Vissa sommarkvällar, när vinden har mojnat och solen står lågt och ljuset mellan träden ger stammar och grenar och löv en tydlighet, en skärpa i konturerna och ett djup i färgerna som inte finns där under dagen.
I denna kvällens stillhet och tystnad kan jag, om jag stannar upp, känna att gränsen mellan mig och naturen nästan försvunnit och att det finns ett annat sätt leva, att alla dagens nödvändigheter inte är nödvändiga.
Det är som om träden omärkligt tagit ett steg närmare mig. Luften sval och klar och lätt att andas. Och den ensamma fågeln som sjunger inne i snåret sjunger bara för mig.
2 kommentarer:
Känner igen. Och plötsligt var det afton.
"Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång."
Skicka en kommentar