tisdag 14 september 2021

Läsning, skrivkramp

Vad jag håller på med? Allt annat än läsning. Skördar, rensar, röjer, klipper, snickrar, målar, umgås, passar barnbarn. Nästan inget blir läst. Och eftersom det här i huvudsak är en blogg om vad jag läser så skriver jag inte. Ändå tickar besöken på bloggen på, tack vare gamla inägg mest.

Kanske är en ändring på väg. Jag har börjat läsa, mycket långsamt, Herman Broch: "Vergilii död".
Och samtidigt Raymond Chandler: "Farewell, my Lovely".

Ett av modernismens formellt och innehållsmässigt mest extrema verk och vad Johan Asplund i "Angående Raymond Chandler" kallar en "modern äventyrsberättelse".

Detta sagt bara för att hålla bloggen vid liv. Om den kommer att fyllas med innehåll återstår att se.





måndag 30 augusti 2021

Kort rapport om ett sinnestillstånd

Det går naturligtvis inte att gömma sig i grönskan. Världen finns där, hela tiden. Krigen. Den globala uppvärmningen.

I min allmänna dysterhet försöker jag hitta ord för en känsla, ett sinnestillstånd. Jag hittar Tomas Tranströmers dikt "Decemberkväll -72":



Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd
av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi

den igenbommade vita kyrkan - därinne står ett helgon av trä
leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.

Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som
                                                                            pressar oss
mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.




                                            
                                            Det gamla plommonträdets grenar dignar av frukter. 



onsdag 11 augusti 2021

En sommarkväll i antropocen

Jag gömmer mig i grönskan. 
Ja, inte bokstavligt. Men när jag sitter ute i trädgården och läser på kvällen och lyfter blicken från boksidan omges jag av det gröna. 
Gräsmatta, rabatter, buskar, de höga träden, askar, lönnar, kastanjer, blodbok och där borta betesmarken med de gamla ekarna. En djup grönska ännu, även om några av sensommarens och höstens nyanser har smugit sig in. 
Den blå himlen vitnar när ljuset sjunker. Molnen rör sig långsamt. Solljuset lågt över Sandgärdets mogna råg. Det finns en trygghet i detta att omslutas av grönskan. Att andas med grönskan. Det är en stillhet som jag gärna söker mig till.  
En sommarkväll i antropocen. 

onsdag 4 augusti 2021

En ursäkt

Det är nog dags för en ursäkt från min sida. Dagarna går och jag lyckas inte samla mig till att skriva ens några få rader. Trots det ser jag att det pågår en liten, men jämn ström av trafik här, utan att jag levererar. 

Jag kommer nog att testa ert tålamod ytterligare. 

Inte för att jag saknar böcker att läsa, men som Lichtenberg skrev:

"När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel." 




lördag 17 juli 2021

Livet är inte bara läsning

Livet är inte bara läsning... 
Jag ägnar några dagar åt att renovera en gammal bikupa. Mycket fick bytas ut, en del kunde behållas. Återbruk är bra. Och det är nyttigt att använda både händer och hjärna.







tisdag 6 juli 2021

Kanske är världen en roman som vi ständigt skriver på i huvudet

Världen, vad är den? Kanske mer vad vi vill att den ska vara och mer vad vi föreställer oss, än vad den "är". Den enda synvinkel vi har och kan ha är vår egen. Vi vill gärna tro att vi kan tillägna oss de andras, men hur lyckas vi med det? 

Kanske är världen en roman som vi ständigt skriver på i huvudet, ömsom enligt vår vilja, ömsom under tvång, ständigt i efterhand, bara med den skillnaden mot en tryckt roman att den i varje skrivögonblick öppnar för ett stort antal okontrollerbara händelseutvecklingar och pågår dygnet runt, år efter år, ända tills vi når den sista sidan och pärmarna slås igen och vi hamnar bland de många aldrig mer lästa böckerna i evighetens bibliotek.

Vadan denna kanske något flumfilosofiska inledning? Tja, den är tänkt som en inledning till ännu en repris. Eller rentav en repris av reprisen. Eftersom jag denna sommar inte läser så mycket och tänker ännu mindre, så tar jag mig friheten att reprisera en tanke från en tid då jag tänkte, om inte bättre så i alla fall mer.

Texten här nedan är densamma som när den publicerades, jag har bara redigerat den en smula. 
Och anledningen till att jag letade upp den var att den tanke som föranledde den - kort uttryckt: att världen skiter i oss - blev aktuell för mig igen. Vilket den för övrigt alltid, under ytan, är.

                                                                                * 
Är man rastlös och inte kan läsa så koncentrerat som man vill så kan man botanisera i hyllan, slumpvis ta en volym här och en volym där, slå upp och börja läsa och så plötsligt fastna någonstans, t ex i Lars Gustafssons "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv'", en sliten pocketbok från 1969.




I denna innehållsrika bok diskuterar Lars Gustafsson i en intressant essä, "Richthofens problem", frågan om vad en roman är. Ett bland flera kriterier är att
"I varje episk skildring måste några saker träda i förgrunden, andra skildras på ett mera översiktligt eller perifert sätt eller kanske bara antydas."

Gustafsson kallar det romanens "... uppmärksamhetscentrum, som olika personer och föremål kan stiga in och ut ur under berättelsens gång".

Vilket är naturligt eftersom romanen är linjär - allt kan inte sägas på en gång och för att bli begriplig måste romanen (liksom våra egna inre ständigt pågående försök att begripliggöra våra liv) ha en berättande struktur.

Sen kan man bryta mot regeln att bara "det väsentliga" ska finnas med i uppmärksamhetscentrum, t ex genom att låta alla triviala detaljer i rumsinteriörer, etc. befinna sig i detta centrum. Den en gång nya franska romanen försökte något sådant. Resultatet blir att vi försöker förstå varför de finns där. Vi vill ju ha ordning och reda där, liksom över huvud taget i vår verklighetsuppfattning.

När jag läser denna essä minns jag en gammal idé som jag skulle vilja se genomförd: att skriva en roman där uppmärksamhetscentrum är tömt på människor. En roman med enbart miljöskildring. En skildring av tingens värld. Gärna en så skickligt anlagd roman att vi när vi läser den hela tiden (och med stigande irritation) väntar på att åtminstone en handlande människa ska dyka upp och göra allting begripligt. Men det sker aldrig. Världen finns där. Men utan människor. Världen finns där och dag följer på natt som följs av dag, allt enligt naturlagarna, och det är ett innehållsrikt och växlande skådespel. Men utan människor. Jag kan tänka mig att det är efter civilisationernas sammanbrott, efter den sista, totala miljökatastrofen.

Men hallå!, säger vän av ordning - även romanen om denna folktomma värld har ett uppmärksamhetscentrum, någon som skriver fram tingen, någon ur vars synvinkel de ses - och jag kan bara hålla med. Det är en knäpp idé. Men intressant.

För om vi tänker efter så är normaltillståndet hos världen i förhållande till oss som existerande individer en situation där vi inte existerar. Vår individuella existens och vår upplevelse av världen, vad vi vill att den ska vara och hur vi föreställer oss att den är (och därmed möjligheten att skapa skildringar av den) är historiskt sett bara ett kort, uppflammande undantag.

Montaigne har en underbar formulering:
"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen..."
Jag kom aldrig att skriva den romanen. Kanske finns den skriven? Är det någon som vet?

onsdag 30 juni 2021

Huvudlöst

"Sedan jag flyttade från stadens larm och hets och hit ut till landets stillhet har hela min tillvaro förändrats. 
Mitt huvud känns lätt och mina tankar lätta, ja, som de flyktiga molnen på himlen, utan oro och bekymmer låter jag dem flyga dit vindarna bär."



fredag 25 juni 2021

Blogg på fladdrande sparlåga

Igår gjorde vi en klassisk dagsutflykt med botaniskt kunniga vänner, vilket alltid är lärorikt.
Slåtterängarna på Linnés Råshult bjöd på många vackra blomster, som denna JungfruMarie nycklar. Jag överraskade mig själv med att kunna mer än jag trodde. 

Lunch på Möckelsnäs trädgård, och till slut en kortare vandring i Höö naturreservat, genom steniga beteshagar med knotiga, hamlade askträd och i svalkande lövskogsskugga. 
En dag att minnas.

Jag önskar den som läser denna blogg på fladdrande sparlåga en glad midsommar!



lördag 5 juni 2021

Åter en repris om en omläsning

Det är en ljum sommarkväll. Jag sitter ute vid trädgårdsbordet, omgiven av blodbok, lönn och doftande syrén. En svag kvällsbris. Annars stillhet. En koltrast sjunger på andra sidan Sandgärdet. Solljuset silas mjukt genom lövverket. Ännu är det flera timmar tills det sista kvällsljuset kommer att förvandla alla färgerna i landskapet och ge växter och stenar, ja, allt, en alldeles speciell närvaro, och skapa det andaktsrum som är min enda religion.

Och eftersom det är sommar har jag som vanligt läst om en novell av Walter Ljungquist. Och eftersom jag redan skrivit en text om den repriserar jag den här. För femtioelfte gången.

Alltså:
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.



tisdag 1 juni 2021

Se staren!

Rågen har gått i ax, syrenerna blommar och staren har flyttat in i den gamla gårdslönnen. Jag är någorlunda flitigt verksam med andra ting än att skriva här. Det får bli en pausbild. Återkommer.




torsdag 13 maj 2021

Släkthistoria

Som jag nog nämnt här sysslar jag en del med släktforskning. Det intressanta med den är ju inte själva släktträdet, utan det liv som människor levde. Min farfars och hans bröders livsbanor kom att bli mycket olika. Kring de två som slutade som kyrkoherdar finns en hel del källmaterial. För de andra mycket lite.
Men de hade nästan alla en gemensam erfarenhet, att i mycket unga år, tolv till fjorton år gamla, bidra till familjens uppehälle genom arbete på Jutefabriken i Oskarström.
Just nu försöker jag skriva om Albert. Han var lite äldre än de andra, sexton år, när han började arbeta
på Skandinaviska jutespinneri och väveri AB i Oskarström.

Kring Jutefabriken byggdes under åren efter 1890, med i huvudsak tyskt kapital, snabbt upp ett klassiskt brukssamhälle, med bostäder, skola, ångkök, med mera. Facklärda tyska och böhmiska arbetare flyttade till Oskarström för att lära upp de svenska arbetarna.

Den första fackföreningen på Jutefabriken bildades den 18 februari 1899 och anslöts till det nybildade Grovarbetarförbundet, LO och Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. 243 anställda skrev in sig som medlemmar. Fabriksledningen krävde att fackföreningens styrelse skulle upplösa föreningen eller sluta vid fabriken. Ett anslag sattes upp med innebörden att de arbetare som anslöt sig till fackföreningen kunde betrakta sig som avskedade. 

Konflikten fick landsomfattande uppmärksamhet. I Oskarström kallades till ett möte söndagen den 26 februari, och trots att lokalen inte räckte till och mötet fick hållas utomhus i vinterkylan, samlades 600 deltagare. I Halmstad ordnades den 19 mars en demonstration till stöd för de strejkande som samlade 1700 deltagare. Den liberala tidningen Hallandspostens redaktör Viktor Larsson försvarade i flera artiklar de strejkande.
   
Företagsledningen fick stöd av kyrkoherde Friedlander i Slättåkra, som i sin famösa domedagspredikan tog ställning mot fackföreningen och hävdade att “Den som är medlem av fackförening har skrivit under sin egen dödsdom för tid och evighet”. Och ”Att gå in i en fackförening är att sälja sig åt den onde”.

När de strejkande vägrade ge upp stängde ledningen ner fabriken. Men redan i början av april kunde verksamheten fortsätta trots fackföreningens blockad, då 300 andra arbetare anställdes, delvis utländsk arbetskraft. Tjugo familjer vräktes från sina bostäder. Nyanställda fick överta dem. Inkallad polis övervakade händelserna.

De strejkande försökte få till stånd en kompromiss genom att enbart bilda en lokal fackförening, utan anslutning till Landsorganisationen eller Socialdemokratiska partiet. Men ledningen vägrade. 
Arbetarna kunde inte hålla ut i längden. Efter hand bröts blockaden och i augusti hade de flesta återgått till arbetet. 

Att jag intresserat mig särskilt för denna konflikt beror på att den sannolikt kom att prägla Alberts liv.
Han var en av de som kämpade för föreningsrätten. Vid en senare konflikt, 1901, var han en av de ledande i den fackliga kampen och svartlistades. Han flyttade då med sin familj till Halmstad där han som socialdemokrat blev aktiv i kommunalpolitiken. 

Ett hårresande exempel på arbetsförhållandena på Jutefabriken är detta Tjensteaftal från 1897:





söndag 2 maj 2021

Storspoven

Dagarna går. Trädgårdsarbete, text- och bildredigering, vandring. Ingen läsning. Det får bli en pausbild. Härom dan när vi satt med en kopp kaffe i solen hörde vi storspoven för första gången i år. Och här är den, ute på Sandgärdet. 




söndag 25 april 2021

Läsnotis: Marcus Aurelius: "Självbetraktelser"

Aprilväder. Nattfrost, iskalla vindar, sandflykt från de nysådda fälten. Soliga dagar, men värme bara i vindskyddade lägen. Jag läser inte med någon reda. Det blir bara några sidor då och då i den nya översättningen av Marcus Aurelius "Självbetraktelser" (Daidalos 2021, översatt av Mikael Johansson).

Jag kan ta till mig mycket i stoicismen, dock inte tron på ett naturens styrande förnuft och ödestron. Epikuréernas strikta materialism tilltalar mig mer. Men läsvärt och tänkvärt är det ändå.


"Även om du kommer att leva i tretusen år eller till och med i trettiotusen, kom ihåg att ingen förlorar ett annat liv än det han lever eller lever ett annat än det han förlorar. Alltså är det längsta livet likvärdigt med det allra kortaste. Ty det nuvarande ögonblicket är lika för alla och därför är det som förloras lika, och förlusten visar sig sålunda vara för ögonblicket. Ingen kan förlora det förflutna eller framtiden – ty hur skulle man kunna beröva någon det han inte har? Följande två saker måste du därför komma ihåg: Det första är att allt av evighet är enhetligt och återupprepas; det spelar ingen roll om du kommer att se samma sak i hundra eller tvåhundra år, eller under en obegränsad tid. Det andra är att både den mest långlivade och den som precis skall dö förlorar samma sak, ty det är bara det nuvarande ögonblicket som de kommer att berövas, eftersom detta ju är det enda de har. Och man förlorar inte det man inte har."
(Bok 2. 14)


Hur många årtusenden har det tagit för havsvågor och stenar att slipa fram dessa vackra former vid Sanddamm i Bua, strax norr om Varberg?




torsdag 15 april 2021

Jag har inte mycket att skriva om - men gör det ändå

Jag har inte mycket att skriva om. Dagarna har sina göromål, det är inte så att jag bara låter tiden gå. Därtill är jag inte funtad. Nu när vädret mer liknar vårväder - tretton plusgrader idag - så har trädgårdsarbetet kommit igång. Vi har sått morötter. Och jag har fräst upp ett nytt, större potatisland. Inte för att jag har blivit en prepper. Det är tänkt att vi ska dela med oss till sönerna. 

Och så fortsätter jag med släkthistoriken. Mycket jakt på material, lite skrivande. Det första är spännande, det andra är mödosamt. Så småningom blir det mer jobb med att färdigställa för tryckning. 

Vilket allt går ut över läsandet. Jag har svårt att skapa det tidsrum för läsning som jag behöver. Jag plockar läsning här och där, utan någon reda. 

Det händer alltså inga stora, omvälvande saker. Vilket är precis vad jag vill. Jag är så nöjd med vardagslunken.

Några avbrott finns det förstås. Förra veckan fick jag den första vaccinsprutan. Så på det personliga planet känner jag en viss tillförsikt. Men nationellt och än mer globalt är jag pessimistisk. Och den dagliga dosen nyhetsläsning förstärker den pessimismen.

Och igår fick jag oväntat besök av en person som läser min blogg - med behållning, hade han vänligheten att påstå. När hände det senast? Dessutom överlämnade han en gåva, en mycket gedigen och vacker fotobok med titeln "Kärra strand". Ju mer jag bläddrar och läser och ser de fantastiska fotona, desto mer respekt känner jag för all den sakkunskap inom naturområdet i vid mening som finns innanför pärmarna. Därför gör jag ett undantag för reklam här. Klicka på bilden för att komma till författarens förlag!


lördag 3 april 2021

Läsnotis: Mästaren Willy Kyrklund

Jag råkade gå in köket i går eftermiddag. Radion stod på. En milt sjungande finlandssvensk röst läste upp något. Jag stannade till: det måste vara Willy Kyrklund. Jag blev stående och lyssnade. 

Alltså läste jag i går kväll "Mästaren Ma":

"Människan uppfattar alltid sina egna rörelser som fria och ändamålsenliga - rörelserna i den omänskliga naturen som tvångsmässiga och slumpartade. Fiskaren i sin båt tycker att hans egna tankar och handlingar är fria, men att havets stora och små vågor tvångsmässigt och slumpartat följa den ena av den andra. Huruvida även havet tycker att dess egna stora och små vågor är fria, men att fiskarens tankar och handlingar tvångsmässigt och slumpartat följa den ena av den andra, vet jag icke.
Den omänskliga naturens tvångsmässighet och blinda slump kan icke talas tillrätta. Om den kunde talas tillrätta, kunde vi vara säkrare på vår frihet."

                                        Bildkälla: Wikipedia

tisdag 30 mars 2021

En båt i sjönöd?

Bloggen har mer och mer blivit som en båt som jag en gång sjösatt (2008, herregud!) och som jag därför måste ro iland. I betydelsen se till att den är sjövärdig, hålla flytande i alla fall. Det märkliga är nu att antalet nedladdade sidor har ökat markant i början av det här året, trots få nya blogginlägg. 
Fast, inte så konstigt kanske. Ju större mängd gamla blogginlägg, desto större träffyta när folk söker. Och det är ju roligt att mina rader om Hjalmar Söderberg, Albert Camus och andra fortfarande läses.

Jag får väl idéer och uppslag till att skriva ibland, men det mesta rinner ut i sanden. Energin saknas. Eller är det tyngden av pandemin, en allt mer nedslående nyhetskonsumtion, årstidens seghet, som fått min allmänt dystra personlighet att nå ett bottenläge?

Trams! skulle nog min farfarsmor Johanna Maria Persdotter säga. Född 1849 blev hon 1890 genom makens död lämnad att ensam ta hand om ett magert jordbruk och elva barn i olika åldrar, det yngsta ännu inte årsgammalt. Henne har jag lärt känna på senare tid, genom det som jag ändå uträttat. 

På initiativ av en ungdomligt entusiastisk nittiotvåårig släkting, har jag arbetat med en släkthistorik, ambitiöst utarbetad i ett antal tryckta häften. Ett av häftena har jag skrivit, men framför allt ansvarar jag för layout och utformning, ett område som jag inte behärskar, men som jag lärt mig en del om.
Alltid något.




                                                Johanna Maria Persdotter 1849-1924.

måndag 22 februari 2021

Ännu en bok som smugit sig in i min hylla

Montaigne skriver om människor som anser att kunskaperna finns i deras stora bibliotek: 

"När jag frågar en man som jag känner vad han vet ber han mig räcka honom en bok så han kan visa det. Han skulle aldrig våga säga mig att han har skabb i ändan utan att först slå upp i sitt lexikon vad skabb och ända är för något."

Nej, vi ska gör vetandet till vårt eget: 

"Men vetandet ska inte fästas utanpå själen utan införlivas med den; själen ska inte översköljas utan infärgas med det, och om vetandet inte förändrar själen och inte förbättrar dess ofullkomliga tillstånd är det förvisso mycket bättre att man låter vetandet vara."

Detta tänker jag på samtidigt som jag läser ännu en bok som smugit sig in i min hylla, Emma Eldelins "Att slå dank med virtuositet. Reträtten, sysslolösheten och essän" (Ellerströms 2018), som behandlar essän som form och speciellt Michel de Montaigne, Charles Lamb, Virginia Woolf och Jenny Diski. En volym som trots sitt omfång och författarens gedigna kunskap behandlar ämnet på ett essäistiskt vindlande sätt, i ett "associativt flöde". 

Och formatet, över 500 sidor med tvåspaltig brödtext på varje uppslag och med fotnoter i ytterspalterna, är genialt. Inget slående fram och tillbaka, bara ett ögonkast åt sidan. Om jag inte dyker upp här på ett tag så är det på dessa sidor jag befinner mig.







Citaten från Montaigne, Essayer Bok 1: "Om skolmästarlärdom".




måndag 8 februari 2021

Ständigt denne Melberg!

Ständigt denne Melberg!  – litteraturvetare, professor emeritus och en lysande essäist – som envisas med att år efter år komma ut med den ena intressanta boken efter den andra. Här i hyllan radar de upp sig: "Läsa långsamt - essäer om litteratur och läsning" (1999),  "Försök att läsa Montaigne" (2000),  "Resa och skriva - en guide till den moderna reselitteraturen" (2005) och den bastanta antologin "Essä" (2013), bara för att nämna några. De är alla läsning som man kan återvända till, återanvända i sitt umgänge med den väsentliga litteraturen.

Nu har jag återigen läst en ny bok av Arne Melberg, "Gränstrafik", utgiven på Vendels förlag 2020. Jag missade den när den kom i höstas, beroende på att den vad jag kan se inte förunnades någon som helst recension i rikspressen. Det är en tunn bok på 97 sidor, men desto mer innehållsrik. Titeln anspelar på att Melberg intresserar sig för den skönlitteratur som "övade gränstrafik genom att vandra över de gränser som dragits runt skönlitteraturen".

Här kan man läsa om essä och roman från Proust via Woolf till Knausgård, fiktion och dokumentation hos W G Sebald, Kerstin Ekmans skogsvandringar, litteratur till fots hos Kapuściński, Susan Sontag om språk och översättning, med mera. Och som alltid skriver han intresseväckande och insiktsfullt och ger impulser till omläsning. Men den här gången kom jag att börja läsa en bok som länge stått oläst i hyllan, Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" (2007). En oändligt rik bok om skogen och människan från urminnes tider till nutid, kultur- och naturhistoria och politik. 






  

måndag 1 februari 2021

Erik Andersson: Hem. Resor i Västergötland

Plötsligt blev det en vintersöndag även här på västkusten. Kall natt, sol och gnistrande snö. Den dagliga rundan blev ett välbehövligt ljusbad. Så kom måndagen med mildväder och moln. Men i kväll fryser det på igen. 

Jag läser en bok som inte liknar någon annan och som det är ett rent nöje att läsa. Tolkien- och James Joyceöversättaren Erik Anderssons "Hem. Resor i Västergötland" (Daidalos, 2020).

Under loppet av några år har Erik Andersson besökt och vandrat runt i alla socknar i Västergötland vars namn innehåller någonting med "hem"; öppet som i Varnhem, mer dolt som i Lerum. Det blev inte mindre än femtio socknar. 

Västgötar må ursäkta mig, men min första tanke var att hur mycket intressant kan man hitta i alla dessa socknar? Mycket, visade det sig. Erik Andersson är en mycket kunnig guide till jordbrukslandskapet, småorterna och småindustrin, till vandringens nutid och till historiens tid i landskapet. Eftersom han förflyttar sig till fots, läser landskapet med fötterna, så blir iakttagelserna omedelbara och konkreta. 

Texterna om varje socken är fyra, fem sidor långa. Växlingen mellan de olika tidsskikten; ortshistoria, odlingslandskapet historia; etymologiska, geologiska och botaniska iakttagelser, sker med lätt hand. Han rör sig blixtsnabbt genom århundradena. Inte utan humor. När han styr stegen mot Stenums mader i Valle härad frågar han sig om det kan vara gammal sjöbotten?

"Medan jag ändå har böckerna uppslagna hittar jag ett omnämnande av Stenums mader från 1361. Alltså har det under överskådlig tid varit fast mark, eller åtminstone halvfast lågmosse, och jag kan lugnt gå vidare."

Jag läser en text, fortsätter med nästa och nästa och det slutar med att jag sträckläser boken. Och bläddrar tillbaka och läser om här och där. Alla socknar har sin historia. Det förgångna lever kvar, blir synligt för den som har ögonen öppna och vet att finna. I Västergötland kanske mer än i andra landskap. Det är ju ett av våra äldsta kulturlandskap. 

Det finns inte så många böcker i den här genren, tror jag. Genren "Man åker någonstans och går sedan omkring och intresserar sig för vad man kan hitta", som Erik Andersson skriver. Åtminstone inte på svenska. Rätta mig om jag har fel.

PS: Som inbiten vandrare har jag själv fuskat några gånger, som när jag gick till Ondevrå.





fredag 22 januari 2021

Själviakttagelse eller svårigheten med att hoppa på sig själv bakifrån

Jag läser Per Svenssons recension i DN av Marianne Lindberg De Geers nyligen publicerade dagbok.

Hennes ""egentliga" motiv är, framhåller hon, förhoppningen om att likt Lars Norén, lyckas öppna en bakdörr till det sanna jaget. Hon uttrycker det som att hon vill "hoppa på" sig själv "bakifrån" och "avslöja" sig själv inför sig själv."

Lycka till, säger jag. Och tänker på vad Thomas Bernhard skrev:

"Medan vi utan vidare kan iaktta någon annan, utan att han vet om (och varseblir) det, alltså hans gång liksom hans tänkande, kan vi aldrig iaktta oss själva, utan att vi vet om (och varseblir) det. När vi iakttar oss själva, iakttar vi ju aldrig någonsin oss själva, utan alltid någon annan. Vi kan således aldrig tala om själviakttagelse, eller också talar vi om att vi iakttar oss själva som den vi är, när vi iakttar oss själva, men som vi aldrig är, när vi inte iakttar oss själva och följaktligen iakttar vi, när vi iakttar oss själva, aldrig den, som vi hade för avsikt att iaktta, utan någon annan. Begreppet själviakttagelse, således också begreppet självbeskrivning är alltså falskt."





Citatet från Thomas Bernhard: Gå. i: Helt enkelt komplicerat och andra texter. Norstedts, 1991.

tisdag 19 januari 2021

Våra fotspår kommer att vara borta

Tisdag eftermiddag. När vi gick vår runda i skogen övergick det lätta regnet plötsligt i ett ymnigt snöfall. Stora flingor föll, tätt, tätt, sakta ner och la sig på marken och på trädens grenar. Snart bildades ett tunt snötäcke. Det var vackert, på något sätt högtidligt. Men i morgon kommer allt att ha töat bort. Våra fotspår kommer att vara borta.  





lördag 9 januari 2021

Det nya året fortsätter som det gamla

Äntligen en vinterdag, med lite snö på marken och en låg, men strålande sol och isblå himmel. Det är nästan helt vindstilla. Solen värmer. Vi går i betesmarken, följer spåren efter två älgar. Vi går den vanliga rundan i skogen. Ett nödvändigt ljusbad.

Det nya året fortsätter som det gamla. Miljöförstöring och pandemi pågår. I USA utspelas vad som kanske är framtiden också för oss. Är det då så underligt att jag flyr in i läsning? 

Som allt oftare numera är det ett återvändande till tidigare läsning. 

Sarah Bakewells "How to live - or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer"
(New York: Other Press, 2010) läste jag 2011, enligt en anteckning på försättsbladet. Men det är en bok som tål att läsas om. 

Titelns fråga How to live? besvaras i de tjugo kapitlen, som tar upp olika teman hos Montaigne, som: "Don't worry about death", "Pay attention", "Read a lot, forget most of what you read and be slow-witted", "Wake from the sleep of habit", "Let life be its own answer". Samtidigt är det en gedigen biografi, och tar upp hur Montaigne har lästs och påverkat, från Pascal till Nietzsche. Det är en intressant och tankeväckande läsning och tack vare mitt dåliga minne och min allmänna trögtänkthet upptäcker jag det på nytt...

Montaignes "Essayer" har jag ägnat en hel del läsning genom åren. Är du nyfiken så sök på "Montaigne" i sökrutan här till höger.