onsdag 11 maj 2022

"Det är den stund då stenarna tänker som bäst"

Vem har inte undrat över det märkliga faktum att vi har ett medvetande? 

Och när jag nu i senaste numret av tidskriften Respons ser Helena Granströms långa text om olika teorier om det mänskliga medvetandets uppkomst och natur, så läser jag med stort intresse.

Man kan dela in medvetandeteorierna i materialistiska och dualistiska. Extremt materialistiska teorier menar att psykiska tillstånd inte alls existerar, allt är fysik och kemi, människan är en maskin. Andra att medvetandet är beroende av materiella processer i hjärnan, det fysiska och det psykiska är aspekter av samma förlopp. Dualistiska teorier utgår från Descartes lära om växelverkan mellan den andliga själen och den materiella kroppen. Det finns också mellanformer.

Här är inte platsen (och jag har inte förmågan) att redogöra för alla olika aspekter i dessa teorier som Granström skriver om. 

Men den teori som fascinerar mig mest är den som anlägger ett för mig helt nytt perspektiv, panpsykismen.

"Enligt panpsykismen är den klassiska uppfattningen att medvetande plötsligt uppstår ur död materia som en kvalitativt ny egenskap i grunden felaktig. I stället antas medvetande, i rudimentär eller mer utvecklad form, vara närvarande i allt som finns: äpplen, liksom bilar, liksom katter, liksom människor, liksom de elementarpartiklar av vilka de allihop består. Kanske förhåller det sig, som Goff menar, så att 'medvetandets ljus aldrig slocknar helt' när man rör sig mot allt enklare organismer och så småningom ned till deras icke-levande beståndsdelar, 'utan snarare mattas av' så att en flämtande låga består också hos en elektron eller en kvark."

Inte så att död materia har "medvetande" eller upplevelser av mänsklig art, men ett slags "medvetande" som är "ofattbart enklare [...], en viss universell egenskap hos fysiska ting, där både livlösa objekts mentalitet och det mänskliga medvetandet ses som specifika manifestationer."

Vad var det Gunnar Ekelöf skrev i "Om hösten"?

[...]
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
[...]





torsdag 28 april 2022

Notis

Jag kan nämna mycket som gör mig glad just nu. Den första vårvärmen. Lönnarnas milt gröna färg. Kastanjen som fäller ut sina blad. Maskrosorna i gräsmattan. Muggen med kaffe i solen vid växthusväggen. Att ligga på knä och rensa i kryddlandet. Stararna, sädesärlorna, lärkorna över nysådda åkrar. Fjärilarna. Humlorna. Vildtulpanerna som plötsligt växer på ett nytt ställe. Vildbiet som samlar nektar. 
Men, som Gabrielle skriver - "genom alltihop finns en summerton av annan art; den tragiska tonen från Ukraina." I varje nyhetssändning den obevekliga verkligheten. Mördarnas tomma ansikten, deras iskalla ljugande. Men också det ukrainska motståndets ofattbara mod. 





tisdag 12 april 2022

Historieläsning

När jag kom ut tidigt i går morse satt tre starar högst upp i kastanjen och välkomnade morgonsolen. Jag tog fram trädgårdsbord och stolar och kunde både dricka elvakaffe och äta lunch ute. Det är vår.

Jag vet inte om det var nyhetsrapporteringen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och det mördande som pågår där, brotten mot det som absurt nog kallas "krigets lagar", men jag fick syn på och började läsa en universitetslärobok från 1970-talet, Holmberg/Thulstrup "Historien efter 1914". Jag kunde inte sluta, utan läste den från början till slut. De många förstrykningarna och marginalanteckningarna visade att jag läst den till någon tenta och att min handstil var bättre förr.

Sen började jag läsa Eric Hobsbawm "Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet, 1914-1991." (Rabén Prisma 1997)

Hobsbawm skriver om 1900-talet att det framstår som "ett slags triptyk eller historisk sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period. I efterhand kan vi betrakta skedet som ett slags Guldålder, och så betraktades det också nästan genast efter sitt slut i början av 1970-talet."

"Från 1990-talets perspektiv tycks det korta 1900-talet ha genomgått en kort Guldålder på väg från en kristid till en annan och vidare in i en oviss men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid."

Det var under den guldåldern och i ett särskilt gynnat land som jag råkade födas och leva den första halvan av mitt liv. Nu när jag hunnit en bra bit in i den sista halvan vet jag inte om jag är lika tveksamt optimistisk som Hobsbawm.






torsdag 7 april 2022

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker"

Jag läser inte längre så mycket. Framförallt läser jag inte så mycket väsentlig litteratur. Men en del inte så väsentlig, mest för att överhuvudtaget läsa. Det är inte bra. Vad beror det på? Jag vet inte. Det blir i alla fall alltmer sällsynt att jag hittar fram till bra läsning. 

Kanske kan jag finna tröst hos Ekelund, som i "Lefnadsstämning" (1925) skriver:

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga - ; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."

Nå, till den väsentliga litteraturen kan definitivt räknas Giuseppe Tomasi di Lampedusa "Leoparden och Berättelser", i nyöversättning av Viveca Melander (Bonniers, 2018), som jag nu läst en andra gång. Den utspelar sig under tiden 1860 till 1910 och skildrar en siciliansk adelsfamilj nedgång och fall under tiden för Italiens enande. De feodala värderingarna ersätts av borgarklassens, allt speglat i adelsfamiljen Salinas överhuvuds, prinsen don Fabrizios medvetande, med ett utarbetat, färgrikt språk som kräver en långsam, uppmärksam läsning. En roman att försvinna in i och ett sätt att lämna den här tidens oro.




tisdag 22 mars 2022

Inte så mycket läst, inte så mycket att skriva om

Inte så mycket läst, inte så mycket att skriva om. Men idag gick vi längs den gamla banvallen från Rolfstorp och in till Varberg. Ett lätt soldis, ändå vårljus, och massor av lärksång över fälten. Vårbruket är i full gång. Utsikten från Broåsens järnåldersgravfält. I bakgrunden ett världsarv,  Grimeton-masterna.
Blir det något vårbruk i Ukraina?




torsdag 17 mars 2022

Att uppleva upplevelsen

Det finns författarskap som jag gärna återvänder till. Det är nästan som att umgås med vänner, "vänner bland de döda", som Lars Gustafsson skrev. En av dem är Jenny Diski, som skriver i "On trying to keep still" om hur hon, som definitivt inte var någon naturmänniska, uppfylls av tacksamhet och av en lyckokänsla i mötet med havet. 

"But here again is that terribly difficult business of experiencing experience. I am so conscious of me being here, of being me here, not somewhere else, having this experience, that I loose my awareness of what is pleasing me in order to think about the pleasure. I am experiencing luckiness rather than what is actually happening."

Jag tänkte på detta citat när jag mindes hur jag under en av våra vandringar längs Hallandsleden, när stigen ledde ut ur granskogen till en vacker, stenig och kuperad betesmark och jag kände solvärmen flöda och hur kroppen och stegen blev alldeles lätta, ville stanna just där, i steget, i nuet. Ett med upplevelsen.

måndag 14 mars 2022

Så är det nu, livet

Några dagar nu med strålande sol från en klar himmel. Nattfrost, men under dagen och i skydd undan vinden är det vårvärme. Den som vi väntat på. Jag försöker vara ute så mycket som möjligt, för att ta in allt ljus.
På lättare jordar är vårbruket redan igång, man plöjer och harvar. Själv drar jag igång jordfräsen och fräser upp potatislandet. Sättpotatisen ligger och gror. Det är precis som alla andra år.

Men ändå inte. Jag fortsätter att följa nyhetsmedia om den ryska angreppet mot Ukraina. Inte så tvångsmässigt nu, men ofta. Trots förhandlingar fortsätter förstörelsen och mördandet. Flyktingströmmen fortsätter. Bilderna finns hela tiden med mig.  

Så är det nu, livet, för mig som för de flesta som följer kriget på avstånd. Skänker pengar till UNHCR. Som oroas över läget i världen. 

Inte mycket blir läst. Jenny Diski, Montaigne.

måndag 7 mars 2022

Ur ett dagboksblad

En underbar måndag. Vi gick ännu en etapp på Hallandsleden, längs skogsvägar och stigar, i granskog och blandskog, genom fula kalhyggen. Då och då klev vi över halvt raserade stengärdsgårdar, spår av ett äldre odlingslandskap. Vi åt lunchmackorna i en ljus bokskogsbacke. Himlen var klarblå och solen sken. Inte en vind. Det var lätt att andas. Men i stillheten kom samtalet snart att handla om Putins vidriga krig mot Ukrainas folk. 

I kväll har jag läst Timothy Snyders "Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet" från 2017.
I korta kapitel med en uppmaning som titel, som "Ta ansvar för hur världen ser ut", "Var aktsam om språket" och  "Tro på sanningen", vill Snyder varna oss för att dagens politiska utveckling skapar nya hot, som liknar dem som skapade 1900-talets katastrofer. 

"Mänskligheten är inte klokare idag än då Europas demokratier fick vika sig för fascismen, nazismen och kommunismen."

Visserligen skrevs den som en reaktion på valet av Donald Trump till USA:s president, men lärdomarna är lika viktiga idag.

Det här är för övrigt den första seriösa läsning jag ägnat mig åt sen årskiftet. Det finns hopp.




tisdag 1 mars 2022

Finns det hopp? Jag vet inte, ingen vet

Det blir inte alltid som man tänkt sig. De två första månaderna av detta år blev verkligen inte som jag tänkt mig. De försvann i förkylningar och diverse krämpor. Och allmän dysterhet. Egentligen ingen seriös läsning. Inget att orda om, alltså.

Det egna "måendet" (som det heter nuförtiden) blir snabbt futtigt dessa dagar då vi i realtid kan följa Ukrainas kamp mot den ryska invasionen, ukrainarnas ofattbara mod i försvaret av sitt land. 

Och den häpnadsväckande enighet som EU-länderna och de flesta mer eller mindre demokratiska staterna i världen visar i sina svar på diktatorn Putins folkrättsbrott. Finns det hopp? Jag vet inte, ingen vet. Om inte går vi en förfärlig värd till mötes. 

lördag 1 januari 2022

Något får mig att inte ge upp

Vi fick i alla fall några dagar med rejäl kyla, sol från en intensivt blå himmel, gnistrande ljusreflexer från snön. Promenadväder. Men lagom till nyårshelgen kom töväder, regn och smutsiga snörester. Den vanliga västkustvintern. 

Två månader har gått sen jag slutade skriva här, av bristande motivation. Jag vet inte om jag egentligen samlat ihop någon motivation. Men jag gör ändå ett försök att återuppta mina anspråkslösa anteckningar.
Något får mig att inte vilja ge upp.

Jag ska inte redovisa de två månadernas läsning, bara nämna tre höjdpunkter. Först Eyvind Johnsons "Hans nådes tid", som så länge stått oläst i hyllan (eller läst någon gång, men glömd...), en storslagen historisk roman som utspelar sig under 700- och 800-talet i Karl den stores jätterike, där den totalitära makten styr människors öden. Något helt annat än modern autofiktion.

Alf Hornborg fortsätter i "Kannibalernas maskerad - pengar, teknik och global rättvisa" (Daidalos 2021)
att undersöka mekanismerna bakom den rika världens välstånd, hur globaliseringens skenbart jämlika handel innebär att kolonialismens utsugning fortlever i andra former och hur pengar och teknik "fungerar som raffinerade metoder för att tillägna sig andra människors tid och naturresurser". Ingen bok att läsa om man vill se ljust på vår framtid. Men jag läser ändå, av något slags inre tvång.

Och så Kerstin Ekmans nya berättelse "Löpa varg" (Bonniers 2021). Om en pensionerad jägmästare som möter en varg i skogen och tvingas tänka om när gäller jakt och överhuvud taget i sitt förhållande till naturen och det vilda. Och om någon kan trovärdigt ge röst åt en åldrande mans inre liv så är det Kerstin Ekman. Appropriering eller inte.

                                                            Det har funnits snövintrar.