En ursäkt

Jag tror att det är på sin plats att jag kommer med en ursäkt. 

Dagarna går och jag skriver inte några blogginlägg, ändå följer antalet besök och nedladdningar på bloggen varje vecka samma kurva. Tålmodiga(?) återkommande besökare möts av samma gamla skåpmat. Visserligen ser jag också att äldre inlägg läses gång på gång, vilket gläder mig. Men det är ju inte så det är tänkt. En blogg måste vara levande. Om den kommer att bli det vågar jag inte lova.

Dysterhet, en viss ohälsa och en avancerad prokrastinering har präglat min tillvaro ett tag nu. 

Men idag, när solen började skina igen efter en regnskur, överraskade jag mig själv med att resa upp stegen mot verandataket och klättra upp och rensa hängrännan från skräp. Ett länge försummat projekt. 

Kanske ett tecken på förändring.

Sen lade jag mig på soffan med Kerstin Ekmans fantastiska "Min bokvärld".

Oroad

När jag skulle skriva några rader om den oro jag känner för tillståndet i världen, en oro som jag knappast är ensam om, en oro som ackumulerats de senaste åren, en oro som ligger som en tillvarons ständigt närvarande dova, mörka stämton. Klimathotet, krigen, konsumtionskapitalismens rovdrift på människor och miljö. 

 Då dök en dikt upp i minnet och jag kunde gå till hyllan och slå upp poeten Stig Carlsons postumt utgivna "Sista dikter" (Norstedts, 1971). Stig Carlson (1920-1971) grundade FiB:s lyrikklubb och redigerade Lyrikvännen. I mycket en tidsdiktare, samhällstillvänd som man sa förr.

Det är en dikt präglad av sin samtid, det sena 1960-talet och en politisk dikt, en dikt om världen.

Jag skulle kunna använda den som mall, fast vår tid är en annan. Var tid har sina krig, sina förhoppningar och illusioner. Men mycket lever kvar.

OROAD

Jag är oroad över tillståndet i världen som inte

tycks avge några tecken på förändringar, över de

maktslukandes maktfullkomlighet och de rättslösas

rättslöshet; maskarna som kryper in i duvans öga

och bosätter sig där för all framtid, över datorer

som räknar människor som tomhylsor och som bakar

fram sina fakta i den ordning vi vill ha dem

Jag är oroad över att den nödvändiga revolutionen

dröjer med alla sina slitna fraser och nedsolkade

paroller, att inte arbetarna tar makten från ligan

som sträcker sig över hela jorden, över att dessa

får bränna brödsäden medan miljontals svälter ihjäl,

över att Pentagon påstår sig vilja ha en fred som de

själva aldrig trott på

Jag är oroad över att ungdomen i kapitalistländerna

systematiskt uppfostras till konsumenter och stimule-

ras av gifter och droger som samhället har ensamrätt 

på, att regeringar-militär-polis slår ner demonstra-

toner och "uppror" som de själva framsatt

Jag är oroad av att vi inte hinner, att kapitalismen

redan konsoliderat sin apparat så hårt och fast att

den nästan förefaller omöjlig att rubba, över att två

generationer inte förstår varandra, över att den

modebetonade ergonomin täppt till hörselgångarna

hos arbetarna och ungdomen, över att det tryckta

och reflekterande ordet inte hinner fram innan de

moderna massmedia spolierat möjligheten för och

behovet av information

Jag är oroad över utvecklingen och missnöjd med

mig själv som inte orkade satsa tillräckligt hårt på en

framtid som just emedan jag och så många andra

tvekade nu verkar osäkrare än någonsin, över att

standarden fått överta målet för en människa i

gemenskap och frihet, över att vi bara stillatigande

åser de skändligheter som begås runt om oss

Jag känner mig oroad och önskar att många gjorde

det

Hemlighetstillståndet.2

Extrem hetta, eldstormar. Orkanbyar, översvämningar. Inte här, inte inpå knuten. Ännu någon annanstans. Men varje människa som tar del av åtminstone en bråkdel av informationsflödet borde inse att det kan vara sent på jorden.

Jag har fortfarande inte hittat den rätta känslan för seriös läsning. 

I dag satt jag i alla fall på altanen med en kopp kaffe, när solen tillfälligt bröt fram och läste, för en stund, med djup koncentration.

Jag läste en av essäerna i den danska poeten Inger Christensens essäsamling "Hemlighetstillståndet", i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag 2011.

En bok som jag aldrig tycks bli färdig med, eller som jag inte kan bli färdig med, för att den inom sina pärmar rymmer så till synes oändligt mycket att den nästan är outtömlig.

Den kortast möjliga karakteristiken av dessa texter är att de handlar om människan, språket och världen. Om skrivandet, om skapandet av mening. Om det tillstånd då språket och världen sammanfaller. Hemlighetstillståndet. Detta vackra ord.

Kanske beror mitt ständiga återvändande till boken bara på att jag är för dum för att fatta de subtila tankegångarna? Ja, sannolikt är det så. Åtminstone lite för trög i skallen. Men det jag tar med mig från varje läsning är ändå något och det berikar mitt liv.

Ett tema som berörs är förhållandet mellan människan och naturen.

Tillhör historien, i betydelsen jordens och universums utveckling, naturen i vid mening, människan?

Christensen skriver om

"...vår ambivalenta hållning till förhållandet mellan natur och kultur, eller mellan naturen och det människoskapade. Å ena sidan hyser vi, i självömkande nostalgi, en primitiv längtan tillbaka till naturen, medan vi å andra sidan inte har ögon för något annat än den människoskapade världen runt omkring oss. Det människoskapade har i sanningens namn brett ut sig så mycket att det efterhand börjat skrämma oss. Men istället för att undersöka hur intimt det människoskapade hänger samman med den natur det trots allt hör ihop med, betraktar vi oftast det människoskapade för sig och naturen för sig, som oförsonliga, ja fientliga storheter."

[...]

"... människans förmåga att inbilla sig själv att allt det som vi själva har uppfunnit och fört in i världen, är lika enastående storslaget som det naturen själv har utvecklat. I slutändan ett insisterande på att historien tillhör oss, även om vi glömt på vilket fundament historien vilar. [ ... ] Detta övermod uppstår, för att vi så länge har inrättat  vår människovärld som om den var hela världen, som om den uråldriga längtan efter paradiset tillsammans med vårt mänskliga maktövertagande av naturen kunde förvandlas till evig trygghet i ett konstgjort paradis."

Ja, detta är en lätt omarbetad äldre text...

Döden 1986

Om jag hade en låtlista, vilket jag inte har, skulle Ellen Sundbergs tonsättning av Bodil Malmstens dikt "Döden 1986" hamna högt upp. I brist på bloggtexter kommer här en länk till en live-version. 

Kafésamtal

I går eftermiddag slog jag mig ner i solen vid växthusvägen för att börja läsa Walter Ljungquists novell ”En dörr står på glänt” och öppnade den efter alla omläsningar slitna, limbundna boken. 

Plötslig kom en kastvind och slet loss ett blad. 

Var det ett tecken? Vad är det för makter som vill att jag inte ska hitta läsro?

Men läsandet är ju inget tvång. 

Så i söndags träffade jag ett sällskap med distingerade herrar i mogen ålder, som varje söndag har för vana att träffas för ett improviserat samtal kring ett kafébord, ett samtal som någon gång berör dagens aktualiteter (och då naturligtvis en jämförelse görs med äldre tiders förhållande), men mest spänner över ett vitt fält av vetande, mestadels inom humaniora, men även med inslag av naturvetenskap, allt grundat både i läsning och direkt erfarenhet. Ett kunskapsutbyte under lugna, prestigelösa och inte sällan muntra former.

Detta deltagande har jag länge försummat. Jag ska bättra mig. Jag behöver det.

Illustrationen är hämtad från Daniel Hjorths fina antologi "Kaféliv: författare på kafé under hundra år. Wien / Prag / Budapest / Berlin / München" och föreställer Café Griensteidl i Wien. 

Repriserad läsning

Denna alltför tidiga högsommar försöker jag att hitta en känsla, utan att lyckas. 

Den där känslan då man sitter och läser en bok och läsningen fyller sinnet, får allt annat att stanna upp, eller hålla sig i bakgrunden, inte längre det där ständiga vardagliga bruset som splittrar och tröttar ut en. 

Ibland kan själva den fysiska boken, papperets struktur, bokstävernas trycksvärta, på något nästan magiskt sätt bidra till närvarokänslan.

Nej, jag hittar inte längre den rätta känslan. 

När alla andra medier kör repriser kan väl även jag göra det. Det här är till och med en repriserad repris av tidigare repriser. Det handlar om en den rätta känslans läsning. Några av er kanske känner igen texten, ni får ha överseende. Om den når en intresserad läsare så är jag glad.

Alltså:

"Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.

"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."

De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.

"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."

En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.

"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."

Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust."

Hur ska jag kunna minnas allt?

Börjar jag bli gammal och glömsk på riktigt? Jag undrar. Kanske. I alla fall, jag läste ett inlägg på Einar Jacobssons alltid läsvärda blogg Rapsodi, om ett stycke i Villy Kyrklunds "8 variationer" som tangerade den aktuella debatten om artificiell intelligens. 

Eftersom jag inte hittade boken i mina hyllor lånade jag den på Stadsbiblioteket. Och började läsa.

Det gick snabbt upp för mig att det här har jag läst förut. 

En sökning i min långsamma blogg gav snabbt vid handen att så var det. Dessutom hade jag skrivit om ett annat av styckena. För nio år sedan. 

Den långsamma bloggen är på ett sätt en extern lagringsplats för mina läsefrukter. Sedan 2008 finns de där, notiser och funderingar och en och annan analys. Mycket vatten har runnit under broarna. Hur ska jag kunna minnas allt?

Vad jag skrev om Willy Kyrklund var detta:

Gud sitter på trottoarkaféet.

Jag läser Willy Kyrklunds korta text "I stoftet", i "8 variationer"(1982).

Någon sitter på ett trottoarkafé. Den ojämna asfalten är fylld av skräp och damm och då och då hälls överblivet vatten ut på trottoaren, små rännilar bildas, rinner en stund, sugs sedan upp eller dunstar bort.

En rännil liksom en flod har sitt mål, utan att den vet om det, och det är en lägre punkt åt vilket håll som helst. Når den fram? Inte alltid. Ibland rinner den ut i sanden.

Någon ser dessa rännilar på trottoaren. Ser vilken väg rännilen borde ta, men ingriper inte.

”...jag [kunde] ta den papperslapp som utgör kvittot för min förtäring, böja mig ned och med papperskanten riva hål i vätskans vägg och leda floden på den rätta vägen. Dock är min upphöjdhet alltför upphöjd för detta. Jag ser på.”

Om en högre makt ingrep och ställde allt till det bästa, var tog då den fria viljan vägen?

”Förutsättningen för det fria valet är dålig tankeförmåga och bristande information. Förutsättningen för helvetet i himmelen såsom ock på jorden är det fria valet. Om en seende makt toge bort detta ansvar, då bleve lyckan allmän och frälsningen kom till envar. Sådana följder kan kallas omfattande.”

Det är bestämt så, att alla har chansen att nå målet, några gör det, andra inte. De som når målet gör det när deras krafter är uttömda.

”Några droppar av det blod som nyss pulserade så friskt sipprar långsamt ned i uppfyllelsens dal och redan är allt likgiltigt.
Denna lek med vad som sker i stoftet är en dum lek, en barnslig lek.
Ett barns lek.”

Den barnsliga leken syftar på ett fragment av Herakleitos som är bokens motto:

Tiden är ett barn som leker spelar bräde
härskarmakten tillhör ett barn.     

Texterna i "8 variationer" är nog bland det bästa jag läst av Kyrklund i sommar. Där återkommer i koncentrerad form mycket av de teman som är Kyrklunds.
                                                                     

                                                                         *

I "Skeptikerns dilemma : texter om Willy Kyrklunds författarskap", Vasilis Papageorgiou (red.) 1997 finns ett intressant bidrag av Johan Dalenbäck om just "8 variationer". De flesta andra av bidragen är alltför postmodernistiska för mig.