fredag 24 juni 2022

Midsommarafton i antropocen

Midsommaraftons förmiddag. I morse när jag gick en sväng med kikaren var det dagg i gräset. Råkorna skränade. Rödstjärtsparet var i farten. Nu är det redan tjugofyra grader varmt. Kanske blir det trettio, om man få tro på väderleksrapporten. Midsommarlunch hos äldste sonen väntar, så jag tar det lugnt. 

Annars präglas mina dagar av trädgårdsarbete och alla sysslor som boende på landet för med sig. Jag kan rentav säga att jag låter mig försvinna in i det praktiska arbetet. Kanske ett slags flykt. Jag läser inte så mycket. Och nyhetsmedierna gör mig bara dyster.

Putins angreppskrig mot Ukraina fortsätter och även om västländerna bidrar med vapen och poserande ledare på besök, så kommer sannolikt den ryska urskiljningslösa förstörelsen av städer och byar att fortsätta tills de ukrainska motståndet inte förmår hålla stånd längre. Vad blir resultatet? 

En aspekt av de många krigen tar Sverker Sörlin upp när han skriver i "Antropocen - en essä om människans tidsålder" att: 

"Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst som kommer att vara kvar efter oss." 

"Tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten. En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineral i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Phu, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas liv offrades där inte längre är kända av någon kommer massmördandets molekyler fortfarande att flöda stilla genom jordskorpans översta skikt för det vi ännu kallar mänskligheten."


                                                        Den flitiga rödstjärtshonan.


lördag 18 juni 2022

Rödstjärt och slåttergubbe

Vi har två, kanske tre rödstjärtspar kring huset. Ett av paren har hittat sin bostad inne i magasinet, med hackspettens hjälp. Det är en tät trafik med mat till ungarna, från morgon till kväll. 





Härom dan gick vi i en restaurerad gammal betesmark med massor av slåttergubbar, en art som trivs just i gamla, ogödslade naturbetesmarker.





torsdag 2 juni 2022

Livstecken

Ryktet om Den långsamma bloggens död är falskt. Den bara vilar. Här kommer ett livstecken. 

Jag har tillbringat några dagar på Öland, med botaniskt och ornitologiskt kunniga vänner. Det var lärorika dagar. Orkidéer jag inte visste fanns, som Krutbrännare. Och nya kryss på fågellistan: Ägretthäger, Ängshök, Prutgås.

Vi vandrade mitt ute på Alvaret, och i Dröstorps naturreservat fanns resterna av denna gård, övergiven i slutet av 1800-talet. Ett tunt lager jord på kalkstensgrunden gjorde det möjligt att odla och beta. 


Läsandet är det inte mycket med. Dagarna fylls av annat. Annat, som i Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat.

I brevlådan när vi kom hem låg i alla fall en glad överraskning, det nya numret av tidskriften Essä.
Denna gång med Baltzar Bogislaus von Platens ”Afhandling om canaler genom Sverige med särskildt afseende å Wenerns sammanbindande med Östersjön” från 1806 som källtext.

Det kändes som att få en present: tidskriften i det vadderade kuvertet låg inbäddad i vackert presentpapper. 





onsdag 11 maj 2022

"Det är den stund då stenarna tänker som bäst"

Vem har inte undrat över det märkliga faktum att vi har ett medvetande? 

Och när jag nu i senaste numret av tidskriften Respons ser Helena Granströms långa text om olika teorier om det mänskliga medvetandets uppkomst och natur, så läser jag med stort intresse.

Man kan dela in medvetandeteorierna i materialistiska och dualistiska. Extremt materialistiska teorier menar att psykiska tillstånd inte alls existerar, allt är fysik och kemi, människan är en maskin. Andra att medvetandet är beroende av materiella processer i hjärnan, det fysiska och det psykiska är aspekter av samma förlopp. Dualistiska teorier utgår från Descartes lära om växelverkan mellan den andliga själen och den materiella kroppen. Det finns också mellanformer.

Här är inte platsen (och jag har inte förmågan) att redogöra för alla olika aspekter i dessa teorier som Granström skriver om. 

Men den teori som fascinerar mig mest är den som anlägger ett för mig helt nytt perspektiv, panpsykismen.

"Enligt panpsykismen är den klassiska uppfattningen att medvetande plötsligt uppstår ur död materia som en kvalitativt ny egenskap i grunden felaktig. I stället antas medvetande, i rudimentär eller mer utvecklad form, vara närvarande i allt som finns: äpplen, liksom bilar, liksom katter, liksom människor, liksom de elementarpartiklar av vilka de allihop består. Kanske förhåller det sig, som Goff menar, så att 'medvetandets ljus aldrig slocknar helt' när man rör sig mot allt enklare organismer och så småningom ned till deras icke-levande beståndsdelar, 'utan snarare mattas av' så att en flämtande låga består också hos en elektron eller en kvark."

Inte så att död materia har "medvetande" eller upplevelser av mänsklig art, men ett slags "medvetande" som är "ofattbart enklare [...], en viss universell egenskap hos fysiska ting, där både livlösa objekts mentalitet och det mänskliga medvetandet ses som specifika manifestationer."

Vad var det Gunnar Ekelöf skrev i "Om hösten"?

[...]
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
[...]





torsdag 28 april 2022

Notis

Jag kan nämna mycket som gör mig glad just nu. Den första vårvärmen. Lönnarnas milt gröna färg. Kastanjen som fäller ut sina blad. Maskrosorna i gräsmattan. Muggen med kaffe i solen vid växthusväggen. Att ligga på knä och rensa i kryddlandet. Stararna, sädesärlorna, lärkorna över nysådda åkrar. Fjärilarna. Humlorna. Vildtulpanerna som plötsligt växer på ett nytt ställe. Vildbiet som samlar nektar. 
Men, som Gabrielle skriver - "genom alltihop finns en summerton av annan art; den tragiska tonen från Ukraina." I varje nyhetssändning den obevekliga verkligheten. Mördarnas tomma ansikten, deras iskalla ljugande. Men också det ukrainska motståndets ofattbara mod. 





tisdag 12 april 2022

Historieläsning

När jag kom ut tidigt i går morse satt tre starar högst upp i kastanjen och välkomnade morgonsolen. Jag tog fram trädgårdsbord och stolar och kunde både dricka elvakaffe och äta lunch ute. Det är vår.

Jag vet inte om det var nyhetsrapporteringen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och det mördande som pågår där, brotten mot det som absurt nog kallas "krigets lagar", men jag fick syn på och började läsa en universitetslärobok från 1970-talet, Holmberg/Thulstrup "Historien efter 1914". Jag kunde inte sluta, utan läste den från början till slut. De många förstrykningarna och marginalanteckningarna visade att jag läst den till någon tenta och att min handstil var bättre förr.

Sen började jag läsa Eric Hobsbawm "Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet, 1914-1991." (Rabén Prisma 1997)

Hobsbawm skriver om 1900-talet att det framstår som "ett slags triptyk eller historisk sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period. I efterhand kan vi betrakta skedet som ett slags Guldålder, och så betraktades det också nästan genast efter sitt slut i början av 1970-talet."

"Från 1990-talets perspektiv tycks det korta 1900-talet ha genomgått en kort Guldålder på väg från en kristid till en annan och vidare in i en oviss men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid."

Det var under den guldåldern och i ett särskilt gynnat land som jag råkade födas och leva den första halvan av mitt liv. Nu när jag hunnit en bra bit in i den sista halvan vet jag inte om jag är lika tveksamt optimistisk som Hobsbawm.






torsdag 7 april 2022

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker"

Jag läser inte längre så mycket. Framförallt läser jag inte så mycket väsentlig litteratur. Men en del inte så väsentlig, mest för att överhuvudtaget läsa. Det är inte bra. Vad beror det på? Jag vet inte. Det blir i alla fall alltmer sällsynt att jag hittar fram till bra läsning. 

Kanske kan jag finna tröst hos Ekelund, som i "Lefnadsstämning" (1925) skriver:

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga - ; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."

Nå, till den väsentliga litteraturen kan definitivt räknas Giuseppe Tomasi di Lampedusa "Leoparden och Berättelser", i nyöversättning av Viveca Melander (Bonniers, 2018), som jag nu läst en andra gång. Den utspelar sig under tiden 1860 till 1910 och skildrar en siciliansk adelsfamilj nedgång och fall under tiden för Italiens enande. De feodala värderingarna ersätts av borgarklassens, allt speglat i adelsfamiljen Salinas överhuvuds, prinsen don Fabrizios medvetande, med ett utarbetat, färgrikt språk som kräver en långsam, uppmärksam läsning. En roman att försvinna in i och ett sätt att lämna den här tidens oro.