torsdag 8 november 2018

Ugglum

Jag läser visserligen några få tidskrifter, men ingen som jag läser från pärm till pärm. Ibland kan de bli liggande olästa.

När tidskriften Essä annonserades blev jag nyfiken och betalade in en prenumeration. Jag har inte blivit besviken.
Essä ska ge  "utrymme åt nyskriven svensk essäistik genom att belysa kulturhistoriska texter, bilder och objekt." Dessa "källtexter" kan "bestå av allt ifrån ett rättsfall till en kokbok, omgärdad av essäer skrivna av personer från sinsemellan olika håll. Essä vill visa hur samma källa kan framkalla skilda tolkningar och hur äldre idéer och uttryck kan ta plats i vår tid."



Det första numret kom förra året och har som "källtext" Carl Jonas Love Almqvists "Svenska fattigdomens betydelse" från 1838. Essäisterna är Henrik Berggren, Jesper Roine, Christine Zyka och Johan Jönson, alla på olika sätt läsvärda.

Det andra numret kom för några månader sen och överraskade med att som källtext ha ett "objekt" - en geometrisk jordebokskarta från 1644 över Ugglums by i Västergötland, utvikningsbar i stort format och med god tryckkvalitet. För mig som sysslat något med svensk agrarhistoria träffade detta helt rätt.
Bidragen från arkivarien Mats Höglund och professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson belyser hur karteringen av jordbrukssamhället var ett led i överhetens maktutövning, kontrollen över landets ekonomiska resurser. Erik Andersson skriver personligt om bland annat humleodling och Lotta Lotass text om fågelperspektiv i vid mening landar på svindlande vägar till sist även den i Ugglum.

"Geometrisk" syftar på att kartorna uppmättes på ett nytt sätt, med en geometrisk metod. Höglund citerar Gustav II Adolfs instruktion 1628 till generalmatematikern Anders Bure, som lade grunden för det svenska lantmäteriet:
"Eftersom hans kunglige maijstätts nådiga mening och intent är, icke allenast att försvara sitt land och riken för fienden, utan ock efter tillfälle på allt sätt förbättra deras lägenheter, hvarför, på det hans kunglige maijstätt sådant desto bättre må kunna göra och i verket ställa, ville hans kunglige maijstätt gärna hafva en synopsis, därute hans kunglige maijstätts alla landskapers och städers lägenhet sig för ögonen ställa kunde, hvaraf hans kunglige maijstätt sedan desto bättre kan öfverse och begrunda, hvaruti och huru hvart och ett stode att reparera och förbättra."

torsdag 1 november 2018

Namnspecialister förr och nu

Den romerske filosofen Seneca skrev till sin vän Lucilius:



Vi mer sentida får nöja oss med nätet och Google.

PS: Det fanns faktiskt "namnspecialister", "slavar som hade till uppgift att kunna namnen på alla sin herres vänner och klienter."

Seneca: "Breven till Lucilius". Översättning och inledning av Magnus Wistrand. Daidalos, 2018.

torsdag 11 oktober 2018

Jodå, jag både lever och läser

Jodå, jag både lever och läser. 




På min färd genom Werner Aspenströms författarskap finner jag många anledningar att stanna till.
"Samlade dikter 1943-1997" finns i pocket nu, 846 sidor. 



onsdag 26 september 2018

En blåsig, regnig och allmänt grå onsdagsmorgon

En blåsig, regnig och allmänt grå onsdagsmorgon. Jag lägger ifrån mig Martin Kylhammars bok* om den okände Sten Selander. Nu är han inte så okänd för mig längre. En mycket intressant läsning.
Det är främst som skildrare av svenskt landskap och svensk natur som jag fascineras av Selander. Och så hans kritik av den ödesdigra rovdriften på den natur som vi är en del av.
Det han skrev redan på trettiotalet har blivit än mer relevant. Och:
"Någon geolog har föreslagit att kvartärtiden skulle anses avslutad med maskinålderns inträde, som alltså skulle få inleda en ny geologisk epok. Ty då ingrep plötsligt en ny faktor i jordens historia: människan, som med maskinernas hjälp blev en makt, jämställd med naturkrafterna, och redan har omvandlat nästan hela jordytan."
Så inleder Sten Selander sitt magnum opus "Det levande landskapet i Sverige" från 1955.

Han var inte först med denna tanke. Sverker Sörlin skriver om detta i  "Antropocen. En essä om människans tidsålder" (2017)

Och som av en händelse som ser ut som en tanke: när jag läser dagens DN och SvD fastnar jag för tre rubriker:

En radikalpessimistisk krönika på ledarsidan i DN: "Våra barn kommer att få ett litet helvete på grund av hur vi beter oss" (fri länk här).

I DN-kultur en artikel om de flyktingströmmar som alltmer beror på klimatet: "Klimatflyktingarna har redan börjat komma" (tyvärr låst länk här).

Och med anledning av en ny FN-rapport en klarsynt artikel i - av alla ställen - SvD:s näringslivsdel: "Det är marknaden som dödar vår planet" (tyvärr låst länk här)





_______________________________________________________________________________

*Martin Kylhammar: "Den okände Sten Selander. En borgerlig intellektuell" (Akademeja 1990)

tisdag 18 september 2018

Några rader om vad jag gör och vad jag läser

Äntligen några rader här. Vädret har blivit normalt och livet går sin gilla gång. Det grönskar igen och mycket har fått en andra blomning. Blåklockorna är fler nu än tidigare. Än är det bara färgskiftningar i alléns lönnar. Igår eftermiddag satt jag ute vid växthusväggen och läste i solen, efter att ha jobbat med röjsåg halva dagen. Jag kan inte klaga över min tillvaros villkor. Inte ens över att vildsvinen lämnat sitt gömställe ute i majsfältet och roat sig med att plöja upp en bra bit av en gräsmatta. Efter att jag satt upp elstängsel har de inte synts till.

Vad jag möjligtvis kan klaga på är att jag inte läser ordentligt och inte heller förmår att skriva några blogginlägg. Lite kan jag nog skylla på den varma sommaren. Men nu är det snart höst.  I grunden finns en rastlöshet och en bristande koncentrationsförmåga som irriterar mig. Ändå, vad hjälper det att klaga på sig själv?

                                                                        *

Jag har en faiblesse för civilisationskritiker. Det är goda tider för sådana nu när vi lever under antropocen och det kanske verkligen är sent på jorden.
Slumpen visade mig vägen till en civilisationskritiker som jag inte läst tidigare.

Sten Selander, (1891-1957), var poet, litteraturkritiker, essäist, botaniker, med mera och medlem av Svenska Akademien. Jag vet inte så mycket om honom, men Martin Kylhammars biografi är på väg till min brevlåda. Nu läser jag "Mark och rymd", ett urval av Selanders essayer.

Selander skriver om landskapet, om odling, om växter, djur och människor. Om förändring och utveckling. Det är trettiotal och fyrtiotal. Essäerna har titlar som "En uppsvensk landsväg", "En gammal trädgård" och "Epikuros i Lappland". Han har djupa kunskaper om naturen i vid mening.
Under allt finns en kritik av och en skepsis mot moderniteten och industrisamhället. Stilen är både stillsamt lyrisk och fackkunnigt detaljerad, ändå anspråkslöst vardaglig.
Jag läser gärna texter som dessa, även om mina fackkunskaper är ytterst bristfälliga. Det är naturligtvis ett slags eskapism. Att förflytta sig till en helt annan tid och plats.

"Förvårsnatten står blå och ogenomskinlig över Skåne. En disig halvmåne hänger långt inne i dunklet söderut. Den får småsjöarna på andra sidan Våmbs ängar att blänka isigt silvervita och vattnet i Klingvallsån att myllra av glidande, ljudlösa reflexer. Men eljest är allt utplånat: inga stjärnor, inga konturer i den milsvida utsikten som gömmer sig någonstans framför oss, där vi sitter och huttrar på backarna nedanför Silvåkra och väntar på gryningen och vildgässen."

                                                                           *

Nu sitter jag ute i trädgården och skriver det här. Det är tisdag eftermiddag. Över mitt huvud silas solen genom blodbokens grenverk. En tillfällig varmfront har kommit in söderifrån och vinden är stark och nästan ljum. En kopp kaffe står på stolskanten. Ännu en timme kan jag glömma allt annat än det jag gör just nu. Jag vill inte vara någon annanstans, inte göra något annat. Efter ett tidigt pass på gymmet följt av arbete med röjsågen känner jag en behaglig trötthet i kroppen.

Så är det inte alltid. Ibland vill man bara fly.

Man kan resa, skriver Selander, "för att komma bort från den ångest och ovisshet, det medvetande om människornas kortsynta egoism och stupida ondska, som vi ibland måste frigöra oss från åtminstone för någon dag eller timme, om vi ska kunna uthärda och leva." 

Och fortsätter: "Men den djupaste vilan och läkedomen är dock försjunkandet i en natur, som är oss så förtrogen att alla dess sinnesstämningar får svar inom oss och ändå liksom all natur så väsensfrämmande att den för oss bort från oss själva."
                       
                                                                           *

Sten Selander: Mark och rymd. Ett urval essayer om svensk natur och bygd. Bonniers 1959.



lördag 25 augusti 2018

Repris om Krilon

Jag märker till min glädje att folk som googlar på "Krilon" kommer till ett blogginlägg som jag skrev i maj 2014. Förhoppningsvis läser de också. Orsaken till den ökade trafiken är naturligtvis att Eyvind Johnsons Krilontrilogi är aktuell nu med pjäsen på Stockholms Stadsteater.

Om pjäsen är bra vet jag inte. Jag undrar om det går att förvandla dessa fantastiska romaner till teater? Kanske är det dags att lämna läsfåtöljen och bege sig till Stockholm för att få svaret?

Jag kör en repris här, för att öka träffytan. Och så vill jag ju att fler ska läsa vad jag skriver.

Så här skrev jag:

"Jag befinner mig i alla fall nu mitt i sista delen av Eyvind Johnsons Krilontrilogi, "Krilon själv", och det är inte utan skäl jag säger "befinner", för om det finns något litterärt verk som man kan just befinna sig i, så är det dessa tre romaner.

Det är ett litterärt verk som har allt.

Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?

Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?

Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943.

Jag tror att det är tredje gången jag läser Krilontrilogin. Senast var 1985. Nu närmast föranlett av att en av mina söner läser den. Och pocketböckerna i Delfinserien håller fortfarande. Det är kvalitet.

Jag vet inte om min omläsning är en del av en trend. Men det verkar som om Krilons budskap fått förnyad aktualitet, eller kanske aldrig förlorat den."

måndag 20 augusti 2018

Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken

Måndag eftermiddag. Jag tar en paus i arbetet med att rensa bort grästuvor vid järngrinden. Sätter mig med en kopp kaffe i trädgården. Solen går i moln, vinden är sval. Ansträngningen är måttlig och jag har den behagliga trötthet i kroppen som infinner sig efter nyttigt arbete. Jag mår bra. Jag är precis där jag är, har inget behov av tankeflykt. Det är en bra stund i livet.

Vem vill inte gripa dagen och fånga stunden, stanna upp och hålla kvar åtminstone några ögonblick av detta enda liv som pågår medan vi sysslar med annat (för att använda de vanliga klyschorna)?

I en av essäerna i "Sommar", just med titeln "Fånga stunden", befinner sig Werner Aspenström uppkrupen i en fällstol på en veranda på Kymmendö. Det är en lördag i juli 1958. I handen har han en penna och i knät en anteckningsbok. Han beskriver minutiöst och detaljerat vad han ser och upplever i stunden. Fönsterrutor som speglar träden, växter, en fluga, molnen på himlen, föremålen innanför köksfönstret, ljuden från en koskälla, ladusvalornas skrin, lekande barns röster.

Han tänker på vad han läst hos Simone Weil, att "[a]ldrig, inte i något fall, är en ansträngning till genuin uppmärksamhet bortkastad. Den bär alltid frukt i det andliga och dessutom på intellektets lägre plan, ty andligt ljus upplyser alltid förståndet... Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig."

Men Aspenström är skeptisk. Uppmärksamhet, ja - men i stunden efter är den förflyktigad och Aspenström irriteras av att han nu inte kunde låta bli att tänka på Weil, det höga föredömet.

Existerar det alls ett "nu", frågar han sig.

"Vad jag hittar är minnesfragment, slumpartade förpackningar. Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken. Simone Weils moraliska universum förutsätter en fast tidsordning, saknas en sådan finns det inte heller någon ovedersäglig sanning utan endast en virvelstorm av varandra oberoende, tillfälliga fakta, lokala rapporter på väg i alla riktningar

Och på ett typiskt Aspenströmsätt punkteras högtidligheten:

"...vad jag uppmärksammar är att min högra hand börjar bli trött och besväras av kramp, ovan som den är vid andra skrivdon än tangenter. Från den högra handen flyttar sig blicken till fötterna, jag är barfota och tänker att i morgon måste jag klippa naglarna. Vilka småtankar som står redo, när de högre avsikterna nickar till!"