"kulturen, denna väldiga och ständigt verksamma varaktighetsfabrik"

Ett välfyllt privatbibliotek innehåller många olästa - ännu icke lästa - böcker.

Medan mörkret faller och kylan skruvar åt sitt grepp roar jag mig med att botanisera i hyllorna och fastnar för Zygmunt Baumans "Döden och odödligheten i det moderna samhället", Daidalos 1994.

"Människorna är de enda levande varelser som inte bara vet utan också vet att de vet - och inte kan 'icke-veta' sin kunskap. I synnerhet kan de inte 'icke-veta' kunskapen om sin dödlighet. Sedan människorna väl hade smakat av kunskapens träd kunde de inte glömma smaken, de kunde bara låta bli att komma ihåg den - för en stund medan uppmärksamheten övergick till andra intryck. Har man väl fått vetskap om att det inte går att undkomma döden kan denna vetskap inte glömmas - det går bara att låta bli att tänka på den för en stund medan uppmärksamheten övergår till andra saker. [...]

Man kunde säga att kulturen, [...] från första början varit ett medel för ett sådant undertryckande. Det betyder inte att den mänskliga kulturens hela skapardrift härrör från en överenskommelse om "att glömma döden" - [...] Men det betyder, att om det inte fanns behov av att göra livet värt att leva när man vet att livet, med Schopenhauers ord, bara är ett lån från döden, skulle det knappast finnas någon kultur. [...] döden (eller mer exakt: medvetenheten om dödligheten) är det yttersta villkoret för kulturellt skapande som sådant. Den gör varaktigheten till en uppgift, till en angelägen uppgift, till en uppgift av största vikt - en källa till och ett mått på alla uppgifter - och därmed också kulturen, denna väldiga och ständigt verksamma varaktighetsfabrik."

Död fågel

Natten var mycket kall. Sen kom dagen med en nästan klarblå himmel, sol och gnistrande snö.

På väg till vedförrådet såg jag något ligga på snön. Det var den här rovfågeln. Vad som hänt vet jag inte. På något sätt har den dukat under.

Jag har sett att det ibland har varit populärt med tävlingar. Här kommer en. Vilken rovfågel är det som ligger här som en installation på trädgårdsbordet? Första rätta svaret vinner inget pris, utom den ovanskliga äran...

Den agrara revolutionen

De senaste dagarna har jag låtit ett av mina gamla specialintressen, agrarhistoria, få en renässans.

Anledningen är att Pablo Wiking-Faria disputerar på fredag på sin avhandling "Freden, friköpen och järnplogarna : drivkrafter och förändringsprocesser under den agrara revolutionen i Halland 1700-1900".

Jag har läst den och jag är djupt imponerad. På grundval av ett enormt källmaterial reviderar Pablo den gängse historieskrivningen på flera punkter.

Dessutom märks det att det är en museiman som skriver. Trots att det är en tung, 474-sidig volym är framställningen pedagogisk, systematisk och vackert illustrerad.

Jag saxar ur pressmeddelandet från Göteborgs universitet:

"De flesta forskare är överens om att den agrara revolutionen var ett avgörande steg i Europas och Sveriges historia. Under tvåhundra år skedde enorma nyodlingar. Nya odlingssystem och nya grödor infördes samtidigt som jordbrukstekniken utvecklades dramatiskt. Men orsakerna bakom denna stora jordbruksomvandling har tolkats på många olika sätt.

Pablo Wiking-Faria har granskat flera olika teorier om drivkrafter från historiker i Nordvästeuropa och Skandinavien. Hans avhandling ifrågasätter till exempel om priser och marknader haft så stor betydelse som en del tidigare forskare velat göra gällande. Avhandlingen går också emot uppfattningen att alla framsteg kommit uppifrån, från godsägare och andra stånds­personer.

Istället är Pablo Wiking-Farias slutsats att den bondepositiva politik som fördes i Sverige från år 1720 och framåt var drivkraften bakom framstegen. När bönderna inte behövde riskera en skattehöjning för att de ökade sin produktion, blev de motiverade att utveckla sitt jordbruk.

Men alla bondekategorier gynnades inte lika. Frälsebönder hade arrenden som när som helst kunde höjas.

– Det mest gynnande för jordbruksutvecklingen var när bonden var självägande. Friköpen till självägande skedde i någon mån under 1700-talet och i stor omfattning 1800-1860. Friköpen blev en motor i utvecklingen, säger Pablo Wiking-Faria."

Avhandlingen finns i fulltext HÄR. Att Pablo sedan haft vänligheten att referera till tre av mina uppsatser gör inte läsningen mindre intressant... för mig.

Om en aktuell diskussion

Jag brukar inte skriva om politik här, men gör ett undantag.

Ett inlägg av Bodil Under Pausträdet om Jan Myrdal och DDR utlöste långa och efterhand alltmer absurda diskussionstrådar Under pausträdet och på Pressylta Redux om Einar Askestads yttrande:

“Hur förklarar man denna i bloggsammanhang så vanligt förekommande attityd som mer tycks inriktad på att bekräfta bloggarens egen suveräna hållning än att förstå de fenomen som dryftas? Ensamhet i barndomen?”.

Så det är med en viss tvekan jag skriver dessa rader.

I diskussionen är det alla-mot-Askestad, ungefär. Och inte utan skäl. Askestad verkar mena att man som bloggare bör och kan inta en rent objektiv, saklig position i de frågor man tar upp.

En sådan position finns bara, menar jag, i triviala sakfrågor, som t ex om något har inträffat eller inte. Värderingar, bedömningar, åsikter om det inträffade, däremot, är alltid en fråga om just värderingar, bedömningar och åsikter. Vilket kan leda till diskussion - och det är väl just det man vill ha som bloggare?

Om Askestad menar att de flesta bloggare bara vill vara besserwissrar, så är det en åsikt. Jag delar den inte. Sådana bloggare finns, naturligtvis. Tycker man inte om en blogg så är det bara att strunta i den.

Om Myrdal vill jag bara säga att han som alla andra är ett barn av sin tid. Att han var en ledstjärna under vänstervågen var inte underligt. Det var en mäktig våg, i grunden buren av antikolonial kamp i tredje världen och ett rättmätigt ifrågasättande av kapitalismen. Myrdal var en av dem som fick vänstern att delta i en verklighetsfrämmande operettföreställning där vi (jag var med) spelade klassiska roller ur 1900-talets politiska historia. En del bra saker (fackligt arbete) kom ut av det, men det mesta rann ut i sanden. Vänstern var idealistisk och ville ha ideal och hittade dem på olika håll i världen och historien. Det visade sig vara just idealism.

Myrdals ställningstaganden är förklarliga, men enligt min mening, oförsvarliga. Förklarliga, om man förstår dem som grundade i ett slags historieteori där Myrdal ser sig stå på framstegets sida, ett framsteg som tyvärr kräver en del offer, men som ändå, objektivt sett, är framsteg för mänskligheten, på vägen till frihetens rike.

Jag delar inte den historiesynen. Oförsvarliga, genom sin instrumentella människosyn.

Om sedan Myrdal hade en taskig barndom, det vet jag inte.

"Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig"

Jävla Ekelund!

Just när man funnit sig tillrätta i senvinterns mörker och missmod, skruvat ner ljuset och ambitionerna, förskansat sig bakom allsköns hinder och utvecklat en självömkande oförmåga - då läser man den omutligt rannsakande Vilhelm Ekelunds ord:

"Dagen är en prins som går förklädd.

Lifvets konst är att hålla dagen i ära.

Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.

När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]

Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."

(Veri similia II, 1916)

Senvinterns nedtrappning

Senvinterns vanliga nedtrappning har börjat. Min intellektuella kapacitet är låg. Även om ljuset har börjat återvända, så lever jag i ett slags halvmörker. Böcker blir liggande halvlästa. Jag börjar lösa korsord.

Ibland går jag ner mig i minnen och rör mig i andra tider än nutiden.

I mitt föräldrahem fanns en stringhylla med böcker från Tidens förlag. Min far var bokombud. Hur det kom sig hann jag aldrig fråga honom.

Nu finns ett urval av böckerna här.

Redan innan jag lärde mig läsa drogs jag till böckerna i hyllan, kanske av en vag känsla att de rymde något som jag måste få veta. Att de bar på hemligheter. Att det var där jag kunde hitta svar på de många frågor som efter hand dök upp.

Jag vet inte när jag lärde mig läsa.

Men jag minns fortfarande många av bilderna i reseskildringarna från tidigt femtiotal.

Jag plockar fram dem. Pärmdekoren är tidstypiskt primitivistisk, exotiserande. Det här är före avkoloniseringen. Fortfarande finns det upptäcktsresande.

Alain Gheerbrant: Expedition Sälla Jaktmarker. 1955 (klicka för större bilder!)

Rolf Blomberg: Sydvart. 1953

På Java blir Rolf Blomberg bekant med Umar: "Han körde med van hand in en piskorm med huvudet före genom den ena av sina kollosala näsborrar och halade ut den ur munnen. En del av ormen hängde ut genom näsan, en annan ur ena mungipan. Ännu en piskorm fick röna samma öde och ta vägen genom den andra näsborren."

(Rolf Blomberg: Sydvart)

Vissa bilder gav näring åt fantasin. En padda med ett människoansikte?

(Rolf Blomberg: Såna djur finns, 1956)

Även om barndomen kunde vara svår så fanns det de som hade det värre:

"Piaroindianernas mandomsprov. En klump av de farligaste giftmyrorna i hela Amazonas förs långsamt över offrets ansikte." (Alain Gheerbrant: Expedition Sälla Jaktmarker)

Och så fanns det de där bilderna som med tiden blev alltmer intressanta:

"En skönhet från urskogen festsmyckad med krita." (Werner Junge: Djungeldoktor - tio år som vit medicinman i Afrikas djungel, 1954)

Vilhelm Ekelund: Aforism

"Det fanns tider då det var farligt att tänka, då det gällde att våga det yttersta för sin andes lif. Nu blir man premierad af staten för den stora lyckan att tänka och dikta. Man tänker och diktar därefter."

Vilhelm Ekelund: Nordiskt och klassiskt, 1914

Resor

Under Pausträdet läser jag om "den både fascinerande och sorgmodiga" reseskildringen "Vid Joniska havet", av George Gissing - och tänker genast att - den boken vill jag läsa!

Jag är ingen resenär, snarare en typisk halländsk stugsittare, även om jag gärna tillbringar en semestervecka i medelhavskulturen och helst i en liten by på landet, där man kan smaka på traktens mat och vin och turista i lugnt tempo, som nu senast i Piemonte.

Och vid den här tiden på året är det lätt att drömma sig bort till ett varmare klimat.

För den som inte är resenär, men som vill resa med hjälp av litteraturen, är Arne Melbergs "Resa och skriva: en guide till den moderna reselitteraturen" (Daidalos, 2005) en verklig guldgruva. Här företar Melberg "en vandring genom ett stort urval av modern reselitteratur" från 1890-talet och framåt. Det är en mycket rik bok, aspekterna på resor är många. Några kapitelrubriker: "Nomader", "Imaginära resor", "Lärda resor", "Romanresor", "Resor till intet"... - jag minns att jag slukade boken. Och den ledde till läsning.

Om jag ska nämna två mycket fascinerande böcker som Melberg uppmärksammade mig på så blir det Robert Byron: "Vägen till Oxanien" ("The road to Oxiana", 1937; i svensk översättning på mbm förlag, 2003). En ung brittisk lärd (avlägset släkt med Lord Byron) företar en strapatsrik resa genom Persien och Afghanistan 1933-34 på jakt efter den islamiska arkitekturens ursprung. En mycket egensinnig resenär.

Och så Nicolas Bouvier: "L'Usage du Monde" från 1985, som jag hittade i en engelsk översättning "The way of the world" (Marlboro Press, 1992).

Två unga schweizare ger sig iväg i en liten Fiat Topolino tidigt på sommaren 1953 och färdas genom Makedonien, Anatolien, Iran, Pakistan och Afghanistan under ett och ett halvt år.

De inte bara reser i rummet, det är också en inre resa. Melberg skriver: "Den långa resan består, i minnet, inte av någon episk eller kontinuerlig framåtrörelse - här finns inte det som reseberättelsen annars gärna har: en karta. Berättelsen handlar istället om det som händer när resenären stannar upp, om resans pauser mer än om själva resan."

Bouvier vill, skriver Melberg, nå fram till att uppleva världen i epifanier, "ett slags uppenbarelse, en illumination med sakrala dimensioner".

Bouvier står vid Khyberpasset:

"Världen strömmar genom dig som ett vatten och förlänar dig för ett ögonblick sina färger. Sedan drar den sig tillbaka och lämnar dig med din inre tomhet, denna själens grundläggande brist som man lika gott kan lära sig att konfrontera och bekämpa och som, paradoxalt nog, kanske är vår mest tillförlitliga drivkraft." (Melbergs översättning)

När jag bläddrar i böckerna nu känner jag ett starkt omläsningsbehov. Bäst att sätta dem i hyllan igen! Varför är tiden linjär och irreversibel...

En annan tanke: att resa i dessa områden på det här sättet idag är naturligtvis omöjligt. På det sättet var det bättre förr.

Nätterna är kalla

Poeten och kritikern Anna Hallbergs "rasande betraktelse över dagens kulturklimat" i DN häromdan har diskuterats flitigt på Axessbloggen och hos Bernur, där jag i ett par kommentarer väl sagt vad jag kan säga. Hallberg ställer till det för sig när hon använder stora ord i tal i egen sak.

Bland kommentatorerna på Axessbloggen kan jag i stort instämma i Thomas Nydahls kritiska ord om folkrörelserna och folkbildningen och Karin Stensdotters om dagens krassa förlagskommersialism. Det är i den här världen vi lever. Jag tror inte vi kan göra så mycket åt det. Annat än att framhärda och försvara de motståndsfickor som finns kvar.

Nätterna är kalla. Isen har lagt sig i ån som rinner genom betesmarken.

Rilke: Testamente

Vad nu, ännu en bloggpost? Är jag på väg mot en bernursk flitighet? Nej, det är bara tillfälligt, jag försäkrar.

Jag ville läsa något kort, koncentrerat, och hittade en liten vacker volym i serien "Udda pärlor" från Ersatz förlag: Rainer Maria Rilkes "Testamente", i översättning av Anna Bengtsson.

Det handskrivna manuskriptet till "Testamente" anförtroddes åt en väninna, hamnade i arkiv och publicerades först 1974.

Rilke skrev det vintern 1920-21 under en vistelse på Schloss Berg am Irchel i Schweiz, där han erbjudits att bo och skriva i ostördhet. Men ett nyanlagt sågverk bryter den skapande tystnaden. Till skaparkrisen bidrar också kärleken till konstnären Baladine Klossowska. I korta, poetiska stycken och brevutkast tonar bilden fram av Rilkes absoluta behov av ensamhet, för att kunna skapa. Och kanske kan även andar av mindre format hitta tänkvärda formuleringar kring kärlekens olösliga dialektik.

"Denna ensamhet, i vilken jag funnit styrka sedan tjugo år, får inte bli till ett undantag, till 'semester', som jag under många rättfärdiganden måste anhålla om hos en övervakande lycka. Jag måste leva gränslöst i den. Den måste förbli det grundmedvetande som jag alltid kan återvända till, inte med avsikten att nu, genast, avkräva den en viss utdelning, inte med förväntan på att den skall vara produktiv; utan oavsiktligt, obetonat, skuldlöst: som till den plats där jag hör hemma."

"I vår ljuvaste och kanske sannaste stund försäkrade Du mig att Du nu skulle kunna fatta alla sorters kärlek till mig. Ack, samla Dig, ......, till den kärlek, vad den nu må kallas, som beviljar mig mitt liv, som om möjligt stärker det åt mig. Jag kommer inte undan mig själv. För om jag gav upp allt allt som är mitt och, så som jag ibland längtar efter att göra, blint kastade mig i Dina armar, förlorade mig i dem -, då skulle Du ju hålla någon som givit upp sig själv: inte mig, inte mig."

Snö, eld

Efter snöfallet kom en oväntad blå himmel och sol. Minus åtta grader. Jag passar på att köra in lite ved. Det tar en stund, men snart blir jag varm av arbetet.

Annars håller jag mig inne och försöker, mot bättre vetande, bekämpa förkylningen med olika hälsokostpreparat. Läsandet går på sparlåga. Jag försöker acceptera villkoren. Gå in i och befinna mig i stillhet och tystnad.

På vägen bort mot gamla bron och betesmarken har vinden format vackra drivor. Inte så mycket snö här som hos Bodil och Londi.

Som kontrast en bild av vad som håller oss varma: elden i pannan. Jag har nog skrivit om det förr, att det tilltalar mig att fortfarande handgripligt nödgas se till att grundläggande behov uppfylls.

Första dagen, två år senare

Det var soligt men kallt, denna årets första dag. Förkylningen gjorde att jag höll mig inomhus. Genom köksfönstret iakttog jag en större hackspett som jagade bort talgoxarna och tog för sig av talgbollarna.

Jag började läsa Herta Müllers "Andningsgunga". Ett kapitel eller två i taget, med paus emellan. En mycket stark läsning.

Så några sidor Ekelund. Jag stryker för:

"Till den snabbhet som är värd något kommer man sannerligen endast genom långsamhet."

Ett lämpligt citat på bloggens tvåårsdag.