Kvällen kommer med moln och svalka

Ännu en dag med extremvärme. Ingen dag för utearbete. Men årets skörd av lök är bärgad och hänger på tork. Kvällen kommer med moln och svalka. Jag sitter vid trädgårdsbordet och ser blodboken släppa ner sorgsna, förtorkade löv på gräsmattan. Växtligheten känner av värmen. Alltför tidig höst. Havren på Sandgärdet är tröskad. Halmen ligger i solbelysta, gyllengula strängar.

Jag läser, än en gång, Lars Gustafssons "Strandhugg i svensk poesi. Femton diktanalyser" (1976). 

Han skriver bland annat om pseudonymen Skogekär Bergbos "Wenerid: Tionde sonetten", som han menar är en drömdikt, en dikt som skildrar en dröm, att den har "något av drömscenens blida obeveklighet". Om den vackra raden: 

                                "Och så milt leende sig saktelig från mig vänder."

skriver Gustafsson: "Kanske var det detta som den okände poeten innerst inne ville: att hon skulle vända sig bort, att han skulle få vara ensam med sin kärlek, ostörd av den oberäkneliga verklighet som en älskad kvinna alltid rymmer."

Himlen vitnar långsamt. Det är en kväll för eftertänksam läsning. Jag sitter kvar länge.