Läsning under den här satans pandemin

"Det är inte det som händer som vållar människorna oro utan de åsikter de har om detta."

Säger Epiktetos.

Den korta versionen av kärnan i stoicismen är att det du kan göra något åt, det ska du göra något åt; det du inte kan göra något åt, det ska du inte bry dig om.

Den här satans pandemin kan jag inte göra något åt, den finns. Mina tankar om den, min oro, kan jag göra något åt. Alltså borde jag göra det.

"Lättare sagt än gjort."
Säger jag.

Även om jag länge gått i lära hos stoikerna så har jag långt kvar till apatheia, sinnesro.

Flera veckor nu har jag inte kunnat läsa ordentligt. Jag strör påbörjade, ej avslutade, inte ens kvartslästa böcker omkring mig. Det stavas nog koncentrationssvårigheter.

Men så hamnade jag framför hyllan och tog fram Giacomo Leopardis "Moraliska småskrifter" (översättning och efterord av Gustav Sjöberg, Celanders förlag, 2015). Kanske är det just i tider som dessa rätt att läsa materialisten och anti-metafysikern Leopardi.

Leopardi är en ständigt följeslagare för mig, som trogna bloggläsare säkert uppmärksammat (ja, jag återanvänder lite äldre rader här...). Olika vägar har lett mig fram till hans verk - dikter, prosa, aforismer och den väldiga "anteckningsboken" "Zibaldone" - med dess illusionslösa syn på människans plats i världen.

Den bästa introduktionen jag vet är Tobias Dahlkvists gedigna "Förtvivlans filosofi - Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010).

"Moraliska småskrifter" skrevs till största delen 1824, men kompletterades senare och den postuma utgåvan 1845 anses som den definitiva. "Moraliska" betyder här att ett antal hållningar till eller perspektiv på världen utmanas: vårt förhållande till naturen, döden, njutningen, ledan. Det sker både i korta prosastycken och i dialoger, både mellan historiska personer och - märkligt nog - mellan naturfenomen.

Leopardi är pessimist, ja ibland nattsvart pessimist. Liv är lidande, lyckan är omöjlig att uppnå, allt är fåfänglighet, det bättre att inte vara född, kunskap och upplysning leder oss inte alltid till framsteg, etc.
Men han kan också skratta åt eländet och skriver ofta med lätthet och en underbart svart humor. Han är ingen misantrop, ingen kall cyniker. Han är fylld av medkänsla för människans utsatthet. Och det är ingen gråtande medkänsla, snarare märker man ofta en uppfordran till en stolt hållning inför tillvarons prövningar.

Jag tror att man kan utläsa en etik, en uppmaning till solidaritet människor emellan, när nu villkoren är som de är. Inför den likgiltiga naturens nycker är vi alla lika och har ett gemensamt ekologiskt ansvar. Kritiken av den konsumtionsdrivna kapitalismens rovdrift på miljö och människor får här en ny dimension. Jag funderade på detta när jag skrev om den underbara dikten "Ginsten".

Sjöberg talar i sitt efterord om bokens "uppgörelse med en antropocentrisk optik" och den formuleringen tycker jag pekar på om kärnan hos Leopardi. Människan tror att människan är skapelsens krona och det centrum kring vilket allt rör sig. Men Leopardi avvisar all idealism, allt är materia och det finns inga högre skäl till att något ska ska existera eller inte existera. Universum struntar i oss.

I en av dialogerna, "Dialog mellan Naturen och en Islänning", beklagar sig islänningen i ett möte med Naturen över allt elände som vederfarits honom - "och jag drar slutsatsen att du är en öppen fiende till människor och andra djur, och till alla dina verk".

Varpå Naturen svarar:

"Trodde du kanske att världen skapades för er skull? Du ska veta att jag med mina skapelser, ordningar och verkningar med ytterst få undantag alltid haft och har en helt annan avsikt än människans lycka eller olycka. När jag sårar er på ett eller annat sätt och genom vilka medel det vara må, inser jag det själv inte annat än ytterst sällan: liksom jag vanligtvis inte vet om jag gläder eller understödjer er; och jag har inte, som ni tror, gjort dessa ting, och utför inte dessa handlingar, för att glädja eller tjäna er. Och i sista hans skulle jag inte märka om jag så råkade utplåna hela ert släkte."

Inget är sig likt, fastän allt är som vanligt

Inget är sig likt, fastän allt är som vanligt - naturen, skogarna, träden, stigarna där vi går, trädgården där vi arbetar, våren som kommer med kyliga nätter och soliga dagar. 

Nej, inget är sig likt. Barn och barnbarn på behörigt avstånd eller via FaceTime, inköp i affären klockan sex på morgonen, pensionärstid. Ett minimum av besök ute i samhället. Inställt umgänge.


Samtidigt oron och rädslan, även om vi som pensionärer boende på landet är drabbade på det mest skonsamma sätt som kan tänkas - hittills. Men vi lever ju i världen. Vad händer i Afrika, i Latinamerika? Vad händer med den globaliserade världsekonomin? Vad händer med miljöarbetet? Allt är osäkert. 

Jag fortsätter med hemmaträningen. Och läser Virginia Woolf.

   

"Vi måste kringgärda oss med filosofin"

Jag vet inte, men anar, att det är fler än jag som har ett behov komma undan mediernas ström av coronaartiklar och åtminstone för några timmar befinna sig i en helt annan värld.
En del av de senaste dagarna med strålande sol har vi ägnat åt utflykter och vandring i skog och mark,  ibland ensamma, ibland med goda vänner. Och gymträningen har ersatts av hemmaträning. Detta, och förberedande trädgårdsarbete, är bra både för kropp och själ.

Ett annat sätt att använda tiden för att avvända dystra tankar är naturligtvis att läsa. Och då vi lever i tider då ens framtida öde tycks mer ovisst än någonsin, varför inte läsa filosofi, och varför inte de gamla stoikerna?

"Vi måste kringgärda oss med filosofin", skriver Seneca, "en oövervinnelig mur som ödet inte förmår ta sig över trots att den har angripits av många belägringsmaskiner. Själen som övergivit de yttre försvarsverken intar en ställning som inte kan betvingas och försvarar sig i sin höga borgklippa: inget vapen når upp till själen. Ödet har inte, som vi tror, långa armar. Det kan inte gripa någon utom den som klänger sig fast vid det. Därför måste vi så mycket vi bara kan dra oss tillbaka från ödet och med det kan bara kunskap om oss själva och om naturen hjälpa oss. Själen måste veta vart den är på väg och varifrån den kommer, vad som är bra och vad som är dåligt för den, vad den skall söka och vad den skall undvika, vad ett förnuft är som skiljer mellan det man skall sträva efter och det man skall undfly, som tämjer begärens vanvett och tyglar fruktans raseri."

Seneca: "Breven till Lucilius" (Daidalos, 2018)