Hafis

Under Stockholmsbesöket gick jag in i ett antikvariat på Drottninggatan.

Det är sällan jag köper något nuförtiden. Men här hittade jag nu, slumpartat placerade intill varandra i hyllan, två små, tunna volymer.

Italo Svevos föredrag om James Joyce, översatt av Ingvar Björkeson och utgiven på Ellerströms förlag 1986.

Och så Erik Blombergs tolkningar av Hafis (eller Hafez), utgiven av Bonniers 1921 och med sparsmakad konstnärlig utstyrsel Marie-Louise Idestam-Blomberg.

Den lärde korantolkaren hade många sidor. Några smakprov:

Giv bägaren hit

Giv bägaren hit! Se, hur den överglänser

förnuftets bleka lampa lika högt

som solen överglänser nattens stjärnor.

Giv bägaren hit! Jag vill förgäta alla

mitt breviariums fördömda böner, alla

koranens surer dränker jag i vin.

Giv bägaren hit! Må sången skyhögt skalla

och tränga upp till stjärnorna som dansa

med mäktig rytm! Jag är din herre, värld!

***

Var mild

Döm ej. Var mild. Förklara och förlåt.

Betänk din egen oerhörda skuld.

Om allt vi visste om varandra,

hur lätt att ödmjukt räcka våra händer

och glömma bort vår stolthet och vårt högmod.

***

Låt oss förbränna prästernas kaftaner

på tusen bål - en mäktig offereld

åt jordens egen goda ande tänd.

Ty deras gallas bitterkalla flöde

är utan slut och livets glada dagar

av dem förbittras, de fördömda svinen!

Jag läser Seneca, inför en ny tröskel

Än kan jag väl inte liknas vid den barkelösa ek, men...

Nu närmar jag mig än en gång en tröskel i livet. Jag kommer in i ett nytt rum. Ännu en dörr kommer att stängas bakom mig. Och gå i lås. Obönhörligt.

Jag känner mig inte riktigt hemma här än.

Alltså läser jag den gamle stoikern Seneca. Han inleder "Om lifvets korthet" så här:

"De dödliga klaga så allmänt, käre Paullinus, öfver naturens karghet emot oss. Vi födas, heter det, till en så kort tids tillvaro, och de stunder, som förunnats oss, förrinna så hastigt. Ja man tycker, att med ganska få undantag lifvet öfvergifver oss, medan vi ännu som bäst tillreda oss för att lefva."

Men Seneca menar att vi alls inte har för kort tid på oss att leva. Livet är långt, om man förstår att bruka det, till förnuftiga ting och till att odla sin själ och till att ta del av världens samlade vishet.

Men de flesta av oss bara förslösar tiden. Låter den flyta hän "i vällefnad och slarf".

Och vad gör jag? Kanske som de flesta:

"De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon plan alls, utan medan de gå där slöa och vacklande, griper dem döden."

Kanske tillhör jag inte

"...de särskilda dagdrivartyperna, sådana som förnöta sitt lif med brädspel eller bollspel eller med besväret att steka sin kropp i solen..."

Snarare kan man hitta mig i en annan kategori:

"Och hvad sådana människor beträffar, hvilkas tid upptages af att inhämta och publicera värdelöst vetande, kan man ju utan att befara någon motsägelse våga det påståendet, att de under ett mödosamt arbete ingen nytta göra."

Seneca lämnar mig kanske inte någon direkt hjälp eller tröst. Men lite av eftertanke, och det är gott nog så.

Om jag inte snubblar på den där tröskeln så återkommer jag här om några dagar.

**

Lucius Annaeus Seneca: Om lifvets korthet. Om lifslycka - Om själens ro - Valda bref.

Svensk öfversättning med en inledning om Senecas person och filosofi af Fil. D:r Johan Bergman. Stockholm: Björck & Börjesson, 1912. (Berömda filosofer II)

Enkla saker som människor överallt förstår

"Jag tror att vi kan förstå modernitet som ett slags kulturell urvalsprocess, där det som är minst beroende av specifika, lokala sammanhang har en tendens att sprida sig. [ ... ] De företeelser som sprider sig är i stället de som ställer minst krav på sammanhanget, det vill säga de som fordrar de minst komplexa tolkningarna, den kortaste erfarenheten och det grundaste engagemanget. De kulturprodukter som får den vidaste rumsliga spridningen borde således vara de som ger de mest basala (eller rentav ytligaste) upplevelserna. Jag tyckte mig får denna tanke bekräftad av ett radioreportage av vilket det framgick att anledningen till att våldsinslagen ständigt ökar i den internationella filmindustrin är att våld tillhör de enkla saker som människor överallt förstår, oavsett språk eller kulturellt sammanhang."

Alf Hornborg: "Att återerövra platsen - traditionen och det moderna tillståndet", i: "Myten om maskinen" (Daidalos, 2010)

Myten om maskinen

Min djupt rotade pessimistiska läggning behöver verkligen inte förstärkas.

Ändå hittar jag ofta mig själv läsande en bok som på ett intressant sätt bidrar just till en sådan förstärkning.

Nu är det en bok med en samling essäer och artiklar av Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, "Myten om maskinen - Essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010).

Den handlar om det ojämlika utbytet mellan den rika och den fattiga delen av världen, historiskt och i nutiden. Om den industriella revolutionens grund i en utsugning av kolonierna. Om hur tillväxt i en del av världen med nödvändighet betyder utarmning i en annan. Om att världsekonomi och världshandel även idag handlar om att utöva makt, makt att tillskansa sig andra människors tid, rum och resurser. Om en systematisk utarmning av periferins naturresurser, arbetskraft och köpkraft.

Och det handlar om maskin-fetischism - vår tro på att maskinerna, teknologin, sparar energi och tid - Hornborg visar att det kanske inte alls är så, om all den energi och de resurser som krävs för att framställa dem räknas in.

Hornborg ser industrikapitalismen som "mera av ett nollsummespel än av ett ymnighetshorn."

Han tar sin utgångspunkt i termodynamikens andra lag (den s. k. entropilagen) och säger att "uppbyggnaden och underhållet av en industriell infrastruktur obönhörligen fordrar en kontinuerlig nettotillförsel av tillgänglig energi, med en teknisk term kallad exergi och nära besläktad med 'negativ entropi' ."

Och för att den industriella strukturen ska kunna överleva och växa så måste det ske ett ojämt utbyte - den tillförda energin måste vara billigare än det som industrin producerar och säljer. Marknadsekonomin sköter om detta, till synes rättvist, genom pris- och lönesättning. Och ytterst med stöd av militär makt.

Maskinens - och teknologins ö h t - effektivitet beror på att den sugit åt sig mängder av andras manuella arbetsinsatser. Maskinen sparar arbetstid åt den som behärskar den, genom en omfördelning. Några få vinner, många förlorar.

Hornborg menar, till skillnad mot klassisk marxism, att industrikapitalismen inte är något nödvändigt historiskt stadium, utan bör ses som "en funktionell specialisering inom ett mycket större fält av ojämna resursöverföringar."

Och han tycks också mena att en global avancerad industrikapitalism är en omöjlighet.

" 'Utveckling' är helt enkelt inte tillgängligt för alla. Både tids- och rumsresurserna är begränsade i absolut mening. Därför blir jag misstänksam varje gång jag hör att problemen med den globala resurshushållningen skall lösas med ny teknik."

Han säger också det som vi så ofta får höra - utan att vi egentligen tar det till oss, på allvar - att om vi i den rika, vansinneskonsumerande delen av världen, fortsätter som vi gör så behöver vi snart tre, fyra ytterligare jordklot.

Efter koloniseringen av den samtida världen koloniserar vi nu framtiden.

Pessimism så det förslår, alltså. Logiskt bör Hornborg tala för något slags avindustrialisering, eller lågindustrialisering. Om han har rätt, eller i vilken utsträckning han har rätt, vet jag inte. Jag läser det här med mina humanistiska glasögon på. Jag har inga andra.

Nu borde jag läsa skönlitteratur igen. Något upplyftande. Förslag, någon?

Två citat om människans villkor

Efter nattfrost en klarblå himmel och strålande sol. Kastanjen fäller sina blad. Jag sitter och läser en stund och hör på avstånd det dova ljudet av en traktor på låg växel som plöjer upp stubben.

Att jag läser Alf Hornborgs "Myten om maskinen" är ännu ett exempel på min (olycksaliga) förmåga att hitta intressanta böcker inom områden som jag inte behärskar, men som jag måste läsa för att jag tror att de kan lära mig något väsentligt om världen.

Jag stöter på en formulering som i sin skenbara enkelhet uttrycker en djup sanning:

"Vi måste lära oss förstå de strukturer som gör att verkligheten så ogärna låter sig formas av våra goda avsikter."

Och Hornborg citerar R. A. Rappaport:

"...vår art, en art som söker och lever genom mening i en värld som saknar inneboende mening men som lyder kausala lagar."

(Rappaport, R. A., Ecology, meaning, and religion. 1979.)

Få se om jag kan samla mig till en längre text om denna bok. Nu ska jag gå ut.

Kväll i konsumtionssamhället

Torsdag kväll, halv sju. Det skymmer. En halvmåne lyser på himlen. Jag går ner och lägger in ved i pannan, står en stund och andas in den friska kvällsluften. Det blir ingen nattfrost. Och det ganska soliga vädret verkar fortsätta. En ganska behaglig höst.

"Det är inte svårt att förstå varför vår ökande konsumtionstakt tilltalar de flesta moderna aktörer, enskilda konsumenter såväl som näringsliv och skattefinansierade myndigheter. I det moderna samhället har människors behov av att utveckla och uttrycka sin identitet blivit ett centralt existentiellt projekt. Det frigörande uppbrottet från släkt- och grannskap som dominerande identitetskällor har lämnat oss med ett tomrum som pockar på att fyllas med innehåll.

[ ... ]

Den moderna människans identitet är därför något som i större utsträckning än tidigare måste konstrueras, genom aktiva individuella ansträngningar. Eftersom en stor del av hennes liv spenderas bland främlingar är den också något som i större utsträckning måste kommuniceras.

Konsumtionsvarorna blir de attribut som vi kan använda för att uttrycka vilka vi är, så att även främlingar förstår. Vårt existentiella tomrum har ökat i takt med vår köpkraft och kan kanske ytterst betraktas som den moderna ekonomins starkaste drivkraft."

Så skriver Alf Hornborg i essän "Den vite konsumentens börda", i "Myten om maskinen", Daidalos, 2010.

Jag håller med. Och jag är inget undantag. Jag har, antar jag, också ett existentiellt tomrum som jag försöker fylla. Om än med en viss återhållsamhet.

Men - är det verkligen "tomrummet" som kanske är "den moderna ekonomins starkaste drivkraft"?

Vad var det som upplöste det gamla samhället, med släkt- och grannskapsrelationer, och kastade ut oss i marknadssamhället, där vi måste köpa vår identitet? Vad är orsak och vad är verkan?

Logiken i det skenande konsumtionssamhället är glasklar - om vi inte konsumerar går vi under.

Vi sitter fast. Långt in i vår existentiella kärna.

Men det är inte detta tema som är det mest intressanta i Hornborgs bok. Det är just "myten om maskinen". Jag återkommer detta senare, om tillvaron så tillåter.

Till liberalismens försvar

"De attackerar islam för dess intolerans, dess hat mot väst, dess kvinnoförtryck och så vidare, men med samma glöd, om inte hetare, attackerar de liberaler för deras slappa likgiltighet och fega undfallenhet.

Man kan till och med ana en säregen ton av avund i den här sortens resonemang, avund gentemot de verkligt troende, som om vi i väst skulle behöva en egen form av underkastelse inför en absolut tro."

Ian Buruma om alarmistiska högerpopulister, i gårdagens DN i en lång och mycket läsvärd artikel till den klassiska liberalismens försvar.

Jag hoppas den kommer på nätet snart.

PS: Nu finns den här. Jag är inte liberal, men Burumas resonemang här övertygar mig.

Söndagsvandring

Söndagsvandring runt Byasjön.
Vi gick från Öströö vid tiotiden. Det var bara 6-7 grader, men solen hade börjat värma lite. Genom hagarna med betande får. Söder om sjön, förbi Långanskog fram till Ästad.
Vägen norrut förbi Ästad folkskola, där man kan bli utsatt för läxförhör av en skolfröken av gamla stammen.

Ner mot sjön norr om Holma ö med den medeltida borgruinen och längs stranden, i kanten av Djupeåsens naturreservat med öppen, fin bokskog och genom en igenslyad kraftledningsgata upp till en vall mitt i skogen, där vi åt lunch i solen.
Stillheten, tystnaden, naturens färger. Vila efter ansträngning. Så enkelt, så välgörande.

Söderut längs sjöstranden i Humnäs naturreservat.

När vi kom fram till den öppna marken mellan Humsjön och Byasjön måste vi gå upp till vägen för att komma över diket.
Sedan en brant klättring upp mot Skogen, där vi fikade och sedan skogsvägen ner under Rådjursberget och tillbaka till Öströö.
Drygt tolv kilometer friskvård.

För en stund lyckades jag vara där jag var

Jag är inte alltid där jag är.
Idag åkte jag buss från stan. Vid femtiden klev jag av ute vid landsvägen och gick gärdesvägen över fälten hemåt.
Jag steg ner från bussen och samtidigt som jag hängde på väskan drog jag upp axlarna för att ta emot oket med de för livsfasen och åldern normala bekymren. Jag bet ihop och började pressa mig framåt som om jag gick i stark motvind.
Men där fanns ju ingen vind!
Jag stannade till i ett ögonblick av besinning. Saktade stegen, såg mig om, lät axlarna sjunka och andades djupare.
Nu såg jag att den låga västersolen glänste i den ännu gröna vallen och i stubbåkerns insådd.
Några fåglar flög upp. Och blåklockorna som fortfarande fanns där i vägrenen!
Jag insåg att det ännu är en mild höst. Och att vintern är inte här än.
Jag gick långsamt nu, lyssnade till ljuden och kände den svaga doften av begynnande höst stiga från jorden. Steg för steg återvände jag till mig själv och åtminstone för en stund lyckades jag vara där jag var. Inte utom mig utan inom mig.

På kvällen läser jag, och tänker på, en av Lars Gustafssons dikter: "Dateringar"

När Pilatus var ståthållare i Judéen
bröts det bevisligen järn i Norbergstrakten

Det är inte alls länge sen.
Kambrium är däremot långt tillbaka.

Det är envist. Vad det nu är.
Vi är envisa.
Skärvor.
Vad är vi mer än skärvor?

Just nu utspelas någons barndom:
den nylagda isen i vattenpussen
klirrar muntert under den röda stöveln.

Strax härintill är den:
Den glada fyraårsåldern.

För ovanlighetens skull ett mer personligt inlägg här. Men ska det vara en blogg så ska det väl vara så? Dikten finns i den nya samlingen "Begagnandet av elden", som kom i höst.

Lars Gustafssons "Om begagnandet av elden"

Lars Gustafssons diktsamling denna höst, "Om begagnandet av elden", har följt med mig ett par veckor nu. Det är en mycket behändig, liten och kompakt volym på 87 sidor med 49 mestadels korta dikter. Jag har läst den rakt igenom. Jag har läst en dikt här och en där. Jag läst om och läst om och låtit det skrivna sjunka in och återvänt igen. Än är jag långt ifrån färdig med den här samlingen. (Inte så underligt, med min nuvarande läs(o)förmåga och allmänna intellektuella tröghet).

Den är i alla fall bra. Den är mycket bra. Den är inte så bra som, säg, "Kärleksförklaring till en sefardisk dam", min absoluta gustafssonfavorit, men så kom ju den samlingen till i en helt annan tid, 1970.
Nu är det 2010 och Lars Gustafsson är äldre.
Vilket präglar den här samlingen. Mestadels på ett positivt sätt.
Men här finns också välkända saker för en gammal gustafssonläsare: den västmanländska landsbygden, sjöar och ekor, vetenskap och matematik, meteoriter, avlägsna galaxer och andra, möjliga världar. Humlan som flyger mot fönsterglaset, "som var en världens vägg." En dikt om Gausskurvan, en om primtalen. Och så naturligtvis det stora åskvädret i juni 1953. Och ett löjstim och den mytiska jättemalen i Bo gryta.

Det låter som gammal skåpmat. Men det är det inte. Snarare är det ett material likt det i dikten "Just detta trä":

Händer som handhar ett silvrat trä
som vågorna drivit iland

tilldels förmultnat, tilldels

så hårt att det svarar som en fiolsträng
under hammare och mejsel

Några dikter är så utmejslade, så nedslipat koncentrerade att jag bara kan ana vad de "handlar om" - vilket bara gör dem ännu intressantare.

Flera av dikternas tema är tidens obönhörliga gång och obegriplighet och det går ett starkt stråk av vemod genom dem. Som i "I tomrummet":

Oktobers stora bubbla
av tystnad
ligger över skogarna.
Och inte ens ett fågelrop.
Den som andas långsamt
kan höra existensens dova
orgelpunkt, celloton,
surrande kondensator
i kraftledningsgatan.

En av de starkaste dikterna är "Nedstigning", en minnesvandring, en drömvandring, där Gustafsson möter sällsamma varelser:

Till de levandes antal hör de ju inte

Men till de dödas inte riktigt heller
De är ännu oglömda
De är yrvakna döda, inte riktigt säkra

på var de befinner sig
eller vilka rum de intar

Till sist kan jag inte låta bli att i sin helhet återge den avslutande dikten, "Blankhet":

Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften.