Läsnotis: Vilhelm Ekelund

Hur många sommardagar har jag inte som nu suttit i skuggan under blodboken och läst?
Solen skiner, det är högsommarvärme. Grenarna hänger ner som gardiner runt om mig och gungar i den kraftiga vinden. Bladen är vackert oxblodsröda. Vid gärdsgården syrenen, på väg att blomma över. Honungsrosen med sina knoppar klänger på den döda almen. Borta vid magasinsgaveln den stora lönnen. Där kastanjen och där, högst bland trädkronorna, de jättelika askarna som dröjde så länge med att få blad. Vi väntade oroligt. Glesare för varje år, men ännu vid liv.

Jag läser Jonas Ellerströms "Vilhelm Ekelund. Landskap och tanke" (Ellerströms, 2017). Den är mycket bra. Jag läser och går samtidigt till Ekelunds böcker, de som finns i min hylla, läser lite här och lite där.

Det är inte främst den tidige lyrikern Ekelund som intresserar mig, utan den senare Ekelund, som, med Ellerströms ord, hade "börjat röra sig mot sitt prosaförfattarskaps stora tema: hur villkoren för ett riktigt liv ser ut." Den uppfordrande Ekelund. Som säger åt mig att skärpa mig.

Ellerström skriver om Ekelund: "Det är inte så att den väldige bokslukaren Ekelund utgör något slags kompass till eller sammandrag av världslitteraturen. Han är obönhörligt subjektiv i sin läsning och stannar bara inför det som är betydelsefullt för honom själv."

Det är så jag av och till har läst Ekelund genom åren. Utan krav på eller lust till fullständighet. I det följer jag Ekelund som läsare. 

Det finns naturligtvis också en problematisk sida hos Ekelund, som Ellerström inte berör. Jag skrev några rader om den här.

Slumpens skördar

Slumpens skördar. När jag tar Vilhelm Ekelunds "Böcker och vandringar" ur hyllan, för att läsa en text om Giacomo Leopardi, är den häftade volymen ouppsprättad. Med undantag av sidan 175-188, som innehåller just denna text, "Det ondas religion".

Den slitna volymen har en anteckning på försättsbladet:

Bo Strandberg I.III 43

(För julklappspengar av Mor)

Jag skulle ge mycket för att byta några ord med Leopardiläsaren (?) Bo Strandberg.

Ett nytt år och Ekelund påminner mig

Ett nytt år och Ekelund påminner mig. Men jag vet ju.

"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."

 (Veri similia II, 1916)

"Dagen är en prins som går förklädd"

Dagar som dessa är det för mig mer lämpligt än någonsin att gå till Ekelund. Det här har jag nog citerat tidigare, men det tål att upprepas. 

"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."

 (Veri similia II, 1916)

Var Vilhelm Ekelund antisemit?

Rubrikens fråga ställs i en bok av Walter Klein vars titel just är "Var Vilhelm Ekelund antisemit?" (1964). Klein var advokat, umgicks under lång tid med Ekelund, var Ekelundbeundrare och Ekelundsamfundets förste ordförande och av judisk börd.

Boken redovisar med stor noggrannhet förekomsten av "mer eller mindre direkta uttalanden om judar och det judiska" i Ekelunds skrifter. (37 är antisemitiska och 33 projudiska, en del av de 37 är dock både-och). Vidare skriver Klein om sina fruktlösa försök att komma till tals med Ekelund i dessa frågor. Till slut avgår han som ordförande i Ekelundsamfundet och bryter med Ekelund.

Det är en märklig bok. På en omständlig juridikprosa vrider och vänder Klein på problemet, han är djupt sårad och plågad, men försöker ändå hitta förklaringar som ska frånta Ekelund ansvar för klart antisemitiska formuleringar.

Slutsatsen blir att

"Vilhelm Ekelund har sålunda intet att skaffa med politisk eller social antisemitism. Hans inställning till det judiska är helt beroende av de ideellt-estetiska, även etiska, element, som han sammanfattar under begreppet "smak". För den samtida, på rassynpunkter väsentligen grundade antisemitismen [...] är han främmande, för att inte säga fientligt inställd."

Anders Olsson tar upp samma problematik i sin ytterst intressanta "Ekelunds hunger" (1996). Titelns "hunger" syftar på att Ekelunds program var att genomgå en svältkur, för att ur sig själv rensa ut det mörka (modernt, lyriskt, affekter, melankoli, kvinnligt, sjukt) för att nå fram till det ljusa (klassiskt, aforistiskt, affektfrihet, hunger, manligt, friskt).

"Att skriva är för Ekelund att bygga upp en personlig identitet, som kan hålla stånd mot yttervärldens underminerande krafter."

I kapitlet "Den våldsamma utdrivningen" tar Olsson upp antisemitismen och skriver om bland andra Walter Klein att de

"i sitt försvar för diktaren förringat antisemitismens innebörd och upphöjt den till en salongsfähig, ideell nivå. Det handlar om kultur, smak och stil - precis som Ekelund ville ha det själv."

Tvärtom menar Olsson att "Ekelunds antisemitism skärps under 30-talet och nazisterna tilltagande skändligheter." Han umgås med "den antisemitiske busen Richard Hejll" och låter denne publicera Ekelunds aforismer i sitt organ.

För att nå det höga, ljusa, etiskt högstående klassiska idealet måste alltså Ekelund driva ut det låga, mörka och moraliskt lågstående hos sig själv. Däribland "Kvinnan" och "Juden".

Detta program, menar Olsson, "med ytterst problematiska inslag av antifeminism och antisemitism [ ... ] omöjliggör en helt igenom sympatisk läsart."

"Genom att göra det kvinnliga och det judiska till tidlösa kulturella fenomen inom individen gör han sig blind för politikens terror. Hans politiska blindhet legitimeras av hans självupptagenhet och högre syften. Där finns också tidstypiska drag av jude- och kvinnoförakt som motiverar reningen som operation. Men vi får aldrig några klara besked av Ekelund om hans kvinnohat och judehat. Han tiger om sina bevekelsegrunder. "

Jag har bara börjat läsa Vilhelm Ekelund. Men det dröjde inte länge förrän jag stötte på inslag som störde mig. Vilken vikt ska man fästa vid denna antifeminism, eller snarare misogynin, och antisemitismen, sett i relation till författarskapet som helhet? Hur mycket hänsyn kan man ta till att Ekelund levde i sin tid, med dess förutsättningar? Hur stor är den "goda" delen av författarskapet i relation till den "dåliga"?

Om vi ska ställa som krav på döda författare att vi i allt ska kunna dela deras värderingar, då finns det nog inte så många vi kan läsa med "en helt igenom sympatisk läsart".

Men jag ska erkänna att jag har vissa svårigheter med att fortsätta läsa Ekelund.

Vilhelm Klein: Var Vilhelm Ekelund antisemit? Zindermans, 1964.

Anders Olsson: Ekelunds hunger. Bonnier Alba, 1996.

Ekelundnotis

Något som stötte mig i mitt försök att läsa Vilhelm Ekelund i våras var den elitism, den bildningshögfärd, som jag tyckte mig se. Föraktet för massan. Det störde mig.

Kanske tycktes det bara så.

Tobias Dahlkvist skriver:

"Det finns ett starkt elitistiskt drag i Ekelunds tänkande. Ekelunds projekt att ur ett personligt anpassat urval ur litteraturens och filosofins klassiker och [sic] skapa en livshållning till skydd mot världen öppnar inte för några kompromisser. Till detta kommer också den viktiga funktion som pessimismen har i hans tänkande, pessimismen som närmast med nödvändighet är elitistisk till sin natur. Denna elitism bör dock inte ses som nedlåtande. Ekelund understryker tvärtom att pessimismen inte är något värd om den så att säga är riktad nedåt."

(Tobias Dahlkvist: Förtvivlans filosofi. Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien, Ellerströms 2010)

Jag ger Ekelund en ny chans.

Vad böckerna hemligen viskar

Tobias Dahlkvist citerar Vilhelm Ekelund: "Passioner emellan", 1927:

"Du har väggar fulla med böcker; men allt hvad de hemligen hviska är endast detta: väx!"

Och kommenterar:

"Det de stora författarna har gemensamt är alltså framför allt en förmåga att påverka läsarens liv till det bättre. De får läsaren - den läsare som lärt sig att skilja de goda böckerna från de medelmåttiga vill säga - att slipa på sin stil och därmed sin livssyn."

Efter regn, Leopardi

Igår kväll, efter en regnskur, gick vi som så många gånger förr vägen ner till havet genom strandbetet vid Sik.

En sval västlig vind vind förde med sig molnen in över land. Luften var lätt att andas. Men var jag riktigt närvarande? Eller fanns Leopardis ord någonstans i sinnet?

"För alla arter av dödliga varelser är största delen av livet ett vissnande. Så syftar och riktar sig naturen i alla sina verk på döden; och därför är det som ålderdomens herravälde så uppenbart och mäktigt träder fram i liv och värld. Var punkt av världsalltet störtar mot döden med sällsam outtröttlig skyndsamhet. Endast världsalltet själv tyckes stå över vissning och förfall: ter det sig åldrigt och krankt i höst och vinter, så föryngrar det sig dock på nytt om våren. Men liksom de dödliga, även om de var dags morgon återvinna en glimt av ungdom, likväl med var dag åldras för att till sist släckas ut, så åldras även världen oupphörligen, om den också föryngrar sig vart års morgon. En tid kommer, då detta världsallt och naturen själv skola vara slocknade. Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen."

("Vilda tuppens sång", i Valda skrifter, Vilhelm Ekelunds översättning)

Varför ska man läsa Leopardi? Jag tror att Ekelund är inne på rätt spår i förordet till Valda skrifter:

"Den stora pessimismen och den stora optimismen möta varandra alltid. De är barn av samma eld. Pessimismen verkar skadebringande och förstörande endast när den stammar ur ett svagt, slappt gemyt. Det starka livsföraktet har en tändande, eggande verkan. Igenom de högsta alstren av den isländska diktningen, i den fornskandinaviska livskänslan överhuvud, sjunger en vinande ton av hårdnackat, desperat trots mot livets makt och livets meningslöshet - "

"Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig"

Jävla Ekelund!

Just när man funnit sig tillrätta i senvinterns mörker och missmod, skruvat ner ljuset och ambitionerna, förskansat sig bakom allsköns hinder och utvecklat en självömkande oförmåga - då läser man den omutligt rannsakande Vilhelm Ekelunds ord:

"Dagen är en prins som går förklädd.

Lifvets konst är att hålla dagen i ära.

Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.

När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]

Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."

(Veri similia II, 1916)

Vilhelm Ekelund: Aforism

"Det fanns tider då det var farligt att tänka, då det gällde att våga det yttersta för sin andes lif. Nu blir man premierad af staten för den stora lyckan att tänka och dikta. Man tänker och diktar därefter."

Vilhelm Ekelund: Nordiskt och klassiskt, 1914

Vandring, läsning

Vi trotsar kylan och en begynnande förkylning, drar ner den karelska fiskarmössan över öronen och hittar nya vandringsvägar. Solen står lågt. Det frasar i frostgräset under fötterna. Här rinner Tvååkersån ut i Strömma damm. Vi skrämmer upp tjugo gräsänder.

Ekelundläsningen fortsätter.

"De rikedomar hvilka vid konsts, vid lyra-slags beröring öppna sig för syn och sinne, den af smärta och vällust blandade beundran som i dessa ögonblick (ögonblick af härskande och öppenhet) fyller själen, allt detta säger mig om lifvets korthet mer än allt annat är i stånd att säga. Ty de stunder jag varit fri, öppen, ren nog att fullt andas och hafva mitt lif i en sådan värld, till huru många dagar skulle de väl blifva om de sammanräknades! Och endast sådana dagar har jag vetat hvad lefva är."

En sträng lärare

Volymen från Ellerströms förlag med Vilhelm Ekelunds "Lefnadsstämning" och "Väst-östligt" är behändig, lätt att bära med sig, att läsa i då och då. Knappast lämpad att sträckläsa. Aforismerna är så tätt packade med innehåll, med sådan verkningsgrad, att det i själva verket är omöjligt att hasta fram.

Och Ekelund är en sträng lärare, det står klart redan på första sidan.

"Man kunde väl tänka sig en människa vid något så när hvad man kallar erfaren ålder - blir en människa någonsin erfaren? - söka utskilja, utvälja ur sin erfarenhet det tanke- och sinnestillstånd som hon befunnit vara hennes bästa och djupast passande: beslutande så att om möjligt förvara och försvara dess bild i sitt lifs lägen. Ja, ett sådant utväljande, en sådan kritik -"kritik" betyder ju val - måste kanske försiggå i hvar människas lif som vill blifva bestående som människa. Kanske ha de lättare, hvilka ej som författaren och tänkaren lätt komma att göra sig själfva till föremål för alltför ihärdig observation. Men författaren, om han för egen del misslyckas aldrig så mycket, kunde gifva andra anledning att lyckas! Detta kunde man då hålla honom räkning för, billigtvis."

Vilhelm Ekelund

Jag har aldrig läst Vilhelm Ekelund, bara nosat några gånger.

Nu kom ett bokpaket (till vissa kommer tomten tidigt...) och med isvindarna vinande i mörkret utanför fönstret satte jag mig och började läsa i den vackra gröna volymen med "Lefnadsstämning" och "Väst-östligt" från Ellerströms förlag.

Jag förstod genast att det är dags att läsa Ekelund.

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga -; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."