Som en så gott som ständigt läsande (och som i viss mån tidsneurotiker) har jag alltid en längre eller kortare kö av böcker att läsa, vars ordning jag sällan bryter. Ett ständigt undantag är dock när ett nytt nummer av tidskriften Essä kommer i brevlådan. Då blir jag genast sittande med den.
Nummer sju av Essä har som vanligt en "källtext" som ett antal skribenter kommenterar eller anknyter till.
Källtexten den här gången är bara ett tecken: (†) , ett tecken som i ordböcker markerar att ett ord är "dött" eller i alla fall föråldrat. Som alltid är det här numret läckert formgivet, den här gången med kongenialt svarta sorgkanter.
En av skribenterna, Karin Westman Tikkanen, skriver bland annat i sitt bidrag att tecknet som ser ut som ett kors har en lång historia och att det egentligen inte har något med det kristna korset att göra. Det har enligt traditionen sitt ursprung hos den grekiske grammatikern Zenodotos från Efesos (ca. 325-260 f. Kr.), förste föreståndaren för biblioteket i Alexandria, som uppfann ett tecken för att markera felaktigheter i sin kritiska granskning av manuskript av Homeros.
Nils Håkansson bidrag är betitlat "Språknekromantin - spridda iakttagelser inför en språkpuristisk etik".
Nekromanti? Begreppet är sammansatt av grekiskans nekrós ("död") och manteía ("spådom", "förutsägelse"). Håkansson vill föreslå en ny användning av begreppet - språknekromantikern som "ägnar sig åt att väcka liv i döda ord och språkformer."
Detta och mer därtill om språk och språkhistoria gör att jag ännu en gång blivit glatt överraskad och imponerad av gänget bakom den geniala idén med tidskriften Essä. Måtte den överleva och fortsätta.
