lördag 25 augusti 2018

Repris om Krilon

Jag märker till min glädje att folk som googlar på "Krilon" kommer till ett blogginlägg som jag skrev i maj 2014. Förhoppningsvis läser de också. Orsaken till den ökade trafiken är naturligtvis att Eyvind Johnsons Krilontrilogi är aktuell nu med pjäsen på Stockholms Stadsteater.

Om pjäsen är bra vet jag inte. Jag undrar om det går att förvandla dessa fantastiska romaner till teater? Kanske är det dags att lämna läsfåtöljen och bege sig till Stockholm för att få svaret?

Jag kör en repris här, för att öka träffytan. Och så vill jag ju att fler ska läsa vad jag skriver.

Så här skrev jag:

"Jag befinner mig i alla fall nu mitt i sista delen av Eyvind Johnsons Krilontrilogi, "Krilon själv", och det är inte utan skäl jag säger "befinner", för om det finns något litterärt verk som man kan just befinna sig i, så är det dessa tre romaner.

Det är ett litterärt verk som har allt.

Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?

Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?

Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943.

Jag tror att det är tredje gången jag läser Krilontrilogin. Senast var 1985. Nu närmast föranlett av att en av mina söner läser den. Och pocketböckerna i Delfinserien håller fortfarande. Det är kvalitet.

Jag vet inte om min omläsning är en del av en trend. Men det verkar som om Krilons budskap fått förnyad aktualitet, eller kanske aldrig förlorat den."

måndag 20 augusti 2018

Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken

Måndag eftermiddag. Jag tar en paus i arbetet med att rensa bort grästuvor vid järngrinden. Sätter mig med en kopp kaffe i trädgården. Solen går i moln, vinden är sval. Ansträngningen är måttlig och jag har den behagliga trötthet i kroppen som infinner sig efter nyttigt arbete. Jag mår bra. Jag är precis där jag är, har inget behov av tankeflykt. Det är en bra stund i livet.

Vem vill inte gripa dagen och fånga stunden, stanna upp och hålla kvar åtminstone några ögonblick av detta enda liv som pågår medan vi sysslar med annat (för att använda de vanliga klyschorna)?

I en av essäerna i "Sommar", just med titeln "Fånga stunden", befinner sig Werner Aspenström uppkrupen i en fällstol på en veranda på Kymmendö. Det är en lördag i juli 1958. I handen har han en penna och i knät en anteckningsbok. Han beskriver minutiöst och detaljerat vad han ser och upplever i stunden. Fönsterrutor som speglar träden, växter, en fluga, molnen på himlen, föremålen innanför köksfönstret, ljuden från en koskälla, ladusvalornas skrin, lekande barns röster.

Han tänker på vad han läst hos Simone Weil, att "[a]ldrig, inte i något fall, är en ansträngning till genuin uppmärksamhet bortkastad. Den bär alltid frukt i det andliga och dessutom på intellektets lägre plan, ty andligt ljus upplyser alltid förståndet... Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig."

Men Aspenström är skeptisk. Uppmärksamhet, ja - men i stunden efter är den förflyktigad och Aspenström irriteras av att han nu inte kunde låta bli att tänka på Weil, det höga föredömet.

Existerar det alls ett "nu", frågar han sig.

"Vad jag hittar är minnesfragment, slumpartade förpackningar. Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken. Simone Weils moraliska universum förutsätter en fast tidsordning, saknas en sådan finns det inte heller någon ovedersäglig sanning utan endast en virvelstorm av varandra oberoende, tillfälliga fakta, lokala rapporter på väg i alla riktningar

Och på ett typiskt Aspenströmsätt punkteras högtidligheten:

"...vad jag uppmärksammar är att min högra hand börjar bli trött och besväras av kramp, ovan som den är vid andra skrivdon än tangenter. Från den högra handen flyttar sig blicken till fötterna, jag är barfota och tänker att i morgon måste jag klippa naglarna. Vilka småtankar som står redo, när de högre avsikterna nickar till!"


tisdag 14 augusti 2018

Aspenströmläsning

Jag är inne i stan för ovanlighetens skull och går över en parkering till bilen när himlen öppnar sig i ett plötsligt störtregn. Hemma läser jag av regnmätaren: 33 millimeter. Stora vattenpölar på vägen. Den bruna gräsmattan med förtorkade löv och smågrenar som blåst ner släpper sakta igenom vattnet.
Kanske vänder det nu, kanske får vi en tidig höst, vem vet?

Och med läsningen är det också lite si och så. Men jag är glad att jag hittade fram till Werner Aspenström. När tid medges och läsro infinner sig är det hos honom jag befinner mig. Vansinne, naturligtvis, att mer eller mindre snabbläsa sig fram, från 1943 till 1997.

Här en dikt från samlingen "Litania" (1952).

En gång i en tidig morgon

En gång i en tidig morgon, ljusets
och sinnenas morgon.
Mellan dig och världen var inget töcken,
inga slöjor.
Himmelen var ofattbar som nu, kanske högre
men ändå inte fjärran.
Minns du hur människornas boningar
voro liksom pålade fast vid marken?
Stenarna vilade tungt i sina hålor.
Blommorna vilade tungt i sina höljen.
Hästarna stodo drömmande under träden.
För fågelskaran och för sången, för dem
som kastas i flykt från land till land
fanns ännu reden och viloställen.
Även de stora städerna levde vid den tiden trygga,
inneslutna inom sina murar.