måndag 28 oktober 2013

Realiteternas mysterium

En bok som står i hyllan här vid läsfåtöljen och som på ett diskret sätt gör sig påmind då och då är Inger Christensens essäbok "Hemlighetstillståndet" (Ariel förlag 2011, översättare Anna Hultenheim).

Diskret, skriver jag, och menar att det inte är en bok att sträckläsa och konsumera, utan snarare en bok att umgås mer långsiktigt med. Kanske lite beroende på att jag inte kan läsa ens en sida utan att flera gånger stanna upp, läsa om och förlora mig i tankar kring det jag läser.


I essän "Realiteternas mysterium" läser jag:

(Världsrymden) Där är förundran. Att solen, som genom årmiljoner likt ett bullrande bål ödelägger sig själv, skapar liv. I det vi kallar evighet når oss solljuset med just den fördröjning som behövs för att skapa liv på jorden och upprätthålla det. Inte evigt liv för den enskilde. Men evigt liv för den sammanhängande helheten, i ett tillstånd av ett slags likvaka mellan liv och död. I solens mening evig. Till dess solen slocknar. Sålunda lever vi i en värld där skapelsen och dess nedbrytning pulserar som delar av varandra i en enastående natur. Och vi är tvungna att tro att vi, bortsett från djuren som ser oss, är ensamma om att veta att vi är här.
[ ... ]
Kan jorden förlåta oss? Jorden, som med sitt lyckosamma förhållande till solen har använt årmiljoner för att skapa en naturgrundlag, där vi, en slumpartad dag i universums tid, kunde bli till. Men knappt har vi varit här i några årtusenden förrän vi utsätter denna naturgrundlag för fara. Den existerande balansen, där skapande och nedbrytning är delar av varandra, rubbar vi. Hela den icke-mänskliga världen bortom gott och ont, som vi är tvungna att använda oss av och skydda oss mot, griper vi in i, förvandlar, komponerar om (också biologiskt), så att den efterhand blivit en så pass människoskapad värld att den inte längre befinner sig bortom gott och ont. Den blir ett icke-mysterium, där övergången från det nedbrutna till det återskapade ser nästintill omöjlig ut att återupprätta, som i Tjernobyl.


fredag 25 oktober 2013

Vi kom inte ända upp till toppen av Sveti Ilija

Vi kom inte ända upp till toppen av Sveti Ilija, som med sina 961 meter över havet är det högsta berget på Pelješachalvön. Tidsangivelserna på skyltarna var för mer spänstiga ben än våra. Lite berodde det också på att jag var förkyld. Det hjälpte inte att tugga på färsk ingefära.

Vi gick den branta, bitvis stensatta stigen upp genom pinjer och järnek och kom väl ungefär halvvägs. Innan vi vände åt vi lunch med en fantastisk utsikt över Orebić och havet.


På vägen ner tog vi av på en stig just under bergssidan och gick genom ett landskap som bar spår av att ha varit uppodlat och betat.


Här fanns flera stensättningar och terrasseringar och flera övergivna hus stadda i långsamt förfall. 


För kanske inte så länge sedan rörde sig människor här, levde i rummen och gick in och ut genom porten, skördade oliverna och vindruvorna och vallade flockar av får eller getter.

Det finns något oerhört fascinerande med miljöer som dessa. Är man alltför upptagen av nuet och dess ibland pressande krav, så får man här ett perspektiv på tidens gång som, i alla fall för mig, är lugnande. Allt ska en gång vittra ner och sjunka i glömskans djup.

lördag 19 oktober 2013

Adam och Eva i Korčula

Om man är turist är man oundvikligen en del av massturismen. Vi märkte det när vi var i Kroatien nyligen. Och hur fascinerande det än är att ströva runt i Dubrovnik och Split, så färgades upplevelsen av detta att man är en del av massan. Och av den ibland mycket påträngande, turistanpassade kommersen. Det var skönt att återvända till stillheten i vår bas, ett litet hus i sluttningen i byn Perna, nära Orebić på Pelješachalvön.

En dag tog vi färjan från Orebić över sundet till den gamla stadskärnan i Korčula. Där var det lite lugnare. Vi gick uppför en av de branta gränderna mot katedralen Sveti Marka, en imponerande byggnad, fullbordad på 1500-talet.


När en guidad turistgrupp lämnat platsen var det för några minuter nästan tomt. På ömse sidor om katedralens port, under de liggande lejonen, fanns två huksittande människofigurer som fascinerade oss.


Efterforskningar ger vid handen att statyerna föreställer Adam och Eva. Men varför sitter de nakna och på huk på det här sättet? Som om de ogenerat uträttade sina behov.


Det är en fråga som jag gärna vill ha svar på.

tisdag 15 oktober 2013

Jag är ännu inte riktigt med

Höstens färger brinner. Nätterna är kyliga, dagarna milda, ibland med blå himmel och sol. Ja, årstiderna kommer och går, oavsett vad vi människor har för oss.
Men jag är ännu inte riktigt med. 

Trots allt har jag läst en del och det med en viss spridning över genrer och djup. Mest som ett livstecken och för att hålla styrfart på bloggen kommer här några notiser.

Spänning, naturligtvis: fyra Leif GW Persson. Inte alls dåliga, snarare väldigt skickligt gjorda, men den femte lade jag ifrån mig efter några sidor. Just för att det blev alltför tydligt hur de var gjorda.

En av sönerna menade att jag skulle läsa om Lars Anderssons roman "Snöljus" (1979). Vilket jag gjorde, först med en viss tvekan, men snart upptäckte jag att den var precis så bra som jag mindes den. Plötsligt var jag tillbaka i sjuttiotalet, då folkhemsidyllen sprack. Jag förstår (även om jag hade glömt det mesta) varför vi var så entusiastiska över den här romanen.

Vidare den svenska översättningen av Virginia Woolfs "Mrs Dalloway", en pocketutgåva som stått och väntat i Att läsa-hyllan ett tag. Jag läste originalet 2008. Jag kommer att läsa den fler gånger.

Thomas Bernhards skandalpjäs "Heldenplatz" i svensk översättning på förlaget Tranan (2011) stod också i hyllan och väntade. Om något ska läsas från pärm till pärm i ett ett svep så är det dramatik. Nu hade jag chansen och det ångrar jag inte. Att pjäsen väckte rabalder är inte konstigt. Bernhard är i sitt esse. Eftersom jag inte är i form för några längre utläggningar vill (och vågar) jag hänvisa till vad jag skrev om pjäsen när jag läste en biografi över Bernhard, se här.

Så har jag också läst den nyutgivna Jean Giono "Mannen från bergen" (Elisabeth Grate Bokförlag 2013; originalet 1929 ) i översättning av Jan Stolpe. Berättelsen bildar tillsammans med "Kullen" (1928) och "Vårvinden" (1930) trilogin "Pan". Dessa berättelser från det provensalska landskapet är något av det bästa jag läst.
Eftersom jag inte är kapabel att skriva något vettigt just nu och eftersom det redan finns en mycket bra text om "Mannen från bergen", så läs vad Einar Jacobsson skriver på Rapsodi.

Men. Jag säger som Lars Gustafsson: Vi börjar om. Vi ger oss inte.