tisdag 24 mars 2020

"Vi måste kringgärda oss med filosofin"

Jag vet inte, men anar, att det är fler än jag som har ett behov komma undan mediernas ström av coronaartiklar och åtminstone för några timmar befinna sig i en helt annan värld.
En del av de senaste dagarna med strålande sol har vi ägnat åt utflykter och vandring i skog och mark,  ibland ensamma, ibland med goda vänner. Och gymträningen har ersatts av hemmaträning. Detta, och förberedande trädgårdsarbete, är bra både för kropp och själ.

Ett annat sätt att använda tiden för att avvända dystra tankar är naturligtvis att läsa. Och då vi lever i tider då ens framtida öde tycks mer ovisst än någonsin, varför inte läsa filosofi, och varför inte de gamla stoikerna?

"Vi måste kringgärda oss med filosofin", skriver Seneca, "en oövervinnelig mur som ödet inte förmår ta sig över trots att den har angripits av många belägringsmaskiner. Själen som övergivit de yttre försvarsverken intar en ställning som inte kan betvingas och försvarar sig i sin höga borgklippa: inget vapen når upp till själen. Ödet har inte, som vi tror, långa armar. Det kan inte gripa någon utom den som klänger sig fast vid det. Därför måste vi så mycket vi bara kan dra oss tillbaka från ödet och med det kan bara kunskap om oss själva och om naturen hjälpa oss. Själen måste veta vart den är på väg och varifrån den kommer, vad som är bra och vad som är dåligt för den, vad den skall söka och vad den skall undvika, vad ett förnuft är som skiljer mellan det man skall sträva efter och det man skall undfly, som tämjer begärens vanvett och tyglar fruktans raseri."

Seneca: "Breven till Lucilius" (Daidalos, 2018)



lördag 14 mars 2020

Stranden vid Sik

Jag körde ner till stranden vid Sik i eftermiddag. Strålande sol och bitande iskall vind. På de blöta standbetena sånglärkor, tofsvipor, strandskator, grågäss, gravänder. Och så en liten snabbspringande vadare som jag inte vet vad den heter. Det kommer en vår.


torsdag 12 mars 2020

Nej, jag har inte gått i ide

Nej, jag har inte gått i ide - även om det kanske inte vore så dumt nu i dessa coronatider.
Men även under mer normala förhållanden har jag en tendens att så här års dra ner på aktiviteterna i väntan på de första tecknen på vårvärme och ljus. Nu har den här vintern som aldrig blev någon vinter, utan bara en förlängning av hösten, bidragit ytterligare till min, kanske inte slöhet, nej snarare bara oförmåga att kommunicera med yttervärlden.

Läst en del har jag i alla fall gjort. Boktraven illustrerar väl hur spretiga mina val av litteratur är.



torsdag 20 februari 2020

En beklämmande läsning

Jag är en notorisk bokköpare. Vill jag läsa en bok, så köper jag den. Oftast går inhandlandet snabbare än läsandet, så en del böcker blir stående olästa. Inväntande sin rätta tid att bli lästa. Något som i nittionio fall av hundra inträffar, förr eller senare. Och de flesta böcker blir kvar i mitt bibliotek. Efter mer än femtio år är de en del av mitt liv. Att gå längs hyllorna är att gå en minnesväg.

En bok som stått oläst ett tag är den tyske journalisten och historikern Götz Alys "Europa mot judarna 1880-1945" (Daidalos, 2018).

Men nu har jag läst den. Det är en beklämmande läsning. En del visste jag om antisemitismen i Europa, om pogromerna i öst, om hur nazisterna utnyttjade den utbredda antisemitismen för sina syften. Men omfattningen hade jag inte klart för mig.

Den moderna antisemitismen var, menar Aly, något nytt. Inte som den gamla, grundad på medeltida fördomar. Det tidiga 1900-talets nationalism och nationsbildandet i första världskrigets kölvatten skapade en modern antisemitism som i grunden var ekonomisk, social och politisk. Nationalister i de nya staterna strävade efter en etniskt homogen stat, ett samhälle där judarna stigmatiserades som ett hinder för majoritetens framgång. Judarna var alltför ekonomiskt framgångsrika, var överrepresenterade på universiteten, lade beslag på viktiga positioner i samhället, till förfång för majoritetsbefolkningen.

Större delen av boken skildrar, land för land, hur diskriminering, fördrivning och till slut mord på judar blev till en allmän företeelse. Värst i östra Europa. Omkring 85 procent av de sex miljoner som mördades i Förintelsen kom från Polen, Ryssland, Rumänien, Ungern och de baltiska staterna. Och när så nazisternas folkmordspolitik svepte över Europa fanns i många av de ockuperade och allierade länderna lokala politiker som stod till tjänst med att bygga ghetton och uppsamlingsläger för transport till förintelselägren.

Stora delar av befolkningen i dessa länder deltog i plundring av de borttransporterade judarnas tillgångar. Lägenheter med hela möblemang blev plötsligt tillgängliga. Och de få överlevande som återvände möttes oftast av oförstående miner och stängda dörrar.

Jag har ytterligare en oläst bok av Götz Aly i hyllan. "Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism" (Daidalos, 2005), där Aly visar "hur nationalsocialismen förvandlade staten till en rövarmaskin som lyckades vinna stora delar av det tyska folket genom en kombination av socialpolitiska åtgärder, skatteförmåner och varuförsörjning från ockuperade områden."

Tids nog kommer jag att läsa även den.



måndag 3 februari 2020

Har jag hamnat i fel århundrade?

Jag skriver siffrorna i dagboken: 2020. Det går trögt att skriva årtalet. Som om handen inte vill lyda, som om det krävs extra starka signaler från hjärnan för att skriva dessa siffror. Som om sifferkombinationen 2020 inte är ett årtal, inte betecknar det år som just inletts och i vilket jag lever. Ännu lever. Som om jag på något märkligt sätt förflyttats till en främmande sciencefiction-värld.

Men nej, det är ju 2020 nu, det är den värld jag vaknar till varje morgon och vars nyhetsflod jag motvilligt tar del av. För att sedan efter bästa förmåga ta tillvara varje dag som ges, med dess glädjeämnen och dess bekymmer.

Är jag för mycket en 1900-talsman, född som jag är precis mitt i århundradet och formad av dess andra hälft? Har jag hamnat i fel århundrade?


Långt innan granskogen invaderade landskapet röjdes sten och lades i rösen och hackan eller ärjkroken sattes i jorden.

måndag 27 januari 2020

Med anledningen av Förintelsens minnesdag

"Men ett folkmord kan inte begås enbart av dem som tar initiativ till det. Den som undersöker hur judeförföljelsen gick till i olika länder slås ofrånkomligen av hur de tyska erövrarna förmådde utnyttja redan givna nationalistiska, national-sociala och antisemitiska strävanden för att uppnå sina mål. Utan åtminstone passivt understöd, utan de tjänstemän, poliser, politiker och tusentals inhemska mördare som i flera stater hjälpte till med och utförde delar av arbetet, hade det monstruösa projektet inte kunnat förverkligas med en sådan svindlande hastighet. Varken Förintelsens snabba förlopp eller dess avstannande är möjligt att begripa om man bara tittar på de tyska kommandocentralerna."
Götz Aly: "Europa mot judarna 1880-1945" (Daidalos, 2018)


lördag 18 januari 2020

Ännu en etapp på Hallandsleden

I torsdags var det dags för ännu en etapp på Hallandsleden. Denna gång från Strucksjö och ner till Strängbetong i Veddige. Mestadels skogsvägar, men också en del stig, och hela vägen bara skog. Tyvärr en hel del fula kalhyggen. Tyst och stilla. Inte ett hus och vi mötte bara en människa, en skogsmaskinförare som satt i sin bli och åt lunch.

Sträckan blev lite längre än planerat. När vi kom fram till bäcken som avvattnar Stora Ärsjön var flödet så kraftigt att vi inte kunde ta oss över torrskodda. Det fanns bara en sak att göra. Vända om och göra en kringgående rörelse runt Abborrvattnet och Stora Dammsjön och en sista bit i obanad terräng under en klippbrant och fram till andra sidan bäcken. Fyra och en halv kilometer extra - en enkel match för friskvårdande pensionärer.


Vi hade startat senare än vanligt så när vi, trötta men mycket nöjda, nådde målet efter drygt femton kilometer hade det redan börjat skymma.



Man kan undra hur dessa stormfällda tallar över huvud taget kunnat växa så här direkt på hälleberget.