"I start with me and often enough end with me." Om Jenny Diski

Förmiddag. Ännu en varm sommardag. Men lönnarna utanför fönstret har börjat skifta färg och ett och annat löv har redan fallit. Hösten smyger sig på och det är den kanske bästa tiden på året som inleds, sensommaren och den tidiga hösten. Jag ser fram emot kyliga nätter och morgnar, värmande sol under dagen. Säden mognar och tröskorna dånar ute på fälten, traktorer med tunga lass kör längs vägarna. En bråd tid i skördeanden, men en tid av avklarning och lugn för den som inte är inblandad. Annat än med att gå ut i trädgårdslandet och ta upp potatis och morötter, palsternacka och rödbetor, plocka in tomater från växthuset och ta av löken som hänger i solen.

Jag klagade i förra inlägget på att jag läser allt färre böcker, att det mest blir omläsningar. Så har det fortsatt. När jag läste att Jenny Diskis sista bok, "In gratitude" (Bloomsbury, 2016), kommit i pocket, så beställde jag den och plockade samtidigt fram och läste om tre av hennes tidigare böcker, alla böcker om resor som samtidigt är ett slags memoarer, eller helt enkelt böcker om att vara Jenny Diski:

"I start with me and often enough end with me."

De tidigare är "Skating to Antarctica - A journey to the end of the world" (1997), "Stranger on a train"  (2002") och "On trying to keep still" (2006).

Jenny Diski föddes 1947 i London och växte upp som enda barnet i en minst sagt dysfunktionell judisk immigrantfamilj. Fadern ägnade sig år svartabörsaffärer, bedrägerier och otrohet och lämnade familjen när Jenny var elva. Hemmet präglades av våldsamma gräl och slagsmål mellan föräldrarna och moderns upprepade nervsammanbrott och hot om självmord parades med budskapet till Jenny att hon var ett olydigt, elakt barn som förstört moderns liv.

Jenny hamnade i fosterhem, togs in för psykiatrisk vård efter ett självmordsförsök hos modern, men så kom vändningen när hon var femton och Doris Lessing erbjöd henne att bo hos sig, efter initiativ från Lessings son, som gått på samma skola som Jenny och kände till hennes svåra situation.

Varför? Den frågan brottas Diski ännu med i "In gratitude". Varför denna generositet mot "a sulky, angry girl who kicked against everything, especially herself."? Ett psykosocialt experiment? Ett sätt att skaffa material till sitt skrivande? Fram till nitton års ålder hade hon ett hem hos Lessing och får därefter hjälp på olika sätt. Hon är tacksam för chansen till ett ordnat liv, även om hon aldrig upplevde det som ett hem. Hennes uppväxt hade gjort henne rotlös.

Hon drömde om att bli författare och satt med och lysande till diskuterande författare och intellektuella kring Lessings middagsbord - Alan Sillitoe, R D Laing, Arnold Wesker.

Efter flytten bryter hon kontakten med sina föräldrar. Fadern dör, hon vet inte om modern lever och först långt efter moderns död skildras i "Skating to Antarctica" hur Diskis dotter Chloe gör efterforskningar kring moderns öde. Då får hon veta att modern varit död i flera år. Hon kan inte känna någon sorg.

Efter tiden hos Lessing lever hon ett mer eller mindre självdestruktivt liv, med droger och sex och upprepade vistelser i psykiatrisk vård. Det är där hon finner en trygghet, mellan vita lakan på en vårdavdelning, i solidariteten mellan de intagna. Till slut bryter hon upp från detta liv och arbetar som lärare, startar också en skola för utagerande elever och debuterar som författare.

Det gemensamma för de böcker jag läst är att de kombinerar ett slags reseskildring med ofta traumatiska minnesbilder av uppväxten. Hon deltar i en resa till Antarktis, åker tåg i USA, besöker Nya Zealand och Lappland.

Det paradoxala är att vad hon mest av allt säger sig vilja är att vara stilla, att vara orörlig, i hemmet, i sin säng, men det hon gör är att ge sig ut på dessa resor. Resan till Antarktis drivs fram av en längtan efter ismassornas tomma vithet, lakanens vithet, en tomhet som hon inte finner.

"In my dreams, though, I was after a state where nothing would or could happen. A condition where there was nothing to wait for. Call it a hospital, or a monk's cell, or a great, empty white continent."

I "Stranger on a train" åker hon tåg runt i USA och vill vara just en främling, en iakttagare som inte involveras i andra människors liv, men det är just det hon gör, i rökkupéns gemenskap. Även om hon själv alltid är i centrum, där hon är eller i de återkommande minnena, så är hennes blick för andra människor och deras öden alltid knivskarp. Det är en fascinerande läsning.

När Diski 2014 drabbas av obotlig lungcancer börjar hon skriva de krönikor i London Review of Books som nu samlats i  "In gratitude". Hon skriver dem fram till sin död i april 2016. Och märker när hon läser andra i samma genre hur även hon oundvikligen fastnar i klichéer. "Another fucking cancer diary". Allt är redan sagt. Men inte av Jenny Diski.

"I'm a writer. I've got cancer. Am I going to write about it? How am I not? I pretended for a moment that I might not, but knew I had to, because writing is what I do and now cancer is what I do, too."

Sjukdomsförloppet, behandlingarna och biverkningarna, allt skildras illusionslöst och sakligt. Även rädslan och paniken. Hon ser klart på den kortare eller längre framtid hon har kvar. Hon skriver om att dö, om att återgå till att inte vara, om det världens tillstånd som fanns före hennes födelse. "Gone nowhere. No where to go. No she to go to it." Den enda sentimentalitet som finns är den inför att inte se sina barnbarn växa upp.

I kapitlet "Doris and me" skildrar hon alltså också sitt förhållande till sin välgörare Doris Lessing.
Ett minst sagt komplicerat förhållande. Jag har inte läst Lessing (det borde jag göra), men av Diskis skildring att döma var hon en både hänsynslös och godhjärtad person. Genom åren influerad av allt från marxism till sufism. Och som hårt arbetande författare en förebild för Diski.

Jag har lite svårt att genrebestämma dessa böcker. De är ett slags fragmentariska memoarer (där samma fragment återkommer) och samtidigt litterära reportage och samtidigt något annat och alldeles särskilt och väldigt bra. Jag rekommenderar dem starkt. 

Alla (utom "In gratitude") finns översatta. Korrigering: krönikorna i London Review of Books översattes löpande och publicerades i Göteborgsposten.

Några rader om Tage Aurell

Sommaren är lästid. Ledighet och lästid. Så har det alltid varit. Sena, ljumma, ljusa sommarkvällar när man kan sitta ute och läsa så länge man kan se texten. Stillheten, tystnaden, den djupa koncentrationen.

Men inte den här sommaren. Kanske för att jag numera, sedan snart ett år,  alltid är "ledig". Kanske för att jag har för mycket tid? Nej. En av de mindre angenäma erfarenheterna av mitt första år som pensionär är att jag inte har mer tid. Eller, snarare, att tid fortfarande är en knapp resurs. Jag vill ha mer tid.

Jag har läst färre böcker det här första halvåret än någonsin tidigare. Det låter väl inte så alarmerande, men för mig är det lite oroande. Håller jag på att bli en annan människa, en icke-läsande människa?

Knappast. Men jag har svårt att hitta den rätta läsningen, de rätta böckerna. Och lätt att syssla med alla de många praktiska saker som, om än nödvändiga, inte borde ta så mycket av min knappa tid.

Det har blivit en del omläsningar. Tage Aurell hittade jag tillbaka till genom hans "Fransk bilderbok" och läste allt vad denna sparsmakade klassiker publicerat. Vilket inte är mycket, kanske fyrahundra sidor, allt sammantaget. Framförallt de kortare berättelserna är mästerliga, inte ett ord för mycket, men med ett stort djup, en ömsinthet i skildringen av livets villkor, människors drömmar och tillkortakommanden.

Det kan tyckas som ett stort avstånd till dessa människors verklighet: 30-, 40-tal, värmländsk landsbygd, arbetarkvarter, mycket fattigdom och sjukdom, folk dör i lungsot och kräfta. Men för mig, på bara en generations avstånd till denna tid, träder de fram, fast i sina ibland tröstlösa livsvävar. Aurell kan vara knivskarp i sina iakttagelser, men är alltid solidarisk med dem han berättar om.

Aurell förde ständigt anteckningar, om möten med människor och öden, repliker. En av berättelserna, "Gamla landsvägen", består bara av repliker, ibland replikväxlingar.

"-Goddag. Hur står det till?
  -Jo tack. Bara bra.
  - Och hur är det med mor din?
  -Jo. Hon strök allt med hon."

"-Se goddag. Vad driver du med?
  -Jag hugger kolved om dagarna. Men jag har inte börjat än."

 "-Solen sjunker nu. Så går en dag än från vår tid. Och kommer aldrig mer ja. Det är väl det. För fy fan!"

Över huvud taget använder Aurell ofta repliker för att inleda en berättelse. Och replikerna bär ofta med sig en bakomliggande dramatik, som inte skrivs läsaren på näsan. Han är en mästare på att låta det outsagda spela en lika stor, om inte större, roll än det utsagda.

Hans böcker finns kvar i hyllan. Jag kommer sannolikt att återvända till dem.

Lars Anderssons "Platsens ande - en bok om Tage Aurell" är en utmärkt guide i läsningen.

Och Bodil Zalesky skriver här lite fylligare om Aurell.