torsdag 22 mars 2018

Om vanor - och en efterlysning (som snabbt gav resultat...)

Jag är en vanemänniska. Min vardag präglas av vanor. Hur mina dagar ser ut, när och hur jag gör saker. Dagarna liknar varandra.

Men så är jag ju också en vanlig människa. Vanlig, van-lik. Lik mina vanor, i överensstämmelse med mina vanor. Mina vanor trogen. Styrd av vanorna?

Vi är väl alla styrda av vanor. Det mesta i livet är ju ett repeterande av gårdagen. Man behöver inte alltid tänka så mycket. Tandborstning kräver inte reflekterat beslutsfattande.

I vårt aktiva yrkesliv styrs vi av hela samhällets tidsreglementering. Där kommer man inte undan. Det finns bara arbetstid eller fritid. (Ett hemskt ord: fritid).

När jag blev pensionär ändrades förutsättningarna. Det jag helst sysslade med på fritiden fick större utrymme. Men ganska snart märkte jag att även denna livsfas kom att präglas av vanor. Andra vanor. Mer vanor skapade av egna behov, mindre styrt av omvärldens krav.

Nåja, lyckligtvis lever jag ett ganska normalt socialt liv; jag håller mina eremitiska böjelser i schack.

Men också vanor som tillåter mig att bryta med vanor, som tillåter mig att plötsligt vända om, att stanna till i steget och se och göra saker på ett annat sätt, och andra saker, eftersom jag nu har tid till det. Kanske inte så mycket annorlunda saker, eftersom jag nu väldigt mycket och oåterkalleligt är den jag är.

Är det bra eller dåligt att vara vanemänniska? Jag tror inte att man kan generalisera. Var och en blir salig på sin fason. Jag är om inte salig så i alla fall nöjd med min. (Ett visst mått av acceptans är nödvändigt vid min ålder).

                                                                     *

Mitt egentliga ärende här är en efterlysning. Härom dagen när jag kom att tänka på hur mycket vanorna styr våra liv så dök några diktrader av Lars Gustafsson upp i minnet.

De handlade just om vanor, om hur lätt vi hamnar i vanor, hur vanorna söker upp oss. I dikten hade vanorna en kvinnlig gestalt. Men jag mindes inte någon ordalydelse. Jag hade snarare bara en bild av textrader med denna innebörd.

Jag gick till hyllan och började bläddra och läsa, från de senaste diktsamlingarna bakåt. Efter en timme gav jag upp. Jag hittade ingen dikt som motsvarade minnet. Är det ett falskt minne? Det är ju långt ifrån glasklart. Ändå finns det där. Har min hjärna på något märkligt sätt genererat Lars Gustafssonska diktrader?

Har någon lösningen på detta bryderi?

PS några timmar senare: Ja, den eminente Per Falk hade lösningen och visade att googling var effektivare än analogt bläddrande. Och min minnesbild hade vissa brister. Det var dikten "Vanor" i samlingen "Förberedelser för vintersäsongen" (1990).

VANOR

De kommer flygande som fåglar.
Och slår sig ner.

Bara ett sätt att nicka emot obekanta.
Kvällsgroggen. Morgonlöpningen

lika i alla väder. Besöken
vid stranden. Varför ge änderna bröd?

Man vet aldrig för hur länge
Eller varifrån de kommer.

De har så lite med oss att göra.
Vi kunde lätt ha haft helt andra.

Men när de nu slutligen bestämt sig
att häcka här, i denna skog,

är det av dem vi består.
Och man kommer att minnas oss

som en knippe utav vanor.
Och inte den de bodde hos.



lördag 17 mars 2018

"I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig"

Bredvid "Minnets hemligheter : en bok om Erik Gustaf Geijer" i hyllan stod "Krigsvinter : dagbok från skogen" (2002), där Anders Ehnmark med utsiktspunkt från torpet i Nykvarn följer naturens förändringar och hur kriget mot terrorismen sprider sig i världen efter 11 september. ("Flera skurkstater döper om sitt ordinarie förtryck till krig mot terrorismen och sluter upp i den stora kampen.")
Jag började läsa och var fast. Ehnmark är en klok man och en lysande stilist.

Geijer dyker upp här också. I det nya informationssamhället sprider sig informationen blixtsnabbt. Jämfört med till exempel på Geijers tid: "[d]et fortaste ett meddelande kunde färdas då var i galopp, ca 10 km i timmen."
"Vilka nyheter når honom alltså i mörkret på Övre Slottsgatan i Uppsala, i stearinljusens värld? Allt av vikt på kontinenten når honom, men nästan allt utan vikt förbigår honom. För oss är det tvärtom. I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig."


torsdag 15 mars 2018

Omläsning: Anders Ehnmark om Erik Gustaf Geijer

Torsdag. Kylan är tillbaka. Jag läser Ola Larsmo i DN om Erik Gustaf Geijer, där han menar att Geijers radikalt demokratiska idéer idag kan användas mot det tilltagande populistiska mörkret. Vilket leder mig till hyllan och Anders Ehnmarks "Minnets hemligheter. En bok om Erik Gustaf Geijer" från 1999.

Enligt anteckningen på titelsidan läste jag den när den kom ut. Men det är ju snart tjugo år sedan, och jag mindes den bara vagt, som en del i min halvbildnings kunskap om tidiga liberala strömningar i Sverige. Nu har jag ägnat dagen åt en omläsning, bara avbruten av nödvändiga hushållssysslor och en timmes rask stavgång i iskall ostlig vind (Kärragärderundan), med den karelska fårskinnsmössan nerdragen över öronen.

Geijers radikala republikanism pekade mot framtiden, mot allmän rösträtt, mot demokratins genomförande och mot moderniteten. Vad har hänt sedan dess? Enmark skriver för tjugo år sedan, och orden är än mer aktuella idag:
"Läst idag kastar han ljus över en motsatt rörelse, från republikanism tillbaka till feodalism kan man säga. Med feodalism menar jag de utompolitiska sammanhang där människan sägs råda över sitt liv, det civila samhället, privatlivets nätverk, riddarordnar på marknaden, men alltid ett sammanhang utanför politiken, det vill säga idag: utanför demokratin. Hon uppnår sin frihet som medlem, anförvant eller kund, men inte längre som medborgare, då hon istället sägs uppnå underkastelsen. Lokalsamhället glimmar åter under borgen, och det är omodernt med republikanism. Den tendens jag försöker beskriva kan kallas en omodernisering av samhället. Då vi följer Geijer in i moderniteten märker vi att vi kanske är påväg i motsatt riktning."
                                                               Erik Gustaf Geijer

söndag 11 mars 2018

Västkustvinter, tvivel, håglöshet

Söndag förmiddag. Igår blå himmel, sol och bländande vita snörester; idag mulet med snöblandat regn av och till. Västkustvinter.

Sitter här och bläddrar bakåt bland blogginläggen. Istället för att skriva något nytt. Niohundrasjuttiotvå publicerade inlägg. De flesta helt korta, några med mer substans och ett och annat som jag fortfarande tycker är läsvärt. Och några med intressanta kommentarer. Varför detta tillbakablickande? Varför skriver jag inte lika flitigt som förr? Jag läser ju en del?

Sven Lindqvists femtiotalsböcker, "Ett förslag", Handbok", "Hemmaresan","Praktika", intervjuboken med Stefan Jonsson och Ragnar Haakes avhandling har legat här på skrivbordet ett tag.
Lästa, bläddrade i. Insatta i hyllan, framplockade igen. I en vag ambition att skriva något sammanhängande om dem och hur Lindqvist lämnade femtiotalets utopi om ett liv i konsten, en frihetskonst, som trots ambitionen att dra in verkligheten visade sig vara just en utopi, bakom sig och från och med "Myten om Wu Tao-tsu" började ta sig an tillståndet i världen, imperialismens historia och massornas elände.

Men det görs ju bättre än jag kan göra det, i avhandlingen och i intervjuboken. Det bästa jag kan göra är att peka och säga, tag och läs!

                                                                *

Jag kanske ska syssla med något annat? Det kanske är som Robert Louis Stevenson skriver:
"Books are good enough in their own way, but they are a mighty bloodless substitute for life. [...] And if a man reads very hard, as the old anecdote reminds us, he will have little time for thought."*
                                                    Robert Louis Stevenson (1850-1894)

____________________________________________________________________________
*Robert Louis Stevenson: An Apology for Idlers. Penguin, 2009.