Visar inlägg med etikett Omläsning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Omläsning. Visa alla inlägg

tisdag 22 oktober 2024

Sommaren då jag blev gammal

Sommaren 2024 var sommaren då jag blev gammal. Jag har fått lära mig att hantera flera av de krämpor som, om man har otur, följer av åldrandet. Nu är det här inte platsen för detaljer. Inte heller för gnäll. Jag är ju inte direkt ensam om besvärligheterna och borde tvärtom glädja mig åt detta tillfälle att fördjupa mig i den stoiska livshållningen, som jag så ofta återvänt till.

Det har varit klent med läsning på sistone, men en bok som jag nu läser långsamt och omsorgsfullt är Hannah Arendts klassiska "Totalitarismens ursprung" (Daidalos, 2020). Jag läste det engelska originalet för många år sedan och att döma av alla understrykningar var det en engagerad läsning. Men man glömmer... Nu har jag läst de första delarna, om antisemitismens historia och den klassiska imperialismen. Återstår det mest intressanta, den moderna totalitarismen, den nazistiska och den kommunistiska. Det är ingen enkel text, analyserna är långa och vindlande, ibland tappar jag tråden. Kanske var jag klokare för många år sedan.

Varför läsa om? Inte bara för att Arendt är en av de betydelsefulla tänkarna, utan också för att gå i spåren av ett livs läsande och att möta sig själv och känna igen sig själv, eller inte.





lördag 23 mars 2024

Almqvistläsning

Nu - en tid, i alla fall, innan glömskan suddar ut - vet jag mycket om Carl Jonas Love Almqvists liv och författarskap. Jag har läst Johan Svedjedals biografi i tre volymer, 1500 sidor: 

Kärlek är : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1793-1833 (2007)
Rosor, törnen : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1833-1840 (2008)
Frihetens rena sak : Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841-1866 (2009)

Trots att Svedjedal skriver minutiöst detaljerat om Almqvist livsbana och, tror jag, om så gott som allt från hans penna, komplett med förlag, upplagor, tryckningar, honorar (det är inte för inte som Svedjedal är litteratursociolog), så är det samtidigt välskrivet och spännande att följa Almqvists utveckling från romantikernas högersida, Atterbom och grabbarna,  till 1840-talets liberala vänster. Ibland långt till vänster. Och så naturligtvis frågan om han försökte giftmörda procentaren von Scheven med arsenik, vilket Svedjedal håller för troligt, och flykten till USA och fattigbegravningen i Bremen.

Jag har läst på skärm, som e-bok, inhandlad för 88 (!) kr på Adlibris. Jag måste överge min tidigare fördom. Det går utmärkt att läsa på skärm.

Naturligtvis lockades jag till omläsningar. 

Framför allt den tidiga "Amorina eller Historien om de fyra", som jag läste och fascinerades av redan i tonåren. Ett läsdrama, poesi och prosa om vartannat, högt och lågt, om en släkts förbannelse, rivalitet mellan bröder, deras strid om Henrika, kallad Amorina, "den förryckta fröken" som predikar för allmogen, för att till slut fängslas. Johannes, som uppfostras till blodtörst och vars öde reser frågan om den fria viljan och om skuld och oskuld, offer eller ond brottsling.

Svedjemark skriver:
”Ironin får läsaren att förbryllad utforska en värld av oändliga överraskningar och möjligheter till tolkningar. Rikedomen ökas ytterligare av den fenomenala stilistiska variationen i Amorina – det är ett verk där vardagsspråk skaver mot religiös extas, där läsaren kastas mellan plumpheter och helgondrömmar, och där vansinnesmonologer samsas med troskyldiga böner. Om Amorina hade varit en börs skulle den rymt mynt från alla den litterära världens myntslag.”



torsdag 9 mars 2023

Vinter, läsning

Plötsligt denna onödiga vinter. På söndagen skogsvandring i lä för vinden, med kaffe och macka i en solig glänta, vårkänning. En sparvuggla som satt alldeles stilla på en björkgren och betraktade oss lika intresserat som vi i våra kikare betraktade den.

Dagen efter kraftigt snöfall, snö som bara föll och föll, snötäcket som växte och växte. Och nu solljus och dagsmeja efter ännu en iskall natt. Snösjok dråsar ner från taken. Det porlar i stuprören. Ute över fälten gnistrande vithet. Det varma solljuset strömmar in genom fönstren och fyller rummen och bokhyllorna, som - jag är säker på det - magasinerar värmen, som ett slags kakelugnar. Ytterligare ett skäl till att ha välfyllda hyllor...

Läsningen då? På rean hittade jag Martin Kraghs "Det fallna imperiet" och läste den snabbt rakt igenom. Om kaoset efter Sovjetimperiets sammanbrott, misären och oligarkernas huggsexa och Putins väg till den absoluta makten och framväxten av den ideologi som styr Putin och hans anhang, återupprättandet av imperiet. Boken låg klar just före angreppet på Ukraina 24 februari 2022 och visar med isande tydlighet på orsakerna till detta krig. Se där vår samtid. Vår framtid?

                                                                                  *

Ibland rör sig min läsning (kanske inte bara ibland...) längs underliga vägar. Jag läste en krönika i DN som hyllade Birgitta Munkhammar som kritiker och blev intresserad av hennes samlingsvolym "En piga läser" Jag tänkte först köpa den på Bokbörsen, men tvekade och dagen efter var de enda två exen borta. Och Stadsbibliotekets ex var utlånat. Jag får ställa mig i kö.

Som tröst hittade jag i mina egna hyllor Munkhammars bok om Eyvind Johnson, "Hemligskrivaren. En essä om Eyvind Johnson" (Bonniers 2000), en intressant genomgång av Johnsons väg från Romanen om Olof till de senare stora verken, som Krilonserien och "Hans nådes tid", från den politiska vänstern till klassisk liberalism och humanism.

En anteckning på försättsbladet visar att jag läste Munkhammars bok för precis tjugo år sedan. Och drabbad av en plötslig läsimpuls läser jag nu "Hans nådes tid". Trots att jag läste den för bara lite mer än ett år sedan. En läsning präglad både av igenkännande och nya insikter. Precis som det ska vara.





onsdag 22 februari 2023

Några rader

Eftersom trafiken här på bloggen inte helt avstannat manar mig samvetet att skriva några rader. 

Det har alltså gått så långt. 

Jag läser en krönika på en kultursida om att skribenten känner sig tvungen att skriva mer om sitt privatliv och dess vedermödor, annars uteblir gillandena, eller vad likesen nu ska kallas. Och jobbet hotas.

Lyckligtvis är Den långsamma bloggen inte något inkomstbringande jobb, bara resterna av ett infall i januari 2008 som sedan dess löpt på, numera ständigt på fallrepet. 

Om mitt privatliv är inte mycket att berätta, det försäkrar jag. Idag har jag räfsat undan rester av lövtäcket längs gärdsgården och upptäckt att brännässlorna redan finns där. Och på de ställen där påskliljorna ska komma först sticker de upp några centimeter. Det är vår.

TV-serien baserad på Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" föranledde en omläsning av romanen. Sen avbröt jag annan läsning och har nu läst Vargskinnstrilogin och "Grand final i skojarbranschen" och är nu halvvägs igenom "Gör mig levande igen". Såna infall kan man följa om man är pensionär och har tid och lust.

Ja, det var bara det jag ville skriva, av någon anledning.


söndag 14 augusti 2022

Några rader om Harry Martinson

Det är varmt. Den enda drägliga platsen i hettan är under blodboken. Under det skuggande lövverket kan man sitta och läsa och ibland rentav känna en svalkande vind komma farande. Det är mycket torrt. Gräsmattan har fler gula partier än vanligt. Blodboken släpper ner skrynkliga, bruna löv. På Sandgärdet på andra sidan gärdsgården är havren tröskad och halmen pressad och inkörd. Lönnarna i allén har omärkligt skiftat färgton. Plötsligt är sensommaren här.

Jag läser Harry Martinson, "Svärmare och harkrank" från 1937. Tillsammans med "Midsommardalen" (1938) och "Det enkla och det svåra" (1939), i en behändig gul volym. Jag läser nu för andra gången och andra läsningen förstärker min första tanke att Martinsons kulturkritik och civilisationskritik är fundamental och värd att fördjupa sig i. Språket och terminologin kan ibland kännas främmande (inte när det gäller naturskildringarna), och något förstår jag helt enkelt inte (jag måste sätta mig in i den tidens tänkande. Staffan Söderbloms Martinson-biografi är på väg). Jag får återkomma.

Året är alltså 1937. Förkrigstid. Martinson skriver:

"I bibanornas aftonskumma väntsalar här i Europa hänga nu inte plakaten om de vackra emigrantfartygen. De äro borta sedan många år. Men häromdagen slog det mig att en ny sorts emigration, en stor, bred och väldig, förestår och förbereds. Den annonseras inte i bibanornas väntsalar såsom Amerikaresornas tid gjorde. Nej, det behöver den inte. Vi driver ändå hän mot den. Skeppen byggas under våra fötter. Snart börjar den.
Det är den stora emigrationen in i döden, som nu förbereds åt folken. Det står i de prasslande tidningarna tusen tecken om den. Det spökar av gamla emigrantsteg inne i väntsalarna om nätterna och det susar om höstkvällarna i lavgrå hult - om en förestående emigration in i döden.
Den väldiga, obändiga kvantiteten störtar sig i sitt djupa, blinda kvalitetskrav rakt in i dödens kvalitet. Fascistisk demagogi och fascistisk kapitalism, som hindrar folken från kvalitet i livet, vilja nu i stället ge dem den i döden och bygga nu de nya emigrantskeppen, de stora Styxskeppen om en million ton. Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna."




torsdag 28 juli 2022

Mannen utan egenskaper

Hur har jag hamnat här? 
Offer för en plötslig ingivelse framför bokhyllan har jag börjat läsa Robert Musils "Mannen utan egenskaper". Det är andra eller tredje läsningen, om jag nu kommer igenom alla fyra banden. Men även en fragmentarisk läsning är meningsfull.


"I detta ögonblick önskade han sig att vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras. De kan rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt. I ungdomen låg livet ännu framför dem som en outtömlig morgon, på alla håll fullt av möjligheter och chimärer, och redan vid middagstiden är där med en gång något som kan göra anspråk på att nu vara deras liv, och detta är dock på det hela taget lika överraskande som om man plötsligt konfronteras med en människa som man har brevväxlat med i tjugo år, utan att någonsin har sett henne, och hon visar sig vara helt annorlunda än man har föreställt sig. Men vad som är långt mera besynnerligt är att de flesta människor helt enkelt inte lägger märke till det; de adopterar mannen som har kommit till dem, hans upplevelser förefaller dem nu som ett uttryck för deras egenskaper och hans öde är deras förtjänst eller olycka."

Robert Musil: "Mannen utan egenskaper". Volym 1. s.166-167. (Bonniers, 1983)

PS: Ja, jag vet att jag lagt ut detta citat förut, 2015.




torsdag 7 april 2022

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker"

Jag läser inte längre så mycket. Framförallt läser jag inte så mycket väsentlig litteratur. Men en del inte så väsentlig, mest för att överhuvudtaget läsa. Det är inte bra. Vad beror det på? Jag vet inte. Det blir i alla fall alltmer sällsynt att jag hittar fram till bra läsning. 

Kanske kan jag finna tröst hos Ekelund, som i "Lefnadsstämning" (1925) skriver:

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga - ; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."

Nå, till den väsentliga litteraturen kan definitivt räknas Giuseppe Tomasi di Lampedusa "Leoparden och Berättelser", i nyöversättning av Viveca Melander (Bonniers, 2018), som jag nu läst en andra gång. Den utspelar sig under tiden 1860 till 1910 och skildrar en siciliansk adelsfamilj nedgång och fall under tiden för Italiens enande. De feodala värderingarna ersätts av borgarklassens, allt speglat i adelsfamiljen Salinas överhuvuds, prinsen don Fabrizios medvetande, med ett utarbetat, färgrikt språk som kräver en långsam, uppmärksam läsning. En roman att försvinna in i och ett sätt att lämna den här tidens oro.




lördag 5 juni 2021

Åter en repris om en omläsning

Det är en ljum sommarkväll. Jag sitter ute vid trädgårdsbordet, omgiven av blodbok, lönn och doftande syrén. En svag kvällsbris. Annars stillhet. En koltrast sjunger på andra sidan Sandgärdet. Solljuset silas mjukt genom lövverket. Ännu är det flera timmar tills det sista kvällsljuset kommer att förvandla alla färgerna i landskapet och ge växter och stenar, ja, allt, en alldeles speciell närvaro, och skapa det andaktsrum som är min enda religion.

Och eftersom det är sommar har jag som vanligt läst om en novell av Walter Ljungquist. Och eftersom jag redan skrivit en text om den repriserar jag den här. För femtioelfte gången.

Alltså:
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.



måndag 8 februari 2021

Ständigt denne Melberg!

Ständigt denne Melberg!  – litteraturvetare, professor emeritus och en lysande essäist – som envisas med att år efter år komma ut med den ena intressanta boken efter den andra. Här i hyllan radar de upp sig: "Läsa långsamt - essäer om litteratur och läsning" (1999),  "Försök att läsa Montaigne" (2000),  "Resa och skriva - en guide till den moderna reselitteraturen" (2005) och den bastanta antologin "Essä" (2013), bara för att nämna några. De är alla läsning som man kan återvända till, återanvända i sitt umgänge med den väsentliga litteraturen.

Nu har jag återigen läst en ny bok av Arne Melberg, "Gränstrafik", utgiven på Vendels förlag 2020. Jag missade den när den kom i höstas, beroende på att den vad jag kan se inte förunnades någon som helst recension i rikspressen. Det är en tunn bok på 97 sidor, men desto mer innehållsrik. Titeln anspelar på att Melberg intresserar sig för den skönlitteratur som "övade gränstrafik genom att vandra över de gränser som dragits runt skönlitteraturen".

Här kan man läsa om essä och roman från Proust via Woolf till Knausgård, fiktion och dokumentation hos W G Sebald, Kerstin Ekmans skogsvandringar, litteratur till fots hos Kapuściński, Susan Sontag om språk och översättning, med mera. Och som alltid skriver han intresseväckande och insiktsfullt och ger impulser till omläsning. Men den här gången kom jag att börja läsa en bok som länge stått oläst i hyllan, Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" (2007). En oändligt rik bok om skogen och människan från urminnes tider till nutid, kultur- och naturhistoria och politik. 






  

lördag 9 januari 2021

Det nya året fortsätter som det gamla

Äntligen en vinterdag, med lite snö på marken och en låg, men strålande sol och isblå himmel. Det är nästan helt vindstilla. Solen värmer. Vi går i betesmarken, följer spåren efter två älgar. Vi går den vanliga rundan i skogen. Ett nödvändigt ljusbad.

Det nya året fortsätter som det gamla. Miljöförstöring och pandemi pågår. I USA utspelas vad som kanske är framtiden också för oss. Är det då så underligt att jag flyr in i läsning? 

Som allt oftare numera är det ett återvändande till tidigare läsning. 

Sarah Bakewells "How to live - or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer"
(New York: Other Press, 2010) läste jag 2011, enligt en anteckning på försättsbladet. Men det är en bok som tål att läsas om. 

Titelns fråga How to live? besvaras i de tjugo kapitlen, som tar upp olika teman hos Montaigne, som: "Don't worry about death", "Pay attention", "Read a lot, forget most of what you read and be slow-witted", "Wake from the sleep of habit", "Let life be its own answer". Samtidigt är det en gedigen biografi, och tar upp hur Montaigne har lästs och påverkat, från Pascal till Nietzsche. Det är en intressant och tankeväckande läsning och tack vare mitt dåliga minne och min allmänna trögtänkthet upptäcker jag det på nytt...

Montaignes "Essayer" har jag ägnat en hel del läsning genom åren. Är du nyfiken så sök på "Montaigne" i sökrutan här till höger. 







tisdag 18 augusti 2020

Kvällen kommer med moln och svalka

Ännu en dag med extremvärme. Ingen dag för utearbete. Men årets skörd av lök är bärgad och hänger på tork. Kvällen kommer med moln och svalka. Jag sitter vid trädgårdsbordet och ser blodboken släppa ner sorgsna, förtorkade löv på gräsmattan. Växtligheten känner av värmen. Alltför tidig höst. Havren på Sandgärdet är tröskad. Halmen ligger i solbelysta, gyllengula strängar.

Jag läser, än en gång, Lars Gustafssons "Strandhugg i svensk poesi. Femton diktanalyser" (1976). 
Han skriver bland annat om pseudonymen Skogekär Bergbos "Wenerid: Tionde sonetten", som han menar är en drömdikt, en dikt som skildrar en dröm, att den har "något av drömscenens blida obeveklighet". Om den vackra raden: 
                                "Och så milt leende sig saktelig från mig vänder."

skriver Gustafsson: "Kanske var det detta som den okände poeten innerst inne ville: att hon skulle vända sig bort, att han skulle få vara ensam med sin kärlek, ostörd av den oberäkneliga verklighet som en älskad kvinna alltid rymmer."

Himlen vitnar långsamt. Det är en kväll för eftertänksam läsning. Jag sitter kvar länge.








lördag 1 augusti 2020

Om en fördel med att vara dum

När jag inte målar på söderväggen, renoverar trädgårdsmöbler eller sysslar med andra praktiska ting tar jag, när tid ges och sinnet är det rätta, på måfå en bok ur hyllan och läser en stund. Omläsning är ju den bästa läsningen. Åtminstone för en som är så dum att han har glömt det mesta. Då är det inga problem att hitta läsning.


tisdag 17 december 2019

Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt

Sagt av en människa nära mig:
- När jag läser nyheterna blir det bara ett stort hål i mig...

Jag instämde. Det kan kännas så. Som ett stort, svart hål som slukar all positiv energi.

Men - glädje! - så kom ett förslag från yngste sonen: ska vi inte läsa (om) Eyvind Johnsons fantastiska Krilonsvit? Mellansonen och en kompis till yngste sonen är också med. Vi kan läsa och diskutera. Jag svarade naturligtvis: ja, gärna, mer än gärna!

Ett samtal om en romansvit om samtalets betydelse. Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt.

Jag citerar mig själv:

"Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?
Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?
Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943."

tisdag 22 oktober 2019

Denna milda, vindstilla och disiga morgon

Denna milda, vindstilla och disiga morgon, efter att ha läst dagstidningarna med en viss självövervinnelse (varför försöker jag "hänga med"?), gick jag den vanliga rundan i den nu tomma betesmarken, genom fägatan, och stannade till en stund där stenarna samlat sig till något slags möte, kanske lågmält argumenterande kring frågan om tidens natur.




Allt var stilla. Gräset ännu grönt, några träd med kala grenar, andra med löven kvar. Det enda som rörde sig var några mindre kråkflockar, som flyttade sig från ett träd till ett annat, håglöst kraxande. 

Dessförinnan hade jag läst vidare i den stora Sebaldvolymen och där just avslutat den märkliga  "Saturnus ringar". Nu väntar Sebalds främsta verk, "Austerlitz", som jag kommer att läsa för tredje gången. 

Jag har här några gånger sjungit omläsandets lov. Det blir mer och mer en nödvändighet, detta att återvända till de goda böckerna, de som en gång och en gång till visat sig vara viktigare än andra. Och låta de andra vara. 

fredag 21 juni 2019

Sommarens ritualer: Walter Ljungquist

Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

Novellen "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, till och med en repris på reprisen. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.

Alltså:
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.


torsdag 15 november 2018

Varför ska man läsa klassikerna?

Varför ska man läsa klassikerna?

För någon tid sedan satt jag på en balkong med utsikt över Nemisjön uppe i Albanobergen, inte långt från Rom, med ett glas vitt vin tillhands och försjunken i läsningen av Vergilius "Aeneiden".
Vilken plats kunde vara lämpligare för läsning av Vergilius än där, i den del av Italien som var målet för Aeneas och hans skepp, det Hesperien där han med benäget bistånd av gudarna skulle komma att grunda det romerska riket?


Läsningen hade jag påbörjat hemma, den fortsatte i Italien och avslutades några dagar efter hemkomsten.

Italo Calvino ställer frågan om klassikerna i en essä med titeln "Why read the classics?"*

Han går mycket systematiskt tillväga och definierar i femton punkter vad som kännetecknar ett klassiskt litterärt verk och varför vi bör läsa klassiker. Jag håller med om de flesta av punkterna.

Calvino skriver inledningsvis att en klassiker är en bok som belästa personer, när de läser den, säger sig göra en omläsning av, inte att de läser den för första gången. Och att man sannolikt kan spåra en viss skenhelighet här. För vem, hur beläst han än är, har läst alla klassiker?

En av Calvinos punkter, den fjärde, kan jag obetingat skriva under på. Den att en klassiker kan definieras som ett litterärt verk som kräver omläsning:
"A classic is a book which with each reading offers as much of a sense of discovery as the first reading."
Det är en erfarenhet jag gjort åtskilliga gånger. Nu senast med "Aeneiden", som jag - faktiskt - börjat en omläsning av. Och det beror inte på att jag, inte utan skäl, karakteriserar mig som trögtänkt. Det är en nödvändighet. Man läser inte på samma sätt andra gången. Man får en överblick som kan ge detaljer deras rätta djup. Man kan stanna till längre i avgörande passager. Man ser samband och strukturer man inte sett tidigare.
                                                                       *

Ett fundamentalt problem när det gäller läsning av klassiker är, menar Calvino, att man ju också ska läsa annat, samtida litteratur, all den goda litteratur som inte (eller ännu inte...) är klassiker, den som kan få oss att förstå vår egen samtid. Hur uppnå den goda balansen?

Calvino skriver om hur samtiden med sitt skval, med dess flod av oväsentligheter, hotar att dränka oss (och det naturligtvis än mer idag än när Calvino skrev sin essä för trettiosju år sedan...), men att det ändå är nödvändigt att känna sin tid för att få rätt perspektiv i klassikerläsningen:
"The contemporary world may be banal and stultifying but it is always the context in which we have to place ourselves to look either backwards or forwards. In order to read the classics, you have to establish where exactly you are reading them 'from', otherwise both the reader and the text tend to drift in a timeless haze. So what we can say is that the person who derives maximum benefit from a reading of the classics is the one who skilfully alternates classic reading with calibrated doses of contemporary material."
Jag märker att jag nuförtiden mer och mer väljer klassiker och att jag försöker läsa dem omsorgsfullt. Kanske för att jag känner att det börjar bli sent i livet, att jag annars inte kommer att hinna läsa dem.
(Den kanske än mer fundamentala frågan om det verkligen är nödvändigt att ha läst dem undviker jag).

_____________________________________________________________________
Italo Calvino: "Why read the classics". Vintage books, 1999.
Vergilius: "Aeneiden". Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1988.


måndag 21 maj 2018

Sommarläsning: Walter Ljungquist

I den stilla sommarkvällen doftar syrenerna starkt. Det är ännu varmt. Jag slår mig ner ute i trädgården och läser.
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, känner doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen, hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust. Han var antroposof. En eller flera av Ljungquists noveller läser jag om varje sommar. "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, men lite ändrad och utvidgad. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.


lördag 29 december 2012

Ytterligare en mellandag

Igår minusgrader och strålande sol, idag plus fyra, grått dis och regn.
Man håller sig inne. Man läser. Och det visade sig att Elsa Morantes "Historien" var en klassiker väl värd att läsa. Jag har hunnit till hälften genom de mer än sjuhundra sidorna och denna gripande berättelse som på ett fantastiskt sätt väver samman det yttre historiska skeendet och människors utsatthet under andra världskrigets och de första efterkrigsårens Italien är egentligen inte likt något annat jag läst.

Eftersom jag inte läst Morante tidigare och ville veta något om henne så kom jag på att jag kunde gå till Norstedts "Litteraturens världshistoria", som jag köpte antikvariskt när jag läste litteraturhistoria för länge sedan. Jag tror att det är det mest omfattande verket på svenska i sitt slag. Jag slår upp Morante i det sista bandet, Efterkrigstiden - men inte en rad om "Historien". Det tar någon minut innan jag kommer på varför. Tryckåret är 1974, samma år som "Historien" kom ut...

Vi blir alla äldre, både böcker och människor...

tisdag 22 juli 2008

Godnattkyssen

Sommaren är omläsningens tid.
Jag tar fram Walter Ljungquists novellsamling "En dörr står på glänt" från 1937 och läser novellen "Godnattkyssen".

Handlingen är enkel. Det är sommar i skärgården på trettiotalet. På söndagskvällen vinkar två barn, en sexårig pojke och en tolvårig flicka, adjö till sin pappa som tar båten in till stan. Pojken ser att pappa har tårar i ögonen och funderar över detta, han har svårt att få det att stämma överens med vad de vuxna har sagt om män och gråt. Mamma är finklädd och har parfym och särskilda ögon. Barnen kan inte sova, det är kvavt av annalkande åska. De ligger i sina sängar och hör upprörda röster; det är mamma och en man de känner igen. Pappa ringer från stan. Flickan hör mamma ljuga. De vuxnas agerande skildras ur barnens perspektiv, genom barnens försök att tolka vad som händer. Indirekt förstår vi läsare att det är slutet på en, kanske aldrig inledd, otrohet. Det är 22 mycket koncentrerade sidor. Inte ett ord för mycket, inte ett onödigt ord.
Det är en novell jag kan läsa varje sommar.

torsdag 3 januari 2008

Att läsa om

Två arbetsdagar avklarade. Influensan känns fortfarande i kroppen. Vinden viner därute i mörkret, så jag håller mig inne och tänker på att det onda (influensan) oftast för något gott med sig. Jag hann läsa en del.
Och eftersom jag fick Östergren om Östergren, Stephen Farran-Lees intervjubok med Klas Östergren, i julklapp, så gjorde jag en omläsning av de tre romanerna i Österlentrilogin: Ankare (1988), Handelsmän och partisaner (1991), Under i september (1994).
De har ju setts som hårdkokta böcker om ensamma män med emotionella problem som dricker för mycket. Men det stämmer inte. Fylla förvisso, men framförallt romaner om livet, om förväntningar och besvikelser, om moral och politik. Ibland vansinnigt roliga, ibland djupt tragiska.
Det är stor litteratur och stor litteratur tål omläsningar.
Med åren utkristalliseras en del omläsningsobjekt. Mina är t ex Lars Gustafssons romanserie Sprickorna i muren (Herr Gustafsson själv ; Yllet ; Familjefesten ; Sigismund ; En biodlares död) - en eller flera läser jag om varje sommar och fram träder ett alltmer avlägset, krackelerande svenskt sjuttiotal och en tid då samhället på något sätt var gripbart, öppet för kritik. Och en annan Lars Gustafsson än den vi ser i dag.
På ett annat plan finns några noveller av Walter Ljungquists i En dörr står på glänt (1937), kanske mest Godnattkyssen. Och på ytterligare ett annat Raymond Chandler. Och så Gunnar Ekelöf, outtömlig.