fredag 12 juli 2019

Revolt i grönska

Eftersom ni fortfarande är några som hittar hit, så fortsätter jag med att skriva några rader här. 



Walter Ljungqvists "Revolt i grönska" (Bonniers 1951) utspelar sig i Småland, på ett gammalt jägmästarboställe, "ett snett och vint och knarrande trähus med ett otal skavanker och omgiven av en förfallen och vildvuxen trädgård." En medelålders författare och hans hustru har åtagit sig att under sommaren ta hand om några ungdomar. Vidsynta uppfostringsprinciper kolliderar med ungdomarnas problematik.

Men det är nog inte främst detta som får mig att när tid ges fly undan sommarlivets alla aktiviteter och försvinna in i läsningen. Det är Ljungquists språk och hans förmåga att - om man ger sig tid att läsa långsamt och uppmärksamt - konkret och nästan filmiskt återge det landskap och den natur som omger människorna och deras handlande.



fredag 21 juni 2019

Sommarens ritualer: Walter Ljungquist

Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

Novellen "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, till och med en repris på reprisen. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.

Alltså:
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.


tisdag 18 juni 2019

Jag är ute och cyklar

Under dagens lite längre (4,8 mil) cykeltur i mellersta Hallands skogs- och slättbygd konstaterade jag att om man lämnar slätten så följs varje lätt nedförsbacke av en seg uppförsbacke (eller om det nu inte är tvärtom...). Under alla förhållanden så är uppförsbackar god träning för både hjärta och kärl och benmuskler. Var och en som någon gång cyklat sittande uppför Lyseredsbacken (jag gjorde det) vet att det är så.


Vanligtvis föredrar jag att vandra. Den långsamma förflyttningen ger en helt annan närvaro i nuet än cyklandet. Men man kan ju stanna till då och då, när man kommer till en spännande plats. Och cyklingen ger en chansen att höra ett utrotningshotat ljud, ljudet av cykeldäck mot landsvägsgrus.


Det var en cykeltur i lugnt tempo. Jag färdades inte på någon racercykel (eller på något fuskverk som en "elcykel"), utan på en treväxlad robust damcykel av bästa Monarkmärke.


Nästan fem mil, alltså. Upp mot Dagsås, mot Högryd, via Ästad och tangerande Hallandsleden förbi Kriken och Källdalen ner mot Joastorp. Sen förbi Gödeby upp mot Bertilsgärde, ner förbi Högared och lunchpaus vid Ljungsjöns badplats. Motvinden från sydväst fick fritt spelrum på slätten förbi Hällarp, men efter svängen vid Hällereup hade jag vinden i ryggen hela vägen via Lindhult och Långås och hem.



Molanders affär i Långås är sedan länge stängd. Jag undrar vad som tilldrar sig i den kameraövervakade byggnaden.

torsdag 13 juni 2019

Herr Paddas störda eftermiddagsslummer

När jag rensade ogräs i trädgårdslandet idag och tog tag i en hög med gräs fick jag plötsligt något mjukt och kallt i handen. Det var Herr Padda, vars stilla eftermiddagsslummer jag störde. På paddors vanliga sätt gav han mig bara en kylig blick innan han uppsökte en säkrare viloplats.






söndag 2 juni 2019

Roms öde


"... [vi kan] inte förstå den utdragna händelse vi känner som det romerska rikets fall utan att se närmare på det stora självbedrägeri som kejsardömets jubelceremonier så tydligt vittnar om: den oberättigade övertygelsen, manifesterad i den blodiga ritualen med iscensatt jakt, att romarna hade tämjt den vilda naturens krafter. På flera nivåer som romarna inte själva förstod och som de knappast kunde ha något begrepp om - från den mikroskopiska till den globala nivån - betecknade det romerska rikets fall naturens triumf över människans strävanden. Roms öde spelades upp av kejsare och barbarer, senatorer och generaler, soldater och slavar. Men det avgjordes i lika hög grad av bakterier och virus, vulkaner och solcykler."

Citatet sammanfattar i stora drag Kyle Harpers "Roms öde. Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång" (Daidalos, 2019). Det är en fascinerande läsning.

Romarrikets uppgång skedde under en gynnsam klimatperiod, "det romerska klimatoptimumet", med värme och nederbörd. Men expansionen genererade också sjukdomar, från infektionssjukdomar till pestpandemier.  De hygieniska förhållandena var, trots akvedukter och badhus, miserabla.
Och när klimatet blev kallare, under den senantika "lilla istiden" från början av 500-talet, blev den sammantagna effekten av sjukdomar, klimatförändring och attacker från omgivande folk att det forna världsriket gick under.

När jag läser tänker jag på vår tidsepoks självbedrägeri, vår tro att på att vi tämjt naturens krafter.


måndag 27 maj 2019

"... mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."

Denna blåsiga kväll läser jag i Sven Lindqvists debutbok från 1955, "Ett förslag". 
Utanför fönstret gungar de vita syrenerna i vinden, lysande mot allt det gröna. Det mörknar under träden. Gärdsgårdens stenar andas oändligt långsamt.

Lindqvist gör vapenfri tjänst på en förläggning i Småland tillsammans med frireligiösa vapenvägrare. De tillverkar och monterar telefonstolpar. Hans religiösa kamrater har en annan syn på döden än Lindqvist. "Döden blir för dem det mått som livet mäts med." Men för den icke-religiöse blir den i sig ointressant, eftersom den bara innebär att allt tar slut.

För Lindqvist kan döden som livets mått ersättas av tanken på en katastrof. Inte ett "efter oss syndafloden", utan bara det att de flesta människor förutsätter att de alltid ska få fortsätta att leva som de gör, men:
"Vad skulle hända om människor mer allmänt tänkte sig in i, med klart ohyggliga bilder föreställde sig att de redan nästa vecka blir tvingade till ett liv under helt andra villkor än de här? Ingenting, troligen. Men även den som fortsatte sitt liv precis som förut skulle få en omedveten inriktning på det varaktiga, mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."
 Jag tycker mycket om den sista formuleringen. Den är mycket Vilhelm Ekelundsk.


PS: Kursiveringen i citatet är min.

fredag 24 maj 2019

Två gedigna författarbiografier och en smal klassiker

Två gedigna författarbiografier och en smal klassiker. Så har min läsning sett ut ett par veckor. Trädgårdsarbete och annat har tagit det mesta av tiden. Tiden som alltmer tycks accelerera. Även om dagsljuset nu blir längre och längre. Fastän jag försöker bromsa tycks tiden gå allt fortare. Eller är det just för att jag bromsar, försöker vila i steget, vara i stunden? En omöjlig ekvation, tycks det.

                                                                           *
Båda biograferna är mycket grundliga och mycket läsvärda. Om jag i stort fick min bild av Hjalmar Söderberg bekräftad, så lärde jag mig desto mer om Vilhelm Moberg.

Robert Walser hade jag inte läst något av tidigare.

"Promenaden" skildrar en fattig författares promenad genom en stad, hans möten med olika människor, möten som ibland får honom att brista ut i långa, omständliga monologer, i tilltal som är mer eller mindre absurda. Bitvis är det ganska roligt.

Då är novellen "Bilden av fadern" bättre. Där målar efterlevande barn till en nyss död fader i monologer upp olika bilder av fadern, där hans positiva sidor (enkelhet, fördragsamhet, ovilja att dominera) efterhand blir till en bild av en misslyckad, hunsad och illa ansedd man. En tvetydig äreräddning.

                                                                             *

Ja, det var bara det jag hade på hjärtat just nu.


Robert Walser: "Promenaden. Följd av Bilden av fadern" (Bokförlaget Faethon, 2019)
Jesper Högström: "Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg" (Weyler, 2017)
Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg" (Bonniers, 2018)