söndag 29 december 2013

Läsning om läsning

Så här under årets sista dagar, när jag inte utan en viss ruelse ser tillbaka, må det väl vara tillåtet att plocka fram en gammal text om en bok och skaka om den lite, göra ett tillägg och sen lägga ut den på nytt?

I Arne Melbergs "Essä" återges ett utdrag ur en liten volym av Marcel Proust, "Om läsning" (Pontes 2007), som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies". Vilket får mig att plocka fram boken och läsa om den, fem år efter första läsningen.

Proust skriver om barndomens läsning, när han tar varje tillfälle i akt att befinna sig i böckernas värld. Och när omgivningen, föräldrar och familjeliv är ett förargligt hinder. Och han skriver om olika sätt att läsa.

Om Ruskin är odelat övertygad om läsandets betydelse, så har Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.
"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."

"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar..."
Proust diagnostiserar
"vissa så att säga patologiska fall, av andlig depression, där läsningen kan bli en sorts vårdande disciplin med uppgiften att genom ett upprepat sporrande ständigt återinföra ett trögt intellekt i det andliga livet. [ ... ] Det finns vissa sinnen ... sådana här sjuklingar ... som en sorts lättja eller lättsinne hindrar från att spontant ta sig ner till de djupaste områdena av sig själv, där det sanna andliga livet tar sin början." 
"Läsningen blir […] farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats..."
Det finns inte, skriver Proust,
"något materiellt som placerats mellan böckerna blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila."

Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.

Kan man umgås med böcker, med författarskap, med författare? Kan man, om det t ex gäller klassikerna, med Lars Gustafssons formulering, ha vänner bland de döda? Proust skriver:
"Utan tvivel är vänskap, vänskap som tar hänsyn till individer, en lättsinnig sak, och läsning är en vänskap. Men det är åtminstone en uppriktig vänskap, och det faktum att den riktas mot någon som är död, någon som är frånvarande, ger den ett oegennyttigt och nästan rörande drag. Det är dessutom en vänskap som är fri från allt det som är fult i annan vänskap. Eftersom vi alla, vi som lever, bara är döda människor som inte har trätt i funktion, är all denna artighet, alla dessa hälsningar i hallen som vi kallar vördnadsbetygelser, tacksamhet och tillgivenhet, och som vi blandar in så många lögner i, något sterilt och tröttande."  (Kursiveringen är min)
Jag tror nu inte att Proust menade att detta umgänge skulle ersätta verkliga vänner - med allt vad de innebär - och så gör naturligtvis inte heller jag. Men varför avstå från den läsning "som initierar oss och vars magiska nycklar längst inne i oss själva öppnar dörren för oss till de boningar vi inte hade kunnat ta oss in i", den som utvecklar vår känslighet och vår klokhet?

torsdag 26 december 2013

Hur kommer det att gå med Den långsamma bloggen?

Är det ett förfallssymtom? Är jag slut, på väg neråt, på det sluttande planet, mot...?

Jag konstaterar att jag har producerat färre och kortare blogginlägg än förra året och att detta dessutom är en trend sedan starten 2008.
Jag har också läst färre böcker i år än 2012.
Och så nu detta med facebook… Hur kommer det att gå med Den långsamma bloggen?

Jag får trösta mig med att blicka tillbaka på det gångna året. Jag har ju trots allt läst en del. Ingen årskrönika, men jag ska nämna några böcker här.

En stor läsupplevelse var Elsa Morante: Historien som jag sträckläste för ett år sedan. Berättelsen utspelar sig i Rom under Andra världskriget och om den skrev jag att den är "en gripande och djupt pessimistisk roman. Man kan sammanfatta den som en utslungad anklagelse mot den grymma Historien, en förtvivlad protest mot det historiens rullande hjul, som obarmhärtigt krossar människor på sin väg".

Ett större läsprojekt var Imre Kertész. Jag inledde med "Mannen utan öde" och sedan följde så gott som hela hans översatta författarskap, elva böcker. Vid ett tillfälle skrev jag så här: "Kertész "ämne" är och förblir Förintelsen och hans erfarenheter av att leva i lägerstaten Ungern under den kommunistiska diktaturen, den lägertillvaro som han såg som en fortsättning på och i grunden av samma natur som den nazistiska lägertillvaron. Och det nav som hans skrivande ständigt kretsar kring och behandlar är omöjligheten(?) av att förmedla denna erfarenhet i berättelsen, i konstens form."

Till sist vill jag nämna Richard Fords fantastiska: "Kanada" - denna långa, vemodiga och gripande berättelse om en femtonårig pojke som plötsligt förlorar sin trygghet och vars livsbana tar en helt annan väg än vad han drömde om. En i grunden optimistisk roman om försoning och acceptans.

Var hittar jag sådan uppslukande läsning nu?

Nå, jag läser vidare i Arne Melbergs "Essä". Och kanske var det rapporteringen om högervåld och vänstervåld den senaste tiden som fick mig att ta fram Hannah Arendts "On violence" för en omläsning. Vad händer när våld möts med våld, när våldet eskalerar? Jag tror Arendt har rätt när hon skriver: "The practice of violence, like all action, changes the world, but the most probable change is to a more violent world."



Obs! Inget självporträtt...

torsdag 19 december 2013

Kvällsdikt: Czesław Miłosz

En bloggläsare hör av sig och jag får anledning att läsa Czesław Miłosz. Kanske hade han rätt?

DENNA VÄRLD 
Det visar sig ha varit ett missförstånd.
Bokstavligt tog man det som var på försök.
Snart skall floderna återgå till källorna,
vinden skall upphöra att vandra.
I stället för att knoppas skall träden söka rötterna.
Åldringar skall springa efter bollen,
se sig i spegeln och där är de barn på nytt.
De döda skall vakna och ingenting fatta.
Tills allt som har gjorts till slut skall göras ogjort.
Vilken lättnad! Andas ut, ni som har lidit så!



Dikten finns i Czesław Miłosz "Ärlig beskrivning" (översättning av Anders Bodegård, Brombergs, 2011)

måndag 16 december 2013

"Naturen och böckerna tillhör de ögon som ser"

"Ur drömmen vaknar vi till drömmen och illusionen har ingen ände. Livet består av sinnesstämningar på rad, som ett pärlband, och när vi passerar dem visar de sig vara mångfärgade linser som målar världen i sin egen nyans och bara visar vad som ligger i dess fokus. Från berget ser du berget. Vi ger liv åt det vi kan och vi ser bara det vi ger liv. Naturen och böckerna tillhör de ögon som ser. Det beror på människans sinnesstämning om hon ser solnedgången eller den vackra dikten. Det finns alltid solnedgångar och det finns alltid snille; men bara några få ögonblick är så ogrumlade att vi kan njuta av naturen eller litteraturen."
Ralph Waldo Emerson (1803-1882) har jag inte läst en rad av. Förrän nu, när han finns representerad i Arne Melbergs "Essä" (Daidalos 2013). Melberg skriver att den grupp Emerson tillhörde, "transcendentalisterna", var "ett slags stillsamma idealister med närmast anarkistisk läggning".
Citatet här är från essän "Erfarenhet". Melberg karakteriserar den som "en sekulariserad predikan". Texten böljar och svänger och växlar från högstämdhet till plötsliga infall. Det är den subjektiva upplevelsen som gäller. Och: "våra viktigaste erfarenheter kom i förbifarten".

Idealist med anarkistiska böjelser - ja, det skulle jag nog vilja vara. I alla fall så gillar jag det här citatet. De där ögonblicken är så få.

onsdag 11 december 2013

Varför Facebook?

Den uppmärksamme läsaren ser i högerkanten här att jag numera också finns på Facebook.
Vilket har väckt en viss förvåning, eftersom jag alltid har sagt: aldrig!
Vilket man som bekant aldrig ska säga.

Varför Facebook?
Det enkla svaret är att jag gav efter för min nyfikenhet. Vad skriver den och den och den?
Min tanke är också att låta Facebook vara ett "skyltfönster" för Den långsamma bloggen. Och kanske en plats för ett och annat infall, som inte hinner/kan utvecklas till ett blogginlägg. Och liksom i bloggen vill jag vara personlig utan att bli privat.

Och så kan jag fortsätta med att stilla min nyfikenhet.

Efter snart två veckor har jag upptäckt lite av vad Facebook betyder (ja, ja, jag vet, långt efter att alla andra gjort det…). Mer än bloggen är Facebook ett socialt medium. Och eftersom jag är dålig på det sociala området har Facebook redan inneburit en del både väntade och oväntade kontakter, både förnyade och alldeles nya.

Jag har också upptäckt att det förs en del intressanta diskussioner på Facebook. Och att det går undan - med viss förundran följde jag nyss en diskussion i realtid allt eftersom kommentarerna dök upp. Lite för snabbt för en trög tänkare som jag. Och var finns eftertanken? Det är lätt att halka iväg med orden.

I det stora hela är jag hittills fascinerad - och lite fundersam. Ska jag verkligen ytterligare trassla in mig i nätet? Jag som kanske rentav redan är skadad ("The deep reading that use to come naturally has become a struggle.")? Hur mycket tid kommer att gå åt till klickande hit och dit? Kika på kul nonsens? Och kommer jag att försumma den långsamma läsningen? Bloggen?

Ännu överväger nyfikenheten och fascinationen. Många frågor. Vi får se hur det går.


söndag 8 december 2013

Söndagsläsning

Efter att ha ägnat mig åt nödvändiga ting denna söndag, som att i snöblandat regn och blåst köra in veckans förråd av ved och dessutom viss julstädning, kunde jag till slut sjunka ner i läsfåtöljen och läsa vidare i Arne Melbergs "Essä".
Boken innehåller som sagt en inledning och sedan tjugosju essäer från skilda tider, alla med en introduktion av Melberg, och sist fyra "essäer om essäer" av utgivaren.

Den fjärde essän är en översättning av det avslutande kapitlet i Sir Thomas Brownes (1605-1682) "Hydriothapia: Urn-Burial or, A brief discourse of the sephulcral Urns lately found in Norfolk" (1658). En fascinerande läsning. En meditation över tidens gång och alltings förgänglighet. Över människans skröplighet och den ofrånkomliga döden. Över det fåfänga i att bygga monument.

Och varför ska man läsa något sådant? Det är naturligtvis en fråga om läggning, om livssyn. Som inte behöver innebära svartsyn. Bara nykter realism. Gärna kryddad med en förmåga att skratta åt eländet.

Browne är en god kristen och tror på återuppståndelsen och det eviga livet. Men, som Melberg skriver, här finns kryptiska formuleringar som också kan tolkas som att vi framförallt ska leva det förgängliga liv vi har så gott vi kan.
"Cirklar och räta linjer avgränsar och sluter alla kroppar och den dödliga livscirkeln avslutar och tystar allt. Det finns inget motgift mot tidens opium, som gör att allt underkastas tidens gång. Våra fäder begravs i våra korta minnen, vilket påminner om att vi sorgligen begravs hos våra efterlevare. Gravstenar säger en sanning som vara knappt fyrtio år, då nya kroppar läggs ner. Generationer ilar förbi medan träden består; gamla familjer varar inte längre än tre ekar."

Om W. G. Sebalds valfrändskap med Sir Thomas Browne skrev jag tidigare om här.

fredag 6 december 2013

Läsnotis: Arne Melberg: "Essä"

Ibland sker det intressanta omgrupperingar bland de olästa böcker som trängs i min hylla. Plötsligt knuffar sig en nykomling fram i kön och pockar på min uppmärksamhet och så sitter jag där och börjar läsa… 

Som i går kväll, en stormkväll när vinden dånade ute i träden och det riste och knakade i husets väggar och dörrar knarrade och golvdraget fick mattorna att fladdra -  då jag öppnade Arne Melbergs nya "Essä" (Daidalos 2013), denna som jag efter att bara ha läst inledningen kan säga är en mycket gedigen introduktion till essän och dess historia, tillika en essäantologi från Montaigne till Susan Sontag och med svenska bidrag av Klara Johansson, Frans G. Bengtsson, Marianne Höök och Horace Engdahl.


tisdag 3 december 2013

Kajorna samlas i Societetsparken

När jag lämnar jobbet samlar sig kajorna i Societetsparkens träd. En stämningsbild så god som någon, på vägen in i vintermörkret.


Och när jag tänker på min nuvarande oförmåga att läsa koncentrerat minns jag ett citat från 2010:
"Over the last few years I've had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuity, reprogramming the memory. My mind isn't going - so far as I can tell - but it's changing. I'm not thinking the way I used to think. I feel it most strongly when I'm reading. I used to find it easy to immerse in a book or a lengthy article. My mind would get caught up in the twists of the narrative or the turns of the argument, and I'd spend hours strolling through long stretches of prose. That's rarely the case anymore. Now my concentration starts to drift after a page or two. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel like I'm always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that use to come naturally has become a struggle."

Nicholas Carr: The shallows - what the Internet is doing to our brains. New York: Norton, 2010.

måndag 2 december 2013

Läsnotis: Camus

Jag läser Camus. Kanske är det artiklarna som kom nu vid hundraårsdagen som fått mig till det. Å andra sidan är det bara tre år sedan jag läste om tre romaner. Och skrev om dem, här: Fallet, Pesten, Främlingen.

Camus har funnits i mina hyllor länge. Jag har "Myten om Sisyfos" som Alduspocket från 1966. Sannolikt läste jag den då, eller något senare, liksom romanerna och kanske något mer. 
"Människans revolt" har jag börjat läsa några gånger, men aldrig läst klart.

Nu hittade jag på antikvariat den legendariske C. G. Bjurströms "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt", utgiven 1957, alltså samma år som Camus fick Nobelpriset.
Det är en något gulnad, trådbunden volym, som delvis var ouppskuren - att ta fram pennkniven är något man inte gör så ofta nu för tiden.


Bjurström är djupt förtrogen med Camus verk och skriver kunnigt och intressant.

Jag har också börjat läsa den oavslutade och postumt utgivna självbiografiska roman, "Den första människan" (Bonniers 1997), som Camus arbetade med vid sin död och som skildrar en faderlös barndom i Algers fattigkvarter, kärleken till den hårt prövade modern, kamraterna, lekarna, skolan och vägen ut ur den "omedvetenhetens oskuldsvärld", som Bjurström skriver, till kunskap och medvetenhet och  insikten om tillvarons grundläggande absurditet.

fredag 22 november 2013

Fördelarna med ett mindre privatbibliotek

Jag vill inte skapa förväntningar, men kanske är det dags för mig att lägga ner här? Eller att verkligen leva upp till bloggnamnet och skriva mer sällan, eftersom jag tycks ha hamnat i något slags intellektuellt bakvatten där jag bara flyter runt...

But, to keep the pot boiling...

Är ni boksamlare?
Det finns fördelar med att bygga upp ett mindre privatbibliotek.
Nu vet jag inte riktigt om det för min del alltid har varit ett medvetet, genomtänkt uppbyggande, kanske snarare något i stil med binas insamlande av nektar till kupan. En instinkt som fört mig än hit, än dit. En överlevnadsstrategi. Jag har alltid behövt böcker.

Fanns det inte en gammal reklamslogan som sa att böckerna ska tala och bokhyllorna tiga? För Lundqvisthyllor, tror jag. Jag köpte förresten två Lundqvisthyllor, tunga, grå och två meter höga, någon gång på sent sextiotal och körde hem dem från godsmagasinet vid järnvägsstationen i Varberg, fastsurrade på taket till min Volvo Amazon - eller var det PV 544:an med B18-motor och svartlackerad motorhuv, som hade gått som rallybil, min första bil? I alla fall, det var då jag på allvar började bygga upp mitt bibliotek och inledde min långa resa från bildningssökande arbetarklass till halvbildad medelklass. Genom åren har det sedan skett en ständig tillväxt, om än i lugnare takt på senare år och jag försöker numera skänka bort en del eller sälja på Bokbörsen.

Är man en läsande människa kan man mycket väl uppleva sitt umgänge med böcker som ett samtal med dess författare, ett samtal som inte känns några gränser i tiden.
Även om de flesta böcker står och moltiger, vissa av de olästa med en förorättad min kan jag tänka mig, så händer det inte så sällan att jag får anledning att leta upp någon av dem och återknyta bekantskapen. Böcker är tålmodiga vänner. De väntar troget på att bli lästa. Samtalet kan fortsätta.

Som nu, när jag efter att ha läst Richard Fords fantastiska "Kanada" kom att tänka på hans "Wildlife" (översatt som "Löpeld"), en roman som utspelar sig på samma plats som inledningen i "Kanada" och som i mångt och mycket kan säga ha samma tema: en son i de tidiga tonåren ser tillbaka på vad som hände sommaren 1960 i Great Falls, Montana, då föräldrarnas agerande på olika sätt förändrade livet för sonen. Det är en mycket stark berättelse.


En del böcker i hyllan är också bärare av personliga minnen.
När jag öppnar "Wildlife", en lite medfaren pocketutgåva från 1991, året efter originalutgåvan, ser jag stämpeln på försättsbladet - och minns plötsligt ett kort Parisbesök. Det måste ha varit 1993, då vi var bjudna ner till Loiredalen för att fira en fyrtioåring. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att besöka den berömda bokhandeln och hittade då boken och ser ut att ha betalat fyrtio franc för den.


Dessutom läser jag, i samlingen "Rock Springs" (1988), en novell med titeln "Great Falls", ytterligare en berättelse med samma tema. Så kan jag njuta av fördelarna med ett mindre privatbibliotek. Alltid tillhands, när tankarna vandrar iväg...

tisdag 12 november 2013

Om Richard Ford: "Kanada"

Åtminstone för tillfället har jag tagit mig själv i kragen och läst en nyutkommen roman, Richard Fords "Kanada" (Brombergs, 2013). Här försöker jag skriva några rader.

En recensent skrev att han kände sig störd av att behöva citera romanens inledningsord, "eftersom alla andra recensenter gjort det". De lyder:
"Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare. Rånet är viktigare eftersom det resulterade i att mitt och min systers liv leddes in på de banor de till slut tog. Inget skulle bli helt begripligt om jag inte berättade om rånet först."
Men jag citerar utan att känna mig störd. Tvärtom: denna inledning slår an tonen direkt, den ton som sedan behålls - saklig, klar och osentimental och samtidigt både ömsint och krasst registrerande - genom hela denna långa, vemodiga och gripande berättelse om en femtonårig pojke som plötsligt förlorar sin trygghet och vars livsbana tar en helt annan väg än vad han drömde om.



"Kanada" handlar om - i mycket kort sammanfattning - hur ett ganska udda äkta par i Great Falls, Montana - han en småfifflande före detta flygvapenofficer som arbetar på en militärbas, hon lärare - rånar en bank på klantigast tänkbara sätt. Mannen har utsatts för hot för en skuld efter en misslyckad skumraskaffär och ser rånet som en utväg att skaffa fram pengar. De åker naturligtvis fast och döms till fängelse.

När föräldrarna grips lämnas deras barn, ett tvillingpar, en pojke och en flicka på femton år, vind för våg. Innan barnavårdande myndigheter hinner agera rymmer flickan till Kalifornien och pojken, Dell, skjutsas av en väninna till mamman över gränsen till Kanada, för att där tas om hand av vänninnans bror, en hotellägare med skumt förflutet. Tas om hand betyder att han bor i ett skjul och sätts i arbete på hotellet och med de fågeljakter som som hotellet arrangerar och att han blir vittne till de mord som inledningsorden utlovade.

Bokens berättare är den nu sextiosexårige Dell, en lyckligt gift collegelärare i engelska språket och litteraturen i Ontario, som ser tillbaka på sitt liv och lyhört återger hur den pojke han en gång var hanterade dessa traumatiska händelser. Han är rädd, han förtvivlar, men han går inte under.

Här finns ett slags försoningstanke. Ett slags optimism trots allt. Acceptans. Vad som än händer i livet så har man bättre chanser att klara det om - som Dell uttrycker det -
"...man kan finna sig i förluster; om man klarar att inte bli cynisk; om man underordnar sig, som Ruskin menade, och har sinne för proportioner, och kan förena de olikvärdiga komponenterna till en helhet som bevarar det goda, trots att det goda sällan är enkelt att hitta. Vi gör vårt bästa, som min syster sa. Vi gör vårt bästa. Allesammans. Vi gör vårt bästa."
Med den här romanen återvänder Ford både språkligt och motiviskt - och geografiskt - till t ex romanen "Löpeld" (1990) och novellerna i "Vinterfiske" (1989). Det är bra. Och han är lika bra nu som då. Det här är bland det bästa jag läst i år. Frestelsen att börja läsa om är stor...

onsdag 6 november 2013

Triviala betraktelser. 1

Jag såg en film häromdan och där fanns en scen där huvudpersonen flydde undan förföljare genom att klättra ut på utsidan av ett högt klocktorn och klamra sig fast vid en av urtavlans stora visare och hänga där, högt över gatans ström av bilar...

En klassisk scen, med andra ord. Avsedd att skapa spänning. Hur skulle det gå?

Men jag blev inte ett dugg orolig. Halva filmen återstod och berättelsen hade bara tagit slut där, om huvudpersonen fallit ner och krossats mot gatans stenar. Det var inte tänkt så. Det stod inte i manus. Det var inte regissörens avsikt. Vad som helst kunde inte hända.

Detta till skillnad från det verkliga livet, utanför fiktionen. Där kan vad som helst hända. Där finns inget manus. Ingen färdig berättelse. Ingen regissör.

Och? Varför skriver jag detta? Kanske med anledning av att jag läser Richard Fords roman "Kanada". Jag tror det.

                           Nej, det var inte den här filmen...


fredag 1 november 2013

Jag läser noveller av Lars Ahlin

Det har varit lite si och så med mitt läsande denna långa, milda höst.  Något saknas mig. Förmågan att läsa? Nej, men kanske - lusten, entusiasmen, drivkraften - eller det där som gjort mig till en läsande människa sedan jag lärde mig att läsa. Jag hoppas det kommer tillbaka.

Denna tröghet har återspeglats här i bloggen, ni har märkt det, stackare som troget återkommer.
Är det förresten inte höjden av patetik: en bloggare med skrivkramp? Borde han inte ha vett att lägga av?

Å andra sidan: är detta inte Den långsamma bloggen? Med tillåtelse att låta långsamheten bli väldigt långsam.

Å tredje sidan: det här tröga och trötta tillståndet gör att jag inte bara nosar runt i hyllorna hemma, läser lite  och tröttnar och sätter tillbaka. Jag är också öppen för impulser utifrån. Så läste jag t ex min mer produktiva bloggkollega Gabis läsning av Lars Ahlin och mindes och plockade fram och bläddrade och det slutade med att jag nu läst två samlingar noveller, "Inga ögon väntar mig" (1944) och "Fångnas glädje" (1947). Så, inget ont utan att det för något gott med sig.

Om Lars Ahlins långa och ibland inte alltför lättillgängliga författarskap har det skrivits mycket. Jag nöjer mig här med dessa länkar, till Lars Ahlin-sällskapet och Wikipedia.

(Bildkälla: Lars Ahlin-sällskapet)

De flesta av novellerna håller hög klass, några är helt enkelt väldigt bra. Inte bara klassiker som "Kommer hem och är snäll" (jag kan aldrig läsa den utan att höra och se Keve Hjelm) och den fruktansvärda "Inga ögon väntar mig", utan också flera andra som jag måste ha läst för några decennier sen och glömt, men som det nu är en ren lycka att läsa.

Novellernas motiv är människor i svenskt trettiotal och fyrtiotal, mestadels arbetarklass eller underklass i samhällets utkanter, ett Sverige med arbetslöshet och slit för brödfödan och påvra förhållanden, med fokus på dessa människors relationer och deras svårigheter att nå fram till varandra, att hitta varandra i ett språk där de kan hantera de ofta kärva omständigheter de lever i.

De talar förbi varandra, de ljuger och bedrar sig själva och andra, för att lindra en svåruthärdlig verklighet. Någon gång kommer de till insikt, når en försoning, men inte ofta.
Bäst är Ahlin när han låter handlingen, replikerna, monologerna tala. Lite sämre när de psykologiska förklaringarna skrivs ut.

*

Och nu har jag börjat läsa Richard Fords nya roman "Kanada". Redan efter några sidor, tillbaka i Great Falls, Montana, känner jag att det här är just vad jag behöver...


måndag 28 oktober 2013

Realiteternas mysterium

En bok som står i hyllan här vid läsfåtöljen och som på ett diskret sätt gör sig påmind då och då är Inger Christensens essäbok "Hemlighetstillståndet" (Ariel förlag 2011, översättare Anna Hultenheim).

Diskret, skriver jag, och menar att det inte är en bok att sträckläsa och konsumera, utan snarare en bok att umgås mer långsiktigt med. Kanske lite beroende på att jag inte kan läsa ens en sida utan att flera gånger stanna upp, läsa om och förlora mig i tankar kring det jag läser.


I essän "Realiteternas mysterium" läser jag:

(Världsrymden) Där är förundran. Att solen, som genom årmiljoner likt ett bullrande bål ödelägger sig själv, skapar liv. I det vi kallar evighet når oss solljuset med just den fördröjning som behövs för att skapa liv på jorden och upprätthålla det. Inte evigt liv för den enskilde. Men evigt liv för den sammanhängande helheten, i ett tillstånd av ett slags likvaka mellan liv och död. I solens mening evig. Till dess solen slocknar. Sålunda lever vi i en värld där skapelsen och dess nedbrytning pulserar som delar av varandra i en enastående natur. Och vi är tvungna att tro att vi, bortsett från djuren som ser oss, är ensamma om att veta att vi är här.
[ ... ]
Kan jorden förlåta oss? Jorden, som med sitt lyckosamma förhållande till solen har använt årmiljoner för att skapa en naturgrundlag, där vi, en slumpartad dag i universums tid, kunde bli till. Men knappt har vi varit här i några årtusenden förrän vi utsätter denna naturgrundlag för fara. Den existerande balansen, där skapande och nedbrytning är delar av varandra, rubbar vi. Hela den icke-mänskliga världen bortom gott och ont, som vi är tvungna att använda oss av och skydda oss mot, griper vi in i, förvandlar, komponerar om (också biologiskt), så att den efterhand blivit en så pass människoskapad värld att den inte längre befinner sig bortom gott och ont. Den blir ett icke-mysterium, där övergången från det nedbrutna till det återskapade ser nästintill omöjlig ut att återupprätta, som i Tjernobyl.


fredag 25 oktober 2013

Vi kom inte ända upp till toppen av Sveti Ilija

Vi kom inte ända upp till toppen av Sveti Ilija, som med sina 961 meter över havet är det högsta berget på Pelješachalvön. Tidsangivelserna på skyltarna var för mer spänstiga ben än våra. Lite berodde det också på att jag var förkyld. Det hjälpte inte att tugga på färsk ingefära.

Vi gick den branta, bitvis stensatta stigen upp genom pinjer och järnek och kom väl ungefär halvvägs. Innan vi vände åt vi lunch med en fantastisk utsikt över Orebić och havet.


På vägen ner tog vi av på en stig just under bergssidan och gick genom ett landskap som bar spår av att ha varit uppodlat och betat.


Här fanns flera stensättningar och terrasseringar och flera övergivna hus stadda i långsamt förfall. 


För kanske inte så länge sedan rörde sig människor här, levde i rummen och gick in och ut genom porten, skördade oliverna och vindruvorna och vallade flockar av får eller getter.

Det finns något oerhört fascinerande med miljöer som dessa. Är man alltför upptagen av nuet och dess ibland pressande krav, så får man här ett perspektiv på tidens gång som, i alla fall för mig, är lugnande. Allt ska en gång vittra ner och sjunka i glömskans djup.

lördag 19 oktober 2013

Adam och Eva i Korčula

Om man är turist är man oundvikligen en del av massturismen. Vi märkte det när vi var i Kroatien nyligen. Och hur fascinerande det än är att ströva runt i Dubrovnik och Split, så färgades upplevelsen av detta att man är en del av massan. Och av den ibland mycket påträngande, turistanpassade kommersen. Det var skönt att återvända till stillheten i vår bas, ett litet hus i sluttningen i byn Perna, nära Orebić på Pelješachalvön.

En dag tog vi färjan från Orebić över sundet till den gamla stadskärnan i Korčula. Där var det lite lugnare. Vi gick uppför en av de branta gränderna mot katedralen Sveti Marka, en imponerande byggnad, fullbordad på 1500-talet.


När en guidad turistgrupp lämnat platsen var det för några minuter nästan tomt. På ömse sidor om katedralens port, under de liggande lejonen, fanns två huksittande människofigurer som fascinerade oss.


Efterforskningar ger vid handen att statyerna föreställer Adam och Eva. Men varför sitter de nakna och på huk på det här sättet? Som om de ogenerat uträttade sina behov.


Det är en fråga som jag gärna vill ha svar på.

tisdag 15 oktober 2013

Jag är ännu inte riktigt med

Höstens färger brinner. Nätterna är kyliga, dagarna milda, ibland med blå himmel och sol. Ja, årstiderna kommer och går, oavsett vad vi människor har för oss.
Men jag är ännu inte riktigt med. 

Trots allt har jag läst en del och det med en viss spridning över genrer och djup. Mest som ett livstecken och för att hålla styrfart på bloggen kommer här några notiser.

Spänning, naturligtvis: fyra Leif GW Persson. Inte alls dåliga, snarare väldigt skickligt gjorda, men den femte lade jag ifrån mig efter några sidor. Just för att det blev alltför tydligt hur de var gjorda.

En av sönerna menade att jag skulle läsa om Lars Anderssons roman "Snöljus" (1979). Vilket jag gjorde, först med en viss tvekan, men snart upptäckte jag att den var precis så bra som jag mindes den. Plötsligt var jag tillbaka i sjuttiotalet, då folkhemsidyllen sprack. Jag förstår (även om jag hade glömt det mesta) varför vi var så entusiastiska över den här romanen.

Vidare den svenska översättningen av Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", en pocketutgåva som stått och väntat i Att läsa-hyllan ett tag. Jag läste originalet 2008. Jag kommer att läsa den fler gånger.

Thomas Bernhards skandalpjäs "Heldenplatz" i svensk översättning på förlaget Tranan (2011) stod också i hyllan och väntade. Om något ska läsas från pärm till pärm i ett ett svep så är det dramatik. Nu hade jag chansen och det ångrar jag inte. Att pjäsen väckte rabalder är inte konstigt. Bernhard är i sitt esse. Eftersom jag inte är i form för några längre utläggningar vill (och vågar) jag hänvisa till vad jag skrev om pjäsen när jag läste en biografi över Bernhard, se här.

Så har jag också läst den nyutgivna Jean Giono "Mannen från bergen" (Elisabeth Grate Bokförlag 2013; originalet 1929 ) i översättning av Jan Stolpe. Berättelsen bildar tillsammans med "Kullen" (1928) och "Vårvinden" (1930) trilogin "Pan". Dessa berättelser från det provensalska landskapet är något av det bästa jag läst.
Eftersom jag inte är kapabel att skriva något vettigt just nu och eftersom det redan finns en mycket bra text om "Mannen från bergen", så läs vad Einar Jacobsson skriver på Rapsodi.

Men. Jag säger som Lars Gustafsson: Vi börjar om. Vi ger oss inte.

onsdag 25 september 2013

Det ÄR stiltje här ett tag...

Det blir är stiltje här ett tag...

på grund av en resa. Och samma dilemman som vanligt: vilka böcker ska jag ta med? Kommer jag över huvud taget läsa något? Varför ska jag läsa?
Ekelöfs samlade kommer med i alla fall.

torsdag 19 september 2013

En taylorismens föregångare!

Gunnar Brusewitz skriver i "Folk och färder i Halland" om den mångsidigt begåvade Carl August Ehrensvärd, som efter avslutad karriär som överamiral och i onåd hos Gustav III försökte sig på banan som jordbruksreformator, bland annat på godset Dömestorp i Halland, som inköptes 1796.

Han ansåg att bönderna var tröga och konservativa och höll fast vid ålderdomliga odlingsmetoder. Han rådgjorde med tidens främsta forskare. Det gick inte så bra.

Ehrensvärd hade läst en skrift om plantering av säd, i stället för sådd.
Inbakad i en liten kula av jord- och gödselblandning skulle utsädet, korn för korn, sättas i jorden.

Illustration hos Brusewitz:
I mindre skala, skriver Brusewitz, "blev skörderesultaten goda men på det hela taget blev det ett fiasko." Även om arbetskraften var billig, så krävdes det arméer av planterare.

Efter två år tog det hela slut, Ehrensvärd hamnade i skuld, gården intecknades och jordbruksexperimentet fick avslutas.

Jag vet inte om detta uppmärksammats (det har det nog) men - vad var detta om inte Taylorism? En klassisk Metod-Tid-Mätning (MTM)?
Högst tio sekunder  per korn!


Carl August Ehrensvärd porträtterad av J T Sergel

måndag 16 september 2013

De döda barnen

I dagarna har jag kört in lite ved och eldat för första gången den här säsongen. Det skymmer tidigare på kvällen och det är mörkt när jag hämtar tidningen på morgonen. Nej, det går inte längre att inbilla sig att det fortfarande är sommar.

Jag läser som sagt Gunnar Brusewitz och det är det enda jag läser. Jag har följt honom genom alla årstider, i samlingsvolymen "Fyra årstider" och i "Vägval i minnesmark" och läser nu en vackert illustrerad volym som jag är mycket glad att jag kom över, "Folk och färder i Halland", utgiven av Ringsegården Konst & Café i Falkenberg.

Denna läsning liknar på något sätt en flykt. Men jag fascineras av all denna kunskap om djur och natur och historia och kultur i vid mening.  Jag kan med mina skrala kunskaper bara känna igen en bråkdel av alla iakttagelser av fåglar, medan jag är mer hemma i odlingslandskapets förvandlingar. Och flykten till denna rika kunskapsvärld är väl kanske legitim ändå.

Brusewitz skriver i "Folk och färder i Halland" om prosten Gustaf Fredrik Hjortberg i Vallda och Släps församlingar. Hjortberg var en av Linnés lärjungar (dock en självständig sådan, vilket enligt Brusewitz irriterade Linné) och tre gånger ostindiefarare innan han 1754 slog sig till ro som kyrkoherde.


Om Hjortberg har det skrivits en del och här vill jag bara påminna om det epitafium i form av en oljemålning som hänger under orgelläktaren i Släps kyrka. En kringvandrande kyrkodekoratör, tysken Jonas Dürch, har målat den. Även om denna detaljrika och oerhört fascinerande målning har det skrivits en del, bland annat finns en C-uppsats här, men mest inträngande kanske Sten Lindroth är i kapitlet "Vardagsro och söndagslust" i essäsamlingen "Fru Lusta och Fru Dygd".

Man kan fördjupa sig länge i denna framställning av ett livsverk och en livsvärld, men vad jag särskilt fastnar för är de döda barnen. Av kyrkoherdeparets barn är sju döda vid tiden för målningen, men de får ändå vara med, bortvända eller delvis skymda. De är döda, men inte borta. Jag kan inte uppbåda ett uns av Hjortbergs fromhet och tro på det eviga livet. Men jag nästan avundas den förtröstan jag läser in i målningen.


söndag 8 september 2013

Amiralfjärilen tar för sig

Det är höst. Äpplena faller från träden och plommonen mognar.
Amiralfjärilen tar för sig.
Även om det den gångna helgen snarast har varit sommarvärme här.

Jag läser inte så mycket. Och om jag tar en bok så är det Gunnar Brusewitz. Nu de fyra årstidsdagböckerna, Vårdagbok, Sommardagbok, Höstdagbok och Vinterdagbok, samlade i en volym, utgiven som "Fyra årstider - blad ur naturens kalender" 1970.
Av olika skäl har jag behov att förflytta mig till Brusewitz värld, till hans iakttagelser och resor i natur och landskap och tid och rum.

fredag 30 augusti 2013

Snigeln med det heta blodet

Jag har en viss känsla för naturen i vid mening - landskap, växter, djur - och jag rör mig gärna i skog och mark, något som nog framgår av vad jag skriver här. Jag tror också att jag har blick för företeelser och skiftningar i naturen och för mig som för många andra är mer eller mindre långa vandringar ett sätt att både hålla mig i fysisk form och att uppnå lugn och ro i själen.

Däremot är jag näst intill obildbar när det gäller fågelnamn, fågelläten, blommor och växter. Där fungerar mitt minne helt enkelt inte. Jag vet inte varför. Jag försöker leva med det och glädjas åt den begränsade kunskap jag har.

På sistone har jag försökt att åtminstone något bättra på mina kunskaper genom att börja  läsa Gunnar Brusewitz, som jag tidigare bara stött på som bokillustratör, men som skrev en hel rad böcker om natur och kulturhistoria. Jag har just läst "Strandspegling", där Brusewitz genom att följa årstidernas växlingar från sin skrivar- och tecknarstuga vid en strand i Roslagen gör fascinerande nedslag och iakttagelser i naturen och det kringliggande landskapets historia.

Jag vill rikta ett stort tack till Kurt, som kommenterar flitigt här, och som tipsade mig om Brusewitz.

Annars hade jag kanske aldrig kommit att läsa stycken som detta, i kapitlet "Snigeln med det heta blodet", om vinbergssnäckornas kärleksliv:

"Grå majdagar med ljumt regn kan vi se dem ligga fastgjutna vid varandra, sugskiva mot sugskiva i en ändlös och lidelsefull parningsakt där kyss och samlag är samma handling och där var och en av de båda älskande samtidigt är både hane och hona. Likgiltiga för omvärlden vältrar de sig vällustigt i det strilande regnet, safter blandas, erigerade retelseorgan stöts in i sugskivornas veck, de muskulösa kropparna rycker spasmodiskt i smärtfylld njutning.
En mer utlevd kärleksakt tror jag knappast förekommer i naturen."

 Bildkälla: http://www.bioresurs.uu.se/myller/stad/stadutou_snackor3.htm


Gunnar Brusewitz: "Strandspegling - naturupplevelser i tid och rum" (Wahlström & Widstrand, 1979; En bok för alla, 1993)

torsdag 29 augusti 2013

Jag framhärdar: mer Wivallius...

"Wivallius var ett sällsynt renodlat exemplar av en bestämd människotyp: den asociala. Han var en substanslös förvandlingskonstnär som kunde ikläda sig alla roller, också poetens. Det är betecknande, att nästan alla hans dikter tillkommit i fängelset eller fängelsets skugga. Wivallius ville med dem nå personliga fördelar, vädja till opinionen eller klaga över sitt öde; han tystnade så snart han var fri. Och poetiskt fruktbar, en betydande diktare är han bara några korta ögonblick, då hans öde dramatiskt vänder sig - till det bättre eller sämre."
skriver Sten Lindroth.*

Nå - dömd till döden och placerad i bur på Kristianstads torg, för att när han lyckas fly till Sverige låsas in i på Smedjegården i Stockholm, medan man funderar på hans öde. Som blir att sitta på Kajaneborg i Finland,  "i fem år under fruktansvärda lidanden, inlåst i en liten håla i fästningsmuren, utan fönster och med forsen nedanför", enligt Lindroth - vem skulle inte under sådana förhållanden försöka nå personliga fördelar, vädja till opinionen eller klaga över sitt öde?

Nu har ju Lindroth en del gott att säga om Wivallius som poet. Fattas bara annat. När jag nu bläddrar och läser lite i de utgåvor jag har tillgång till, så skulle jag vilja citera en hel del. Men de flesta dikter är väldigt långa. Här i alla fall inledningen till en dikt, skriven 1634 inför deportationen till Kajaneborg:

Warer nu glad, mine fiender all!

1.

Warer nu glad, mine fiender all!
Nu går thet effter edher willia!
Iagh föes nu bort drån edhert förtaal.
Gud wil migh från eder schillia.
Iagh föres nu bort nordast i fiellen uthi boyor.

2.

Iagh hade wäll tänckt at vinna then nådh
migh till gunst i Swerike at komma.
Men mennischeligh hielp är ey modt Gudz rådh.
Thet skier alt siälen till fromma.
Iagh föres nu bort nordast i fiellen uthi boyor.

3.

Wäxer ther gräs för vill Rene diur,
som i fiellen löpa och springha,
migh föder wäll Gudh innan boyor och muur,
fast werlden migh lenger will twingha.
Gudh blifwer wäll hoss migh nordast i fiellen, uthi boyor.


Jag har lagt märke till att när jag skriver om Wivallius så blir inläggen inte lika mycket lästa som de övriga. Jag förstår inte varför, måste jag säga. För mig är det en fröjd att läsa Wivallius. Bara detta språk: så färgrikt konkret och mustigt målande. Det har en "kroppslighet" och en blandning av högt och lågt som tilltalar mig.
Och för att nu verkligen pröva er - två utsnitt ur en dikt som ingår i en gravskrift över fångvaktaren Erich Roth, tryckt 1641. En dikt som för tankarna till Stiernhielm.

Om döden Til The Dödelige

Een kort tijdh wår Lijfstidh är,
Full Oroo, Sorg och Beswär:
Wäxer seent, men faller snart,
Fager först, sen Bleek och Swart.
Som een Roos, i een Grön Daal,
Ståår in moot Skogzlunden swaal,
Widh een Bäck, kall, djup och strijdh,
Prålar sköön om Morgon tijdh,
När som Soolen sköön vpgåår,
Och än Dagg i Gräset ståår:
Gööken gaal, och Foglars sång,
höres kring om marken lång:
Men förr än som Qwällen blåå
Faller in, och hwar wil gåå
Tijt, han Roo och Hwijlo fåår,
Och Soolen i Skogen gåår,
Ligger hon Wisnad och Bleek,
Mister Lucht och Fägringz Leek:
Trampas neer, och skämmes bort:
Altså är wår Lijfztijdh kort.

I dagh Vng, Skön, Karsk och Rijk,
Morgon död och Kolnadt lijk.
Wärldens hopp är Stofft och Mull,
Wij ståm vpp och fallom kull.
Som een Röök kring Luften körs,
Skuggen och hijt och dijt förs,
Är wårt hopp i thenna Wärld.

Det spelar ingen roll om man är rik eller har makt och myndighet att döma. Måhända är det någon vid Kristianstads Rådstuvurätt Wivallius har i tankarna när han skriver:

Och then här war Sposk och Gill,
Wrängde Rätt medh swaren ill,
Hönisk ord, och wrång dom gaf,
Fattigt Folck: Och androm af
Medh Orätt Gård och Grund togh:
Och altidh åt Ofärd logh:
Stegh fast breet medh Vthlänsk seed,
Yfdes stort, och brööt hwar Leed,
Wredh sin Mun, och sågh på snee,
Mälte alt medh Spot och Spee:
Skrytte stort, och som Vlf tööt,
Vppå Kroor som Leyon rööt:
Tychtes wara högst i Bänck,
Drogh om Hals och Hand Gullänck.
Lyste widt medh Topp och Länn,
Sade: iagh får leffwa änn,
Tusend Åhr i Wällust stoor,
Äntligh så från Wärlden foor,
At aff honom ey mehr fins,
Eller gott bland Godom mins,
Vthan thet: Sij, han är död,
Siälen i een ewig Nödh.

*i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Första delen. Natur och kultur, 1955.

tisdag 20 augusti 2013

Jag läste en novell

Nyss satt jag vid trädgårdsbordet och läste en novell som handlar om en fotvandring på svensk landsbygd under trettiotalet. Eller rättare: novellens händelser utspelas under en fotvandring. Sommarlandskapet och naturen har en viktig roll. Det som händer händer i människorna i sommarlandskapet och naturen. I minnenas underliga landskap. En spaning efter den tid som flytt, i miniatyr. Jag läser novellen så gott som varje sommar och läsare av bloggen kan säkert förstå varför. Det tar bara några sidor, sen är jag förflyttat till det här landskapet. Jag stannar till med paret som fotvandrar, innan vi kommer fram till gästgivaregården:
"Och medan vi stod där gick ett moln framför solen, så att färgen på åkrarnas stenar djupnade till violett och den nyslagna klövern och vägkantens gräs mörknade och blev mer påtagligt och levande. Vi såg molnskuggan vandra över det öppna landskapet, och en lätt vind följde och försvann med den. Ett moln av vägens damm hängde en stund kvar i luften. Längst bort på en höjd såg vi tre ensamma mycket höga och smala furor mot himlen, och vägen som vi skulle gå slingrade bort mot dem och försvann i skuggan av höjden."
 När jag läser och läser om det här stycket så slår det mig att där finns ett mycket viktigt ord, nämligen "tre". Byt ut det exakta "tre" mot "några" eller ingenting alls. Då försvinner mycket av skärpan i bilden.

Vilken novell det är? Läs min repris här om du vill. Då blir det repris på reprisen.

söndag 18 augusti 2013

Ett antikvariatsfynd: Lars Wivallius självbiografi

Jag var inne i ett antikvariat i Halmstad i måndags och kikade runt lite i hyllorna, utan att vara på jakt efter något särskilt. Några frestelser motstod jag, men inte ett verkligt fynd.
Nämligen en liten häftad volym, Lars Wivallius: Självbiografi : brev och prosastycken / i urval utgivna med kortfattad biografi av Erik Gamby (Uppsala: Bokgillets förlag, 2 uppl. 1957)

Wivallius är som vi alla vet en mycket säregen och fascinerande figur i vår litteratur. Vagant i 1600-talets oroliga Europa, skojare och bedragare, dömd till döden, rymling och till slut fästningsfånge på Kajaneborg i Finland, där hans författarskap sedan tar form.

Boken består av självbiografiska texter i form av inlagor till olika instanser, som Svea hovrätt, svenska Riksrådet, danske kungen och ett antal ståndspersoner samt ett antal brev till olika adressater, allt i syfte att framhålla, om inte Wivallius oskuld, så åtminstone omständigheter som förminskar hans skuld. Allt från opublicerade originalhandlingar.

Ett av hans bedrägerier är när han som friherre Erik Gyllenstierna lyckas gifta sig med en adelsfröken, Gertrud Grip, i det då danska Skåne och dessutom lägga beslag på svärföräldrarnas mest värdfulla lösöre. Oklarheterna i den här saken är många, men bluffen avslöjas och allt slutar med att Wivallius döms till döden. Dock lyckas han fly till Sverige, men bara för att deporteras till Kajaneborg.

Jag ska återge ett exempel på Wivallius underbara advokatyr, från hans försvarstal inför Kristianstads rådstuvurätt den 12 augusti 1630 (skrivet på en "rådbråkad" danska som utgivaren Erik Gamby korrigerat och moderniserat),  där  han vill framhålla förmildrande omständigheterna kring sitt frieri till Gertrud Grip.

Först anklagar han fadern, Ulf Grip, för att denna har gått alltför hastigt tillväga när han godkände Wivallius frieri. Wivallius uppträdde alltså bedrägligen som adelsmannen Erik Gyllenstierna, men en fader
"bør sådanne vigtige saker ikke så hastig og let uden tilbørlig forsigtighed tractere, og ikke nogen frier før tro og give, end han først om hans condition og lejlighed sig forhørt haver, og ret erfaret hvo han er, hvorfra og af hvad forældre, den han til sin dottermand antage vil..."
Ulf Grip borde alltså ha avstyrt det hela genom att avslöja Wivallius!

Sen skyller Wivallius på att han blev kär och "den som vorder af kærlighed indtagen er ligesom døv og blind..."

En ytterligare förmildrande omständighet fanns:
"Til dette er og drukkenskab sådan en ting, som en al forstand og eftertanke, navn och stand ligesom berøver. Som mig den gang skete. Jeg var drukken, og efter ungkarlis gemene brug gav jeg udi drukkenskab at forstå, at jeg samme dotter havde kær."
Och det kostligaste av allt - egentligen är allt föräldrarnas fel, de trodde sig ha fått en friherre på kroken åt sin dotter:
"... da jeg af frieri en gang mærke lod, have de mer til mig end jeg til deres dotter friet. Når jeg nu begyndte min tilstand at betænke og hvad derpå følge ville og søgte allehånde anledninger med læmpe derfra at komme, mens de ville ikke slippe mig, uden opholt mig med listige ord og tale."

PS: Jag kanske ska poängtera att det jag skriver och citerar här är sant och riktigt och ingenting annat - med tanke på det jag tidigare skrivit om Lars Wivallius...

fredag 16 augusti 2013

Vandringsbilder istället för ord

En bild säger mer än tusen ord. Här är fem bilder, alltså mer än femtusen ord. Eller: några bilder med några få ord. Ett bildinlägg istället för de intressanta texter om min läsning som jag inte förmår att formulera.

Jag har länge intresserat mig för det gamla odlingslandskapets spår i nutidens landskap. En dag gick jag från kyrkan i Sibbarp upp genom skogen mot Valtersbo, genom ett område med fornåkrar, hålvägar och odlingsrösen. Tyvärr har granskogen gjort det svårt både att se och att ta sig fram. Men här i ett bokskogsparti fanns det många odlingsrösen.


Jag gick sedan ner mot Högryd och vägen tillbaka mot Sibbarp. Och stötte då på en mer sentida fornlämning.


Igår ställde jag bilen vid kyrkan i Källsjö för att gå runt sjön Barken. Det var tyst i byn. Vid kyrkan pågick reparationsarbete. Jag gick vägen ner mot sjön, längs södra stranden. Det var ganska svalt, tretton, fjorton grader, men solen värmde. Gick in mot Vik, en grusväg förbi några mindre gårdar, nu sannolikt sommarboende. Vägen övergick i en stig ut mot Grumsberg. Min plan var att ta mig upp genom skogen ett par kilometer till en vändplats. Och det bar verkligen uppför, med risiga, svårforcerade kalhyggen. Som å andra sidan bjöd på söta skogshallon.

Jag pustade ut en aning vid vändplatsen. Sen gick jag med lätta steg ner mot den välhållna grusvägen förbi Nyhem och uppför stigningen till Skammerhult. Att gå med lagom raska steg på en grusväg genom en tyst skog. Att höra sina steg. Att känna kroppen arbeta, ännu med reserver kvar, men så upptagen av gåendet att alla ovidkommande tankar försvinner, att vara här och nu och så mycket ett med sig själv som man kan bli...

Jag hade tänkt att ta stigen längs sjöstranden. Men den tar slut efter ett tag och hade krävt ännu en klättring upp till väg. Det får bli en annan gång. (Ha! I ett annat liv?). (Och: Obs! Ordvitsen...)

I Skammerhult vek jag in på en skogsväg österut, kom fram till en vändplats och gick sen på en traktorväg ner mot det smala sundet, eller snarare bäcken, som förbinder Barken med Hakasjön.


Här finns två broar. En träbro som sett sina bästa dagar och en stenbro, bestående av en enda häll, som sannolikt är den äldsta och den som kommer att finnas kvar i all evighet.


Jag satte mig här en stund och lyssnade till tystnaden och bäckens porlande. Solen glittrade i vattnet och molnen speglade sig i vattnet. Det var nog det här som var målet för min vandring.

Men det närmade sig lunchdags och jag fortsatte skogsvägen brant upp Nedragärde. Gårdar och hus låg här tätt och fortare än jag tänkt kom jag tillbaka till kyrkan. 
Så jag körde några kilometer och slog mig ner vid en rastplats vid Hjärtaredssjön och åt min lunch. Efter tolv kilometers vandring var jag rejält hungrig.



tisdag 13 augusti 2013

Från Bett af galna hundar till Strypsjuka

Jag förstår det inte. Det är som vore det en förbannelse (eller är det en välsignelse?), men det sker ett ständigt inflöde av böcker till vårt hem. Och - nej, jag är inte ensam den skyldige. Långt ifrån, om jag tänker efter. Visserligen har strömmen avtagit med åren och numera, med sprängfyllda hyllor, har ett visst utflöde också börjat ske. Mitt mål är i alla fall att inte sätta upp fler hyllor.

Böckerna kommer på skilda vägar och av olika skäl. På sistone har en del kommit genom arv. Som denna fascinerande lilla volym, som jag då och då bläddrar och läser i:

 "Huskurer - Lättfattliga anvisningar, gifna af läkare, huru man bör förfara vid lindrigare sjukdomsfall samt i svårare fall, till dess läkaren hinner anlända. Sammanförda och bearbetade efter de bästa in- och utländska källor", utgiven av Wilh. Siléns Bokförlags Aktiebolag i Uppsala 1909, i förlagets serie "Siléns praktiska bibliotek".

Det är en alfabetisk uppställd skrift, en dåtidens 1177.

Bara ett exempel här. Jag tror att det är en allmän uppfattning att vår tid kännetecknas av ett maniskt sysslande med den personliga hygienen. Hur mycket tid lägger vi inte på att duscha, deodoranta och aftershava oss? Men ibland kan ju kroppens utsöndringar ställa till verkliga problem. Man får hoppas att det här exemplet från tidigt 1900-tal är fråga om ett extremfall:

Armsvett.
Tvätta dagligen armhålan med vatten, ättika eller franskt vin, eller ännu bättre med vatten och ichtyoltvål, hvars skum man låter torka in. Pudra därpå med salicylsyrepulver och lägg in salicylvadd i armhålan. Nämnda pulver ensamt användt till pudring tager också bort svettens dåliga lukt.
Under linnet i armhålorna kan man fasttråckla glanslärft eller annat lämpligt tyg och äfven fodra de yttre plaggen, rockar och klänningslif, på samma sätt under armarna, för att icks svetten må framtränga och blifva synlig. Lämpliga foderlappar finnas också tillgängliga i handeln.
Boken är verkligen ett stöd i mångahanda situationer. En del uppslagsord kastar man sig över. Här några exempel:

Bett af galna hundar, se Vattenskräck.
Dödstecken, se Skendöd.
Flygvärk, se Muskelreumatism.
Fulslag.
Furunkel, se Spikböld.
Gyllene åder, se Hämorroider.
Hängde, se Skendöd.
Ihjällegade barn, se Skendöd.
Korfförgiftning, se Förgiftning.
Lysgasförgiftning, se Förgiftning.
Nedfallen tungspene.
Onda bettet, se Fulslag.
Skendöd.
Stranguri.
Strypsjuka.

Om ni lider av, eller funderar på något av ovanstående, erbjuder jag gratis konsultation...


lördag 10 augusti 2013

Med en groda i knät

I går kväll satt vi ute i växthuset och åt. Vi hade hunnit till osten. Vinet var gott. Det hade mörknat och de levande ljusen brann och speglades i väggarnas glas.

Då noterade damerna, med en viss förskräckelse, att vår vän grodan ville vara med. Jag har inte samma motvilja mot denna varelse. Kanske kände han detta och kanske var det därför som han plötsligt tog ett skutt upp i mitt knä. Han satt där en liten stund. Jag kände mig utvald.


torsdag 8 augusti 2013

"Vad skall kungen göra nu?"

Det är omöjligt att göra rättvisa åt inledningsscenen i Gunnar Petterssons roman från 1987, "Vad skall kungen göra nu?". Den är helt enkelt magnifik.

Det är mars 1799. I en salong i ett hus på Ile St-Louis i Paris ligger Hertig Karl av Södermanland, den blivande Karl XIII på ett podium, omgiven av fem åskådare, bland dem svenske ministern i Paris, Erik Magnus Stäel von Holstein, och hertigens livmedikus Sven Anders Forsberg. En inkallad turk sysslar med att under mycket bisarra former - svartkonst och ockultism - försöka få hertigens manlighet att resa sig. Vilket den gör. Med besked. Det yttersta syftet är att hertigparet äntligen ska kunna producera en manlig arvinge. Så sker också. Med viss assistans bestiger han sin hustru, Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg-Delmenhorst.

Men barnet som föds, en pojke, är stumt och dövt, med dåtidens term en kretin, som lämnas bort och så småningom hamnar i Sverige, som arbetshjon, Stum-Joel kallad, hos en repslagare i Nyköping. Allt detta skulle kunna försvinna i historiens oändliga tystnad, om inte för två saker.

Det ena är att Stum-Joel gör en Sara med läppen med barn, en son som lämnas bort som fosterbarn. Denne son blir också far till en son. Som får en son. Osv.

Det andra är att ett dokument från 1799, med hertigens edliga försäkran att barnet är hans och hertiginnans och fött inom äktenskapet - och därmed rättmätig tronföljare - bevaras i ett skrin hos släkten Stäel von Holstein och att skrinet 1952 öppnas av släktens advokat. Därmed inleds en händelskedja där advokaten till slut 1986 tar kontakt med den sistfödde manlige ättlingen till Stum-Joel, Axel Robert Cory, en från Lillhagens mentalsjukhus nyss avviken patient.

Advokatens plan är att lotsa Axel Cory fram till tronen och att lagom till nationaldagen 1987 lämna in en omfattande dokumentation i ärendet till Riddarhuset, Konstitutionsutskottets ordförande och till riksdagsman Olle Svensson, för att inleda processen att fastställa den legitima svenska tronföljden - alltså bort med bernadotterna och in med Axel Cory!


Det låter som en skröna, en skälmroman, och det är det också och den är mycket underhållande. Författaren tar ut svängarna och hade förmodligen jäkligt roligt när han skrev. Här finns mycket av åttiotalssverige, trovärdiga personporträtt och dessutom en exakthet i detaljerna som tilltalar mig. Jag påminns om Gunnars oerhört väldokumenterade "Mannen som kom tillbaka från de döda" från 2000.

Satiren till trots så är romanens människor aldrig hjärtlöst skildrade, snarare framställs de som ohjälpligt sprattlande i omständigheternas garn. T o m vår - trots allt - fortfarande regerande konung ges mänskliga drag och får ge uttryck åt viss insikt om det absurda i sin situation.

Romanen mynnar ut i ett möte mellan Carl XVI Gustaf och tronpretendenten på Stockholms slott. Hur allt slutar ska jag naturligtvis inte avslöja...


tisdag 6 augusti 2013

Löken är upptagen och ligger på sin bädd i solen

Jag läser några sidor då och då i Marcus Aurelius "Meditations" i en utmärkt Penguin Classics-utgåva, med introduktion, förklarande noter och ett tematiskt register, allt för att "aid the general reader's understanding of Marcus and the Meditations by explaining the various historical, literary, and philosophical references".

Det är en intressant, spännande och ibland förbluffande läsning. Eller med Gabrielles ord: häpnadsväckande. Jag kommer nog att återkomma i ämnet.
Men denna ovanligt varma sommar fylls de lediga dagarna med så mycket annat än läsning. 

Rakt västerut till havet. Över strandbetet och ner till en nästan öde sandstrand. Mycket långgrunt, visst, men det är bara bra för en man utan underhudsfett, som måste tillämpa s k "käringadopp". I år är det varmt i vattnet även för mig. Redan har jag badat 200 % mer än förra sommaren. Jag anger inga absoluta tal.


Löken är upptagen och ligger på sin bädd i solen. Doften är underbar.

Och i växthuset mognar tomaterna.

fredag 2 augusti 2013

Att sitta kvar vid trädgårdsbordet efter en god måltid och läsa

Att sitta kvar vid trädgårdsbordet efter en god måltid och läsa. Klockan närmar sig tio, men himlen i väster är ännu ljus. Jag tar mig en klunk vin. Blodbokens, lönnarnas grenverk har svartnat och rör sig svagt i en vind som inte känns. Det är ännu varmt. Alla har gått in. Jag sitter kvar. Ljuset från fönstren lyser gult. Vore det inte för motorvägens aldrig upphörande brus skulle allt vara tystnad. Blommorna i perennrabatten lutar sig mot varandra och betraktar mig, som om de försökte lyssna till något. Jag tar en klunk vin. I det allt svagare ljuset läser jag en romersk kejsares tankar. Tankarna är lika nära som minnet av dagens bad i havet. Sältan finns fortfarande kvar i huden. Jag tar mig ännu en klunk. Jag vill inte påstå att det porlar inom mig av renaste lycka, men... ibland är allt som är outsägligt och fjärran outsägligt och nära.

(Hommage à Gunnar Ekelöf)

onsdag 31 juli 2013

Mitt i sommaren

Jag sitter vid skrivbordet och ser ut genom fönstret på en mossbelupen stengärdsgård, ömsom solbelyst, ömsom i molnskugga. Framför den ligger en röd boll i gräset. En vit fjäril dansar runt. Gräset börjar få bruna fläckar. Åskregnen går oss förbi. Vinden rör sig i lönnarnas grenverk. Ute på Sandgärdet har det ekologiskt odlade vetet börjat gulna. Det är mitt i sommaren.


Och sommar betyder tid att göra saker som inte bestäms av arbetslivets ramar och regler. Men timmarna går och sekunderna tickar lika obevekligt som vanligt och om man inte kan stanna upp och finna det rätta lugnet så...  Nå, jag får ju en hel del gjort. Mest praktiska ting. Veden. Småreparationer och underhåll. Och så umgänget med nära och kära. De långa måltiderna. Ofta med ingredienser från egna odlingar.

Läsningen styrs av slumpen. Jag råkade se att Patricia Highsmiths Ripley-serie kommit i pocket. Under några kvällar, oftast ute i växthuset tills ljuset inte räckt till längre, har jag läst de tre delarna. Den första en omläsning. Baksidestexten talar om den charmerande psykopaten Tom Ripley. Och jag ska erkänna att jag under läsningen av den första boken på något sätt inte ville att han skulle avslöjas som den samvetslöse mördare han är. 

De två andra delarna, där Ripley fortsätter att mörda både för sin ekonomiska vinnings skull och för nöjet, blir mer av upprepningar av samma tema, med mer infernaliska och osannolika förvecklingar, skickligt komponerade, ja, men samtidigt försvinner "charmen" och jag får samma känsla som när jag råkar se en TV-trailer för någon av de otaliga underhållningsserierna med perverterat dödande som tycks pågå hela tiden.

Den mer seriösa läsningen får vänta. Snart augusti, mörkare kvällar, lugnare tider. Kanske.
Eller - jag har ju börjat läsa Gunnar Petterssons "Vad skall kungen göra nu?" - ska inte den räknas dit?