Vissa sommarkvällar

Vissa sommarkvällar, när vinden har mojnat och solen står lågt och ljuset mellan träden ger stammar och grenar och löv en tydlighet, en skärpa i konturerna och ett djup i färgerna som inte finns där under dagen.

I denna kvällens stillhet och tystnad kan jag, om jag stannar upp, känna att gränsen mellan mig och naturen nästan försvunnit och att det finns ett annat sätt leva, att alla dagens nödvändigheter inte är nödvändiga.

Det är som om träden omärkligt tagit ett steg närmare mig. Luften sval och klar och lätt att andas. Och den ensamma fågeln som sjunger inne i snåret sjunger bara för mig.

Skottkärran

När han hjulat ut det sista lasset skit på den smala plankan ut på dyngestan stannar han till i lagårdsdörren, stryker av sig den slitna baskern och torkar svetten ur pannan. Han blir stående en stund i tystnaden. Himlen över den steniga betesmarken och där bortom den mörka skogsranden djupnar i kvällsblått och svalor och tornseglare ritar sina streck. Ryggvärken gör sig påmind. Inifrån hörs svagt kornas stillsamma idisslande och rasslet av en länk. Han ser bort mot inhuset, de grå väggarna, det sackande tegeltaket som han inte orkat lägga om, jutesäcken som tätar den spruckna rutan i köksfarstun. När han rätar på ryggen hugger det till. Hukande, med böjda knän håller han händerna framför sig, som om han ville fånga upp något. Han ser på sina händer. Det var längesen han kunde räta ut fingrarna. Han står kvar, väntar ut smärtan. Sen greppar han skottkärran och går långsamt ner mot ladan. Halvvägs stannar han till, ser på skottkärran, ser på slänten ner mot vägen och vänder den tomma skottkärran ett kvarts varv, ger den en skjuts och låter den vinglande på sitt enda hjul rutscha nerför slänten bland tuvor och ormbunkar och ser den finna sin plats.

Sling Blade

Vinterkräksjukan avlöstes av influensa. Febern gör att jag inte kan läsa. Däremot kan jag se på film. Medan vårsolen lyser därute ser jag tre, fyra filmer om dan.
En av filmerna, Sling Blade , fick mig att fundera över skillnaden mellan film och litterär prosa.
Storyn i Sling Blade är att Karl, som suttit inspärrad på klinik sedan han som fysiskt och psykiskt misshandlad, mentalt efterbliven elvaåring mördat sin mor och hennes älskare, blir utskriven och återvänder till sin hemstad. Han finner sin plats, jobbar med motorer, blir inneboende hos en kvinna, vars tolvårige son blir hans vän. Det är en varm skildring av ett, trots allt, tillåtande amerikanskt småstadsliv.
Men kvinnan har en pojkvän, Doyle, som är ett parodiskt destillat av alla negativa mänskliga egenskaper: en dominant, supande, reaktionär, misshandlande och kränkande homofob, som hatar allt avvikande och genast börjar hacka på Karl.
Man förstår att något kommer att hända.
När Karl till sist lugnt och stilla hugger ihjäl honom med välslipat rotorblad till en gräsklippare gör han det för pojkens och kvinnas skull. Han har under sin vistelse på kliniken läst bibeln och det är därifrån hans rättviseideal hämtats.
Det märkliga var att jag på något sätt tyckte att Doyle förtjänade det.
Filmen hade impregnerat mig på ett sätt som litterär prosa inte kan.
Filmen hade gjort tänkandet åt mig och planterat det i mig. Den litterära prosan kräver mer av mig. Den tid det tar att läsa ger också tid till eftertanke.
Är jag emot filmen som konstnärligt medium? Nej, absolut inte. Den ställer bara andra krav på den som ser filmen än den som läser texten.
Har jag fel?