Kazuo Ishiguro: "Klara och solen"

Jag köpte Kazuo Ishiguros roman "Klara och solen" från 2021 på bokrean. När den kom läste jag recensionerna och tänkte att, nej, fantasy, det är ingenting för mig. Men nu tänkte jag om. Något slags kvalitet måste det finnas, efter "Återstoden av dagen", "Never let me go" och "The buried giant (som ju också är ett slags fantasy) och som jag skrivit några rader om HÄR och HÄR...).

Det tog inte många sidors läsning innan jag var fast. 

Handlingen är förlagd till ett bara antytt framtida USA, med stora klassklyftor. Rika föräldrar kan låta "höja" sina barn, för att ge dem tillgång till avancerad utbildning. Att bli "höjd" innebär att bli "genetiskt redigerad", vilket ökar intelligensen, men som samtidigt innebär hälsorisker. Dessa "höjda" barn undervisas på distans i hemmen och blir isolerade, varför de rika föräldrarna också kan köpa en AV till barnen, en Artificiell Vän, en mänsklig robot, programmerad att i allt tillmötesgå och stödja "sitt barn". 

Det är AV:n Klara som är bokens berättare. Allt ses och beskrivs med hennes ögon och utifrån hennes exceptionella förmåga att läsa av människor och sociala situationer. Klaras barn, den tonåriga Rosie, lider av en livshotade sjukdom, sannolikt en följd av hennes "höjning" och Klara, som får sin energi från solljuset försöker bota Rosie med hjälp av solen.

Om jag ska försöka hitta det bärande temat i boken så tror jag att det är frågan om vad en människa är. Kan en sofistikerad artefakt, en tillräckligt avancerad artificiell intelligens, fullt ut och uttömmande ersätta en människa?

Rosies mor inleder en process där en sådan skapelse, med Klaras programmerade "innanmäte", ska kunna ersätta Rosie när hon dör. En skrämmande tanke. Jag ska inte avslöja hur allt slutar. Bara rekommendera till läsning.

Vinter, läsning

Plötsligt denna onödiga vinter. På söndagen skogsvandring i lä för vinden, med kaffe och macka i en solig glänta, vårkänning. En sparvuggla som satt alldeles stilla på en björkgren och betraktade oss lika intresserat som vi i våra kikare betraktade den.

Dagen efter kraftigt snöfall, snö som bara föll och föll, snötäcket som växte och växte. Och nu solljus och dagsmeja efter ännu en iskall natt. Snösjok dråsar ner från taken. Det porlar i stuprören. Ute över fälten gnistrande vithet. Det varma solljuset strömmar in genom fönstren och fyller rummen och bokhyllorna, som - jag är säker på det - magasinerar värmen, som ett slags kakelugnar. Ytterligare ett skäl till att ha välfyllda hyllor...

Läsningen då? På rean hittade jag Martin Kraghs "Det fallna imperiet" och läste den snabbt rakt igenom. Om kaoset efter Sovjetimperiets sammanbrott, misären och oligarkernas huggsexa och Putins väg till den absoluta makten och framväxten av den ideologi som styr Putin och hans anhang, återupprättandet av imperiet. Boken låg klar just före angreppet på Ukraina 24 februari 2022 och visar med isande tydlighet på orsakerna till detta krig. Se där vår samtid. Vår framtid?

                                                                                  *

Ibland rör sig min läsning (kanske inte bara ibland...) längs underliga vägar. Jag läste en krönika i DN som hyllade Birgitta Munkhammar som kritiker och blev intresserad av hennes samlingsvolym "En piga läser" Jag tänkte först köpa den på Bokbörsen, men tvekade och dagen efter var de enda två exen borta. Och Stadsbibliotekets ex var utlånat. Jag får ställa mig i kö.

Som tröst hittade jag i mina egna hyllor Munkhammars bok om Eyvind Johnson, "Hemligskrivaren. En essä om Eyvind Johnson" (Bonniers 2000), en intressant genomgång av Johnsons väg från Romanen om Olof till de senare stora verken, som Krilonserien och "Hans nådes tid", från den politiska vänstern till klassisk liberalism och humanism.

En anteckning på försättsbladet visar att jag läste Munkhammars bok för precis tjugo år sedan. Och drabbad av en plötslig läsimpuls läser jag nu "Hans nådes tid". Trots att jag läste den för bara lite mer än ett år sedan. En läsning präglad både av igenkännande och nya insikter. Precis som det ska vara.

Några rader

Eftersom trafiken här på bloggen inte helt avstannat manar mig samvetet att skriva några rader. 

Det har alltså gått så långt. 

Jag läser en krönika på en kultursida om att skribenten känner sig tvungen att skriva mer om sitt privatliv och dess vedermödor, annars uteblir gillandena, eller vad likesen nu ska kallas. Och jobbet hotas.

Lyckligtvis är Den långsamma bloggen inte något inkomstbringande jobb, bara resterna av ett infall i januari 2008 som sedan dess löpt på, numera ständigt på fallrepet. 

Om mitt privatliv är inte mycket att berätta, det försäkrar jag. Idag har jag räfsat undan rester av lövtäcket längs gärdsgården och upptäckt att brännässlorna redan finns där. Och på de ställen där påskliljorna ska komma först sticker de upp några centimeter. Det är vår.

TV-serien baserad på Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" föranledde en omläsning av romanen. Sen avbröt jag annan läsning och har nu läst Vargskinnstrilogin och "Grand final i skojarbranschen" och är nu halvvägs igenom "Gör mig levande igen". Såna infall kan man följa om man är pensionär och har tid och lust.

Ja, det var bara det jag ville skriva, av någon anledning.

I februari

ANSIKTE MOT ANSIKTE

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen 

skavde mot landskapet så som en båt

skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.

Snödjupet mättes av döda strån.

Fotspåren åldrades ute på skaren.

Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.

Arbetet stannade av, jag såg upp.

Färgerna brann. Allt vände sig om.

Marken och jag tog ett språng mot varann. 

Tomas Tranströmer: "Den halvfärdiga himlen" (1962)

Slumpläsning: T. S. Eliot

Januari på västkusten. Regn, blåst, halvmörker som övergår i helmörker. Varje ansträngning kräver dubbel vila. Omöjligt att läsa ordentligt.

Då är det dags för slumpläsning. Man går till hyllan, söker, minns - fastnar för en sedan länge oläst volym. Och utan alla krav läser man en sida här, en sida där. 

Nu fann jag och tog med mig dessa rader.

T. S. Eliot, från dikten "East Coker", en av de fyra kvartetterna, i en mycket ekelöfsk översättning. 

"Dikter i svensk tolkning", Svalans lyrikklubb 1965.