Jag har läst det nya numret av tidskriften Essä, nr 5 med titeln "Rätten att häda". Som vanligt finns här en "källtext" och ett antal skribenters kommenterande eller anknytande texter. Källtexten denna gång är Kerstin Ekmans anförande "Rätten att häda", återgivet i faksimil från ett häfte utgivet av Svenska Rushdiekommittén 1994. Bakgrunden till anförandet är fatwan mot Salman Rushdie 1988, Kerstin Ekmans utträde ur Svenska Akademien och några år senare debatten om tryckfrihet kontra förhandscensur.
Kerstin Ekman och de övriga är med större eller mindre emfas för rätten att häda. Mest intressant är Kerstin Ekmans anförande, där hon bland annat för fram Hjalmar Söderberg som en mer konsekvent "hädare" än August Strindberg.
Om jag funderar på min egen inställning till rätten att häda så vet jag inte riktigt var jag hamnar. Rätt - ja, men finns det alltid en nödvändighet?
För övrigt: med en sober design, läsvänlig typografi och gedigen trådbindning är Essä en glädje för en som gillar tryckta medier...
