När det overkliga blivit verkligt

Liksom jag fortsätter världen att existera även efter det svenska valet, som ledde till att ett högerextremt parti med nazistiska rötter nu sitter och förhandlar om maktens fördelning med ledaren för ”vår sida av politiken”. 

Och Ukrainas kamp mot det ryska angreppet fortsätter. Framgångsrikt just nu. Men hur länge? Och hur länge kommer väst att fortsätta vapenhjälpen? Vad betyder Putins kärnvapenhot?

Det overkliga förvandlas till verklighet. Vi får vänja oss vid det. 

Denna höst ägnar jag mig mest åt annat än läsning. 

Jag noterar att bloggen lever sitt eget liv, även när jag inte skriver. När höstterminen börjar laddas gamla inlägg om läsning ner gång på gång. Det är roligt.

Till vänster om läsfåtöljen, fjärde hyllplanet nerifrån, fick jag syn på några av Peter Englunds böcker. Någon har jag läst, någon var halvläst. Nu har jag läst några av dem på nytt.

 ”Stridens skönhet och sorg” (2008) har undertiteln ”Första världskriget i 212 korta kapitel”, men det är inte en traditionell historik över krigets utveckling, utan en bok om hur kriget upplevdes av nitton enskilda människor, i just korta kapitel som baseras på brev, dagböcker, memoarer.

Det är soldater vid fronten, i Flanderns skyttegravar, eller runt om i Europas olika krigsskådeplatser, i de andra delar av världen som berördes av kriget.

Varje kapitel tilldrar sig under en enskild dag och löper kronologiskt.

En ung tysk flicka hemma i byn, en fransk ämbetsman i Paris, en sydamerikansk äventyrare i turkiska armén, en kvinnlig ambulansförare i Saloniki. 

Genom att följa de nitton individerna genom åren skapas en annan bild av kriget, som skiljer sig från den traditionella historieskrivningen. Englund kallar det ett slags anti-historia, som inte syftar till att ge rationella förklaringar eller fördela skuld i det som för den enskilda människan bara var slitsam vardag, oro, ångest eller bara ett blodigt kaos.

Jag har också läst ”Brev från nollpunkten” (1996) som består av historiska essäer i skilda ämnen där det gemensamma är att de handlar om 1900-talets mörka sidor. Första världskrigets skyttegravskrig skildrat i konsten, ett öde i trettiotalets sovjetiska utrensningar, de tyska förintelselägren, atombombens historia.

Englund skriver bra. Ibland så lättsamt att det nästan skaver mot ämnets allvar. Men på det hela taget intressant och lärorikt.

Nu skulle jag vilja hitta god skönlitteratur. Förslag, någon?

Historieläsning

När jag kom ut tidigt i går morse satt tre starar högst upp i kastanjen och välkomnade morgonsolen. Jag tog fram trädgårdsbord och stolar och kunde både dricka elvakaffe och äta lunch ute. Det är vår.

Jag vet inte om det var nyhetsrapporteringen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och det mördande som pågår där, brotten mot det som absurt nog kallas "krigets lagar", men jag fick syn på och började läsa en universitetslärobok från 1970-talet, Holmberg/Thulstrup "Historien efter 1914". Jag kunde inte sluta, utan läste den från början till slut. De många förstrykningarna och marginalanteckningarna visade att jag läst den till någon tenta och att min handstil var bättre förr.

Sen började jag läsa Eric Hobsbawm "Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet, 1914-1991." (Rabén Prisma 1997)

Hobsbawm skriver om 1900-talet att det framstår som "ett slags triptyk eller historisk sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period. I efterhand kan vi betrakta skedet som ett slags Guldålder, och så betraktades det också nästan genast efter sitt slut i början av 1970-talet."

"Från 1990-talets perspektiv tycks det korta 1900-talet ha genomgått en kort Guldålder på väg från en kristid till en annan och vidare in i en oviss men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid."

Det var under den guldåldern och i ett särskilt gynnat land som jag råkade födas och leva den första halvan av mitt liv. Nu när jag hunnit en bra bit in i den sista halvan vet jag inte om jag är lika tveksamt optimistisk som Hobsbawm.

En beklämmande läsning

Jag är en notorisk bokköpare. Vill jag läsa en bok, så köper jag den. Oftast går inhandlandet snabbare än läsandet, så en del böcker blir stående olästa. Inväntande sin rätta tid att bli lästa. Något som i nittionio fall av hundra inträffar, förr eller senare. Och de flesta böcker blir kvar i mitt bibliotek. Efter mer än femtio år är de en del av mitt liv. Att gå längs hyllorna är att gå en minnesväg.

En bok som stått oläst ett tag är den tyske journalisten och historikern Götz Alys "Europa mot judarna 1880-1945" (Daidalos, 2018).

Men nu har jag läst den. Det är en beklämmande läsning. En del visste jag om antisemitismen i Europa, om pogromerna i öst, om hur nazisterna utnyttjade den utbredda antisemitismen för sina syften. Men omfattningen hade jag inte klart för mig.

Den moderna antisemitismen var, menar Aly, något nytt. Inte som den gamla, grundad på medeltida fördomar. Det tidiga 1900-talets nationalism och nationsbildandet i första världskrigets kölvatten skapade en modern antisemitism som i grunden var ekonomisk, social och politisk. Nationalister i de nya staterna strävade efter en etniskt homogen stat, ett samhälle där judarna stigmatiserades som ett hinder för majoritetens framgång. Judarna var alltför ekonomiskt framgångsrika, var överrepresenterade på universiteten, lade beslag på viktiga positioner i samhället, till förfång för majoritetsbefolkningen.

Större delen av boken skildrar, land för land, hur diskriminering, fördrivning och till slut mord på judar blev till en allmän företeelse. Värst i östra Europa. Omkring 85 procent av de sex miljoner som mördades i Förintelsen kom från Polen, Ryssland, Rumänien, Ungern och de baltiska staterna. Och när så nazisternas folkmordspolitik svepte över Europa fanns i många av de ockuperade och allierade länderna lokala politiker som stod till tjänst med att bygga ghetton och uppsamlingsläger för transport till förintelselägren.

Stora delar av befolkningen i dessa länder deltog i plundring av de borttransporterade judarnas tillgångar. Lägenheter med hela möblemang blev plötsligt tillgängliga. Och de få överlevande som återvände möttes oftast av oförstående miner och stängda dörrar.

Jag har ytterligare en oläst bok av Götz Aly i hyllan. "Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism" (Daidalos, 2005), där Aly visar "hur nationalsocialismen förvandlade staten till en rövarmaskin som lyckades vinna stora delar av det tyska folket genom en kombination av socialpolitiska åtgärder, skatteförmåner och varuförsörjning från ockuperade områden."

Tids nog kommer jag att läsa även den.

Priset för vår konsumtionsnivå

Candide och hans tjänare Cacambo förfäras när de i den holländska kolonin Surinam träffar på en svårt stympad neger liggande på marken, väntande på sin husbonde, den store köpmannen herr van den Dur. Det är slavägaren som stympat honom, "efter bruket här hos oss. [...] När vi arbetar i sockerbruken och råkar låta kvarnstenen krossa ett finger på oss hugger man av oss hela handen; när vi försöker fly hugger man ena benet av oss. Jag har undergått bägge delarna. Det är för det priset ni äter socker i Europa."

Jag kom att tänka på Voltaires "Candide" när jag läste en krönika av Alf Hornborg i OLM - Ordfronts litterära magasin (december 2019) med titeln "Elitens lögner leder till undergång".
Det är ingen text som man läser och sen lägger undan och glömmer. Den har legat i hyllan en månad nu och väntat på att jag ska skriva om den.


Ingen elit i världshistorien har uppfattat sitt välstånd som baserat på exploatering. Det har bara varit tingens naturliga ordning. Given av Gud eller Marknaden.

Västvärldens medelklass är en elit globalt sett, en privilegierad minoritet vars konsumtionsnivå som om den vore tillgänglig för alla människor i världen skulle kräva fyra planeter.

Idag, menar Hornborg, är världen sammankopplad i ett enda ekonomiskt system. Under modernitetens guldålder, 1950- och 60-talen "kunde den växande medelklassen upprätthålla föreställningen att den hade 'utvecklingen' att tacka för sitt välstånd. De stora klyftorna mellan Europa och Afrika betraktades som skillnader i tiden snarare än i det globala rummet."

Framtid såg ljus ut. Vi skulle hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas. Men nu ser vi att klyftorna fördjupas och att hoten mot de ekologiska livsvillkoren förvärras.

"Särskilt i det globala Nord", skriver Hornborg, "har medelklassen hamnat i en återvändsgränd, trängd mellan höga ideal och allt mer plågsamma insikter om hur vår levnadsstandard bygger på exploatering och ohållbar resursanvändning, och fattigdom, i Syd."

"Framtidens historiker kan komma att fästa sin uppmärksamhet vid att just den medelklass som genom sin höga konsumtion och rörlighet bidrog mest till exploateringen av Syd och den globala uppvärmingen var den mest högljudda förespråkaren för global solidaritet och hållbarhet. I stället för att förändra sin egen materiella roll i världen valde den att fokusera på vad som sades."

Det finns ett pris även för vår konsumtionsnivå. Men det är inte vi som betalar det.

François Voltaire: Candide eller Optimisten. (översättning av David Sprengel. Forum, 1975)

                                                                            *

                                                                                
Alf Hornborg är kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
På svenska finns utgivna "Myten om maskinen - Essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015).

Jag har skrivit några rader om dessa intressanta böcker, HÄR och HÄR.

Karl XII och kvinnorna

Det trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva om Karl XII.
Än mindre om Karl XII och kvinnorna. Men när jag kom att bläddra i Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" (1913-1924) så hittade jag ett kapitel betitlat just "Karl XII och kvinnorna". Och blev intresserad.

Grimbergs uppfattning av Karl XII är glasklar:

"Karl XII var en stark natur, alltför stark, alltför helgjuten för att kunna riktigt förstås av sönderslitna, i en mängd småintressen upplösta nutidsmänniskor."

Fältlägret blev hans hem. "Familjelivets stilla lycka lockade honom ej. Ingen kvinna vann hans kärlek, och äktenskap hade han varken tid eller lust att tänka på."

Han sökte inte heller "tillfälliga förbindelser med kvinnor" som ersättning för den äktenskapliga lyckan. Vilket kan te sig obegripligt för "sådana, som ej kunna fatta, att en yngling, vilken behärskas av en stor, hela själslivet omspännande idé, ... därur [kan] hämta styrka till herravälde över lägre drifter."

Men, skriver Grimberg, "Folk, som förnekar möjligheterna av själens herravälde över driftlivet, har emellertid ej kunnat finna någon annan lösning av problemet 'Karl XII och kvinnorna' än att tillgripa en teori om sexuell abnormitet."

Grimberg är upprörd. Inte den ringaste skymt av bevis har naturligtvis kunnat frambringas. Nej, det är "lösa hugskott" och "rena rama toddyskvallret".

Esaias Tegnér skrev om kungen som "en skägglös dundergud". Och det, menar Grimberg, har missförståtts som att kungen saknade skäggväxt. Men redan 1715 kunde Emanuel Swedenborg berätta att Karl XII under ritten från Turkiet till Stralsund låtit skägget växa ut. Och vid 1917 års undersökning av kroppen "lade de närvarande märke till en tydlig skäggstubb av ljusbrun färg på både överläpp och haka."

Ett elakt rykte gjorde gällande att vid 1859 års likbesiktning (gällde inte griftefriden?), då Carl XV och en professor Boklund, m fl närvarade, "det befanns, att Carl XII var hermafrodit." Men någon professor Boklund var enligt "besiktningsprotokollet" icke närvarande!

Det påstods också att resultatet från 1859 hemlighölls. Men bland deltagarna fanns "den allt annat än karolinskt sinnade Anders Fryxell, vilken till på köpet var den som först väckt tanken på besiktningen av den döde och säkerligen ej skulle ha stuckit under stol med några hemligheter av påstådd art."

Dessutom, och nu kommer det slutliga beviset på Karl XII:s manlighet, vid 1917 års undersökning genomfördes en röntgenfotografering av konungens bäcken, vilket visade sig ha en typiskt manlig form.

Så såg han alltså ut inuti, "Krigarkonungen, med det blida leendet, mannen med den upphöjda ro, som kommer av frid med sitt eget samvete, han som hälsats såsom befriare av tusentals förtryckta, han är förvisso ingen förstörartyp sådan som flera av världshistoriens väldiga erövrare."

Jag tar mig själv i kragen

Nog gnällt om tidsbrist!

För att något komma undan dystra tankar har jag tagit mig i kragen och nu börjat ägna några timmar varje dag åt att, på basis av nytt källmaterial, revidera en av mina uppsatser om arbetsvandringar från Halland till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.

Genom några månaders säsongsarbete i sillsalterier och trankokerier skaffade sig drängar, pigor och bondsöner kontanta extrainkomster. En dräng kunde tjäna fyra, fem gånger den årliga kontantlönen hemmavid.

Överheten hade en del invändningar mot arbetsvandringarna. Landshövdingen Olof von Nackreij skrev i december 1772 till Kongl. Berednings Commissionen i Stockholm:

"3io Anser jag högst af nöden att någon författning göres, hwarigenom den myckenhet af folck, som gå härifrån Länet till Götheborgs Skjärgård på Sillfiske kunde inom Landet qwarhållas. Här är icke mera möjeligt hwarcken i Städer eller på Landet, att få tjenstehjon med annat willckor, än att drängen, så snart han hörer sillen wara å färde, eger frihet gå från hus och hem, äfwen ofta från obergad gröda. Bonden saknar sin nödwändige hjelp wid arbetet, och åcker samt äng all then skjötsel och odling, som å höste månaderne therå kunnde anwändas." 

”Widare bidrager denna Bortgången på Sill Fisket mycket till dyrhet på Lifsmedel i Hem Orten, at andre Waror som dese Sillfiskiegångare uppköpa till eget behof, ock att dermed drifwa Landthandel, jemte Luxe i klädsel, Liderlighet och fördärfwade Seder, samt Siukdommars och Smittors införande i Orten detta är alt för mycket uppenbart och landtkunnogt, för att tarfwa widare detailler."

Men bland ståndspersoner fanns även en insikt om att det genom ogynnsamma naturliga förutsättningar klena halländska jordbruket var i behov av kapitaltillskott både för försörjning och utveckling. Så skrev Johan Wilhelm Cedercrantz, godsherre till Stjärnarp och Alslöv, att arbetsvandringarna

"... med skjäl kunnat räknas ibland ortens förmonligaste Penninge Canal. Efter en nog säker calcule, har jag beräknadt, at til Eldsberga och Tönnersjö Sochnar, hwilka jag til större delen äger, hafwa omkring 6 a 700 Rdr, hwarje af de sidst förflutne åren blifwit inbringade."

Detta föga utforskade ämne har (för-)följt mig i många år, varit en källa till genuin forskarglädje - och ibland känts som ett gissel. Men nu när jag åter gräver ner mig återvänder något av entusiasmen.
Detta ska bli mitt magnum opus inom historieforskningen. Publiceras på nätet och kanske laddas ner en eller annan gång.

Just nu excerperar jag befolkningssiffror för ett antal halländska socknar under 1700-talet med hjälp av den utmärkta tjänsten Tabellverket på nätet. En guldgruva, med statistik om befolkningen i Sveriges församlingar 1749-1859.

Underrättelser angående landthushållningen i Halland

I eftermiddags gick vi i ett nästan vårlikt ljus över landskapet, om än vinden var kylig och det plötsligt kom några regndroppar. Jag skrev häromdagen att arbetet med att gå igenom husförhörslängder är som att vandra runt i Hallands socknar, gård för gård, hushåll för hushåll och där möta  alla dessa bönder och bondhustrur, pigor och drängar, backstugusittare och fattighjon.

En som verkligen reste i 1700-talets Halland var Anders Gustaf Barchaeus (1735-1806).
Han var ursprungligen jurist, men kom att intressera sig för ekonomi och blev "juris oeconomias et commerciorum adjunkt" i Uppsala och så småningom professor.

Enligt tidens sed intresserade han sig för det svenska jordbruket och »huru Sveriges ringa folkhop bäst skall användas». Ju större befolkning, desto starkare stat - men då måste också jordbruket befrias, hemmansklyvning tillåtas, tjänstehjonsstadgan avskaffas, jorden skiftas och brukningsmetoderna moderniseras.

"Hans åskådning i dessa stycken saknade ej inslag av utopisk tro på naturens givmildhet samt anmärkningsvärd social radikalism, och i allmänhet svärmade han för friheten, särskilt i näringslagstiftningen.", som det står i levnadsteckningen Svenskt biografiskt lexikon.

I en broschyr "Om lantbrukets hjälp" föreslog han att "lämpliga personer skulle utsändas för att studera Sveriges och kringliggande länders jordbruk" och till slut blev det han som med instruktion och rekommendation av Vetenskapsakademiens Pehr Wilhelm Wargentin 1772-1775 gjorde studieresor i stora delar av mellersta och södra Sverige och Pommern. Syftet var, enligt instruktionen "at med urskillning samla kunskaper om de bästa inrättningar, som i särskilda orter kunna finnas vid Landthushållningen, på det allmänheten deraf må kunna draga någon nytta."

Halland var ett av de landskap som Barchaeus besökte. Anteckningarna från dessa studieresor kom aldrig att publiceras. På dödsbädden överlämnades de, tre digra kvartband, till bibliotekarien P. F. Aurivillius för att förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Och där kunde blivit liggande. Men 1924 sammanställde Bert Möller anteckningarna från Halland och gav ut dem som "Underrättelser angående landthushållningen i Halland" (Lund: Gleerup).

Det är en läsning som jag gärna återvänder till. Man påminns om Linné, som ju aldrig kom till Halland. Barchaeus färdas från norr till söder, besöker både godsherrar, präster och bönder, iakttar och upptecknar i detalj allt som rör odling och jordbruksmetoder, byggnadsskick och redskap, naturförhållanden och lokala säregenheter. Detaljrikedomen är fascinerande:

"På Nygård i Aschum lever Bonden Nils med välmåga och på ett snygt sätt, samt hedrad af sina grannar. Har likväl ej mer än 1/4 hem. med 5 a 6 t:rs årligt utsäde, ständig åker och svagt höbol och betalar i ordinarie skatt, enl. quittenceboken för sistl. år, 51 d:r 16 ./. Silf. mynt. Jemte vettig hustru hade han 3 arbetsföra egna barn, hvilka omständigheter pläga göra bonden rik. Det 4:e och yngsta, en Son om 12 år, var lam blefven i höften för 2 år sedan. Modren berättade honom hafva genom dåligt mot, ett slags ondt väder, som hon sade förderfva människjor."

"Trädes-ståcken eller kroken var äfvenledes värd aktning..."

Det som särkilt intresserar mig nu är uppgifter om de arbetsvandringar till sillfisket i Bohuslän som jag forskar om. Och här finns en del att hämta. Naturligt nog kom Barchaeus mest i samspråk med högreståndspersoner och det är deras bild av bönderna vi får. Vid besöket på Öströö i Dagsås, ett säteri med tolv insocknes och 3 utsocknes hemman, beklagar H. Öfver-Commisarien Löwenschöld

"Halländska Allmogens oflit vid jordbruket. De lägga snarare igän åker efterhand, än de skulle taga upp ny mark; och hålla sig gärna vid lättare arbeten: de gå om hösten till Göteborg på Silleri och till Skåne att tröska. Detta göra de unga karlarna. Eljest sitta de gärna i varmen om Qvällarna och ligga länge om mornorna."

Men var hallänningarna lata? Under den period då sillfisket gav möjlighet till kontantinkomster, under andra halvan av 1700-talet, agerade de snarare ekonomiskt rationellt. En dräng kunde tjäna fyra till fem gånger sin årslön på några månaders säsongsarbete i Bohuslän. Men Landshövdingen klagade i en skrivelse till Kommersekollegium:

"näppeligen någon husbonde kan förmå ett tjänstehjon att antaga årstjänst med andra villkor än löfte att få låta det komma på sillfiske och att giva detta hjon en kostsam utrustning med föda för den tid, som till dess varelse (vistelse) vid fisket kan åtgå, därest husbonden i annat fall icke låter bekväma sig till utfästandet av en ganska kännbar och på andra fjärran ifrån skärgården belägna orter oerhörd penningelön".

Konflikten kring arbetsvandringarna kulminerade 1793-1794 och 27 januari 1794 skickade landshövdingen de Charlière ut en skrivelse till socknarna i Halland, sedan han anmodats av Kommerskollegium att höra sockenstämmorna i frågan

"Huru de öfwerklagade olägenheterna måge kunna afhjelpas, på ett sätt, at Sillfiske och Trankokeriernes bestånd icke äfwentyras härigenom blifwer tydeligt och fullkomligt beswarad med en rättskaffens Patriotisk omtanke så wäl för det allmänna som denne Provincens icke inbillade, utan wärkeliga nytta och gagn."

De skulle därefter inkomma med sitt yttrande. Bland de sockenstämmor som mest utförligt uttalade sig var den i Tvååker 16 februari 1794. I detalj redovisas nyttan av att tillåta arbetsvandringar. Inkomsterna har

"wärkeligen Retablerat Bondeståndet efter åtskillige misswäxtår och ett kostsamt krig, och satt skattdragaren i stånd, at betala Låne Säd och flere års åsamkade krono utskylder."

Protokollet avslutas med en hemställan i djupaste underdånighet att frågorna må avgöras enligt hans Kungl. Maj:ts allernådigaste gottfinnande, men först kommer en passus som ger en god illustration av Tvååkerböndernas självbild:

"Om wårt underdåniga utlåtande i en el. annan omständighet icke aldeles instämmer med wår högtwördade och älskade Landshöfdings kungörelser af den 16 och 26 augusti 1793 så befinnes dock, at ändamålet är enahanda, at wi hate sjelfswåld, och at wi föreskrifwe oss sjelfwe strangarn och flere willkor til ordnings, goda Seders och inskäncknings befrämjande, Än dem Högbemälte Herre behagat föreslå." 

Det var alltså inte bara drängar (som oftast var bondsöner) utan även pigor (som ofta var bonddöttrar), fattigare bönder och obesuttna som utnyttjade möjligheterna. Det är omfattningen och betydelsen av det här som jag kanske någon gång kommer att kunna belysa på ett mer omfattande sätt, med det nya källmaterial som husförhörslängderna utgör. Den genomgång som jag håller på med (ett evighetsarbete...) har hittills resulterat mer än elvahundra noterade arbetsvandrare. 

Gustaf Utterström behandlar de halländska arbetsvandringarna i "Jordbrukets arbetare" (1957), men på individnivå är Halland ett outforskat område. För Västergötland finns en undersökning som tyder på att inkomsterna från Bohuslän ökade möjligheterna för deltagarna att höja sin sociala status. Sannolikt var det så i Halland också. 

Jag är åsnan mellan två hötappar

Det blir inte så mycket skönlitteratur läst nu. Jag är åsnan mellan två hötappar. Den ena är Montaignes essayer, den andra är ett forskningsprojekt. Det handlar om halländska arbetsvandrare till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.
Ämnet har förföljt mig sen jag läste historia på åttiotalet och jag har återkommit ett par gånger med mindre uppsatser i olika sammanhang. (Den nyfikne kan läsa uppsatserna HÄR).

Det var inte ovanligt att folk i det gamla bondesamhället sökte sig till olika förtjänstmöjligheter. Det var tvärtom en nödvändighet. Det var inget statiskt samhälle och rörligheten var i själva verket stor.
Säsongsvis arbetsvandringar har en lång historia i olika delar av landet.
Tidigare har jag använt husförhörslängder som källa och med ett ganska brett empiriskt underlag visat  vilka individer och sociala skikt och hur många från Halland som deltog i dessa för tiden mycket inkomstbringande arbetsvandringar.

Nu har jag börjat gräva i ett nytt källmaterial, som härrör från de företagare och handelshus som organiserade den omfattande verksamheten i Bohuslän, sillsalterier och trankokerier. I bästa fall kommer jag att hitta anställningskontrakt och avlöningslistor. Jag följer i spåren efter Pia Lundqvist, som 1999 skrev en C-uppsats från västgötsk horisont. För övrigt är detta ett outforskat område.

Större delen av onsdagen tillbringade jag i forskarsalen vid Landsarkivet i Göteborgs depå på Hisingen. Tiden rusade iväg. Jag hann inte så långt.
Varför gör jag det här? Kanske för att det är så fascinerande att hitta de här människorna och undra vilka de var? Anders på Bråten, Eskel i Twååker, Nils vid Smedsgård, Johannes i Järnmölle. Folk i trakten, för inte så länge sedan.

Larsagården

Larsagården låg ursprungligen i Lustorp i Köinge socken i Halland. Gårdsbyggnaderna bildar en fyrkant med en gemensam gårdsplan för två bönder och med ett bostadshus från 1880-talet sammanbyggt med en klassisk ryggåsstuga från 1750-talet. 1958-1959 plockades den ner bit för bit och återuppbyggdes i Hallands hembygdsförenings regi vid Katrinebergs folkhögskola i Vessigebro, där man kan besöka den.

Bilden nedan visar de grova, vackra väggplankor som ligger i spår i de bärande stolparna i ett av uthusen, byggt i s. k. skiftesverk. Hur gammalt är virket? Kanske från träd som började växa på 1600-talet. Jag fascineras av detta trä som motstått tidens tand, generation efter generation.

För ett tag sedan stod jag och la handen mot det vackra träet och tänkte på min far som kanske en gång gjort samma sak.

Några år runt 1950 var gården på sin ursprungliga plats ett semesterboende för medlemmar i Hjärt- och lungsjukas förening i Varberg och min far arbetade som föreståndare. Jag har inga egna minnen av att ha varit där, men flera foton. Här ett från 1949. Min far dog innan jag lärde känna honom. Men att döma av bilden är jag min fars son.

Den mörka kontinenten

Ibland läser jag böcker som jag inte skulle läsa, egentligen. Men så får jag syn på dem - det kan handla om samhällsvetenskap, historia, filosofi - och min nyfikenhet väcks...

Den engelske historikern Mark Mazowers "Den mörka kontinenten" är en otraditionell historik över det europeiska nittonhundratalet. Politisk, ekonomisk och social historia och idéhistoria knyts samman i en rad analytiska essäer. Ett slags holistisk historieskrivning, som ser samband, längre trender och djupare perspektiv. 

Jag köpte den när den kom 2000, den stod länge i att läsa-hyllan, men förblev oläst och förpassades till sin  ordinarie hyllplats. Något gjorde att jag fick syn på den nu  när jag var hemma med förkylning och jag lade mig på soffan och började läsa. Jag är inte klar än, nu blir det bara några sidor då och då.

Det är en mycket intressant, men samtidigt dyster, läsning. Omslagsbilden, en rad soldater i något som ser ut att vara ett kraftigt oväder - eller något ännu värre - är helt kongenial med innehållet. 

Mazower inleder med ett citat av Joseph Roth:

"Varför gör då de europeiska staterna anspråk på ensamrätt att sprida civilisation och anständighet till andra kontinenter? Varför inte till Europa självt?"

Det är svårt att inte instämma i Roths retoriska frågor. Vad var detta 1900-tal, där jag tillbringade mina första femtio år? Alla dessa krig, alla dessa döda. Jag råkade bara ha turen födas efter det andra stora blodbadet, i ett land som hållit sig undan krigen, och växa upp i ett folkhem med stigande välstånd som kanske visar sig vara en lycklig parentes innan allt mörknar igen.

Mazower skriver:

"Är det möjligt för européer från skilda kulturer att leva tillsammans i demokratiska stater? Sedan de mångkulturella imperierna - det habsburgska, det ottomanska - föll sönder efter första världskriget, har européerna inte lyckats skapa några stabila, liberalt demokratiska stater där skilda folkgrupper kan leva fredligt tillsammans."

Här finns mycket att fundera över. 

I Kapitlet "Friska kroppar, sjuka kroppar" skriver Mazower om mellankrigstidens  breda diskurs om nationens och familjens hälsa och om "den tyska rasliga välfärdsstaten - som i så många avseenden var apoteosen av vitt spridda trender i det europeiska samhällstänkandet".

"Så långt genomförde Hitlers Tyskland med våld i massiv skala samma sociala ingenjörskonstpolitik som många andra regeringar - i Sverige och på andra håll - tillämpade i mer begränsad omfattning."

Och Mazover noterar det faktum, som vi känner igen från den svenska debatten för några år sedan, att Sverige, Schweiz och flera andra europeiska länder långt efter 1945 fortsatte att använda sterilisering och andra tvångsåtgärder, med reservationen att likheterna inte får överdrivas.

Nej, historien går aldrig i repris. Men rollerna och repertoaren lever kvar.

"Om en förförelse från berättelsens sida"

Jag tar risken att ytterligare förstärka min framtoning som kuf... genom att ställa några väldigt stora frågor.

Med vilken nödvändighet sker det som sker i världen, i samhället, i våra liv? Varför blev det som det blev och varför blir det som det blir? Och varför gjorde jag det jag gjorde och varför gör jag det jag gör? Hur hänger allt ihop, om det nu gör det?

I våra försök att förstå t ex våra liv ser vi väl alla tillbaka och ordnar det som skett och sker i berättelser, i något så när sammanhängande mönster och berättelser. Livet är en berättelse, så vill vi tro.

Anledningen till att jag skriver det här är att jag läst och fascinerats av en av miniessäerna i Lars Gustafssons "Mot noll : matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet" (Art Factory, 2011), som har titeln "Om en förförelse från berättelsens sida".

Tankegångarna där tangerar funderingar som jag själv ofta hamnar i. Därför dessa rader, alltså.

Gustafsson inleder med ett resonemang kring sannolikhetsteori, utgående från ett citat från Aristoteles "Poetiken":

"det är sannolikt att något kan hända emot sannolikheten"

och kommer (om jag förstår honom rätt) fram till att Aristoteles inte avser något som en modern matematisk sannolikhetsteori avser, utan snarare att i varje händelseförlopp, eller livslopp, eller i ett drama som "Kung Oidipus", finns en repertoar, en uppsättning möjliga val, t ex för den fritt handlande kungen, och i varje valsituation kan han välja annorlunda, men genom att han väljer så väljer han också bort det han inte väljer och så formas efterhand berättelsen - en berättelse som bara finns när den väl har utspelats.

"Det viktiga här är att utgången är oförutsägbar före händelsesekvensen. Fört vid slutstationen blir en berättelse synlig, vars väg genom möjligheternas trädliknande förgreningar nu framstår som nödvändig."

Det är detta Gustafsson menar med "förförelsen från berättelsens sida" - den berättelse som inte fanns från början tycks ha funnit där från början, tycks ha varit nödvändig...

"Med andra ord, detta att det finns en post factum berättelse lurar oss in i tron att det finns en ante factum berättelse."

... men i själva verket är ingen berättelse, t ex den om Kung Oidipus väg mot katastrofen, nödvändig innan faktiskt utspelats.


Gustafsson tar upp franska revolutionen och menar att den marxistiska historieuppfattningens syn på denna revolution "som ett nödvändigt steg mot ett nödvändigt framtida tillstånd" naturligtvis är "ren metafysik".

"Den franska revolutionen utspelades inte för att den var nödvändig.  Den inträffade för att den inträffade."

Händelseutvecklingen som föregick revolutionen rymde bland annat de element som gjorde revolutionen möjlig. Men också en mängd andra element, som kunde utmynnat i en hel annan utveckling. Gustafsson talar för en "probabilistisk" syn på historiska fenomen, en som bryter mot "våra metafysiska fördomar" vad gäller historisk utveckling. I själva verket är många vägar möjliga och vi vet inte vilken väg utvecklingen tar. Inte förrän efteråt.

Och det som nu sker i arabvärlden är väl ett utmärkt exempel på att "det är sannolikt att något kan hända emot sannolikheten"?

Jag gräver i en guldgruva

Har jag gjort ett misstag? Jag vet inte.
För åtta år sedan läste jag en historiekurs och skrev en uppsats om arbetsvandringar från Halland till sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet. Inkomsterna från detta säsongsarbete betydde mycket för försörjningen, både för bönder och fattigfolk. Kontanta inkomster var sällsynta vid denna tid. Källorna var sockenstämmoprotokoll och landshövdingeberättelser.
Det finns mycket litet av forskning i detta intressanta ämne.
Efter viss övertalning läser jag nu en fortsättningskurs.
Den tanke jag hade redan för åtta år sedan, att husförhörslängderna kunde vara en källa till vilka individer det var som deltog i arbetsvandringarna, den visar sig nu vara riktig. Så det är i husförhörslängdernas värld jag befinner mig. Riksarkivets SVAR-databas med digitaliserade mikrofilmer är helt enkelt en guldgruva.



Men det tar tid. Jag befinner mig i gruvan så snart jag kan. Jag hinner inte läsa något annat, inte blogga. Materialet växer och växer.
Så under en tid framåt kommer jag att inte att vara så aktiv här. Om någon nu undrar.

PS: klicka på bilden. Husförhörslängden är från Köinge socken 1795.