söndag 30 mars 2008

För mycket arbete

Nu är det söndag eftermiddag och alldeles tyst i huset. Gästerna har åkt. Den kraftiga sydvinden dånar i träden. Det är tolv grader varmt, då och då bryter solen fram och ett varmt ljus tänder de dämpade färgerna i landskapet. Kanske är det våren som kommer på allvar.
Det har varit en vecka med mycket arbete, för mycket. Att flytta ett bibliotek är en komplicerad process. Hjärnan urblåst på kvällen. Inget har blivit läst. Få tankar tänkta.
Hur intressant och viktigt ens arbete än är, så måste man ha något mer. En plats, i rummet, i tiden, i tänkandet, där man kan möta sig själv (inte alltid en trevlig bekantskap) och fundera, minnas och tänka framåt.
Den som läst något i denna blogg förstår att läsning och böcker spelar en stor roll i mitt liv. Kanske alltför stor. Är litteraturen verkligen så viktig? Det måste den vara - det finns ju en vetenskap om den, som lärs ut på våra universitet, av professorer och docenter.


W. G. Sebalds "Saturnus ringar" har fått vänta. Men nu börjar jag läsa, äntligen...

måndag 24 mars 2008

Stararna får skotta snö

Plötsligt var det vinter.
Stararna får skotta för att komma in och ut ur boet under nockpannan.
*
Språket är märkligt. Jag googlade på frasen "stararna skottar". Resultat:
"Din sökning - "stararna skottar" - matchade inte något dokument."
Har någon någonsin tidigare skrivit så?

söndag 23 mars 2008

Myggor och tigrar

Jag såg Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" som pocketutgåva i bokhandeln och mindes att den ska jag ju läsa, långt efter alla andra, för att se om den är så förfärlig som en del skriver.
Så lite oväntat för mig själv (men det är ju just det oväntade jag borde göra!) tog jag med den som läsning under påskfirande i Småland och där tangerade jag gränsen för det socialt acceptabla genom att sträckläsa hälften av bokens 509 sidor.
Mina förväntningar var ganska lågt ställda. Lundgren har ju ansetts vara allt från helt galen och paranoid till allmänt omdömeslös.
Jag läste och ju mer jag läste tonade en bild av författaren fram. För boken har bara ett centrum, Maja Lundgren själv. Det är kring henne och hennes omvärldsuppfattning allt kretsar.
Svenska författare och kulturpersonligheter i allmänhet och Aftonbladets kulturchef i synnerhet framställs som intrigerande, sexistiska skitstövlar, totalt amoraliska och med bara ett mål i sikte: att bevara den manliga hierarkin och med alla medel kämpa ner begåvade kvinnliga rivaler.
Jag måste medge att det ibland är rolig läsning, karaktärsmorden på i stort sett alla nämnda författarkollegor...

En viktig del i boken och den som upptar flest sidor skildrar Lundgrens fascination inför den napolitanska maffian, Camorran, i vars kvarter hon bor under långa perioder. Hon är ett slags ytterst subjektiv etnolog. Hon dras till dessa farliga män, de som är tigrar, lika mycket som hon föraktar de svenska författarna och kulturpersonligheterna - myggorna.
Hon iakttar, noterar, spekulerar kring människor och händelser i dessa våldsamma kvarter.
Det är självutlämnande. Hon är självironisk, distanserad och närsynt subjektiv på samma gång.

Jag tycker mig se en tjej som inte vet sitt eget bästa, som gör just det hon inte borde göra.
Varför inleder hon ett förhållande med den man som framställs som den störste skitstöveln av alla?
Varför fascineras hon av Camorrans män? Denna fascination som till slut resulterar i ett övergrepp.

Är det rätt att med namns nämnande och alla detaljer ge offentlighet åt hela denna soppa?
Jag vet inte. Jag kan ju inte veta om det hon skriver är sant. Eller om det är till hälften sant.
Jag lämnar det därhän. Om dessa uttryck för manliga härskartekniker (jag vet ju att de finns) är rätt återgivna så har jag en viss förståelse för hennes hat.
Är författaren paranoid? Det tycker jag inte. Hon är oerhört självcentrerad. Återblickarna på barndomen säger mig att hon på något sätt till varje pris vill bli sedd. Nej, inte till varje pris - hon vill själv bestämma priset. Och hon skiter i om hennes pris blir dyrt för andra.

Jag vet inte vad jag ska tänka om denna bok. Jag får tänka lite till.

torsdag 20 mars 2008

Antecknande män

Nej, jag har inte givit upp bloggandet. Det har bara blivit glesare. Kanske har jag känt av en viss stress, som inte stämmer med mitt tröga tänkande och långsamma läsande.
Kanske blir det inte så tätt i fortsättningen.

Lagercrantzboken går bara inte att rusa igenom. Jag finner en paradoxal tröst i ett intervjusvar från 1986:
" Jag ser mitt liv som ett långsamt uppvaknande till verklighet. Vid sjuttiofem börjar jag känna mig klarvaken, men då är jag redan på väg ut ur samhället. "
*
Ett sammanträffande, som jag inte vill kalla märkligt, men...
I dag måste jag vänta en halvtimme innan vi kunde lämna stan. Jag gick till Café Mignon för att dricka en kopp kaffe och skriva ner några rader till bloggen. På väg dit upptäckte jag att jag glömt min anteckningsbok, så jag köpte en i bokhandeln.
När jag står i kön på Mignon och väntar på att få beställa iakttar jag en man vid ett fönsterbord. Något äldre än jag, med grått hår, kal hjässa och nötbruna ögon som tycks ägna ett tankfullt intresse åt vad som sker i lokalen.
Plötsligt reser han sig och hejdar en av personalen och ber att få något att skriva på. Han får ett block och en penna och slår sig ner igen.
Jag betalar och tar mitt kaffe och sätter mig så att jag ser honom. Så sitter vi där, två antecknande män vid varsitt bord. Jag vet inte vad han skriver. Jag skriver dessa rader.
Vi är många, från professionella författare till sporadiska antecknare, som försöker fästa "The world on paper" som titeln lyder på en intressant bok jag läste en gång.

*

"Saturnus ringar" av W.G. Sebald kom med posten. Det är en limmad mjukbandsbok i Bonniers klassiska Panache-serie. Omslaget är djuprött och återger en tidningsnotis med rubriken "Housekeeper rewarded for silent dinners". Ganska litet format, men den känns
tung. Med foton insprängda i texten som i "Austerlitz". Redan nu, när jag håller den
i handen och bläddrar lite, läser någon rad här och där, så känner jag att detta är en viktig bok.
Den kommer ibland, den där känslan inför en oläst bok. En stark förväntan. Som inför en resa, ett äventyr, en gåta vars lösning man bara måste få.

söndag 16 mars 2008

Jag ser på stararna

"Hvad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren!", skrev Karlfeldt i mars 1917.
Jag läser ett reportage i dagens SvD situationen i Irak, efter fem års ockupation.
Sen går jag ut och ser årets starar sitta högst upp i askträden och gnälla på sitt karakteristiska sätt, fast solen skiner. Det har kommit tre par hittills. De blir färre och färre för varje år.
Jag läser vidare i Lagercrantzvolymen, 600 sidor, från trettiotal till nittiotal. Det är en stor stilist och en skarp samhällskritiker som för pennan.
Som i "Vår tradition är fanatismen", från 5 mars 1981. Lagercrantz kommenterar två kritiker som beklagar västeuropeiska intellektuellas alltför stora skepsis inför egna värderingar och tolerans gentemot andra kulturer. Men:
"Den kraft vår civilisation utvecklat de senaste fem hundra åren härrör ej ur självkritik utan ur motsatsen - fanatisk övertygelse om vår förträfflighet och ur vår totala oförmåga att förstå andra och lyssna till ett inre tvivel.
När vi lade världen under oss, när vi utrotade urbefolkningen i Australien, när vi ordnade klappjakt på tasmanierna, när vi lät Amerikas indianer undergå lidanden inför vilka de Danteska helvetena förbleknar, när vi lät de europeiska judarna gå under och när vi i dag låter hela världen svälta sig halvt till döds hade dessa grymheter aldrig varit möjliga om vi inte hämtat kraft ur övertygelsen om vår egen moraliska överlägsenhet."

Lagercrants betraktar Michelangelos "Den yttersta domen" i Sixtinska kapellet. I tavlans nedre del finns en svart, flatbottnad båt:

"Färjkarlen Charon står med av hat och vansinne gnistrande ögon i aktern och driver sin människolast mot stranden, där Minos med sin ormliknande svans runt midjan väntar. De dömda utgör ett myller av nedböjda grå gestalter, en massa utan ansikten, varelser i sanning nedsjunkna i elände.
Jag såg nu att vad Michelangelo målat är judar som drivs mot gaskamrarna och förintelseugnarna. Det är ett folkmord vi bevittnar, liksom de hitlerska godkänt på högsta ort. De frälsta kan tänkas få ytterligare njutning i sin bägare då de från sin höjd ser vilka straff den rättfärdige guden utmäter till dem som ej följer hans bud. Eller är av orätt ras."

fredag 14 mars 2008

Sjuttiotalet

Ett meningsutbyte på Björnbrum (se kommentarerna till "Historikerna slår tillbaka") får mig att tänka tillbaka på sjuttiotalet. Då var jag marxist-leninist och hävdade med kineserna att Stalin var sjuttio procent bra och trettio procent dålig. Kampen för att ena folket mot monopolkapitalet pågick för fullt. Vi stod för den rätta linjen.
Jag uträttade en del bra saker också, bland annat som klubbordförande på en mindre metallindustri under några år. Den reformistiska arbetarrörelsen stärkte arbetarklassens position. Under dessa år var politik att vilja. Vi stod vid sidan om och visste bättre.
Olof Lagercrantz åkte till Kiruna under gruvstrejken och till Maos Kina, vilket vi såg som ett värdefullt stöd. Han var dock en borgerlig intellektuell, om än, objektivt sett, progressiv.
Nu läser jag i en intervju i "Vårt sekel är reserverat åt lögnen":
"Du tror alltså inte på möjligheten att genom internationella arbetaraktioner kunna bryta staven över krig, rasism och sociala orättvisor?

- Nej det gör jag inte. Den internationella arbetarrrörelsen har under detta århundrade tillfogats det ena dödliga slaget efter det andra. [...] När Peter Weiss drömmer om en revolutionär arbetarklass som skulle kunna förändra samhällena, måste man ju komma ihåg att den gamla arbetarklassen stod utanför samhället; i dag är arbetarklassen i Europa i varje fall en del av samhället, en del av etablissemanget och någon revolutionär glöd för att kasta sig själv ur sadeln torde man få titta efter."
Jag hade fel. Lagercrantz hade rätt.

onsdag 12 mars 2008

I väntan på Sebald

Grått och regnigt. När jag gick till bussen i måndags morse flög två sånglärkor upp från en blöt vall. Men de sjöng inte. Jag förstår dem.

Jag läser Raymond Chandlers sista roman, "Playback", som har en intrig som är allt annat än glasklar. Det viktiga är dock att Philip Marlowe får hamna i de klassiska situationerna: mötet med en uppdragsgivare som undanhåller information, med uppdragsgivarens sekreterare, med skurkarna, med de tuffa poliserna, med en vacker kvinna - och att han vinner i både de språkliga och de fysiska duellerna.

Och i väntan på "Saturnus ringar" av W.G. Sebald läser jag recensioner av boken. Här är några klipp.

"Att läsa honom i uppdrivet tempo är som att försöka köra bil med handbromsen ilagd. Det är följaktligen lika bra att stiga ur och gå till fots, som han själv. Det är då man upptäcker vilken sällsam författare han är."

"Den ["Saturnus ringar"] gräver fram till synes godtyckliga och oansenliga fynd medan författaren vallfärdar mellan små samhällen i Suffolk i sydöstra England, fynd som strax ska visa sig stå i förbindelse med hela världen på varierande historiska siktdjup."

"Sebalds underbart koncentrerade och egendomligt rastlösa författarskap, med dess upptagenhet av platser och minnen och av den påverkan dessa kan ha på vår bild av oss själva."


Varför är postgången så långsam? Den ska i alla fall vara snabb!

måndag 10 mars 2008

Det finns för många böcker

Det finns för många böcker. De flesta struntar jag i. (Den där den snabba gallringsreflexen... vad styr?)
Men det finns fler böcker som jag skulle vilja ha läst än vad jag kommer att hinna med.
Det var en skrämmande tanke när den dök upp, för flera år sen. Numera har jag vant mig. Vår tid är ju alltid utmätt, vi vet bara inte måttet.

Under flera år på sjuttio- och åttiotalet hade jag en svart anteckningbok, där jag skrev upp vilka böcker jag läste och noggrannt summerade antalet vid årets slut. Det är nog inte så ovanligt. Det fanns ett tävlingsmoment i det där. Och världslitteraturen var ju så stor. Jag läste inte så fort. Det blev en sextio, sjuttio volymer om året.

Nu har min läshastighet sjunkit ytterligare. Jag tycker inte om när en text går för fort att läsa. Jag läser gärna engelska texter, det gör läsningen mer eftertänksam, mer uppmärksam, leder till fler omtagningar.

Nu kanske jag ska skriva upp vad jag inte hunnit läsa - och sen glädjas åt att stryka en eller annan bok. Jag ser dem i hyllorna. Proust i gröna linneband, köpta på en bokrea för länge sen, med de där lockande, lite gulaktiga, tättryckta sidorna. Flera gånger har jag kommit en bit in i andra bandet. Nåja, Olof Lagercrantz ägnade flera år åt Proust.
Walter Benjamins Passagearbete i tre band... Det händer att jag slår upp någon sida på måfå och fastnar där en stund i citaten... Dostojevskij, ordentligt... det finns mycket...

Under åren har jag haft en del läsprojekt av större omfattning. Några skönlitterära författarskap. Lars Gustafsson, Sven Lindqvist, Raymond Carver, Richard Ford. Sociologen Zygmunt Bauman och filosofen Hannah Arendt. Men det är ett tag sen.
Symtomatiskt var det senaste projektet Ian Rankins arton Kommissarie Rebus- deckare...
Är det där jag ska hamna? Deckarläsande äldre bibliotekarie?

onsdag 5 mars 2008

Att minnas

"Austerlitz" är en bok om minnet. Om vår förmåga att förtränga och förneka minnen. I Austerlitz fall med förödande konsekvenser.
Läsningen har fått mig att reflektera över hur betydelsefullt detta att minnas är för mig.
Med stigande ålder betyder det jag minns alltmer. Jag är inte bara här och nu, utan samtidigt här och nu och där och då. Så är det väl alltid, men nuets upplevelser har en större klangbotten än när jag var ung.
Jag går så ofta jag kan en lunchpromenad här på stan i Varberg och kan ibland se mig själv som femtonårig springpojke gå på samma gator, för mer än fyrtio år sedan. Vi trampar på samma stenläggning. Dessa minnesbilder från olika tider, på en mängd olika platser, glada, dystra, ångestfyllda. Minnesbilder knutna till en viss plats, ett gathörn, ett hus. Det är bra, tror jag, att vara rotad på en plats. Att kunna se sig själv i platsen.
Att kunna säga till femtonåringen med beatleslugg, där han rundar kyrkomuren in på Drottninggatan (jag ser honom nu genom Café Mignons fönster, han har solen i ögonen) på väg mot Kreditbanken i något viktigt ärende, med en sorg i hjärtat som han ännu inte vet att han så länge ska bära med sig - att kunna säga till honom att det ordnar sig...

En av T.S. Eliots Fyra kvartetter, "East Coker", finns i en översättning av Gunnar Ekelöf. (T.S. Eliot: Dikter i svensk tolkning, 1965).
"Ju mer man åldras,
dess mer främmande blir världen, dess mera invecklat
mönstret av levande och döda. Inte ett enda spännande
från efteråt och förut isolerat ögonblick
men hela livet brinnande i varje ögonblick
och inte heller ens en enda mänskas liv
men också gamla oläsbara stenars."
Omisskännligt ekelöfskt! Det finns ett slags lugn i denna upplevelse av världen som alltmer sammansatt och oöverskådlig. I tanken att man ingår i ett större mönster.

tisdag 4 mars 2008

Jag fortsätter anteckna

Helgen ägnades åt rovfågelsafari i Skåne Tranås.
När vi, en blandad skara av erfarna och noviser, stod vid Krageholmssjön försökte få syn på en ruvande havsörnshona i boet lyfte hanen och cirklade över sjön och flög sen rakt över oss. En mäktig syn.
Kungsörn och blå kärrhök såg vi på långt håll och så massor av glador. Totalt sågs mer än 80 fågelarter. Av dem såg jag (novisen) kanske 30. Lärka, tofsvipa, gulsparv hade jag inte sett hemmavid ännu. Det mest spektakulära var en ensam stäppörn, som hittat till Fyledalen.

Sen följde måndag och arbete och tisdag och arbete och jag märker att jag måste hänvisa till bloggrubriken: sporadisk, långsam, trögtänkt...
"Austerlitz" är en fantastisk - och fruktansvärd - läsning.
Austerlitz besöker Terezin - Theresienstadt.
Efter sin resa plågas Austerlitz av ångestattacker. Och han vet nu vad de beror på. Men "reason was powerless against the sense of rejection and annihilation wich I had always suppressed".
Jag läser vidare.