lördag 26 november 2022

Epikuros

Nu när denna eländiga höst, åtminstone kalendariskt, övergått i vinter finns det anledning att återknyta bekantskapen med en gammal vis man, den grekiske filosofen Epikuros (342-271), grundaren av den epikuréeiska skolan.

Ofta felaktigt uppfattad som en njutningslysten, självisk hedonist, en epikuré i modern mening.
 
Visst ska man eftersträva njutning; man ska njuta av det enda liv man har - men med "måttfullhet, disciplin och omsorgsfull planering" - det är det enkla livet, det elementära livet, inte fåfäng strävan efter maximal njutning och flyktig ära som gör att man kan uppnå ataraxia, det lugna livet, jämvikten, utan oro för vare sig växlande livshändelser eller döden. 

Epikuros är en sträng lärare. Det räcker inte att känna till de filosofiska dogmerna, man måste ständigt öva sig, till exempel genom att meditera och använda sig av kondenserade sentenser, som epikurismens "fyrfaldiga botemedel":

Gudarna är inget att frukta,
 döden är inget att rädas,
det goda är lätt att vinna,
det onda är lätt att uthärda.

Lätt? Jag har nog inte övat klart än. Men jag ger mig inte.

Anledningen till den återknutna bekantskapen är att jag uppmärksammades på en bokserie av Peter Adamson, professor i senantik och arabisk filosofi vid Ludwig Maximilians universitet i München, vars första och andra delar jag nu läser: "Filosofi i den klassiska världen: en filosofihistoria utan luckor" och "Filosofi i den hellenistiska och romerska världen: en filosofihistoria utan luckor", båda utgivna av Thales förlag 2020. Två bastanta volymer av en författare som förenar akademisk lärdom med lättillgängligt språk. 

"Botemedlet" citerat från Pierre Hadot: Vad är antikens filosofi? (2015). 



Bildkälla: https://sv.wikiquote.org/wiki/Epikuros. Där finns också "Epikuros huvudteser i 40 punkter."




tisdag 15 november 2022

Medan jag låg och dog

Av någon även för mig själv outgrundlig anledning fortsätter jag med dessa sporadiska anteckningar och notiser, som ibland kommer att läsas av människor som slumpvis hittar hit, och av er, tappra lilla skara återkommande läsare... Outgrundlig? Eller är det bara min brist på social talang i verkliga livet som på det här sättet kompenseras? Och i bakgrunden tanken att när jag nu en gång i tiden börjat med friskt mod så är det väl fel att sluta, kanske det friska modet återkommer? 

I alla fall. När jag för ett tag sedan bad om bra lästips så var ett av dem William Faulkners "Medan jag låg och dog", utgiven 1930.  Det visade sig att den fanns i en engelsk utgåva här i hyllan, oläst. Jag började läsa. Efter att ha läst halva insåg jag att jag behövde en översättning. Faulkners säregna språk - märklig stavning, nybildningar, dialekt - krävde en parallelläsning på engelska och svenska. 

Addie, modern i den dysfunktionella småbrukarfamiljen Bundren i Mississippi ligger och dör. Utanför fönstret, öppet så att hon kan se och höra, snickrar Casch, en av sönerna, på kistan och visar upp bräderna vartefter han hyvlar till dem så att hon ska se att han gör ett gediget arbete.

Fadern, Anse, har lovat att uppfylla Addies önskan att begravas vid sin fars sida i hemstaden Jefferson. Kanske är Anses egentliga motivation att han i staden äntligen kan skaffa löständer.

Liket läggs i kistan och kistan på en hästvagn och så påbörjar familjen en alltmer absurd resa som sträcker sig över flera dagar och medför en mängd absurda förvecklingar. I ett vadställe över en flod är kistan på väg att spolas bort. Med gamarna kretsande i luften ovanför det alltmer förruttnande liket kommer de så småningom fram till Jefferson och Addie får sin gravplats. Och Anse sina löständer.

Hela förloppet skildras i femtionio inre monologer, femtiotre formulerade av familjen Bundren, förutom föräldrarna (ja, även den döende Addie) de fem barnen. De olika perspektiven på samma händelser ger en så mångfacetterad bild att man (jag) ständigt tvingas att stanna till i läsningen, gå tillbaka och så framåt igen. Och det skulle inte förvåna mig om jag gör en ny läsning om någon månad. Det här är god litteratur om något är det. 

En mer fördjupad läsning är Harold Blooms "William Faulkner: Medan jag låg och dog" (Modernista 2018), som jag laddat ner och läst som e-bok. Tjugo innehållsrika sidor. Och den första e-bok jag någonsin läst. 








måndag 31 oktober 2022

Notis om lövräfsning

Nu faller löven från gårdens alla stora, vackra träd, lönnar, kastanjer, blodbok, och det är dags att börja räfsa undan från gräsmattor och gårdsplan. Det har jag inget emot, tvärtom. Speciellt en dag som denna, då den gråmulna himlen äntligen spricker upp och jag kan hänga ut lakanstvätt till tork. Sexton grader, nästan vindstilla och löven är fuktiga men ända lätta att samla ihop, skottkärra efter skottkärra, allt utan brådska, i långsam, meditativ takt. Det är det slags arbete som befrämjar långsamt tänkande, kanske också ett slags glömska, en flykt från denna höst då overkligheten blivit verklighet. 




fredag 7 oktober 2022

När det overkliga blivit verkligt

Liksom jag fortsätter världen att existera även efter det svenska valet, som ledde till att ett högerextremt parti med nazistiska rötter nu sitter och förhandlar om maktens fördelning med ledaren för ”vår sida av politiken”. 

Och Ukrainas kamp mot det ryska angreppet fortsätter. Framgångsrikt just nu. Men hur länge? Och hur länge kommer väst att fortsätta vapenhjälpen? Vad betyder Putins kärnvapenhot?

Det overkliga förvandlas till verklighet. Vi får vänja oss vid det. 

Denna höst ägnar jag mig mest åt annat än läsning. 

Jag noterar att bloggen lever sitt eget liv, även när jag inte skriver. När höstterminen börjar laddas gamla inlägg om läsning ner gång på gång. Det är roligt.

Till vänster om läsfåtöljen, fjärde hyllplanet nerifrån, fick jag syn på några av Peter Englunds böcker. Någon har jag läst, någon var halvläst. Nu har jag läst några av dem på nytt.

 ”Stridens skönhet och sorg” (2008) har undertiteln ”Första världskriget i 212 korta kapitel”, men det är inte en traditionell historik över krigets utveckling, utan en bok om hur kriget upplevdes av nitton enskilda människor, i just korta kapitel som baseras på brev, dagböcker, memoarer.

Det är soldater vid fronten, i Flanderns skyttegravar, eller runt om i Europas olika krigsskådeplatser, i de andra delar av världen som berördes av kriget.

Varje kapitel tilldrar sig under en enskild dag och löper kronologiskt.

En ung tysk flicka hemma i byn, en fransk ämbetsman i Paris, en sydamerikansk äventyrare i turkiska armén, en kvinnlig ambulansförare i Saloniki. 

Genom att följa de nitton individerna genom åren skapas en annan bild av kriget, som skiljer sig från den traditionella historieskrivningen. Englund kallar det ett slags anti-historia, som inte syftar till att ge rationella förklaringar eller fördela skuld i det som för den enskilda människan bara var slitsam vardag, oro, ångest eller bara ett blodigt kaos.

Jag har också läst ”Brev från nollpunkten” (1996) som består av historiska essäer i skilda ämnen där det gemensamma är att de handlar om 1900-talets mörka sidor. Första världskrigets skyttegravskrig skildrat i konsten, ett öde i trettiotalets sovjetiska utrensningar, de tyska förintelselägren, atombombens historia.

Englund skriver bra. Ibland så lättsamt att det nästan skaver mot ämnets allvar. Men på det hela taget intressant och lärorikt.

Nu skulle jag vilja hitta god skönlitteratur. Förslag, någon?









måndag 5 september 2022

Några rader inför valet

Nä, det här är för dåligt...
Det är som om den kvardröjande sommaren så till den grad påverkar mitt annars något sånär fungerande intellekt negativt. Jag kommer aldrig till ro med att läsa ordentligt, än mindre att skriva.
Därför bara några rader inför valet.

En vecka kvar och högerpopulism och främlingsfientlighet har spridit sig som en löpeld, knappast något parti har undgått smittan. 

De alltmer radikala miljöhoten existerar inte, allt handlar om att bjuda över varandra med kompensationer av olika slag. Det talas om "krigsvinter". Inte i Ukraina, utan här. Ingen, inte ens Miljöpartiet, vågar föra fram det väl belagda faktum att om vi ska nå ens bråkdelen av Parisavtalets krav, så kommer det att innebära "livsstilsförändringar". Det är ju just vår livsstil som orsakat miljöhoten. 

Men, liksom i helvetet finns det grader även i politiken. Så jag kommer att rösta, inte så mycket för något som mot. Det är väl det som är det viktiga i årets val. 

söndag 14 augusti 2022

Några rader om Harry Martinson

Det är varmt. Den enda drägliga platsen i hettan är under blodboken. Under det skuggande lövverket kan man sitta och läsa och ibland rentav känna en svalkande vind komma farande. Det är mycket torrt. Gräsmattan har fler gula partier än vanligt. Blodboken släpper ner skrynkliga, bruna löv. På Sandgärdet på andra sidan gärdsgården är havren tröskad och halmen pressad och inkörd. Lönnarna i allén har omärkligt skiftat färgton. Plötsligt är sensommaren här.

Jag läser Harry Martinson, "Svärmare och harkrank" från 1937. Tillsammans med "Midsommardalen" (1938) och "Det enkla och det svåra" (1939), i en behändig gul volym. Jag läser nu för andra gången och andra läsningen förstärker min första tanke att Martinsons kulturkritik och civilisationskritik är fundamental och värd att fördjupa sig i. Språket och terminologin kan ibland kännas främmande (inte när det gäller naturskildringarna), och något förstår jag helt enkelt inte (jag måste sätta mig in i den tidens tänkande. Staffan Söderbloms Martinson-biografi är på väg). Jag får återkomma.

Året är alltså 1937. Förkrigstid. Martinson skriver:

"I bibanornas aftonskumma väntsalar här i Europa hänga nu inte plakaten om de vackra emigrantfartygen. De äro borta sedan många år. Men häromdagen slog det mig att en ny sorts emigration, en stor, bred och väldig, förestår och förbereds. Den annonseras inte i bibanornas väntsalar såsom Amerikaresornas tid gjorde. Nej, det behöver den inte. Vi driver ändå hän mot den. Skeppen byggas under våra fötter. Snart börjar den.
Det är den stora emigrationen in i döden, som nu förbereds åt folken. Det står i de prasslande tidningarna tusen tecken om den. Det spökar av gamla emigrantsteg inne i väntsalarna om nätterna och det susar om höstkvällarna i lavgrå hult - om en förestående emigration in i döden.
Den väldiga, obändiga kvantiteten störtar sig i sitt djupa, blinda kvalitetskrav rakt in i dödens kvalitet. Fascistisk demagogi och fascistisk kapitalism, som hindrar folken från kvalitet i livet, vilja nu i stället ge dem den i döden och bygga nu de nya emigrantskeppen, de stora Styxskeppen om en million ton. Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna."




torsdag 11 augusti 2022

Om lässtrategier. repris

Repriserar en text som jag skrev för tio år sedan. Jag tror på återbruk. Eller så är jag lat.

"Ibland ser jag för mig en hemsnickrad matematisk operation, x/y=z, där x är antalet läsvärda böcker och y är förväntade läsår under ett liv och z resultatet av x genom y, dvs det önskvärda antalet lästa läsvärda böcker per läsår. Det är en intressant uträkning. Och deprimerande - resultatet blir ett så högt tal att även med en mindre långsam läshastighet än min så behövs ett stort antal liv för att kunna uppnå det.

Allt under förutsättningen att uträkningens underliggande värdering är relevant, vilket den lyckligtvis inte är för alla. Den underliggande förutsättningen är naturligtvis att det verkligen finns ett stort antal läsvärda böcker och att man dessutom vill läsa dem alla.
Jag tror att det är bra för samhällets allmänna fortbestånd och vidare utveckling att inte alla omfattar den här underliggande värderingen. Det skulle få katastrofala följder för produktiviteten, bland annat.

Men om man nu är så (olyckligt) disponerad att man vill läsa alla läsvärda böcker och lyckas undvika att hamna i förtvivlan över det omöjliga i uppgiften, hur ska man då göra? Som jag ser det finns det två extremer. Läsning på ytan och läsning på djupet. Om man ser mängden läsvärda böcker som ett antal författares samlade verk, så läser man antingen en eller två böcker per författare för att åtminstone få en viss uppfattning om vad  så många författare som möjligt har att säga, eller så väljer man ut ett mindre antal författare som man fastnat för och bestämmer sig för att läsa allt, i den mån det nu går, av dessa författare. Alltså lite av många eller mycket av få.

 Peter Ilsted (1861-1933)

Med åren har jag tenderat att ta till det andra alternativet. För en trögtänkt långsamläsare är det egentligen det enda realistiska. Att försöka hänga med, att läsa det senaste och att ha åsikter om det, det är något för (mer begåvade) recensenter och kulturjournalister. Att jag därmed kanske missar något som kommer att visa sig vara av värde är ingenting som jag bryr mig om. Jag har (i princip) blicken riktad bakåt, mot det som varit och det som stannat kvar. Det är mycket nog. För mycket. Men jag vet ingen bättre lässtrategi."