Torsdag eftermiddag. Det skymmer och mörknar hastigt. Regnet porlar ner i stuprören. Det har regnat hela dagen och ser ut att fortsätta. På radion den ena presskonferensen efter den andra om smittläget. Är det konstigt att jag flyr in i läsning? Efter de något pessimistiska orden om läsning i föregående blogginlägg är det kanske dags för mer positiva.
Den bok som jag lite slumpartat har kommit att läsa efter "Renegater" är något helt annat.
Norman Hampson: "Upplysningen. En analys av dess attityder och värden", utgiven av Brutus Östlings bokförlag Symposion 1993. Varför just den? Kanske för att den stod i hyllan på armslängds avstånd från läsfåtöljen och för att jag fångades av titeln och för att jag tror på växelbruk mellan skön- och facklitteratur och för att jag fortfarande drivs av en vetgirighet som inte tycks avta med åren.
Jag läser ju inte för någon tentamen, utan bara för att tillfredsställa vetgirigheten. Om sedan något stannar kvar, vilket jag ändå tror att det gör, så kanske man kan se det som en sedimentering, en bildningens sedimentering, där när vattnet sjunker undan ett nytt tunt skikt av kunskap läggs till de tidigare, ett ytterligare skikt till de som redan lagrats där.
Att läsa så, utan styrande krav, av bara lust och nyfikenhet. Att stanna upp, begrunda och fundera, och sen läsa vidare. Kanske skriva några rader här i bloggen. Vad mer kan jag begära?
Begrunda? Hur ofta används det ordet numera? Här ett utsnitt ur Svenska Akademiens ordbok, tryckt 1915:
"(grundligt) tänka l. reflektera på l. öfver l. rikta tanken på l. öfvertänka l. öfverväga; göra till föremål för eftersinnande l. eftertanke; grunda på, fundera på l. öfver; besinna; särsk. med afs. på ngt som eger en djupare l. ej i öppen dag liggande innebörd l. betydelse."
8 kommentarer:
Jag känner igen mig mycket i detta. (Förutom att jag inte har någon blogg att skriva i.)
Sökbara databaser i all ära, men man missar de där (kanske skenbart) slumpmässiga upptäckterna. Man letar efter en bok i hyllan, råkar få syn på en bokrygg i hyllan under - drar ut den, bläddrar lite, och så hittade man plötsligt tillbaka till ett författarskap som man kanske inte var fullt mottaglig för den där gången för många år sen då boken kom in i samlingen.
Av samma anledning föredrar jag fortfarande fysiska uppslagsverk. För varje uppslagsord jag söker upp får jag lära mig minst tio andra saker på köpet, i vitt skilda ämnen.
En boksamling som byggts upp under lång tid (i mitt fall snart under en livstid) är ingen död materia. Varje hyllmeter rymmer levande minnen från liv och läsning. Jag har visserligen försökt läsa digitalt, men det är något som går förlorat jämfört med den tryckta texten i en fysisk bok. Min hjärna är nog för gammal för att skolas om.
Jag känner mig - inte överraskande - befryndad med din inställning. "Bildningens sedimentering" - vilket ypperligt begrepp!
Och boken du läser tyckte jag mig känna igen. Visar sig finnas - inte heller det överraskande - i en av mina hyllor. Nu framlagd för närmare granskning.
Beträffande digitala böcker, så håller jag med om att de inte fullt ut kan ersätta upplevelsen av att hantera en riktig bok. Men de är ett utmärkt komplement, och det finns åtminstone tre olika situationer där mina läsplattor är överlägsna fysiska böcker: vid läsning i miljö som inte tillåter pappersböcker (som exempelvis långa väntetider i vissa lokaler på min arbetsplats), vid resor (där jag alltid haft med mig minst tre gånger så många böcker som jag haft ens teoretisk möjlighet att hinna läsa), och i sängen efter släckningsdags (läsplattans ljus är förhållandevis diskret).
När jag köper böcker föredrar jag riktiga, eftersom elektroniska brukar kosta nästa lika mycket. Men det finns mycket bra på bibliotek, och såväl Projekt Runeberg som Litteraturbanken har mycket för fri nedladdning. Till exempel nästan alla delar av Strindbergs nationalupplaga.
(Jag vet med mig att ha skrivit något liknande förr, förhoppningsvis var det inte på den här bloggen.)
Tack Einar, jag ska ta patent på uttrycket! Och jag är inte förvånad över att du hittar Hampson i din hylla. Våra bokbestånd har nog en del likheter...
Spiring, du pekar på en del situationer där digital läsning kan vara praktisk. Men ändå... Och: ska jag tolka "långa väntetider i vissa lokaler på min arbetsplats" som en eufemism?
Jag inser nu att det skulle kunna tolkas som exempelvis toalettbesök vid förstoppning... men det var inte meningen. Nej, jag arbetar delvis i renrum, med strikta restriktioner för vad som är renrumsmässigt. Dit räknas inte vanligt papper, eftersom det riskerar att kontaminera miljön med fibrer och partiklar. Läsplattor avtorkade med propanol fungerar dock, vilket är bra vid tillfällen då man inget annat kan göra än att vänta på att något ska bli klart.
Men jag argumenterar inte för antingen-eller, utan både-och. Vid behov. Annars sätter jag förstås pappersboken i främsta rummet.
En övertolkning från min sida... :-)
Skicka en kommentar