I ett tidigare inlägg i maj skrev jag några rader om Thorsten Jonsson och särskilt om novellen "Fly till vatten och morgon". Jag citerade också Per-Olof Erixons avhandling "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap" (Carlssons, 1994), som jag samtidigt hade läst (om). Erixon analyserar novellen ganska kortfattat men på ett sätt som sammanfaller med min läsning. Dock med ett, som jag ser det, anmärkningsvärt undantag.
När huvudpersonen, vars perspektiv helt dominerar händelseförloppet och som av allt att döma befinner sig på panisk flykt från ett blodigt illdåd, till slut når fram till vattnet, till en sjö, sannolikt med avsikt att dränka sig. Då sker något märkligt. I skymningen har en älgtjur lagt sig att vila vid sjöstranden. Älgen lyfter på huvudet och ser på honom. Men han"tänkte inte på att vara rädd för den, ty det var inte sådant han fruktade." Förbi av trötthet, ur stånd att direkt gå i sjön och dränka sig, finner huvudpersonen en plats att vila.
"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."Huvudpersonen väcks av att älgen reser sig och går iväg på morgonen och novellen kan avslutas.
Det är två saker jag funderar på här.
Varför i all världen har Thorsten Jonsson lagt en älg här vid vattnet? Var det bara en udda ingivelse som dök upp när han skrev? Varför behöll han den då? Jonsson var en berättartekniskt och stilistiskt oerhört medveten och noggrann författare. Varje ord, varje mening har vägts på guldvåg. Vad betyder älgen?
Och så: när jag läser Erixons analys så slås jag av att han inte med ett ord nämner älgen. Han skriver bara: "I närheten av stranden lägger han sig och somnar."
Om jag skulle skriva en avhandling om Thorsten Jonssons så skulle jag fundera länge på den där älgen.
För övrigt: läsning genererar läsning, som alltid. På Bokbörsen hittade jag den här lite slitna introduktionen av Hemingwayöversättaren Jonsson till bl a Hemingway, utgiven 1942.
3 kommentarer:
Ja, jag med. Funderade på den redan förra gången du skrev. Mest förvånande att det nog blev en symbolisk vila i naturen, ty ingen älg skulle erbjuda den vilan i vår vanliga biologi. Men det gör ju inget. Närmaste jag kommit en älg var en sommar på vårt gamla lantställe, då några av dem betedde sig ovanligt familjärt. Jag kom ut naken på verandan och där stod älgen två meter ifrån mig och verkade kompis. Jag sjöng lite för den. Det var det.
F.ö. är jag glad att din långsamma läsning ofta går tillbaks till svenska klassiker. Vi har så nog av modeläsningar på andra ställen.
Det påminner lite grand om de där YouTubeklippen man uppmanas se på ibland, när små bäbisar lägger sig att sova i famnen på en stor schäfer eller bulldog eller nåt... Moderskänslan, omhändertagandet, kramen, den rofyllda sömnen som övergår alla arter och partigränser, pälsförsedda eller ej...
PS: Jag råkar just nu läsa (om) Dan Korns ohyggligt detaljerade bok om Kejneaffären och rättsrötan. Thorsten J var ju vän med Kejne och medverkade, som kulturchef på DN, till att hela historien exploderade i pressen 1950. Märkliga sammanträffanden...
Älgen får förbli en symbol, kanske för en illusorisk vila, undan skulden som huvudpersonen flyr från.
Erixon skriver: "Thorsten Jonsson hade äran av att Kejneaffären bragtes till offentligheten - det menade i alla fall Wilhelm Moberg, den man som fullföljde uppdraget när Thorsten Jonsson var borta."
Skicka en kommentar