På resa till Stockholm sitter jag på tåget medan det ljusnar över landet. I Göteborg trängs bilarna på infarterna. En boktitel på centralens Pocketshop: "När människan skapade världen" kom mig att tänka på min läsning av Timpanaro. Är inte detta, om något, mänsklig hybris? Världen är och vi är i den på dess villkor, och världen är skapad varken av människan eller gudar.
Stockholm: gråmulen himmel, människor, bilar, röster.
Jag äter lunch vid Sergels torg och knappar mödosamt in dessa rader på min Ipod Touch.
fredag 28 november 2008
torsdag 27 november 2008
Jag har fått en Award...
...av Martin, vars blogg En drömmare med öppna ögon jag redan tidigare länkat till. Jag tackar! Jag bryter dock mot de lite kedjebrevsliknande reglerna kring Awarden, med risk för att framstå i dålig dager...
söndag 23 november 2008
Sebastiano Timpanaro: "On materialism" (med kompletterande ändringar)
Det var läsningen av Nina Björks avhandling "Fria själar" som fick mig att börja läsa Sebastiano Timpanaros "On materialism". När jag nu läser Björks inledning till avhandlingen igen, så inser jag att jag bara borde hänvisa till hennes utmärkta, om än korta, framställning av Timpanaros idéer där.
Några rader här, i alla fall.
Jag har ännu inte avslutat boken, men kan ändå säga att "On materialism" är en mycket intressant samling essäer.
Om jag förstår Timpanaro rätt så menar han att den moderna vetenskapen efter upplysningen förlett oss att tro att verkligheten egentligen finns i teoriernas och de vetenskapliga experimentens sfär, att vi lämnat människan som en del av naturen bakom oss.
Och i samhällsvetenskaperna, inklusive marxismen, ses människan som en samhällsvarelse och endast en samhällsvarelse.
Människans villkor ses som bestämda av sociala och ekonomiska faktorer och de grundläggande biologiska sammanhangen förbises.
Det mänskliga livet utspelas utan tvivel i ett över tiden alltmer sofistikerat socialt och ekonomiskt sammanhang - men grundläggande biologi styr mer än man anar.
Och på längre sikt är utgången given. För individen: döden ; för mänskligheten: om inte nästa istid så solsystemets utslocknande.
Tänkandet, teoretiserandet, etc har fått människan att tro att allt det där krasst materialistiska (fysisk sårbarhet, sjukdom, död) på något sätt kan bortses ifrån, eller (i marxismen) kommer att övervinnas när vi går in i kommunismens lyckorike.
Essäerna skrevs under sjuttiotalet, som polemik mot vad Timpanaro såg som olika marxistiska riktningars misstag att tro att människan endast och enbart är en social varelse och att kampen uteslutande är social och ekonomisk. Att man glömt den biologiska materialismen. Timpanaro framhåller Engels som den som trots allt vidhöll detta perspektiv.
Men vad har denna världsåskådning, detta sätt att se på saken, för konsekvenser? Är den bara en grogrund för en bottenlös pessimism? Det är en intressant fråga...
Ett svar kanske är att vi måste sträva efter att skapa samhälleliga förhållanden som mer ser till denna skörhet hos människan - och till det ohållbara i att tro att vi kan hantera miljön i vid mening hur som helst.
Ett slags ödmjuk mänsklig och miljömedveten etik - mot kapitalismens ohållbara konsumism och exploatering av miljö och människor.
Jag tror det är så Björk läser Timpanaro, när hon ifrågasätter om vi verkligen är "fria själar". Kanske kan man säga att hon varnar för den hybris som styr samhällsutvecklingen.
Och vill hitta en ny grund för solidaritet och jämlikhet, mellan människor och mellan könen.
Några rader här, i alla fall.
Jag har ännu inte avslutat boken, men kan ändå säga att "On materialism" är en mycket intressant samling essäer.
Om jag förstår Timpanaro rätt så menar han att den moderna vetenskapen efter upplysningen förlett oss att tro att verkligheten egentligen finns i teoriernas och de vetenskapliga experimentens sfär, att vi lämnat människan som en del av naturen bakom oss.
Och i samhällsvetenskaperna, inklusive marxismen, ses människan som en samhällsvarelse och endast en samhällsvarelse.
Människans villkor ses som bestämda av sociala och ekonomiska faktorer och de grundläggande biologiska sammanhangen förbises.
Det mänskliga livet utspelas utan tvivel i ett över tiden alltmer sofistikerat socialt och ekonomiskt sammanhang - men grundläggande biologi styr mer än man anar.
Och på längre sikt är utgången given. För individen: döden ; för mänskligheten: om inte nästa istid så solsystemets utslocknande.
"The results of scientific research tells us that man occupies a marginal position in universe; that for a very long time life did not exist on earth, and that its origin depended on very special conditions..."Timpanaro efterlyser en världsåskådning som förmedlar insikten om människans plats som biologisk varelse i naturen.
Tänkandet, teoretiserandet, etc har fått människan att tro att allt det där krasst materialistiska (fysisk sårbarhet, sjukdom, död) på något sätt kan bortses ifrån, eller (i marxismen) kommer att övervinnas när vi går in i kommunismens lyckorike.
Essäerna skrevs under sjuttiotalet, som polemik mot vad Timpanaro såg som olika marxistiska riktningars misstag att tro att människan endast och enbart är en social varelse och att kampen uteslutande är social och ekonomisk. Att man glömt den biologiska materialismen. Timpanaro framhåller Engels som den som trots allt vidhöll detta perspektiv.
Men vad har denna världsåskådning, detta sätt att se på saken, för konsekvenser? Är den bara en grogrund för en bottenlös pessimism? Det är en intressant fråga...
Ett svar kanske är att vi måste sträva efter att skapa samhälleliga förhållanden som mer ser till denna skörhet hos människan - och till det ohållbara i att tro att vi kan hantera miljön i vid mening hur som helst.
Ett slags ödmjuk mänsklig och miljömedveten etik - mot kapitalismens ohållbara konsumism och exploatering av miljö och människor.
Jag tror det är så Björk läser Timpanaro, när hon ifrågasätter om vi verkligen är "fria själar". Kanske kan man säga att hon varnar för den hybris som styr samhällsutvecklingen.
Och vill hitta en ny grund för solidaritet och jämlikhet, mellan människor och mellan könen.
lördag 22 november 2008
Efter en natt med minusgrader kommer en morgon med sol och en intensivt blå himmel. Ljuset och luften är som friskt vatten. Jag dricker. Vinbladen i växthuset lyser.
Jag kör in ved och eldar och läser Nina Björks krönika i DN.
Hon skriver om hur hon invaderas av massmediebruset, alla dessa trivialiteter som ingen av oss egentligen kan komma undan.
Jag kör in ved och eldar och läser Nina Björks krönika i DN.
Hon skriver om hur hon invaderas av massmediebruset, alla dessa trivialiteter som ingen av oss egentligen kan komma undan.
"Samtiden liksom ramlar in i en; plötsligt andas man den, tar den över inifrån, mister man distans till den och bara äcklas och vet inte över vad för det finns lika mycket inuti som utanpå. Plötsligt har man inget försvar."Då läser hon P O Enquists "Ett annat liv".
"...kära underbara, P O Enquist! Du räddade mig. För där fanns det ju. Språket. Motståndet. Sanningen. Som en sval bris en sommardag. Som snö i ögonfransarna."Och hon slutar:
"Och då tänkte jag: Är det inte för detta jag läser? Är det inte detta som är god litteratur för mig? Att den skapar en sång, en rytm, i mitt huvud? Samtidigt som den sången, den rytmen, gör att världen blir synlig och konkret. I samtiden går jag så sjungande ut. Tack vare skönlitteraturen."
fredag 21 november 2008
Tyngdlagen
Är det mörkret? Kylan? Flera kvällar går utan att jag kan läsa med någon koncentration. Inte mycket blir läst. Inga egentliga hinder. Bara... kvällar som går. Tid som rinner undan.
Jag letar i husapoteket och hittar Tranströmers dikt "Decemberkväll -72":
Jag börjar läsa Timpanaros "On materialism". Förorden förflyttar mig till sjuttiotalet, till diskussionerna om Sovjets förfall, marxismen-leninismen och maoismens eventuella förtjänster, kulturrevolutionen, olika italienska bokstavspartier... men i den första essän kommer författaren in på sitt ämne och det blir mer intressant. Jag kommer att läsa vidare.
Jag letar i husapoteket och hittar Tranströmers dikt "Decemberkväll -72":
Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd
av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi
den igenbommade vita kyrkan - därinne står ett helgon av trä
leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.
Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som
pressar oss
mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.
Jag börjar läsa Timpanaros "On materialism". Förorden förflyttar mig till sjuttiotalet, till diskussionerna om Sovjets förfall, marxismen-leninismen och maoismens eventuella förtjänster, kulturrevolutionen, olika italienska bokstavspartier... men i den första essän kommer författaren in på sitt ämne och det blir mer intressant. Jag kommer att läsa vidare.
tisdag 18 november 2008
Den nya boken
Även om det inte är ovanligt att jag köper en bok, så är det nästan alltid med ett slags särskild förväntan jag börjar bläddra i den. Jag vet ju aldrig vad som ska hända när jag läser boken, vilka tankar som ska väckas, vilka insikter som ska nås, hur bokens innehåll kommer att förändra mig. Eller om jag ska lägga den ifrån mig, missnöjd eller likgiltig.
Från Hoffmans antikvariat i danska Frederiksberg kom häromdan Sebastiano Timpanaros "On materialism", en bok som jag är mycket nyfiken på. Jag bläddrar lite i den, läser några rader. Den känns bra, de lite gulnade sidorna ser lockande ut. Det italienska originalet gavs ut 1970, denna översättning kom 1975. Det är 33 år sedan. Den har alltså varit på väg länge. Nu är den här.
Från Hoffmans antikvariat i danska Frederiksberg kom häromdan Sebastiano Timpanaros "On materialism", en bok som jag är mycket nyfiken på. Jag bläddrar lite i den, läser några rader. Den känns bra, de lite gulnade sidorna ser lockande ut. Det italienska originalet gavs ut 1970, denna översättning kom 1975. Det är 33 år sedan. Den har alltså varit på väg länge. Nu är den här.
måndag 17 november 2008
Mrs Dalloway
Jag avslutar läsningen av Virginia Woolfs "Mrs Dalloway" och jag vet inte hur många timmar det tagit mig att läsa de 140 sidorna i denna Wordsworth Classics utgåva.
Den yttre handlingen är enkel, allt utspelas under en varm sommardag 1923. Det är människors inre världar, deras medvetandeströmmar som upptar större delen av texten.
Mrs Dalloway, hustru till en välbärgad parlamentsledamot för Tories i Londons Westminster, ska ordna ännu ett party för ett utvalt klientel, däribland premiärministern. Hon går till en blomsterhandel för att köpa blommor, hon får oväntat besök av en ungdomsvän, hon är bekymrad över dotterns religiositet, partyt börjar, och det blir lyckat.
Många teman berörs, sociala frågor, minnen av ungdomstiden, liv och död, kärlek, livsval och vad som kunde ha blivit.
En krigsskadad mans väg in i vanföreställningar och till slut hans självmord; kritik av psykiatrisk vård.
I förordet läser jag om inflytande från T. S. Eliots "The waste land" och James Joyce "Ulysses" och om hur Woolfs eget liv fått ge stoff åt romanen. Detta korta förord har inte mindre än 50 referenser...
Så om jag fullt ut ska förstå denna roman har jag att göra.
Jag läser den ändå med fascination. Om realism i litteraturen innebär avbildning av verkligheten är varje avbildning 1:1 omöjlig. Men denna roman är mycket realistisk.
Den yttre handlingen är enkel, allt utspelas under en varm sommardag 1923. Det är människors inre världar, deras medvetandeströmmar som upptar större delen av texten.
Mrs Dalloway, hustru till en välbärgad parlamentsledamot för Tories i Londons Westminster, ska ordna ännu ett party för ett utvalt klientel, däribland premiärministern. Hon går till en blomsterhandel för att köpa blommor, hon får oväntat besök av en ungdomsvän, hon är bekymrad över dotterns religiositet, partyt börjar, och det blir lyckat.
Många teman berörs, sociala frågor, minnen av ungdomstiden, liv och död, kärlek, livsval och vad som kunde ha blivit.
En krigsskadad mans väg in i vanföreställningar och till slut hans självmord; kritik av psykiatrisk vård.
I förordet läser jag om inflytande från T. S. Eliots "The waste land" och James Joyce "Ulysses" och om hur Woolfs eget liv fått ge stoff åt romanen. Detta korta förord har inte mindre än 50 referenser...
Så om jag fullt ut ska förstå denna roman har jag att göra.
Jag läser den ändå med fascination. Om realism i litteraturen innebär avbildning av verkligheten är varje avbildning 1:1 omöjlig. Men denna roman är mycket realistisk.
söndag 16 november 2008
Vi är natur
Den 2 november skrev jag om Nina Björks avhandling "Fria själar" att den var övertygande, men också problematisk. Jag citerar mig själv:
"Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen."
I dagens DN (2008-11-16) kan man följa Björk vidare.
Hon skriver återigen om att människan inte är så fri och autonom som hon (men oftast han) inbillar sig. Vi är kroppar i en natur, vi föds hjälplösa, vi blir sjuka, gamla, och vi dör.
Traditionellt har kvinnor tagit hand om detta kroppens beroende, vårdat och skött om, medan män sluppit undan, eller köpt sig fria.
Björk menar att feminismen hittills har slagits för kvinnors rätt att på samma sätt som män frigöra sig från kropp och natur. Och all koppling med natur och biologi har varit liktydigt med kvinnoförtryck.
Så ska vi inte istället inse att
"Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen."
I dagens DN (2008-11-16) kan man följa Björk vidare.
Hon skriver återigen om att människan inte är så fri och autonom som hon (men oftast han) inbillar sig. Vi är kroppar i en natur, vi föds hjälplösa, vi blir sjuka, gamla, och vi dör.
Traditionellt har kvinnor tagit hand om detta kroppens beroende, vårdat och skött om, medan män sluppit undan, eller köpt sig fria.
Björk menar att feminismen hittills har slagits för kvinnors rätt att på samma sätt som män frigöra sig från kropp och natur. Och all koppling med natur och biologi har varit liktydigt med kvinnoförtryck.
"Och det är här jag börjar fundera. Tänk om feminismen har svarat på påståendena om kvinnors kroppslighet på fel sätt? Tänk om vi inte borde ha svarat "nej, vi är inte natur" utan "ja, vi är natur - och det är ni också." "Ni, det vill säga männen.
Så ska vi inte istället inse att
"Den mänskliga närheten till kropp, natur, död och ekologiska gränser [alltid kommer] att existera. Frågan är bara vem som ska härbärgera ansvaret för den.Och hur i all världen skulle en sådan ombyggnad gå till? Hur många generationer tar det? Frågar pessimisten...
Kanske är det tid att välja en annan väg nu? Kanske är det tid att säga: Kära vänner, vi är natur - och det är ni också. Därifrån börjar vi bygga en möjlig kultur. Alla andra byggstenar är lögn."
tisdag 11 november 2008
"Men universum bryr sig inte om oss"
Häromdan fick jag i min hand (ett av mitt yrkes många fördelar) en bok, "Bara detta liv : texter i existentiell psykologi och psykoterapi", Dan Stiwne (red.), Natur och kultur, 2008.
Stiwnes bidrag har rubriken "Om livet och döden - och dödläget däremellan".
Bara denna rubrik gör det omöjligt för mig att låta bli att slå upp boken och börja läsa. När kapitlet sedan inleds med ett Montaignecitat:
Filmen handlar om en livskris. Mr Watanabe är en plikttrogen byråkrat, änkling, som lever ett inrutat liv där rutiner styr allt och som alltid uppoffrat sig för sin familj. En dag får han besked om att han har obotlig magcancer och bara några månader kvar att leva. I den kris som utlöses ser han sitt liv i ett helt nytt ljus. Den ende sonen, som han uppoffrat sig för, behöver honom inte. Han slutar att gå till arbetet, försöker krampaktigt leva uteliv, träffar en ung kontorsflicka som förstår honom, men som till slut stöts bort av hans dödsmärkthet.
Ska han ha levat förgäves? Det som till slut ger hans liv ett innehåll är att han engagerar sig i några mödrars kamp för en lekplats åt barnen, en kamp som först med hans kunskap om den kommunala byråkratin leder till framgång.
Han dör, efter att ha levt sin sista tid genuint engagerad.
Denna berättelse är, menar Stiwne, ett exempel på en gränssituation, en spricka "som öppnar sig i den hårda kokong vi väver runt våra vanor, våra fördomar, vår livsberättelse och vår uttrycks- och tolkningsdiskurs."
Stiwnes text har så hög densitet och är så koncentrerad att det nästan är omöjligt att klippa ut citat. Referenserna är många, inte bara Kurosawa: Jaspers, Becker, Kierkegaard, Aristoteles, Wittgenstein, Lévinas, Heidegger - man kan bli matt av mindre...
Kontentan är ungefär att vi människor för att stå ut med tillvarons villkor
Stiwne uttrycker det så här, i en underbar formulering:
Jag vill väl inte säga att formuleringen gör mig upprymd (och det är ju nästan en ordvits...), men den har en sträv skönhet och en kärv realism som jag uppskattar.
Extrem svartsyn? Ja, kanske. Men Stiwnes text klingar ändå ut i tanken att livskriser är något normalt, en oundviklig del av livet, något i grunden sunt, något som leder framåt, något som kan få oss att ändra våra liv i en mer positiv riktning.
Ingen bot för livets obotligt hårda villkor (livet är ju ingen sjukdom), men en öppning för att kunna leva med större insikt.
Stiwnes bidrag har rubriken "Om livet och döden - och dödläget däremellan".
Bara denna rubrik gör det omöjligt för mig att låta bli att slå upp boken och börja läsa. När kapitlet sedan inleds med ett Montaignecitat:
"Döden är förutsättningen för din tillkomst, en del av dig; du undflyr dig själv. Den tillvaro du njuter tillhör döden och livet lika mycket. Din födelses första dag leder dig både mot livet och döden."gör det inte saken sämre. Och dessutom, när Stiwne ska illustrera det existentialpsykologiska synsättet på liv och död, på livsångest och dödsångest, så väljer han Mr Watanabe i Akira Kurosawas film Ikiru (Att leva) från 1952, en film som jag såg i våras och som jag tyckte mycket om.
Filmen handlar om en livskris. Mr Watanabe är en plikttrogen byråkrat, änkling, som lever ett inrutat liv där rutiner styr allt och som alltid uppoffrat sig för sin familj. En dag får han besked om att han har obotlig magcancer och bara några månader kvar att leva. I den kris som utlöses ser han sitt liv i ett helt nytt ljus. Den ende sonen, som han uppoffrat sig för, behöver honom inte. Han slutar att gå till arbetet, försöker krampaktigt leva uteliv, träffar en ung kontorsflicka som förstår honom, men som till slut stöts bort av hans dödsmärkthet.
Ska han ha levat förgäves? Det som till slut ger hans liv ett innehåll är att han engagerar sig i några mödrars kamp för en lekplats åt barnen, en kamp som först med hans kunskap om den kommunala byråkratin leder till framgång.
Han dör, efter att ha levt sin sista tid genuint engagerad.
Denna berättelse är, menar Stiwne, ett exempel på en gränssituation, en spricka "som öppnar sig i den hårda kokong vi väver runt våra vanor, våra fördomar, vår livsberättelse och vår uttrycks- och tolkningsdiskurs."
Stiwnes text har så hög densitet och är så koncentrerad att det nästan är omöjligt att klippa ut citat. Referenserna är många, inte bara Kurosawa: Jaspers, Becker, Kierkegaard, Aristoteles, Wittgenstein, Lévinas, Heidegger - man kan bli matt av mindre...
Kontentan är ungefär att vi människor för att stå ut med tillvarons villkor
"stänger in oss i en förenklad och utplanad upplevelsevärld" [för att] "undkomma den hänförande, överväldigande upplevelsen av livets oändliga rikedom, variation och skönhet samt vårt behov av att hålla dödsångesten borta. Vad gäller det första skälet kan vi kalla det livsångest, och låta det beteckna upplevelsen av att 'detta är för mycket för oss', att själva livsupplevelsen som sådan är, om man tar in den fullt ut i varje ögonblick, överväldigande."Vi lever ett liv med skygglappar. Och det är nödvändigt, vi kan bara inte hela tiden ta in vårt prekära läge.
Stiwne uttrycker det så här, i en underbar formulering:
"Vi består av stjärndamm nedblandat i en särskild kosmisk soppa som genom ytterst osannolika omständigheter och under miljoner år skapat förutsättningar för vad vi kallar liv.Vem kan säga emot? Bara någon med djup gudstro, tror jag.
Men universum bryr sig inte om oss, vi skulle egentligen inte vara här och vi är ett märkligt, tillfälligt undantag i ett universum som annars är dött, likgiltigt och utan syfte."
Jag vill väl inte säga att formuleringen gör mig upprymd (och det är ju nästan en ordvits...), men den har en sträv skönhet och en kärv realism som jag uppskattar.
Extrem svartsyn? Ja, kanske. Men Stiwnes text klingar ändå ut i tanken att livskriser är något normalt, en oundviklig del av livet, något i grunden sunt, något som leder framåt, något som kan få oss att ändra våra liv i en mer positiv riktning.
Ingen bot för livets obotligt hårda villkor (livet är ju ingen sjukdom), men en öppning för att kunna leva med större insikt.
"Den existentiella terapin ser människan som 'en samling möjligheter' som behöver vissa förutsättningar i världen för att förverkligas. Men människa själv är också ambivalent till att gripa efter sina möjligheter, eftersom det sätter henne i kontakt med verklighetens paradoxer vilka är förknippade med såväl livsångest och dödsångest. Kompromissen - att leva som död i ett vegeterande tillstånd eller ett estetiskt icke-vara, i väntan på att det egentliga livet ska starta, att det ska ske vid ett senare tillfälle - är inte alls ovanligt. Uppvaknandet sker genom krisen som genom existensöppnandet visar människan på hennes möjligheter och begränsningar och ger tillfälle till bättre verklighetsanpassning, men också till ett mobiliserande av krafter som får henne att våga överskrida sina begränsningar och pröva tillvarons gränser. Den mänskliga utvecklingen sker således diskontinuerligt och enbart när 'tillvaron öppnar sig'. Det är den existentiella terapins målsättning att hjälpa den fastlåsta människan att öppna sig för förändring, att mobilisera sin krafter och sitt mod och att se vad om (ännu) finns tid för. "
Etiketter:
Akira Kurosawa,
Dan Stiwne,
Existensens villkor,
Ikiru
Biology of the worst kind
Denna trista, gråa dag med ett envist regn ser jag till min glädje att Jenny Diskis blogg, "Biology of the worst kind", har vaknat till liv efter ett år. Läs vad denna egensinninga författare skriver om Montaigne och om sömnen.
söndag 9 november 2008
Solen
torsdag 6 november 2008
Pengar, igen
Jag ägnar ett par kvällar åt att läsa Victoria Benedictssons "Pengar". Eller om det nu är en omläsning? Jag minns inte. (Hur många är de böcker man en gång läst, men glömt?)
Nina Björks analys i "Fria själar" har naturligtvis laddat texten och får mig att läsa delvis med hennes glasögon.
Det är verkligen en läsvärd roman.
För Björk är det främst en skildring av penningens förödande makt.
Selma Berg gifter sig som sextonåring med en betydligt äldre man, låter sig köpas som en vara, lockad av ett liv i rikedom, men finner sig snart fången och vill göra sig fri.
I en realistisk, målande och ofta symboltät skildring följer man Selmas utveckling från en frimodig och självständig flicka med målarambitioner till rikemanshustru i ett kärlekslöst äktenskap, hennes ambivalenta känslor för kusinen Richard, hennes växande avsky för sin betydligt äldre man, uppgörelsen på ett hotellrum i Stockholm och hennes desperata och (det inser läsaren) utsiktslösa försök att skaffa sig en egen försörjning.
"Pengar" är inte en roman om en kvinnas växande insikt om patriarkatets makt. Nej, jag håller med Nina Björk. Selma lär sig och utnyttjar spelets regler, görs och gör sig till objekt. Det är en tragedi.
Nina Björks analys i "Fria själar" har naturligtvis laddat texten och får mig att läsa delvis med hennes glasögon.
Det är verkligen en läsvärd roman.
För Björk är det främst en skildring av penningens förödande makt.
Selma Berg gifter sig som sextonåring med en betydligt äldre man, låter sig köpas som en vara, lockad av ett liv i rikedom, men finner sig snart fången och vill göra sig fri.
I en realistisk, målande och ofta symboltät skildring följer man Selmas utveckling från en frimodig och självständig flicka med målarambitioner till rikemanshustru i ett kärlekslöst äktenskap, hennes ambivalenta känslor för kusinen Richard, hennes växande avsky för sin betydligt äldre man, uppgörelsen på ett hotellrum i Stockholm och hennes desperata och (det inser läsaren) utsiktslösa försök att skaffa sig en egen försörjning.
"Pengar" är inte en roman om en kvinnas växande insikt om patriarkatets makt. Nej, jag håller med Nina Björk. Selma lär sig och utnyttjar spelets regler, görs och gör sig till objekt. Det är en tragedi.
måndag 3 november 2008
Böcker verkar bara komma till mig
Böcker verkar bara komma till mig. I dag kom några till, jag packar upp och ställer i att läsa-hyllan, de blir fler och fler, väntar tålmodigt på att bli lästa. De mer förslagna formerar sig till lockande läsprojekt...
Vad är det för syndrom jag har?
Det finns fler som har det. "That sinking feeling" kallar Bodil Malmsten det på sin blogg, den där rädslan att inte ha något att läsa när man avslutat den bok man håller på med. Det är som ett drogberoende. Förmodligen med biverkningar.
Vad är det för syndrom jag har?
Det finns fler som har det. "That sinking feeling" kallar Bodil Malmsten det på sin blogg, den där rädslan att inte ha något att läsa när man avslutat den bok man håller på med. Det är som ett drogberoende. Förmodligen med biverkningar.
söndag 2 november 2008
"...den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Ännu en stjärnklar natt med minusgrader. Solen stiger på en blå himmel och rimfrosten gnistrar. Växterna slokar, de sista löven singlar ner. Det är vackert. När jag går ut till brevlådan vid vägen och hämtar tidningen på morgonen är luften är kall och klar.
Jag läser (ja, jag gör annat än läser - men det är ju min läsning bloggen ska handla om...) - alltså: jag läser den sista delen av Nina Björks "Fria själar", om Victoria Benedictssons dagböcker, "Stora boken".
Björk skriver:
Alltså försökte hon skapa om sig enligt det liberala idealet om en fri, oberoende människa som är sina egna prestationer, det som Björk analyserat hos Locke och Mill.
Björk följer hennes förtvivlade kamp i dagboken, genom skrivandets förhoppningar och tvivel, visar på hur Benedictsson långsamt förlorar hoppet om att likt de manliga författarna kunna skildra det moderna genombrottet och hur hon som kvinna utsätts för och till slut internaliserar den manliga blicken och dukar under och begår självmord, efter en katastrofala relationen med Georg Brandes. Men:
Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
Jag läser (ja, jag gör annat än läser - men det är ju min läsning bloggen ska handla om...) - alltså: jag läser den sista delen av Nina Björks "Fria själar", om Victoria Benedictssons dagböcker, "Stora boken".
Björk skriver:
"Dessa dagböcker är till stora delar en lång och kämpande självuppfostran. Parallellt med att Benedictsson inser existensen av en könsbestämd ideologi försöker hon med egen kraft och vilja ta sig ur denna ideologi genom att ändra på sin egen person. Hon kämpar helt enkelt för att få ideologin att vara på en annan plats än inuti henne själv."Den könsbestämda ideologin sa henne att hon som kvinna aldrig skulle kunna skapa fullvärdiga konstverk, på sin höjd skriva "Dame-romaner", med Brandes ord.
Alltså försökte hon skapa om sig enligt det liberala idealet om en fri, oberoende människa som är sina egna prestationer, det som Björk analyserat hos Locke och Mill.
Björk följer hennes förtvivlade kamp i dagboken, genom skrivandets förhoppningar och tvivel, visar på hur Benedictsson långsamt förlorar hoppet om att likt de manliga författarna kunna skildra det moderna genombrottet och hur hon som kvinna utsätts för och till slut internaliserar den manliga blicken och dukar under och begår självmord, efter en katastrofala relationen med Georg Brandes. Men:
"Det var inte Georg Brandes som knäckte Victoria Benedictsson. Det var kanske inte heller ytterst det patriarkala samhället, även om det naturligtvis hade del i det. Det var tron på att idealet om den fria och sanna människan, idealet om en människa som inte låter sig styras av kön eller börd, tron på att det idealet inte kan förverkligas på något annat sätt än genom individens egna ansträngningar. När Benedictsson inte kunde leva upp till detta ideal hade hon ingenting annat att anklaga, ingenting annat att rasa emot, än sig själv."Björks analys är mycket övertygande. Men den är också problematisk.
Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)