inser jag det själv inte annat än ytterst sällan: liksom jag vanligtvis inte vet om jag gläder eller understödjer er; och jag har inte, som ni tror, gjort dessa ting, och utför inte dessa handlingar, för att glädja eller tjäna er. Och i sista hans skulle jag inte märka om jag så råkade utplåna hela ert släkte."

Inget är sig likt, fastän allt är som vanligt

Inget är sig likt, fastän allt är som vanligt - naturen, skogarna, träden, stigarna där vi går, trädgården där vi arbetar, våren som kommer med kyliga nätter och soliga dagar. 

Nej, inget är sig likt. Barn och barnbarn på behörigt avstånd eller via FaceTime, inköp i affären klockan sex på morgonen, pensionärstid. Ett minimum av besök ute i samhället. Inställt umgänge.


Samtidigt oron och rädslan, även om vi som pensionärer boende på landet är drabbade på det mest skonsamma sätt som kan tänkas - hittills. Men vi lever ju i världen. Vad händer i Afrika, i Latinamerika? Vad händer med den globaliserade världsekonomin? Vad händer med miljöarbetet? Allt är osäkert. 

Jag fortsätter med hemmaträningen. Och läser Virginia Woolf.

   

"Vi måste kringgärda oss med filosofin"

Jag vet inte, men anar, att det är fler än jag som har ett behov komma undan mediernas ström av coronaartiklar och åtminstone för några timmar befinna sig i en helt annan värld.
En del av de senaste dagarna med strålande sol har vi ägnat åt utflykter och vandring i skog och mark,  ibland ensamma, ibland med goda vänner. Och gymträningen har ersatts av hemmaträning. Detta, och förberedande trädgårdsarbete, är bra både för kropp och själ.

Ett annat sätt att använda tiden för att avvända dystra tankar är naturligtvis att läsa. Och då vi lever i tider då ens framtida öde tycks mer ovisst än någonsin, varför inte läsa filosofi, och varför inte de gamla stoikerna?

"Vi måste kringgärda oss med filosofin", skriver Seneca, "en oövervinnelig mur som ödet inte förmår ta sig över trots att den har angripits av många belägringsmaskiner. Själen som övergivit de yttre försvarsverken intar en ställning som inte kan betvingas och försvarar sig i sin höga borgklippa: inget vapen når upp till själen. Ödet har inte, som vi tror, långa armar. Det kan inte gripa någon utom den som klänger sig fast vid det. Därför måste vi så mycket vi bara kan dra oss tillbaka från ödet och med det kan bara kunskap om oss själva och om naturen hjälpa oss. Själen måste veta vart den är på väg och varifrån den kommer, vad som är bra och vad som är dåligt för den, vad den skall söka och vad den skall undvika, vad ett förnuft är som skiljer mellan det man skall sträva efter och det man skall undfly, som tämjer begärens vanvett och tyglar fruktans raseri."

Seneca: "Breven till Lucilius" (Daidalos, 2018)

Stranden vid Sik

Jag körde ner till stranden vid Sik i eftermiddag. Strålande sol och bitande iskall vind. På de blöta standbetena sånglärkor, tofsvipor, strandskator, grågäss, gravänder. Och så en liten snabbspringande vadare som jag inte vet vad den heter. Det kommer en vår.

Nej, jag har inte gått i ide

Nej, jag har inte gått i ide - även om det kanske inte vore så dumt nu i dessa coronatider.
Men även under mer normala förhållanden har jag en tendens att så här års dra ner på aktiviteterna i väntan på de första tecknen på vårvärme och ljus. Nu har den här vintern som aldrig blev någon vinter, utan bara en förlängning av hösten, bidragit ytterligare till min, kanske inte slöhet, nej snarare bara oförmåga att kommunicera med yttervärlden.

Läst en del har jag i alla fall gjort. Boktraven illustrerar väl hur spretiga mina val av litteratur är.

En beklämmande läsning

Jag är en notorisk bokköpare. Vill jag läsa en bok, så köper jag den. Oftast går inhandlandet snabbare än läsandet, så en del böcker blir stående olästa. Inväntande sin rätta tid att bli lästa. Något som i nittionio fall av hundra inträffar, förr eller senare. Och de flesta böcker blir kvar i mitt bibliotek. Efter mer än femtio år är de en del av mitt liv. Att gå längs hyllorna är att gå en minnesväg.

En bok som stått oläst ett tag är den tyske journalisten och historikern Götz Alys "Europa mot judarna 1880-1945" (Daidalos, 2018).

Men nu har jag läst den. Det är en beklämmande läsning. En del visste jag om antisemitismen i Europa, om pogromerna i öst, om hur nazisterna utnyttjade den utbredda antisemitismen för sina syften. Men omfattningen hade jag inte klart för mig.

Den moderna antisemitismen var, menar Aly, något nytt. Inte som den gamla, grundad på medeltida fördomar. Det tidiga 1900-talets nationalism och nationsbildandet i första världskrigets kölvatten skapade en modern antisemitism som i grunden var ekonomisk, social och politisk. Nationalister i de nya staterna strävade efter en etniskt homogen stat, ett samhälle där judarna stigmatiserades som ett hinder för majoritetens framgång. Judarna var alltför ekonomiskt framgångsrika, var överrepresenterade på universiteten, lade beslag på viktiga positioner i samhället, till förfång för majoritetsbefolkningen.

Större delen av boken skildrar, land för land, hur diskriminering, fördrivning och till slut mord på judar blev till en allmän företeelse. Värst i östra Europa. Omkring 85 procent av de sex miljoner som mördades i Förintelsen kom från Polen, Ryssland, Rumänien, Ungern och de baltiska staterna. Och när så nazisternas folkmordspolitik svepte över Europa fanns i många av de ockuperade och allierade länderna lokala politiker som stod till tjänst med att bygga ghetton och uppsamlingsläger för transport till förintelselägren.

Stora delar av befolkningen i dessa länder deltog i plundring av de borttransporterade judarnas tillgångar. Lägenheter med hela möblemang blev plötsligt tillgängliga. Och de få överlevande som återvände möttes oftast av oförstående miner och stängda dörrar.

Jag har ytterligare en oläst bok av Götz Aly i hyllan. "Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism" (Daidalos, 2005), där Aly visar "hur nationalsocialismen förvandlade staten till en rövarmaskin som lyckades vinna stora delar av det tyska folket genom en kombination av socialpolitiska åtgärder, skatteförmåner och varuförsörjning från ockuperade områden."

Tids nog kommer jag att läsa även den.

Har jag hamnat i fel århundrade?

Jag skriver siffrorna i dagboken: 2020. Det går trögt att skriva årtalet. Som om handen inte vill lyda, som om det krävs extra starka signaler från hjärnan för att skriva dessa siffror. Som om sifferkombinationen 2020 inte är ett årtal, inte betecknar det år som just inletts och i vilket jag lever. Ännu lever. Som om jag på något märkligt sätt förflyttats till en främmande sciencefiction-värld.

Men nej, det är ju 2020 nu, det är den värld jag vaknar till varje morgon och vars nyhetsflod jag motvilligt tar del av. För att sedan efter bästa förmåga ta tillvara varje dag som ges, med dess glädjeämnen och dess bekymmer.

Är jag för mycket en 1900-talsman, född som jag är precis mitt i århundradet och formad av dess andra hälft? Har jag hamnat i fel århundrade?

Långt innan granskogen invaderade landskapet röjdes sten och lades i rösen och hackan eller ärjkroken sattes i jorden.

Med anledningen av Förintelsens minnesdag

"Men ett folkmord kan inte begås enbart av dem som tar initiativ till det. Den som undersöker hur judeförföljelsen gick till i olika länder slås ofrånkomligen av hur de tyska erövrarna förmådde utnyttja redan givna nationalistiska, national-sociala och antisemitiska strävanden för att uppnå sina mål. Utan åtminstone passivt understöd, utan de tjänstemän, poliser, politiker och tusentals inhemska mördare som i flera stater hjälpte till med och utförde delar av arbetet, hade det monstruösa projektet inte kunnat förverkligas med en sådan svindlande hastighet. Varken Förintelsens snabba förlopp eller dess avstannande är möjligt att begripa om man bara tittar på de tyska kommandocentralerna."

Götz Aly: "Europa mot judarna 1880-1945" (Daidalos, 2018)

Ännu en etapp på Hallandsleden

I torsdags var det dags för ännu en etapp på Hallandsleden. Denna gång från Strucksjö och ner till Strängbetong i Veddige. Mestadels skogsvägar, men också en del stig, och hela vägen bara skog. Tyvärr en hel del fula kalhyggen. Tyst och stilla. Inte ett hus och vi mötte bara en människa, en skogsmaskinförare som satt i sin bli och åt lunch.

Sträckan blev lite längre än planerat. När vi kom fram till bäcken som avvattnar Stora Ärsjön var flödet så kraftigt att vi inte kunde ta oss över torrskodda. Det fanns bara en sak att göra. Vända om och göra en kringgående rörelse runt Abborrvattnet och Stora Dammsjön och en sista bit i obanad terräng under en klippbrant och fram till andra sidan bäcken. Fyra och en halv kilometer extra - en enkel match för friskvårdande pensionärer.

Vi hade startat senare än vanligt så när vi, trötta men mycket nöjda, nådde målet efter drygt femton kilometer hade det redan börjat skymma.

Man kan undra hur dessa stormfällda tallar över huvud taget kunnat växa så här direkt på hälleberget.

Priset för vår konsumtionsnivå

Candide och hans tjänare Cacambo förfäras när de i den holländska kolonin Surinam träffar på en svårt stympad neger liggande på marken, väntande på sin husbonde, den store köpmannen herr van den Dur. Det är slavägaren som stympat honom, "efter bruket här hos oss. [...] När vi arbetar i sockerbruken och råkar låta kvarnstenen krossa ett finger på oss hugger man av oss hela handen; när vi försöker fly hugger man ena benet av oss. Jag har undergått bägge delarna. Det är för det priset ni äter socker i Europa."

Jag kom att tänka på Voltaires "Candide" när jag läste en krönika av Alf Hornborg i OLM - Ordfronts litterära magasin (december 2019) med titeln "Elitens lögner leder till undergång".
Det är ingen text som man läser och sen lägger undan och glömmer. Den har legat i hyllan en månad nu och väntat på att jag ska skriva om den.


Ingen elit i världshistorien har uppfattat sitt välstånd som baserat på exploatering. Det har bara varit tingens naturliga ordning. Given av Gud eller Marknaden.

Västvärldens medelklass är en elit globalt sett, en privilegierad minoritet vars konsumtionsnivå som om den vore tillgänglig för alla människor i världen skulle kräva fyra planeter.

Idag, menar Hornborg, är världen sammankopplad i ett enda ekonomiskt system. Under modernitetens guldålder, 1950- och 60-talen "kunde den växande medelklassen upprätthålla föreställningen att den hade 'utvecklingen' att tacka för sitt välstånd. De stora klyftorna mellan Europa och Afrika betraktades som skillnader i tiden snarare än i det globala rummet."

Framtid såg ljus ut. Vi skulle hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas. Men nu ser vi att klyftorna fördjupas och att hoten mot de ekologiska livsvillkoren förvärras.

"Särskilt i det globala Nord", skriver Hornborg, "har medelklassen hamnat i en återvändsgränd, trängd mellan höga ideal och allt mer plågsamma insikter om hur vår levnadsstandard bygger på exploatering och ohållbar resursanvändning, och fattigdom, i Syd."

"Framtidens historiker kan komma att fästa sin uppmärksamhet vid att just den medelklass som genom sin höga konsumtion och rörlighet bidrog mest till exploateringen av Syd och den globala uppvärmingen var den mest högljudda förespråkaren för global solidaritet och hållbarhet. I stället för att förändra sin egen materiella roll i världen valde den att fokusera på vad som sades."

Det finns ett pris även för vår konsumtionsnivå. Men det är inte vi som betalar det.

François Voltaire: Candide eller Optimisten. (översättning av David Sprengel. Forum, 1975)

                                                                            *

                                                                                
Alf Hornborg är kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
På svenska finns utgivna "Myten om maskinen - Essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015).

Jag har skrivit några rader om dessa intressanta böcker, HÄR och HÄR.

Olga Tokarczuk: "Jakobsböckerna"

När jag nu närmar mig slutsidorna i Olga Tokarczuks mäktiga och märkliga "Jakobsböckerna (sidnumrerad från 1057 till 1) och som i våldsam sammanfattning handlar om en judisk religiös sekts uppgång och fall i 1700-talets Polen, så inser jag att jag aldrig kommer att kunna göra rättvisa åt detta myller av människoöden, händelser och förvecklingar, från Konstantinopel till Frankfurt am Main.

Jag kan bara uppmana till läsning.

En i boken återkommande krönikör skriver, och kanske är det också Olga Tokarczuk som talar:

"Varje situation förefaller mig ändlös, så fort jag försöker beskriva den grips jag av rådlöshet och pennan faller ur handen. Beskrivningen av en situation är aldrig uttömmande, det finns alltid en rest som återstår att beskriva. När jag skriver skickar varje detalj mig vidare till nästa och den i sin tur vidare till ytterligare en, ett tecken eller en gest kanske, och ständigt måste jag fatta ett val om vad jag ska försöka fånga i det att jag berättar en viss historia, var någonstans jag ska fästa min inre blick, det mäktiga medvetande som ensamt förmår framkalla bilderna från det förflutna."