måndag 23 december 2019

Kroppens vila och skogens tystnad

Ett slags flykt från världens elände och ett botemedel för allmän svartsyn och dysterhet.

Med goda vänner gick vi häromdan ännu en etapp på Hallandsleden, i ljust mulet väder, några plusgrader, från Liden i Grimmared till Ry i Veddige, en sträcka på strax över milen.

Mestadels på stigar och skogsvägar, med några rejäla stigningar. Mycket vatten i markerna efter det ymniga regnandet. Det finns många bäckar här.


Vi slog oss ner och åt våra lunchmackor vid en av skvaltkvarnarna i Ulvatorpsbäcken.
Kroppens vila och skogens tystnad. Bara någon enstaka fågel. En nötväcka.
Ett par torpgrunder. Längs stigen flata stenar över dikena.
Överallt rester av stengärdsgårdar, ett minne av ett helt annat landskap.


Och så plötsligt: där satt den, nigande på en sten i det strömmande vattnet - strömstaren.


Med detta vill jag bara till slut önska dig som läser det här en riktigt god jul.
Och vem vet, kanske blir det ett år till med Den långsamma bloggen. Det trettonde.

tisdag 17 december 2019

Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt

Sagt av en människa nära mig:
- När jag läser nyheterna blir det bara ett stort hål i mig...

Jag instämde. Det kan kännas så. Som ett stort, svart hål som slukar all positiv energi.

Men - glädje! - så kom ett förslag från yngste sonen: ska vi inte läsa (om) Eyvind Johnsons fantastiska Krilonsvit? Mellansonen och en kompis till yngste sonen är också med. Vi kan läsa och diskutera. Jag svarade naturligtvis: ja, gärna, mer än gärna!

Ett samtal om en romansvit om samtalets betydelse. Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt.

Jag citerar mig själv:

"Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?
Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?
Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943."

tisdag 10 december 2019

Karl XII och kvinnorna

Det trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva om Karl XII.
Än mindre om Karl XII och kvinnorna. Men när jag kom att bläddra i Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" (1913-1924) så hittade jag ett kapitel betitlat just "Karl XII och kvinnorna". Och blev intresserad.

Grimbergs uppfattning av Karl XII är glasklar:

"Karl XII var en stark natur, alltför stark, alltför helgjuten för att kunna riktigt förstås av sönderslitna, i en mängd småintressen upplösta nutidsmänniskor."

Fältlägret blev hans hem. "Familjelivets stilla lycka lockade honom ej. Ingen kvinna vann hans kärlek, och äktenskap hade han varken tid eller lust att tänka på."

Han sökte inte heller "tillfälliga förbindelser med kvinnor" som ersättning för den äktenskapliga lyckan. Vilket kan te sig obegripligt för "sådana, som ej kunna fatta, att en yngling, vilken behärskas av en stor, hela själslivet omspännande idé, ... därur [kan] hämta styrka till herravälde över lägre drifter."

Men, skriver Grimberg, "Folk, som förnekar möjligheterna av själens herravälde över driftlivet, har emellertid ej kunnat finna någon annan lösning av problemet 'Karl XII och kvinnorna' än att tillgripa en teori om sexuell abnormitet."

Grimberg är upprörd. Inte den ringaste skymt av bevis har naturligtvis kunnat frambringas. Nej, det är "lösa hugskott" och "rena rama toddyskvallret".

Esaias Tegnér skrev om kungen som "en skägglös dundergud". Och det, menar Grimberg, har missförståtts som att kungen saknade skäggväxt. Men redan 1715 kunde Emanuel Swedenborg berätta att Karl XII under ritten från Turkiet till Stralsund låtit skägget växa ut. Och vid 1917 års undersökning av kroppen "lade de närvarande märke till en tydlig skäggstubb av ljusbrun färg på både överläpp och haka."

Ett elakt rykte gjorde gällande att vid 1859 års likbesiktning (gällde inte griftefriden?), då Carl XV och en professor Boklund, m fl närvarade, "det befanns, att Carl XII var hermafrodit." Men någon professor Boklund var enligt "besiktningsprotokollet" icke närvarande!

Det påstods också att resultatet från 1859 hemlighölls. Men bland deltagarna fanns "den allt annat än karolinskt sinnade Anders Fryxell, vilken till på köpet var den som först väckt tanken på besiktningen av den döde och säkerligen ej skulle ha stuckit under stol med några hemligheter av påstådd art."

Dessutom, och nu kommer det slutliga beviset på Karl XII:s manlighet, vid 1917 års undersökning genomfördes en röntgenfotografering av konungens bäcken, vilket visade sig ha en typiskt manlig form.


Så såg han alltså ut inuti, "Krigarkonungen, med det blida leendet, mannen med den upphöjda ro, som kommer av frid med sitt eget samvete, han som hälsats såsom befriare av tusentals förtryckta, han är förvisso ingen förstörartyp sådan som flera av världshistoriens väldiga erövrare."

måndag 2 december 2019

Efter denna grå, sega månad

April är den grymmaste av månader, hävdade T. S. Eliot.
Men det är fel, det är november som är den grymmaste månaden. Åtminstone i år, åtminstone här, åtminstone för mig.

Efter denna grå, sega månad, när ingenting eller nästan ingenting blev gjort, kom december med nattfrost, solsken och lite snö. En aning av vinter. Dags att rycka upp sig, alltså.

Jag läser två böcker av MagnusVästerbro, "Pestens år" (2016) och Augustprisvinnande "Svälten -hungeråren som formade Sverige" (2018).

1710 kommer pesten till Stockholm från det krigshärjade Baltikum. De fattiga drabbas hårdast. Överheten lämnade staden. Efter ett år av först tveksamma, sedan alltmer kraftfulla åtgärder ebbade sjukdomen ut. Då hade nästan hälften av stadens befolkning dött.

Missväxten 1867-69 ledde till hungersnöd och svält. Folkets försörjning var trots begynnande industrialisering till största delen fortfarande beroende på skördeutfallet. Och samma sak här, statens hjälpinsatser antingen obefintliga, för lite eller för sent.

Båda böckerna är ytterst läsvärda och levande berättande framställningar, där enskilda människor och öden kommer till tals genom brev, dagböcker och vittnesmål och baseras på forskningslitteratur, ordentligt redovisad. Social och politisk historia när den är som bäst.


PS: När jag bläddrade i några allmänna historieverk kom jag till Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" närmare bestämt volymen "Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden" (1918). Där finns ett avsnitt, "Den asiatiska pesten", som på ett tjugotal sidor relaterar samma historia som Västerbro, med en hel del av de citat från samtida källor som finns hos Västerbro. Finns det ett samband?

söndag 17 november 2019

Läsnotiser, och en fråga

Det är inte så att jag inte läser något. Men att skriva blir bara inte av. Och tiden bara går.
Några läsnotiser i alla fall.

Torbjörn Elenskys "Eldungen. En herrgårdsroman" (Norstedts 2019) hade jag sett fram emot att läsa, men jag blev besviken. Den är nog lite för mycket idéroman, tidsfärgen för hastigt påmålad, griper inte tag i mig.

Men Sara Danius "Husmoderns död och andra texter" (Bonniers 2014) är mycket bra. Jag tror inte att hon kunde skriva ointressant ens om sådant som inte egentligen intresserar mig (mode, glaskonst).
Massor av läsimpulser dyker upp, både sådant som jag läst, men vill återvända till och läsa om och sådant som jag inte läst, men som jag nu absolut vill läsa. 

Till sist John Williams "Butcher's crossing" (Natur & kultur 2015), som jag missade när den kom. Det är lysande romankonst, precis som "Stoner".

Och så frågan. Trots att jag skriver så sällan är antalet besökare på bloggen ganska konstant. I statistikverktyget kan jag genom ip-numret se var i geografin mina besökare hör hemma. Jag ska erkänna att jag är väldigt nyfiken på vem en besökare med österrikiskt ip-nummer är som så gott som varje förmiddag tittar in här. Om du vill så får du gärna höra av dig!



torsdag 31 oktober 2019

"i de bortglömda tingens gravitationsfält"


"När jag till exempel på mina vandringar genom staden någonstans blickar in på någon av de där tysta gårdarna där ingenting har förändrats på decennier, känner jag nästan fysiskt hur tidens ström saktar sig i de bortglömda tingens gravitationsfält. Då tycks mig alla moment i vårt liv finnas samlade i ett enda rum, alldeles som om de kommande tilldragelserna redan existerade och bara väntade på att vi äntligen skulle infinna oss i dem, precis som vi när vi hörsammar en inbjudan vi tackat ja till infinner oss vid en bestämd timma i ett bestämt hus. Och vore det inte tänkbart, fortsatte Austerlitz, att vi också i det förflutna, i det som redan har varit och till största delen är utplånat har avtalade möten och där måste söka upp orter och personer som så att säga bortom tiden hänger samman med oss?" 

W. G. Sebald: "Austerlitz" i: (W. G. Sebald: "Dikt, prosa, essä". Bonniers 2011. sidan 969.



tisdag 29 oktober 2019

Livet är inte bara läsning

Livet är inte bara läsning.

Idag körde vi upp till Sandsjöbacka naturreservat och gick längs ett av spåren i den södra delen, ca 9 kilometer i omväxlande terräng, gran- och tallskog, lövskog, över klippor och hällar, längs småsjöar och sankmarker. Det var ganska blött överallt efter helgens kraftiga regn, ibland var stigen mer en bäckfåra än en stig. Men solen sken från den klarblå himlen och efter nattens frost blev det varmare efterhand.


Nu i kväll, när jag slår mig ner i läsfåtöljen, känner jag den varma tröttheten i kroppen. Och samtidigt en lugn, god koncentration i sinnet. Nej, livet är inte bara läsning.

tisdag 22 oktober 2019

Denna milda, vindstilla och disiga morgon

Denna milda, vindstilla och disiga morgon, efter att ha läst dagstidningarna med en viss självövervinnelse (varför försöker jag "hänga med"?), gick jag den vanliga rundan i den nu tomma betesmarken, genom fägatan, och stannade till en stund där stenarna samlat sig till något slags möte, kanske lågmält argumenterande kring frågan om tidens natur.




Allt var stilla. Gräset ännu grönt, några träd med kala grenar, andra med löven kvar. Det enda som rörde sig var några mindre kråkflockar, som flyttade sig från ett träd till ett annat, håglöst kraxande. 

Dessförinnan hade jag läst vidare i den stora Sebaldvolymen och där just avslutat den märkliga  "Saturnus ringar". Nu väntar Sebalds främsta verk, "Austerlitz", som jag kommer att läsa för tredje gången. 

Jag har här några gånger sjungit omläsandets lov. Det blir mer och mer en nödvändighet, detta att återvända till de goda böckerna, de som en gång och en gång till visat sig vara viktigare än andra. Och låta de andra vara. 

fredag 18 oktober 2019

Just nu

Just nu. En envis förkylning gör att jag mest sitter och läser. Ute i regnet och blåsten faller lönnlöven allt tätare. På gräsmattan under blodboken kalasar en flock ringduvor och ett par nötskrikor på ollonen. En viss dysterhet.
Dagstidningsläsningen gör mig inte bättre till mods.

Jag läste W G Sebald första gången 2008. Några omläsningar 2010. Nu är det dags igen. Den tusensidiga volymen med samlade svenska översättningar är min tillflykt.


Jag har skrivit några rader om min Sebaldläsning då och då. Vill du läsa så sök på Sebald i sökrutan till höger...

fredag 4 oktober 2019

Clive Hamilton: Den trotsiga jorden

Det finns böcker som man inser att man inte borde läsa, men som man läser ändå.
"För det första står vi inför en reell möjlighet att vi människor under detta sekel, i full vetskap om vad vi gör, kommer att fördärva livsvillkoren på vår hemplanet så grundligt att de blir omöjliga att återställa. För det andra måste vi inse att det finns en konkret risk för att vi genom vårt handlande framkallar vår egen utplåning, eller åtminstone ett sammanbrott för civiliserade levnadssätt. För det tredje har planetens funktionssätt förändrats. Från att uteslutande ha reglerats av blinda krafter påverkas dess utveckling nu av en ontologiskt särpräglad naturkraft, en som uttrycker mänsklig vilja. Planeten är inte längre den 'avförtrollade' jord som den vetenskapliga revolutionen lämnade oss med. Men den är inte heller 'återförtrollad'; det är inte magi som genomsyrar den utan viljestyrd verksamhet. Dessutom har holocens behagliga och förutsägbara klimat, den miljömässiga kontext ur vilken civilisationen uppstod, med åtföljande kulturer och sociala strukturer, förpassats till historien. Nu går vi in i en ny, instabil och oförutsägbar geologisk era som kommer att bestå i tusentals eller tiotusentals år."
Clive Hamilton: Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen. Daidalos, 2018.



onsdag 2 oktober 2019

Nästa fråga, tack.

Nu är det oktober och riktig höst. Dags att rensa hängrännorna.
Om jag läser något?
Nästa fråga, tack.


tisdag 10 september 2019

Lars Gustafssons sista roman

Kastanjer faller redan från de stora träden vid gårdsplanen. Lönnarna skiftar långsamt färg och en sträng nedfallna löv har samlats i kanten av gräsmattan. Jag körde in ved i går morse och eldade; nattkylan hade satt sig i väggarna. Även om det plötsligt blev varmt idag så är det ingen tvekan om att hösten är här. Hösten, som både är en tid då jag ser tillbaka och jämför förhoppningar och utfall, en tid då det är lämpligt att begrunda summan under ett tillfälligt slutstreck och börja på nytt. En tid för försoning och för att gå vidare.

I år är det inte riktigt så. Det är inte bara en envist seg förkylning som gör att jag fastnat i ett tillstånd där tiden bara rinner undan, där inget vettigt blir gjort, där jag slarvar bort hela dagar i tidsfördriv.
Jag tycker inte om mig själv. Jag skäms, jag läxar upp mig själv - lönlöst.

Lars Gustafssons postuma roman, "Dr Weiss sista uppdrag" (Norstedts 2019), stod flera dagar oläst i hyllan. Nu har jag i alla fall läst, och läst om. Det är en fascinerande berättelse, och det särskilt om man är något bevandrad i Lars Gustafssons författarskap. Boken är en ekokammare. Bara det att det första kapitlet i boken, märkligt nog med titeln "Sista kapitlet", med ett fåtal förändringar, är identiskt med en novell i samlingen "Förberedelser till flykt och andra berättelser" från 1967, där med titeln "Slutspel i Whorfington - sista kapitlet i en imaginär roman". Som om denna imaginära roman först nu blivit skriven.

Dr Weiss uppdrag, oklart av vem det är givet, är att återfinna Järnkronan, Fredegesiusbrödernas "intelligensförstärkare", som ger innehavaren överlägsen kunskap, men också insikt om den mänskliga existensens totala intighet.

I denna filosofiska fantasyroman för uppdraget Dr Weiss på de mest osannolika vägar, bakåt och framåt i rumtiden, genom närmast hallucinatoriska miljöer och till förindustriella men också mycket avancerade kulturer; han möter faror och hinder och ställs inför gåtor. Här känner man igen många av Lars Gustafssons teman, matematiska och naturvetenskapliga spekulationer, dubbelgångare, minnespalats, luftfarkoster.

Lars Gustafssons sista roman. Jag ställer in den i hyllan, sist i den långa raden. Det känns vemodigt.


fredag 30 augusti 2019

På Hallands Väderö

Vi besökte Hallands Väderö och vandrade längs lederna över betesmark, snår och urskog. Värmen var pressande, men det förtog inte fascinationen i känna sig förflyttad till en helt annan historisk tid.

Hemma läste jag vad Carl Fries skrev på 1940-talet:
”Man får söka sig fram genom snårens labyrint, genom trånga passager som sluta blint i ett virrvarr av blommor och taggiga kvistar eller grena sig och vidgas till små öppna ängar. Luften står stilla härinne mellan snåren, den är tung av kaprifolens doft och fylld av fågelsång; här är sylviornas, koltrastens, näktergalens önskeland. Detta är skogens förgårdar med öppen himmel över sig och kustbandets intensiva sol över all rikedomen. Men i högskogen innanför brynet är det djup skugga. Fantastiska trädgestalter, stammar, tunga som stenblock, spärra plötsligt vägen i denna skogskrypta, knotiga grenar treva om varandra genom snåren, där murgrönan flätar sina lianer. Det är plötsligt sankt och mjukt under fötterna, och framför en i skogsskymningen ligger en svart vattenyta, ett alkärr. Ur detta träsk lyfta sig underligt formade rotmassor; de stå som jättelika spindlar i vattnet och balansera på sina ryggar de tunga alstammarna, som i sin tur likt pelare böra upp lövvalvet. Sådana alkärr, numera sällsynta, spelade med säkerhet en stor roll i forntidens sydsvenska lövskogar."

Gammal lind i Nörreskog på Hallands Väderö. Ur Carl Fries "Den svenska södern"

torsdag 15 augusti 2019

Ytterligare några notiser ur vardagen

Vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag ett inlägg med den både pretentiösa och opretentiösa titeln "Vändpunkt. Några notiser ur vardagen", med anledning av att jag slutat arbeta och skulle bli pensionär.

Det vardagsliv som glimtar fram i inlägget är det vardagsliv som jag fortfarande lever.
Fyllt av praktiska ting och göromål som följer av att bo på landet. Promenader bort till beteshagen, iakttagelser av djur och natur och odling och årstidernas växlingar. Läsning, givetvis, om sommaren gärna i den stora blodbokens skugga. Umgänge med barn och barnbarn och goda vänner. Motion och träning som åtminstone periodvis utövas regelbundet. Och i görligaste mån tid till självvald ensamhet, utan vilken jag skulle ha svårt att leva.

Ett liv präglat av vanor. Vanor om vilka Lars Gustafsson skrev att det är av dem vi består: "Och man kommer att minnas oss // som en knippe utav vanor. / Och inte den de bodde hos." Många ser vanor som stelbenthet, som inskränkthet, oförmåga till förändring. Jag trivs i vanornas lugna rytm, där förändringar kan ske långsamt, eftertänksamt.

Och så detta om att jagas av tidens knapphet. Jag skrev att jag aldrig varit riktigt vän med tiden och att det var dags att göra något åt detta. Hur har det gått? Sådär. Jag hinner fortfarande inte med allt jag vill göra. Och mina återstående dagar är färre. Men jag har nog lite lättare att acceptera nödvändigheten av att skjuta upp saker och kanske rentav strunta i dem. Om det nu beror på klokskap eller åldrandet vill jag låta vara osagt.

Den större värld som omger min vardagsvärld är däremot inte densamma som för fyra år sedan. Allt tycks mörkare än på mycket länge. Konsumtionskapitalismen härskar och i sin dödsdrift sprider den sina metastaser till varje vrå av världen. Ingen kommer undan. Obönhörligt är vi på väg mot något slags - undergång? Om man får tro klimatforskarna så är det så. Att det handlar om drastiska förändringar på alla plan är det ingen tvekan om.

Vad gör jag för att vrida tiden rätt? Inte mycket. Går det att vrida tiden rätt? Tveksamt.

Kanske inte så konstigt då att jag har kommit att fördjupa mig i de hellenistiska filosofiskolor som satte sig före att hantera livets hårda villkor, epikuréer, stoiker. Deras olika praktiker lär oss att nå sinnesfrid genom att försonas med vår dödlighet och genom att inse att de ögonblick av liv vi lever är de enda vi har och att det inte tjänar något till att oroa oss över framtiden eller gräma oss över det förflutna. Vilket är lika lätt sagt som svårt att leva upp till.

Nästa rapport kommer (?) om fyra år.


Löken är skördad och ligger på tork i solen, mellan regnskurarna.

lördag 10 augusti 2019

Richard Ford: "Mellan dem"

Richard Ford har jag läst sen sjuttiotalet. 
Senaste romanen på svenska, den lysande "Kanada", skrev jag om här.
Nu fick jag syn på "Mellan dem" från 2017 på ett utförsäljningsbord (köp tre böcker för 100 kr) i Gallerian i Varberg och insåg att jag missat den.

Så det blev en paus i Vergiliusläsandet.

Baksidestexten säger bättre vad jag skulle vilja säga om boken än vad jag själv förmår. 




onsdag 7 augusti 2019

Några rader till om Vergilius

Jag återvänder till Vergilius och "Georgica". Som jag skrev i förra inlägget så bjuder översättaren Ingvar Björkeson på trettio sidor kommentarer till verket. Nog så nödvändigt och lärorikt för en novis som jag.

Från andra boken citerade jag några rader om vårens ankomst:
"Då som ett fruktbart regn från höjden nedstiger Etern
skapelsens mäktige far, till sin makas jublande sköte
och i förening alstrar de allt som lever och andas."
Till dem finns en kommentar: "Jfr Lucretius 2.991 ff.", som är en hänvisning till Lucretius "Om tingens natur" och då är jag så lycklig att jag kan gå till hyllan, ta fram boken (även den i Björkesons översättning) och läsa:
"Och så till sist: ur himmelska frön är vi alla komna
och vi har samma far. Den bördiga jorden, vår moder,
mottar ovanifrån hans våta regnande droppar
och blir befruktad och föder leende skördar och trädens
ymniga gåvor, vilda djur och människosläktet."
En god illustration till det faktum att Vergilius verkade i en tradition av "imitatio", där det var naturligt att försöka efterlikna stora föregångare, kanske överträffa dem. Och en av hans förebilder var epikurén Lucretius.


Och när jag nu bläddrar i "Om tingens natur" hittar jag förstrykningar och utropstecken från tidigare läsning. 

Enligt Lucretius består det oändliga världsalltet av tomrum och atomer. Atomerna rör sig ständigt och kombineras slumpartat till allt som finns, däribland människans kropp och själ. Allt är statt i förändring, ingenting är evigt utom tomrummet och atomerna.

Lucretius vill trösta oss. Han vill bota vår skräck för döden. Vi finns inte, vi finns, och sen finns vi inte längre. Gudarna finns, men de rör oss inte. De är också slumpvisa atomkombinationer. Det finns inget dödsrike, ingen tillvaro efter döden. Han skriver:
"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

lördag 3 augusti 2019

Vergilius: "Georgica"

Hur kan en lärodikt på hexameter som skrevs för tvåtusen år sedan och som i fyra böcker behandlar åkerbruk, vinodling, boskapsskötsel och biodling väcka min entusiasm?

Det var i alla fall vad jag behövde för att få läslusten tillbaka. Häromdan damp den ner i brevlådan och jag började läsa ”Georgica” av Vergilius (70-19 f Kr), översatt av den eminente Ingvar Björkeson och just utgiven av Natur & Kultur.



Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det - kanske är det blandningen av poetiska bilder och handfasta odlingsråd och skildringen av en svunnen värld där människans beroende av naturens villkor var tydligare än idag.

Och kanske också det att läsningen väcker tankar på att vi nu sannolikt är på väg mot ett tillstånd i världen där vår sårbarhet och litenhet gentemot naturens krafter alltmer kommer att likna situationen under antiken.

Det är ingen tjock volym, bara lite över 100 sidor, med förord av Malte Persson och  med en innehållsrik kommentardel av översättaren.

Än har jag bara läst de två första böckerna av fyra (jag läser långsamt, med drivankare, läser om), men vill ändå ge ett smakprov.

Vårens ankomst skildras:
"Då som ett fruktbart regn från höjden nedstiger Etern
skapelsens mäktige far, till sin makas jublande sköte
och i förening alstrar de allt som lever och andas.
Snart ljuder fågelsång i snår och väglösa dungar,
boskapen grips av Venus' makt när dagen är inne.
Marken står spirande grön och för Zefyros' ljummande vindar
öppnar fälten sin famn, en mild fukt tränger igenom
myllan, och skotten vågar nu tryggt förtro sig åt solens
nya strålar, vinrankan räds ej den stigande Austers
anlopp, de störtregn ur skyn den mäktiga Aquilo sänder,
nu slår dess knoppar ut, och den utvecklar hela sitt bladverk."
Och följs av en skapelseberättelse, den mytiska guldåldern, människans första tid på jorden:
"Världen såg liknande dagar gry när den föddes och växte,
sådant var dess klimat, det vill jag gärna tro, och det rådde
ständig vår, med leende vår var jorden välsignad.
Euros' vintriga blåst var skonsam den tid då de första
djuren drack himlens ljus, då människans släkte, av jorden
alstrat, över dess hårda mark först lyfte sitt huvud,
skogarna fylldes av vilda djur och himlen av stjärnor.
Kunde allt nyfött och svagt härdat ut med tillvarons mödor
om ej en långvarig fred mellan hetta och köld hade slutits
och inte jorden fått milt beskydd av himmelska makter?"
Och så direkt därefter ännu ett av otaliga odlingsråd:
"Tillse för övrigt att noga beströ med närande gödsel
varje stickling du satt, och glöm ej att täcka med mylla
som du först blandat ut med pimpsten och skrovliga snäckskal
- så tränger luften in och vattnet kan sippra igenom
och ge plantorna kraft."

Jag får nog anledning att återkomma.



torsdag 1 augusti 2019

Ett livstecken

Mollösunds gamla kyrkogård är väl värd ett besök. I väntan på läs- och skrivlust.

fredag 12 juli 2019

Revolt i grönska

Eftersom ni fortfarande är några som hittar hit, så fortsätter jag med att skriva några rader här. 



Walter Ljungqvists "Revolt i grönska" (Bonniers 1951) utspelar sig i Småland, på ett gammalt jägmästarboställe, "ett snett och vint och knarrande trähus med ett otal skavanker och omgiven av en förfallen och vildvuxen trädgård." En medelålders författare och hans hustru har åtagit sig att under sommaren ta hand om några ungdomar. Vidsynta uppfostringsprinciper kolliderar med ungdomarnas problematik.

Men det är nog inte främst detta som får mig att när tid ges fly undan sommarlivets alla aktiviteter och försvinna in i läsningen. Det är Ljungquists språk och hans förmåga att - om man ger sig tid att läsa långsamt och uppmärksamt - konkret och nästan filmiskt återge det landskap och den natur som omger människorna och deras handlande.



fredag 21 juni 2019

Sommarens ritualer: Walter Ljungquist

Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

Novellen "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, till och med en repris på reprisen. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.

Alltså:
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.


tisdag 18 juni 2019

Jag är ute och cyklar

Under dagens lite längre (4,8 mil) cykeltur i mellersta Hallands skogs- och slättbygd konstaterade jag att om man lämnar slätten så följs varje lätt nedförsbacke av en seg uppförsbacke (eller om det nu inte är tvärtom...). Under alla förhållanden så är uppförsbackar god träning för både hjärta och kärl och benmuskler. Var och en som någon gång cyklat sittande uppför Lyseredsbacken (jag gjorde det) vet att det är så.


Vanligtvis föredrar jag att vandra. Den långsamma förflyttningen ger en helt annan närvaro i nuet än cyklandet. Men man kan ju stanna till då och då, när man kommer till en spännande plats. Och cyklingen ger en chansen att höra ett utrotningshotat ljud, ljudet av cykeldäck mot landsvägsgrus.


Det var en cykeltur i lugnt tempo. Jag färdades inte på någon racercykel (eller på något fuskverk som en "elcykel"), utan på en treväxlad robust damcykel av bästa Monarkmärke.


Nästan fem mil, alltså. Upp mot Dagsås, mot Högryd, via Ästad och tangerande Hallandsleden förbi Kriken och Källdalen ner mot Joastorp. Sen förbi Gödeby upp mot Bertilsgärde, ner förbi Högared och lunchpaus vid Ljungsjöns badplats. Motvinden från sydväst fick fritt spelrum på slätten förbi Hällarp, men efter svängen vid Hällereup hade jag vinden i ryggen hela vägen via Lindhult och Långås och hem.



Molanders affär i Långås är sedan länge stängd. Jag undrar vad som tilldrar sig i den kameraövervakade byggnaden.

torsdag 13 juni 2019

Herr Paddas störda eftermiddagsslummer

När jag rensade ogräs i trädgårdslandet idag och tog tag i en hög med gräs fick jag plötsligt något mjukt och kallt i handen. Det var Herr Padda, vars stilla eftermiddagsslummer jag störde. På paddors vanliga sätt gav han mig bara en kylig blick innan han uppsökte en säkrare viloplats.






söndag 2 juni 2019

Roms öde


"... [vi kan] inte förstå den utdragna händelse vi känner som det romerska rikets fall utan att se närmare på det stora självbedrägeri som kejsardömets jubelceremonier så tydligt vittnar om: den oberättigade övertygelsen, manifesterad i den blodiga ritualen med iscensatt jakt, att romarna hade tämjt den vilda naturens krafter. På flera nivåer som romarna inte själva förstod och som de knappast kunde ha något begrepp om - från den mikroskopiska till den globala nivån - betecknade det romerska rikets fall naturens triumf över människans strävanden. Roms öde spelades upp av kejsare och barbarer, senatorer och generaler, soldater och slavar. Men det avgjordes i lika hög grad av bakterier och virus, vulkaner och solcykler."

Citatet sammanfattar i stora drag Kyle Harpers "Roms öde. Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång" (Daidalos, 2019). Det är en fascinerande läsning.

Romarrikets uppgång skedde under en gynnsam klimatperiod, "det romerska klimatoptimumet", med värme och nederbörd. Men expansionen genererade också sjukdomar, från infektionssjukdomar till pestpandemier.  De hygieniska förhållandena var, trots akvedukter och badhus, miserabla.
Och när klimatet blev kallare, under den senantika "lilla istiden" från början av 500-talet, blev den sammantagna effekten av sjukdomar, klimatförändring och attacker från omgivande folk att det forna världsriket gick under.

När jag läser tänker jag på vår tidsepoks självbedrägeri, vår tro att på att vi tämjt naturens krafter.


måndag 27 maj 2019

"... mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."

Denna blåsiga kväll läser jag i Sven Lindqvists debutbok från 1955, "Ett förslag". 
Utanför fönstret gungar de vita syrenerna i vinden, lysande mot allt det gröna. Det mörknar under träden. Gärdsgårdens stenar andas oändligt långsamt.

Lindqvist gör vapenfri tjänst på en förläggning i Småland tillsammans med frireligiösa vapenvägrare. De tillverkar och monterar telefonstolpar. Hans religiösa kamrater har en annan syn på döden än Lindqvist. "Döden blir för dem det mått som livet mäts med." Men för den icke-religiöse blir den i sig ointressant, eftersom den bara innebär att allt tar slut.

För Lindqvist kan döden som livets mått ersättas av tanken på en katastrof. Inte ett "efter oss syndafloden", utan bara det att de flesta människor förutsätter att de alltid ska få fortsätta att leva som de gör, men:
"Vad skulle hända om människor mer allmänt tänkte sig in i, med klart ohyggliga bilder föreställde sig att de redan nästa vecka blir tvingade till ett liv under helt andra villkor än de här? Ingenting, troligen. Men även den som fortsatte sitt liv precis som förut skulle få en omedveten inriktning på det varaktiga, mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."
 Jag tycker mycket om den sista formuleringen. Den är mycket Vilhelm Ekelundsk.


PS: Kursiveringen i citatet är min.

fredag 24 maj 2019

Två gedigna författarbiografier och en smal klassiker

Två gedigna författarbiografier och en smal klassiker. Så har min läsning sett ut ett par veckor. Trädgårdsarbete och annat har tagit det mesta av tiden. Tiden som alltmer tycks accelerera. Även om dagsljuset nu blir längre och längre. Fastän jag försöker bromsa tycks tiden gå allt fortare. Eller är det just för att jag bromsar, försöker vila i steget, vara i stunden? En omöjlig ekvation, tycks det.

                                                                           *
Båda biograferna är mycket grundliga och mycket läsvärda. Om jag i stort fick min bild av Hjalmar Söderberg bekräftad, så lärde jag mig desto mer om Vilhelm Moberg.

Robert Walser hade jag inte läst något av tidigare.

"Promenaden" skildrar en fattig författares promenad genom en stad, hans möten med olika människor, möten som ibland får honom att brista ut i långa, omständliga monologer, i tilltal som är mer eller mindre absurda. Bitvis är det ganska roligt.

Då är novellen "Bilden av fadern" bättre. Där målar efterlevande barn till en nyss död fader i monologer upp olika bilder av fadern, där hans positiva sidor (enkelhet, fördragsamhet, ovilja att dominera) efterhand blir till en bild av en misslyckad, hunsad och illa ansedd man. En tvetydig äreräddning.

                                                                             *

Ja, det var bara det jag hade på hjärtat just nu.


Robert Walser: "Promenaden. Följd av Bilden av fadern" (Bokförlaget Faethon, 2019)
Jesper Högström: "Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg" (Weyler, 2017)
Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg" (Bonniers, 2018)





torsdag 16 maj 2019

Sven Lindqvist

Sven Lindqvist är död. Jag läser texterna i tidningarna och det finns väl ingen anledning för mig att här försöka mig på något (bättre) sammanfattande om Sven Lindqvists betydelse. Alla, med något undantag på högerkanten, är ense om hans storhet. Jag instämmer i det mesta.

Jag går till hyllan och räknar: tjugosex volymer. Inte en komplett samling, men nästan. Alla lästa, de flesta omlästa, både en, två eller fler gånger. Jag började läsa Lindqvist på sjuttiotalet och har följt honom sen dess. De äldre böckerna köpte jag på antikvariat.

Senast läste jag intervjuboken ”Sanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018)  där Stefan Jonsson och Sven Lindqvist samtalar om författarskapet kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt. För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Några av femtiotalsböckerna, "Ett förslag", "Handbok", "Hemmaresan" och "Praktika" läste jag om under 2014 och försökte skriva något mer ingående, men det resulterade bara i några korta blogginlägg. Om "Ett förslag" HÄR, och om "Hemmaresan" HÄR.

Den omdebatterade "Utrota varenda jävel"(1992) är naturligtvis viktig, men den bok som för mig framstår som mest central i Lindqvists författarskap kom redan 1967, "Myten om Wu Tao-tzu".
Där lämnar Lindqvist diktarens elfenbenstorn och världen öppnar sig. Det är en djupt pessimistisk bok.


Det är dags att läsa om den nu.






torsdag 9 maj 2019

Den boken måste jag läsa...


"Kännetecknande för Walser, det märker man strax, är hans dragning till det monotona, det enahanda, det som inte skiljer ut sig. Detta utifrån en insikt om att det verkligt iögonfallande paradoxalt nog hindrar oss från att se. Ett verkligt seende handlar om att få syn på det permanenta i det ögonblickliga eller övergående, det som annars inte självklart utbjuder sig åt någon blick." 

Så skriver Steve Sem-Sandberg i en recension av Robert Walsers ”Promenaden” och ”Betydande människor kallar mig ett barn (mikroskrifter i urval” (Bokförlaget Faethon, 2019).

I morgon dimper boken ner i min brevlåda.

torsdag 2 maj 2019

Giorgio Bassani: Den förlorade trädgården

Min tystnad här på bloggen börjar bli besvärande, åtminstone för mig.
Det är som om jag, för att inte avbryta vad jag hållit på med sedan 2008, bara av något slags förvänd pliktkänsla förmår mig till att då och då skriva några rader. Här kommer i alla fall några till.

Ett verkligt fynd på årets bokrea var Giorgio Bassanis "Den förlorade trädgården" (i nyutgåva på Modernista 2017, med ett fint förord av Torbjörn Elensky).

Den utspelar sig i huvudsak mellan oktober 1938 och krigsutbrottet 1939, i den italienska småstaden Ferrara, författarens hemstad.

Berättaren är en ung student som läser litteraturhistoria i Bologna, spelar tennis i den lokala tennisklubben och är förälskad, utan att få något gensvar, i överklassflickan Micòl Finzi-Contini. Bådas familjer är judiska. När raslagarna införs stängs judiska spelare ute från tennisklubben och tennisplanen i familjen Finzi-Continis stora trädgård blir en tillflyktsort för en krets av ungdomar, med tennis, politiska diskussioner och flirtande.

Den tilltagande antisemitismen inskränker steg för steg de judiska familjernas rättigheter. De noteras som kränkningar och förödmjukelser, men inte mer. Livet fortgår under nya omständigheter.

Men redan i romanens inledning utsägs att alla inblandade utom berättaren kommer att deporteras och dö i förintelselägren. Att vi som läsare vet detta färgar läsningen. Och gör boken till en mycket vemodig och drabbande läsning, där trädgården kan ses som en symbol, en sista tillflykt, som till sist går förlorad.

                                        Kanske lika bra att kasta bloggen på elden?


måndag 15 april 2019

Jag tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi

Efter barnbarnspassning på förmiddagen och trädgårdsarbete efter lunch gick jag ut i skogen med kikaren och såg en orädd  rödhake och en lika orädd trädkrypare, som rörde sig i cirklar upp längs barken på en ek, och en gärdsmyg som hastigt sökte efter småkryp i en mossig stengärdsgård.

Sedan satte jag mig i lä vid växthusväggen och njöt av solskenet och tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi. Det var längesen sist. Jag vet inte varför den dök upp just nu. Kanske var det bara det att jag satt där i solen, avslappnad, vilande, lugn och utan tänka på något särskilt.

Rainer Maria Rilkes åttonde Duinoelegi är en vacker - och kanske skrämmande - dikt om vår existens. Den talar om hur vi människor, till skillnad från djur och kanske också barn, alltför mycket upplever världen genom vårt tänkande och därmed förlorar förmågan att leva i samklang med den natur som vi ändå är en del av. Och det mest skrämmande med den natur vi inte vill vara en del av är naturligtvis döden.

Det jag nu mest tänkte på var slutstrofen:

Vem har då så förvänt oss, att vi alltid
vad vi än gör, med vår hållning liknar
en som ger sig av. Som den på den
sista kullen, som pekar ut sin dalgång
än en gång, vänder sig om, stannar, tvekar -,
så lever vi och tar oupphörligt avsked.

I hyllan har jag både Erik Lindegrens tolkning och Camilla Hammarströms. Det är den senare jag citerar här.



Rainer Maria Rilke: "Duinolegierna". I tolkning av Erik Lindegren. Bonniers, 1967.

Rainer Maria Rilke: "Duinoelegier". Tolkning av Camilla Hammarström. Bokförlaget Lejd, 2010.

onsdag 10 april 2019

Livstecken, vårtecken

Jodå, jag lever och har hälsan. Om inte förr så nu, dessa glasklara dagar med sol och blå himmel och, trots några dagar med nattfrost, allt fler vårtecken. Träd och buskar som knoppas. Grönt gräs. De lysande gula påskliljorna. Ljuset.
                                                                       *
Men jag har svårt att komma till skrivande här i bloggen.

                                                                        *
Jag köpte en del på bokrean i år. Och nu är jag halvvägs i Peter Frankopan: "Sidenvägarna. En ny världshistoria" (Bonniers, 2017), som reviderar den europacentrerade världsbilden. En fascinerande läsning.

Om just Europas väg till ekonomisk och politisk världsdominans, från slutet av 1400-talet, skriver han:
"Den nya gryningen drev fram Europa till scenens centrum, svepte in det i ett gyllene sken och välsignade det med en rad förgyllda tidsåldrar. Men kontinentens uppgång medförde ett fruktansvärt lidande på nyligen upptäckta platser. Det fanns ett pris för de magnifika katedralerna, den fantastiska konsten och den stigande levnadsstandarden, för allt det som blomstrade från 1500-talet och framåt. Detta pris betalades av befolkningar som levde på andra sidan haven: européerna var inte enbart förmögna att utforska världen utan också att dominera den. De gjorde så tack vare de obevekliga framstegen inom militär- och sjöfartsteknik, som gav dem en obestridlig fördel jämfört med dem som de kom i kontakt med. Imperiernas tidsålder och västs uppgång byggde på förmågan att kunna tillfoga våld i omfattande skala. Upplysningens och förnuftets era, utvecklingen mot demokrati, medborgerliga och mänskliga rättigheter, var inte resultatet av en osynlig kedja som sträckte sig tillbaka till antikens Aten eller ett naturligt tillstånd i Europa; de var frukterna av politiska, militära och ekonomiska framgångar på avlägsna kontinenter."
Och historien fortsätter än idag, nu med flera kapitalistiska kärnområden och med ett större inslag av mer sofistikerade metoder. Välfärden har ett pris. Rovdrift på strategiska råvaror, dumpning av farligt avfall. Om detta ojämna utbyte skrev Alf Hornborg om i "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), som jag skrev några rader om HÄR.

                                                                             *

För övrigt har vi besök av ett tranpar.



onsdag 20 mars 2019

Återanvändning: Om Giacomo Leopardis "Ginsten"

Jag läser ännu en nedslående artikel om den till synes ohejdbara globala uppvärmingen och dess konsekvenser för mänskligheten. Och tänker att det är dags att reprisera, att återanvända, ett äldre blogginlägg: 

Jag läser,  återigen, Giacomo Leopardis dikt "Ginsten eller Ödemarkens blomma" i Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson, Alastor press, 2007.

Här några rader och några saker jag tänker när jag läser.

När en koleraepidemi bröt ut i Neapel 1836 bosatte sig Leopardi med sin vän Ranieri och dennes syster i en villa i Torre del Greco, på Vesuvius ödsliga sluttning. Där skrev han också "Ginsten", som kanske kan ses som en sammanfattning av hans syn på människans lott i världen. Denna långa dikt inleds:
Här, på förbrända åsar
av fruktansvärda, intet
förskonande Vesuvius
som inga andra träd och blommor gläder,
syns överallt de glesa snår du flockvis,
doftande ginst, har utstrött,
förnöjd i ödsligheten
Människan borde ta lärdom av ginstens förmåga att uthärda de mest skoningslösa villkor och en säker undergång:
[...] Till dessa nejder
borde den komma, vilken hänfört plägar
människans villkor prisa, och begrunda
hur stort en kärleksfull natur bekymrar
sig om vår ras. Här kunde han värdera
och mäta kraftfullheten
hos detta släkte som den stränga amman
med en lätt rörelse, och utan varsel,
delvis förgör på några få minuter,
och en blott obetydlig
starkare rörelse kan lika plötsligt
förinta helt och hållet.
På dessa stränder ser jag
utmålad mänsklighetens
storartade och progressiva framtid.
Leopardi kursiverar den sista raden och hånar illusionerna hos sitt "stolta, stupida sekel", som tror på eviga framsteg och flyr
Sanningen om den kärva
lott och de usla villkor oss naturen
beskärde [...]
Men man kan också utläsa ett slags solidaritetstanke hos Leopardi. Om mänskligheten inser naturens grundläggande likgiltighet, lämnar illusionerna och
[...] vågar lyfta
sin blick emot det öde
vi har gemensamt, och med orädd tunga
som ej skyr bitter sanning
bekänner att vår lott är ond, och mänskan
själv bräcklig, oansenlig

[...] då kommer allt ärbart,
hederligt mänskligt samliv,
all rättvisa och fromhet att få en annan drivkraft och rot än högmodiga sägner,
i vilka redbarheten endast äger
en löslig grund, som allting
där villfarelsen utgör fundamentet.
Läget är hopplöst på längre sikt, både för individen och släktet, men just denna totala utsatthet kan - borde - utgöra grunden för en solidaritet, ett gemensamt ansvarstagande. Här finns en utopisk, social dimension. I våra dagar av global uppvärmning inte minst i form av ett gemensamt ekologiskt ansvar.
Jag tror inte att man måste vara särskilt pessimistiskt lagd för att inse att vi har långt till den ideologiska omsvängning som krävs.


tisdag 12 mars 2019

Prokrastination

"numera knappast br."....  Kanske riktigt 1954. Inte idag. Och speciellt inte här.