torsdag 13 maj 2021

Släkthistoria

Som jag nog nämnt här sysslar jag en del med släktforskning. Det intressanta med den är ju inte själva släktträdet, utan det liv som människor levde. Min farfars och hans bröders livsbanor kom att bli mycket olika. Kring de två som slutade som kyrkoherdar finns en hel del källmaterial. För de andra mycket lite.
Men de hade nästan alla en gemensam erfarenhet, att i mycket unga år, tolv till fjorton år gamla, bidra till familjens uppehälle genom arbete på Jutefabriken i Oskarström.
Just nu försöker jag skriva om Albert. Han var lite äldre än de andra, sexton år, när han började arbeta
på Skandinaviska jutespinneri och väveri AB i Oskarström.

Kring Jutefabriken byggdes under åren efter 1890, med i huvudsak tyskt kapital, snabbt upp ett klassiskt brukssamhälle, med bostäder, skola, ångkök, med mera. Facklärda tyska och böhmiska arbetare flyttade till Oskarström för att lära upp de svenska arbetarna.

Den första fackföreningen på Jutefabriken bildades den 18 februari 1899 och anslöts till det nybildade Grovarbetarförbundet, LO och Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. 243 anställda skrev in sig som medlemmar. Fabriksledningen krävde att fackföreningens styrelse skulle upplösa föreningen eller sluta vid fabriken. Ett anslag sattes upp med innebörden att de arbetare som anslöt sig till fackföreningen kunde betrakta sig som avskedade. 

Konflikten fick landsomfattande uppmärksamhet. I Oskarström kallades till ett möte söndagen den 26 februari, och trots att lokalen inte räckte till och mötet fick hållas utomhus i vinterkylan, samlades 600 deltagare. I Halmstad ordnades den 19 mars en demonstration till stöd för de strejkande som samlade 1700 deltagare. Den liberala tidningen Hallandspostens redaktör Viktor Larsson försvarade i flera artiklar de strejkande.
   
Företagsledningen fick stöd av kyrkoherde Friedlander i Slättåkra, som i sin famösa domedagspredikan tog ställning mot fackföreningen och hävdade att “Den som är medlem av fackförening har skrivit under sin egen dödsdom för tid och evighet”. Och ”Att gå in i en fackförening är att sälja sig åt den onde”.

När de strejkande vägrade ge upp stängde ledningen ner fabriken. Men redan i början av april kunde verksamheten fortsätta trots fackföreningens blockad, då 300 andra arbetare anställdes, delvis utländsk arbetskraft. Tjugo familjer vräktes från sina bostäder. Nyanställda fick överta dem. Inkallad polis övervakade händelserna.

De strejkande försökte få till stånd en kompromiss genom att enbart bilda en lokal fackförening, utan anslutning till Landsorganisationen eller Socialdemokratiska partiet. Men ledningen vägrade. 
Arbetarna kunde inte hålla ut i längden. Efter hand bröts blockaden och i augusti hade de flesta återgått till arbetet. 

Att jag intresserat mig särskilt för denna konflikt beror på att den sannolikt kom att prägla Alberts liv.
Han var en av de som kämpade för föreningsrätten. Vid en senare konflikt, 1901, var han en av de ledande i den fackliga kampen och svartlistades. Han flyttade då med sin familj till Halmstad där han som socialdemokrat blev aktiv i kommunalpolitiken. 

Ett hårresande exempel på arbetsförhållandena på Jutefabriken är detta Tjensteaftal från 1897:





söndag 2 maj 2021

Storspoven

Dagarna går. Trädgårdsarbete, text- och bildredigering, vandring. Ingen läsning. Det får bli en pausbild. Härom dan när vi satt med en kopp kaffe i solen hörde vi storspoven för första gången i år. Och här är den, ute på Sandgärdet. 




söndag 25 april 2021

Läsnotis: Marcus Aurelius: "Självbetraktelser"

Aprilväder. Nattfrost, iskalla vindar, sandflykt från de nysådda fälten. Soliga dagar, men värme bara i vindskyddade lägen. Jag läser inte med någon reda. Det blir bara några sidor då och då i den nya översättningen av Marcus Aurelius "Självbetraktelser" (Daidalos 2021, översatt av Mikael Johansson).

Jag kan ta till mig mycket i stoicismen, dock inte tron på ett naturens styrande förnuft och ödestron. Epikuréernas strikta materialism tilltalar mig mer. Men läsvärt och tänkvärt är det ändå.


"Även om du kommer att leva i tretusen år eller till och med i trettiotusen, kom ihåg att ingen förlorar ett annat liv än det han lever eller lever ett annat än det han förlorar. Alltså är det längsta livet likvärdigt med det allra kortaste. Ty det nuvarande ögonblicket är lika för alla och därför är det som förloras lika, och förlusten visar sig sålunda vara för ögonblicket. Ingen kan förlora det förflutna eller framtiden – ty hur skulle man kunna beröva någon det han inte har? Följande två saker måste du därför komma ihåg: Det första är att allt av evighet är enhetligt och återupprepas; det spelar ingen roll om du kommer att se samma sak i hundra eller tvåhundra år, eller under en obegränsad tid. Det andra är att både den mest långlivade och den som precis skall dö förlorar samma sak, ty det är bara det nuvarande ögonblicket som de kommer att berövas, eftersom detta ju är det enda de har. Och man förlorar inte det man inte har."
(Bok 2. 14)


Hur många årtusenden har det tagit för havsvågor och stenar att slipa fram dessa vackra former vid Sanddamm i Bua, strax norr om Varberg?




torsdag 15 april 2021

Jag har inte mycket att skriva om - men gör det ändå

Jag har inte mycket att skriva om. Dagarna har sina göromål, det är inte så att jag bara låter tiden gå. Därtill är jag inte funtad. Nu när vädret mer liknar vårväder - tretton plusgrader idag - så har trädgårdsarbetet kommit igång. Vi har sått morötter. Och jag har fräst upp ett nytt, större potatisland. Inte för att jag har blivit en prepper. Det är tänkt att vi ska dela med oss till sönerna. 

Och så fortsätter jag med släkthistoriken. Mycket jakt på material, lite skrivande. Det första är spännande, det andra är mödosamt. Så småningom blir det mer jobb med att färdigställa för tryckning. 

Vilket allt går ut över läsandet. Jag har svårt att skapa det tidsrum för läsning som jag behöver. Jag plockar läsning här och där, utan någon reda. 

Det händer alltså inga stora, omvälvande saker. Vilket är precis vad jag vill. Jag är så nöjd med vardagslunken.

Några avbrott finns det förstås. Förra veckan fick jag den första vaccinsprutan. Så på det personliga planet känner jag en viss tillförsikt. Men nationellt och än mer globalt är jag pessimistisk. Och den dagliga dosen nyhetsläsning förstärker den pessimismen.

Och igår fick jag oväntat besök av en person som läser min blogg - med behållning, hade han vänligheten att påstå. När hände det senast? Dessutom överlämnade han en gåva, en mycket gedigen och vacker fotobok med titeln "Kärra strand". Ju mer jag bläddrar och läser och ser de fantastiska fotona, desto mer respekt känner jag för all den sakkunskap inom naturområdet i vid mening som finns innanför pärmarna. Därför gör jag ett undantag för reklam här. Klicka på bilden för att komma till författarens förlag!


lördag 3 april 2021

Läsnotis: Mästaren Willy Kyrklund

Jag råkade gå in köket i går eftermiddag. Radion stod på. En milt sjungande finlandssvensk röst läste upp något. Jag stannade till: det måste vara Willy Kyrklund. Jag blev stående och lyssnade. 

Alltså läste jag i går kväll "Mästaren Ma":

"Människan uppfattar alltid sina egna rörelser som fria och ändamålsenliga - rörelserna i den omänskliga naturen som tvångsmässiga och slumpartade. Fiskaren i sin båt tycker att hans egna tankar och handlingar är fria, men att havets stora och små vågor tvångsmässigt och slumpartat följa den ena av den andra. Huruvida även havet tycker att dess egna stora och små vågor är fria, men att fiskarens tankar och handlingar tvångsmässigt och slumpartat följa den ena av den andra, vet jag icke.
Den omänskliga naturens tvångsmässighet och blinda slump kan icke talas tillrätta. Om den kunde talas tillrätta, kunde vi vara säkrare på vår frihet."

                                        Bildkälla: Wikipedia

tisdag 30 mars 2021

En båt i sjönöd?

Bloggen har mer och mer blivit som en båt som jag en gång sjösatt (2008, herregud!) och som jag därför måste ro iland. I betydelsen se till att den är sjövärdig, hålla flytande i alla fall. Det märkliga är nu att antalet nedladdade sidor har ökat markant i början av det här året, trots få nya blogginlägg. 
Fast, inte så konstigt kanske. Ju större mängd gamla blogginlägg, desto större träffyta när folk söker. Och det är ju roligt att mina rader om Hjalmar Söderberg, Albert Camus och andra fortfarande läses.

Jag får väl idéer och uppslag till att skriva ibland, men det mesta rinner ut i sanden. Energin saknas. Eller är det tyngden av pandemin, en allt mer nedslående nyhetskonsumtion, årstidens seghet, som fått min allmänt dystra personlighet att nå ett bottenläge?

Trams! skulle nog min farfarsmor Johanna Maria Persdotter säga. Född 1849 blev hon 1890 genom makens död lämnad att ensam ta hand om ett magert jordbruk och elva barn i olika åldrar, det yngsta ännu inte årsgammalt. Henne har jag lärt känna på senare tid, genom det som jag ändå uträttat. 

På initiativ av en ungdomligt entusiastisk nittiotvåårig släkting, har jag arbetat med en släkthistorik, ambitiöst utarbetad i ett antal tryckta häften. Ett av häftena har jag skrivit, men framför allt ansvarar jag för layout och utformning, ett område som jag inte behärskar, men som jag lärt mig en del om.
Alltid något.




                                                Johanna Maria Persdotter 1849-1924.

måndag 22 februari 2021

Ännu en bok som smugit sig in i min hylla

Montaigne skriver om människor som anser att kunskaperna finns i deras stora bibliotek: 

"När jag frågar en man som jag känner vad han vet ber han mig räcka honom en bok så han kan visa det. Han skulle aldrig våga säga mig att han har skabb i ändan utan att först slå upp i sitt lexikon vad skabb och ända är för något."

Nej, vi ska gör vetandet till vårt eget: 

"Men vetandet ska inte fästas utanpå själen utan införlivas med den; själen ska inte översköljas utan infärgas med det, och om vetandet inte förändrar själen och inte förbättrar dess ofullkomliga tillstånd är det förvisso mycket bättre att man låter vetandet vara."

Detta tänker jag på samtidigt som jag läser ännu en bok som smugit sig in i min hylla, Emma Eldelins "Att slå dank med virtuositet. Reträtten, sysslolösheten och essän" (Ellerströms 2018), som behandlar essän som form och speciellt Michel de Montaigne, Charles Lamb, Virginia Woolf och Jenny Diski. En volym som trots sitt omfång och författarens gedigna kunskap behandlar ämnet på ett essäistiskt vindlande sätt, i ett "associativt flöde". 

Och formatet, över 500 sidor med tvåspaltig brödtext på varje uppslag och med fotnoter i ytterspalterna, är genialt. Inget slående fram och tillbaka, bara ett ögonkast åt sidan. Om jag inte dyker upp här på ett tag så är det på dessa sidor jag befinner mig.







Citaten från Montaigne, Essayer Bok 1: "Om skolmästarlärdom".