torsdag 31 december 2009

Gott nytt år

I betesmarken ligger två brostenar över ett öppet dike. Gräset är frostigt, stenarna har ett tunt lager snö. Den här vägen går jag ofta. Det är en bra plats för eftertanke. Marken är stenbunden, förmodligen aldrig odlad. Här finns vildapel och björnbärssnår.

Stenarna ligger alltid kvar på sina platser. Gräs och örter växer upp, betas och vissnar, växer upp igen. Stenarna talar om en långsammare tid, en tid där våra år är knappt märkbara ögonblick. Det finns något trösterikt i att lyssna till stenarna.


Gott nytt år önskar jag denna bloggs läsare!

onsdag 30 december 2009

Vandring, läsning

Vi trotsar kylan och en begynnande förkylning, drar ner den karelska fiskarmössan över öronen och hittar nya vandringsvägar. Solen står lågt. Det frasar i frostgräset under fötterna. Här rinner Tvååkersån ut i Strömma damm. Vi skrämmer upp tjugo gräsänder.

Ekelundläsningen fortsätter.

"De rikedomar hvilka vid konsts, vid lyra-slags beröring öppna sig för syn och sinne, den af smärta och vällust blandade beundran som i dessa ögonblick (ögonblick af härskande och öppenhet) fyller själen, allt detta säger mig om lifvets korthet mer än allt annat är i stånd att säga. Ty de stunder jag varit fri, öppen, ren nog att fullt andas och hafva mitt lif i en sådan värld, till huru många dagar skulle de väl blifva om de sammanräknades! Och endast sådana dagar har jag vetat hvad lefva är."

tisdag 29 december 2009

Hjärtdjur

Herta Müllers "Hjärtdjur" handlar om fyra studenter i 1980-talets Rumänien under Ceaucescus diktatur, Edgar, Kurt, Georg och kvinnan "jag" som berättar. I vilken grad Herta Müller skriver strikt självbiografiskt vet jag inte. Men vad jag kan förstå ligger det mycket nära.


De tillhör den tysktalande schwabiska minoriteten. De träffas, blir vänner, läser insmugglad förbjuden litteratur, diskuterar och skriver dikter, men fotograferar också fångtransporter och dokumenterar dödade under flyktförsök.

De och deras familjer trakasseras och förföljs, de tvingas utveckla hemliga koder i sin korrespondens, de tar för vana att lägga hårstrån i brev för att se om de öppnats.


Lola är rumskamrat på studenthemmet med berättaren, hon studerar ryska, för att komma ifrån fattigdomen. Man får bilden av en människa som till varje pris vill vara till lags. Till slut hänger hon sig - eller hängs - i sitt klädskåp.


"Två dagar senare uteslöts den hängda Lola ur partiet och skrevs ut från högskolan klockan fyra på eftermiddagen i den stora aulan. Ett hundratal människor var närvarande.

Någon stod i talarstolen och sade: Hon har lurat oss alla, hon förtjänar inte att vara studentska i vårt land och medlem i vårt parti. Alla applåderade. […]

Eftersom alla var nära att gråta, applåderade de för länge. Ingen vågade vara den som slutade först. Alla tittade på de andras händer när de applåderade. Några hade slutat men blev rädda och började applådera igen." […]

"Man röstade om Lola skulle uteslutas ur partiet och skrivas ut från högskolan.

Gymnastikläraren var först med att räcka upp handen. Och alla händer flög upp efter honom. Var och en tittade på den andres uppsträckta arm när han sträckte upp sin egen. Om inte den egna armen var lika högt uppe i luften som den andres, var det många som sträckte ytterligare en smula på armbågen. De höll upp sina händer i luften, tills fingrarna tröttnade och ramlade framåt, och armbågarna blev tunga och drog nedåt. De tittade sig omkring, och när ingen sänkte sin arm, rätade de ut fingrarna och lyfte på armbågarna igen." […]

"…gymnastikläraren lade sin hand på talarstolen och sade: Vi behöver inte räkna, självklart är alla för."


Berättaren ser också sig egen skuld, sitt eget medlöperi:


"Till niohundranittionio räknade jag. Då brände mina fotsulor, jag satte mig på en bänk, drog in tårna och lutade ryggen mot ryggstödet. Jag lade pekfingret på min kind och räknade mig med. Tusen, sa jag till mig själv och svalde talet."


De fyra går olika öden till mötes i ett osäkert yrkesliv efter sina examina. Jag ska inte avslöja vad som händer dem. Jag önskar att många läser den här boken.


Müller skriver om vad förtrycket i ett totalitärt samhälle gör med människor, hur det deformerar och gröper ur och perverterar och hur ett utbyggt övervaknings- och angiverisystem skapar människor som anpassar sig eller blir medlöpare.


Samhälle och politik är högst påtagligt närvarande, men det är genom det egenartade, poetiska och symbolfyllda språket som den totalitära "mentaliteten" synliggörs, den som ytterst gör förtrycket möjligt, gör det normalt, får det att fortleva, gör det till ett ont arv.


Ceaucescus diktatur föll. Men detta är en bok som kommer att vara aktuell så länge det finns totalitära samhällen. Det är den bästa bok jag läst under året.




söndag 27 december 2009

Sandgärdet, vinter

Jag har läst Herta Müllers "Hjärtdjur". Jag tänker på vad jag ska skriva om boken, men hittar inte rätt ord och formuleringar. Den liknar inte något jag läst tidigare. Jag återkommer...

tisdag 22 december 2009

Att tänka på i jul

"Tlöns metafysiker söker inte sanningen, inte ens det sannolika: de söker det häpnadsväckande. De anser att metafysiken är en gren av den fantastiska litteraturen. De vet att ett system bara är inordnandet av universums alla aspekter under någon, godtyckligt vilken, av dessa aspekter. Till och med uttrycket 'alla aspekter' är förkastligt, eftersom det förutsätter det omöjliga: att lägga det innevarande ögonblicket till de tidigare. [ ... ] En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet. En annan lära menar att all tid redan har förflutit och att vårt liv blott är en återspegling eller ett minne - utan tvivel förvrängt och stympat - av ett oåterkalleligt förlopp."

Jorge Luis Borges: Tlön, Uqbar, Orbis Tertius, i: Trädgården med gångar som förgrenar sig, i: Fiktioner, Bonniers 2007.

söndag 20 december 2009

En sträng lärare


Volymen från Ellerströms förlag med Vilhelm Ekelunds "Lefnadsstämning" och "Väst-östligt" är behändig, lätt att bära med sig, att läsa i då och då. Knappast lämpad att sträckläsa. Aforismerna är så tätt packade med innehåll, med sådan verkningsgrad, att det i själva verket är omöjligt att hasta fram.
Och Ekelund är en sträng lärare, det står klart redan på första sidan.

"Man kunde väl tänka sig en människa vid något så när hvad man kallar erfaren ålder - blir en människa någonsin erfaren? - söka utskilja, utvälja ur sin erfarenhet det tanke- och sinnestillstånd som hon befunnit vara hennes bästa och djupast passande: beslutande så att om möjligt förvara och försvara dess bild i sitt lifs lägen. Ja, ett sådant utväljande, en sådan kritik -"kritik" betyder ju val - måste kanske försiggå i hvar människas lif som vill blifva bestående som människa. Kanske ha de lättare, hvilka ej som författaren och tänkaren lätt komma att göra sig själfva till föremål för alltför ihärdig observation. Men författaren, om han för egen del misslyckas aldrig så mycket, kunde gifva andra anledning att lyckas! Detta kunde man då hålla honom räkning för, billigtvis."

lördag 19 december 2009

Karta för Hedda

Vi parkerade vid S i Starta här, just innan man kommer fram till Ängens gård. Sen gick vi in på Hallandsleden, som är bra markerad. Sen ner norr om Grytsjön och Rörsjön (ovanför Rörsjön ligger funkishuset). Vi stötte på skogsvägen som går söderut från Dikarens och höll sen till vänster hela tiden och efter Karlsvik är det bara att följa skogsväg ner till Skärbäck. En bit in i betesmarken går en ny skogsväg upp till Lillsjön, markerad med stolpar, rundar Lillsjön och så stöter man på en bra väg rakt ner mot Angkärr. Sen är det bara att följa bilvägen till utgångspunkten.

Kallt

I morse var det nio minusgrader. På västkusten är det kallt, mycket kallt. Men det blåser inte, vilket gör att vi kan hålla 1800-talshuset varmt. Med en viss ansträngning.

Vedhantering och eldning är en ansträngning som jag gärna ägnar mig åt. Det för mig något närmare det djupt mänskliga som ligger i att anstränga sig för att tillfredsställa det urgamla behovet av att hålla sig varm.

Vi här i den rika enklaven av världen har i många avseenden avlägsnat oss från fysiska ansträngningar för att tillfredsställa grundläggande behov. Jag är inte säker på att det är så bra alltid. Världen för oss symbolanalytiker blir abstrakt, virtuell. Vi vinner bekvämlighet, men förlorar också något.
Jag stod i den låga eftermiddagssolen och betraktade vedstaplarna. Det kändes... bra.


torsdag 17 december 2009

Vilhelm Ekelund

Jag har aldrig läst Vilhelm Ekelund, bara nosat några gånger.

Nu kom ett bokpaket (till vissa kommer tomten tidigt...) och med isvindarna vinande i mörkret utanför fönstret satte jag mig och började läsa i den vackra gröna volymen med "Lefnadsstämning" och "Väst-östligt" från Ellerströms förlag.
Jag förstod genast att det är dags att läsa Ekelund.


"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga -; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."

måndag 14 december 2009

Borges

Kanske är det symtomatiskt, att jag börjar läsa Jorge Luis Borges "Fiktioner". Tillvaron tycks något osammanhängande och labyrintisk sen en tid. Lite av sammanhang, mycket av förbiflimrande ögonblick. En del av dem gåtfulla. Isolerade som kvardröjande bilder. Det matt silvriga stråket av ljus över havet från en svag sol. Ansikten, röster, repliker i samtal. En tillvaro av fragment mer än helhet.

Borges skriver just om våra fåfänga försök att fånga, systematisera och i grunden förstå verkligheten. Borges skriver om böcker, om fiktion. Det är fiktion om fiktion. Om böckernas magi. Om boken som värld och världen som bok. Jag går gärna vilse i hans labyrinter.

Samtidigt som jag är betänksam. Borges är, som Gabriella Håkansson skriver i förordet till den pocketvolym från 2007 som jag läser, "en författare för alla dem som sysslar med böcker och skrift överhuvudtaget. Han är… : översättarnas, kritikernas, akademikernas och bibliotekariernas författare … skriftställarnas, skönskrivarnas, redaktörernas, och korrekturläsarnas författare … Borges flirtar med antikvariatsgängare, katalogfetischister, kartälskare, typografer och bokmånglare i största allmänhet … han lägger sin skyddande hand över alla byrålådspoeter, privatägda och dagdrömmande eskapismer … Borges är kort och gott de närsynta bokälskarnas och dammiga bokmalarnas alldeles egna skyddshelgon."

Jag är rädd att jag tillhör några av dessa kategorier...

lördag 12 december 2009

Till vilket pris?

I morse gick solen upp. Jag är inte riktigt säker på att den har gjort det på ett tag. Minusgrader. Och några tunna moln var liksom målade med en suddig pensel på himlens duk.

Jag skriver sällan om ekonomi och politik här. Det beror inte på att jag inte är medveten om dessa faktorers avgörande betydelse för våra liv. Kanske är det för att inte ytterligare öka på min naturliga dysterhet?

I en intressant artikel i DN 11 december om det ojämlika utbytet mellan den rika västvärlden och de råvaruproducerande länderna i tredje världen skriver Andreas Malm om

"några av västvärldens mest omhuldade myter. Som att våra ekonomier blir mindre materiella. Vi påstås ha gått in i informationsåldern, i tjänstesamhällen, i en tid då virtuella flöden bär oss tyngdlöst genom livet. I själva verket är det tvärtom. Mer kaffe, mer bomull, mer nickel och olja utvinns än någonsin förr, forslas till centrum och göder det välstånd som förefaller ideellt. Konsumenter i centrum ser bara inte den materiella basen för sitt liv, den befinner sig tusentals sjömil bort.

Omvänt betyder det att länder med stor resursförbrukning har få lokala miljöproblem. Luften på en gata i Lund kan vara ljuvligt ren, inget avfall samlas på hög, parkerna är idealiskt skötta. Men staden vilar, liksom centrum i stort, på ett inflöde av resurser. Ordningen i centrum beror kort sagt på kaoset i periferins sociala och ekologiska system."

Jag är inte ekonom nog att döma om halten i den forskning Malm refererar. Men jag ser med andra ögon på min nya MacBook Pro, på dess chassi, utfräst i ett enda stycke glänsande aluminium. Till vilket pris?

fredag 11 december 2009

Herta Müller

Jag ser ytterst sällan på TV. Men i onsdags såg jag ett fascinerande program om Herta Müller. En del av julledigheten kommer jag att ägna åt hennes böcker. Och igår såg och lyssnade jag till hennes lysande tacktal på Nobelfesten. Det var klarspråk, med namns nämnande, om diktaturer och halvdemokratier.

Och man kan läsa den här.

söndag 6 december 2009

...en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter...

En vandring idag på förmiddagen längs Apelvikens bukt till strandbetena vid Rödskär i ett blåsigt och gråmulet väder, visserligen inbegripen i ett så gott som oavbrutet, intressant samtal, fyllde ytterligare på min upplevelse av hallandskusten som en magisk plats på jorden.

Hemma tog jag fram Carl Fries bastanta volym "Svensk kust - några naturbilder" (1944) och letade upp följande citat, som handlar om ett stycke kust något mer söderöver. Det är en text som Fries senare återanvände, med moderniserad stavning, i "Den svenska södern" (1963).
Jag tycker om det lätt ålderdomliga språket. Det har både en högtidlighet, men också en sinnlig konkretion.

Jag har ingen bildillustration. Språket räcker till.
Mycket har naturligtvis förändrats sedan fyrtiotalet, men kustkänslan, omöjlig att beskriva, finns kvar.

"Längre söderut dela sig bergen, dra sig tillbaka och låta strandängarna vidgas till gröna lågländer med kreatur på bete och vipor och rödbenor som skria över tuvorna. Slätten möter havet i en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter, förbisedd av de många sommargästerna, fri, ödslig och sig själv nog.
Jag minns ett sådant stycke kust utanför den stora slätten vid Morup norr om Falkenberg. Från landsvägen gå smala markvägar utåt väster. Till höger och vänster, långt ute, ligga bondgårdarna, fyrbyggda, trygga, med branta halmtak som på Skåneslätten. Men längorna äro byggda av trä och rödfärgade - det är Skåne och Uppsverige som mötas i denna bebyggelse. Formen är skånsk, materialet uppsvenskt.
I vinden över denna slätt, i luftens fuktiga svep känner man havet, och utanför jordarna, långt i väster löper en tenngrå vattenhorisont.
[ ... ]
Allt är rent, renspolat, genomblåst härute. Man förnimmer en lättnad i kropp och själ, en kustkänsla, som är omöjlig att beskriva. Skärgården ger aldrig denna kustkänsla på samma sätt som den öppna stranden, den gräns där jorden, vårt eget element, tar slut och ett annat begynner som är vatten, hav, ovisshet."

fredag 4 december 2009

Zenos bekännelser


Italo Svevos "Zenos bekännelser" är nog en av de roligaste böcker jag läst. Dess humor är underbar. Och som i all verklig humor bottnar dess komik i livets mörkare sidor.
Zeno Cosini söker hjälp hos en psykoanalytiker för att kunna sluta röka. Denne ber Zeno skriva ner en historisk analys av sitt rökbegär. Dessa anteckningar, som växer ut till en hel självbiografi, publiceras sedan av psykoanalytikern, som hämnd för att Zeno avbrutit behandlingen och för att få honom att återuppta den.

Platsen är Trieste, tiden är förra sekelskiftet, fram till första världskrigets utbrott.
Zenos far är en framgångrik affärsman. När han dör överlåts förvaltningen av affärerna till en trotjänare, Zeno tilltros inte förmågan att sköta dem. Han umgås i en rik familj med tre döttrar, bestämmer sig för att fria till den vackraste av dem, han avspisas, friar till den näst vackraste, avspisas, och gifter sig med den fulaste. Äktenskapet är inte olyckligt. Men Zeno är notoriskt otrogen.
Zenos anteckningar, som utgör boken, ger en oförblommerad bild av Zeno som totalt självcentrerad, svekfull, avundsjuk, impulsiv, självömkande och ständigt sysselsatt med att urskulda sig och finna ädla motiv för sitt handlande.
Han är hypokondriker, besatt av sin hälsa, eller rättare sin bristande hälsa.

"Hälsan analyserar inte sig själv, inte heller ser den sig i spegeln. Det är bara vi sjuka, som vet något om oss själva."
"Och jag gick triumferande min väg, övertygad om att jag led av diabetes."

Han känner skräck för tidens gång och åldrandet. Under bröllopsresan till Venedig luftar han sin oro.

"När dödsfruktan ansatte mig, vände jag mig till Augusta för att få tröst av henne, som när ett barn gjort sig illa i handen och sträcker den mot mamman att kyssa. Hon fann alltid nya ord att trösta mig med. Under bröllopsresan lovade hon mig ytterligare trettio års ungdom, och idag lovar hon mig lika mycket. Jag visste däremot redan att bröllopsresans underbara veckor märkbart hade fört mig närmare dödskampens fasa. Augusta kunde säga vad hon ville, räkneoperationen var snart gjord: för varje vecka kom jag döden en vecka närmare."

Det går ändå bra för Zeno. Han försöker hjälpa sin svåger i dennes affärer. De misslyckas båda två, men räddas av familjeförmögenheterna. Och de gånger han lyckas med något är det som när pilkastaren träffar mitt i prick, men inte på sin egen tavla utan på den bredvid.

I det sista kapitlet, som heter "Psykoanalys", har kriget kommit till Trieste. Zeno har skickat familjen i säkerhet till Italien. Hans psykoanalytiker befinner sig i Schweiz. Kapitlet är en uppgörelse med hela den psykoanalytiska idén.

"Men nu när jag vet allt, det vill säga att det bara rör sig om en idiotisk illusion, ett listigt knep som måhända fängslar gamla hysteriska fruntimmer, hur skall jag då kunna stå ut i sällskap med denne löjlige figur med en blick som han inbillar sig är forskande, och en inbilskhet som tillåter honom att hänföra alla fenomen här i världen till hans stora teori!"

Han säger om anteckningarna, om manuskriptet:

"Jag skulle kunna skriva om det med verklig klarsynthet nu, ty hur skulle jag kunna förstå mitt liv, när jag inte kände till det här sista skedet? Kanske har jag levat så många år endast för att förbereda mig för detta."

Zeno känner sig frisk, trots krämpor.
"Det är som om jag först nu definitivt frigjort mig från min hälsa och min sjukdom."
För den enskilda människan gäller att "till skillnad från andra sjukdomar är livet alltid dödligt. Det finns ingen bot för det." Boken mynnar ut i ett slags försoning med livets villkor.
Detta trots de sista sidornas märkliga, globala undergångsvision.

Som jag läser den är bokens grundläggande tema tiden och tidens obönhörliga gång. Människan tror sig fri att handla och styra och ställa; i själva verket är vi tidens fångar.

lördag 28 november 2009

Till och från Eskåsen

Det blev lite sent på eftermiddagen innan vi kom iväg och gick från torpgrunden Kull i närheten av Älvasjön på en skogsväg upp på Äskaåsarna. Solen hade försvunnit och ersatts av gråmulet väder. I den öppna bokskogssluttningen fanns rester av gärdsgårdar och en mängd odlingsrösen.

Dessa rester av ett gammalt odlingslandskap upphör inte att fascinera mig. Ett äldre landskap i det moderna skogsbrukslandskapet. Vi såg på lämningar av ett torp eller en backstuga.

Att döma av granen var det länge sedan någon bodde här.

Vi gick genom skogen ner mot Skaltaberget, följde en annan skogsväg över Åremossen och ner till vägen mellan Angryd och Ästad och sen på vägen söder om Älvasjön tillbaka till bilen, medan skymningen kom och månen gick upp.
PS: en enkel litterär tävling: vilken författare anspelas på i bloggpostens titel?

fredag 27 november 2009

Köp och glöm

Köp och glöm - skriver Nina Björk i en krönika i dagens DN - som en påminnelse om att det snart är jul...

tisdag 24 november 2009

Läsandets ögonblick

Olof Lagercrantz skriver i förordet till sin bok "Att läsa Proust" (1992):
"Jag har under flera år läst Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt och nästan ingenting annat. Jag har stirrat ner i dess väldiga väv och sökt följa några trådar. Boken har blivit mig ett hem och skänkt mig trygghet. De människor jag mött har jag sett i relation till romanens gestalter. Den omvälvande samtiden har, så har det tyckts mig, framstått klarare för mig då jag haft Proust vid min sida. Nu när jag lämnar honom känner jag mig som ett vilsekommet barn."
Kanske är det så man ska läsa? Inte se läsandet av en bok som en process där man läser från första till sista sidan och på så sätt konsumerar den (och ibland ganska hastigt, för att hinna med många böcker...), ägnar den några tankar - och sen hastar vidare till nästa bok.

Är det själva läsandets natur, att det tar tid i anspråk, som är stötestenen?
En bra låt, ett fantastisk stycke musik, lyssnar man till gång på gång. Det tar inte så mycket tid, några minuter, en timme. Alltså kan man lyssna upprepade gånger.

Men ett kvalificerat litterärt verk (Proust, Montaigne, Musil...) tar många timmar att läsa. För en långsam läsare tar det väldigt många timmar. Informationstätheten kan vara enorm. Texten kan ställa stora krav på sin läsare. Att läsa kan vara liktydigt med att byta ut sin vanliga värld mot en helt annan. Det tar tid och kraft. Alltså kan man under en livstid inte läsa samma kvalificerade litterära verk upprepade gånger.

Men man kan välja att stanna kvar i den där andra världen under lång tid. Och naturligtvis kan man återvända vid en senare tidpunkt. Och då kanske finna att den andra världen ser annorlunda ut denna gång...

Det är naturligtvis så man ska läsa. Om man inte är närvarande i läsandets ögonblick - varför är man då där? Det gäller att inte ha bråttom.

Sen en vecka läser jag Italo Svevos "Zenos bekännelser" (Atlantis 1994, översättning Åsa Styrman), och det går mycket långsamt, inte bara för att jag bara hinner läsa någon eller några kvällstimmar, utan också för att jag läser med bromsen på. Jag vill inte skynda. Jag går tillbaka, jag läser om, jag stannar upp och tänker efter. Jag vill ge detta verk den tid det förtjänar. Det är en mycket rolig bok.


lördag 21 november 2009

Sic Transit Gloria Mundi

Jag känner inte Gloria Mundi personligen, men hon används ju ofta som exempel på att all jordisk skönhet förgås, så jag tar mig friheten att anspela på henne här. Minns ni Novemberrosen? Så här ser den ut nu.


Vi kom iväg lite för sent på dagens skogsvandring från Ängens gård mellan Kalvsjön och Valasjön, runt Grytsjön och Rörsjön, ner mot Skärbäck och förbi Lillsjön, så när vi kom ner till vägen vid Angkärr var det redan skymning. När vi sen kom till bilen var det mörkt. Men inget går upp mot den goda känslan i kroppen efter nästan tre timmars vandring.
Vid Rörsjön lade vi märke till detta funktionalistiska nybygge uppe i ett kalhygge med utsikt över sjön


För övrigt är mitt läsande inne i ett mycket långsamt flytande tempo. Jag är ungefär halvvägs genom Italo Svevos "Zenos bekännelser" och jag vill egentligen inte komma framåt fortare. Jag läser med fascination om den odrägligt självcentrerade Zeno Cosini, notorisk otrogen äkta man med en kvinnosyn som med dagens mått lämnar en hel del övrigt att önska. Han är så fast i sina inbillningar att jag tror att den bedragna hustrun Augusta egentligen genomskådar honom och vinner i det långa loppet. Vi får se.


onsdag 18 november 2009

"det måste se ut som om vi liknar alla andra"

Den har legat i hyllan till vänster om läsfåtöljen sen i oktober, Ioan Es. Pops diktsamling "ieud utan utgång". Jag har läst något i den var och varannan dag sen dess. Det är lätt att gå in i den, att börja läsa dessa dikter, men när man väl börjat är det svårt att sluta. Eller: man slutar snart för att man inte klarar av att fortsätta. Men man börjar om igen, för man är fast och måste ändå fortsätta. Det är bara att acceptera. Man har kommit in i en annan värld - där det inte tycks finnas någon utgång. (Här har jag tidigare skrivit om Ioan Es. Pop.)

Men till slut sätter man in boken på sin plats i hyllan. Jag ska göra det nu.

Först vill jag bara stanna till vid några rader i en av dikterna. Dikten har kommenterats Under pausträdet, och det jag har att säga här var jag inne på redan där. Så här lyder dikten:


12 oktober 1976

i fyra generationer har det bakom vårt hus flutit
en ström av mörkt blod.
i åratal har min far hållit på att täcka över den med halm och löv
så att grannarna inte ska märka något. också hans far täckte över den med halm och löv

och kanske blir det snart också min tur att täcka över den
för det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där.

om våren låtsas vi plöja och så,
så att det ser ut som om vi liknar alla andra.
och om hösten låtsas vi bärga skörden
för att verka som de andra, så att ingen ska märka
att allt vi i själva verket gör är att vänta
för att se vem som kommer sedan, en av oss
kommer säkert sedan.

vi tillbringar dagen med att hata den som kommer undan, fast
den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång.
under tiden flyter nedför denna ström en sträng av
mörkt blod, i åratal har vi täckt över den
med halm och löv,
det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där,
det måste se ut som om vi liknar alla andra.

Översättning: Dan Shafran


De rader som fascinerar mig oerhört är de där diktens "vi" låtsas plöja och så och låtsas bärga skörden, medan det de gör i själva verket är att vänta för att se vem som kommer sedan. Vad det innebär att någon "kommer sedan", lämnar jag därhän. Det är ännu en av diktens gåtor.

Alltså, "vi" utför livets normala sysslor för att det "måste se ut som om vi liknar alla andra". För att dölja något måste de simulera ett normalt liv. Vad det är som ska döljas är, minst sagt, oklart. Olika tolkningar fördes fram Under pausträdet.

Ju mer jag tänker på dessa rader om en familj som lever ett simulerat liv, desto mer får jag en svindelkänsla. Kan man verkligen låtsas plöja, så och bärga skörden? Man får anta att detta låtsande i själva verket inte skiljer sig från grannarnas motsvarande plöjning, sådd och skörd. Och vad skiljer dem då åt? Kan man över huvud taget låtsas utföra ett arbete som ger samma resultat som samma arbete utfört utan att man låtsas?

Och om detta är möjligt - hur mycket av vårt dagliga livs sysslor utför vi i själva verket på låtsas, för att likna någon som utför ett dagligt liv sysslor? Kanske för att vi lärt oss att det är så vi ska utföra vårt dagliga livs sysslor, för att vi vill likna alla andra? Och hur vet vi då vad som är simulerat liv och vad som är - liv?

Jag tror att det är bäst att "ieud utan utgång" får inta sin plats i hyllan.


lördag 14 november 2009

Klassikerläsning

Detta är ingen biblioteksblogg, men reportaget i dagens DN om Stockholms Stadsbiblioteks satsning på klassikerläsning gör mig glad. 60 procent av de skönlitterära böcker finns i magasin, och det är dem man vill "få snurr på", genom olika arrangemeng.


Temat för hösten är trettiotalet, "för att det har så många beröringspunkter med vår tid. Du har den ekonomiska krisen, feminismen med kvinnorna i Fogelstadgruppen, du har funktionalismens genomslag med design för alla och ett stort intresse för att ha det snyggt hemma. Ja, så klart också de nationalistiska strömningarna."

Hm, lite oroad blir jag förstås. Trettiotalet slutade ju inte så bra.


Peter Englund intervjuas och säger något som kan tyckas vara självklart och banalt, men som inte desto mindre tål att upprepas:


"Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid."


fredag 13 november 2009

Texten och jag

Mörker och regn.
Efter att ha läst Klas Östergrens "Den sista cigarretten" och Terry Eagletons "The mening of life - a very short introduction" och grunnat på vad jag ska skriva om dem och kommit fram till "bra" respektive "intressant" och inte förmått mer, så finns det bara en sak att göra.
Jag lägger ved i pannan, känner på elementen, lyssnar på regnet i stuprören och slår mig sen ner med en av de många olästa, Italo Svevos "Zenos bekännelser", och jag börjar läsa och önskar att jag kunde sitta så här, inne i värme och ljus och med mörker och regn utanför och timmarna skulle gå, långsamma, tysta och det enda som existerade var texten och jag.

onsdag 11 november 2009

Verklighet, dikt

Historikern Ingrid Lomfors skriver intressant i DN om verklighetsbakgrunden till W. G. Sebalds "Austerlitz".
1939 skickades tiotusentals ensamma judiska barn från sina hem i Prag, Berlin, Hamburg och Wien, för att undkomma förföljelserna. De skildes därmed från sina föräldrar och kom i de flesta fall aldrig att återse dem. Lomfors citerar ett brev skrivet av 14-årige Gerhard från Berlin, placerad i fosterhem i Dalsland, ställt till Göteborgs hjälpkommitté:

”Ursäkta att jag besvärar Er … Jag har läst att tyskarna skickar judiska män till arbetsläger i Polen. Ni förstår nog hur upprörd jag är. Jag vet inte vart jag ska vända mig … Snälla, kan ni försöka att hjälpa mina föräldrar att komma till Sverige? Jag ber Er av hjärtat … Jag har ingen ro så länge de är kvar i Tyskland. Varje dag utsätts de för en ny fara. Snälla, snälla, gör något för mina föräldrar.”

Efter Kristallnatten 1938 bildades organisationen "Movement for the Care of Children from Germany", som lyckades föra 10 000 flyktingbarn till England. Ett av dem "var" Jacques Austerlitz.

Vad gjorde Sverige? Lomfors skriver:

"1939 kunde därför 500 judiska flyktingbarn från Nazi-Tyskland få en fristad i Sverige. Det kan jämföras med de 70 000 finska flyktingbarn som togs emot i landet under krigsåren."

lördag 7 november 2009

Katekesen

En gammal människa lämnar sin lägenhet och flyttar till ett äldreboende.
En livsvärld som redan inskränkts och börjat lösas upp och fragmentiseras tar nu ännu ett steg mot tystnaden.
Kvar i lägenheten blir möbler som inte kan tas med och överblivna ting som plötsligt förlorat sin mening. Vi rör oss i rummen. På golvet ligger trådarna i den nu söndertrasade väv som under år vävts mellan människa och ting, mellan ting och människa.

På min lott faller att gå igenom böckerna.
Katekesen är sliten. Den har överlevt flera generationer. Mött blickar från nya människor som alla tänkt, som jag, att den kan jag inte slänga. Nu hamnar den i en ny hylla, i ett nytt hus, och kanske ska den möta nya blickar och ännu en gång finna nåd.



fredag 6 november 2009

Trött

Nej, jag har inte lagt av. Jag har bara inte lyckats samla kraft till att skriva. Vill bara säga det, till den tappra lilla skara som trots allt regelbundet besöker denna blogg...
Ni andra, som läser och skriver, var tar ni er energi och uttrycksförmåga ifrån? Jag går min dagliga bloggrunda och förundras. Själv sjunker jag ner i läsfåtöljen på kvällen, läser några rader, gäspar - och så är den dagen tillända.
En och annan tanke kanske dyker upp och lyser en stund i mörkret, men slocknar snart. Jag går ner och lägger ved i pannan, stannar till en stund innan jag går in, för att vinden och regnet ska väcka mig.
I kväll ägnar jag mig, följdriktigt, åt Terry Eagletons "The meaning of life - a very short introduction".

söndag 1 november 2009

Novemberros

Första novemberdagen. Låga moln och ett tunt, grått ljus. Men vid brunnshusväggen blommar rosen.

lördag 31 oktober 2009

Palomar om tanken på en tid utanför vår erfarenhet

Herr Palomar vill komma underfund med varför han fascineras av leguaner. Därför besöker han då och då terrariet i Jardin des Plantes i Paris. Han iakttar Iguana iguana, vars gröna skinn är hopfogat av prickiga fjäll, dess tandade kam längs ryggraden, det grönfjälliga huvudet, halsen med två runda skivor som från en hörapparat, och

”en mängd tillbehör och småsaker, finesser och utstyrsel till dess försvar, en provkarta över de former som finns tillgängliga i djurriket och kanske också i de andra rikena, alltför många saker för att befinna sig på ett enda djur, vad har de där att göra? Är de till för att maskera någon som håller på och tittar på oss där inifrån?

Är det de konstjorda miljöerna i burarna och montrarna, där reptilerna lever bland grenar och stenar hämtade från urskogar eller öknar, snarare än reptilerna i sig, som lockar Palomar?

”På andra sidan glaset i varje bur finns världen före människan eller efter, som bevis på att människans värld inte är evig och inte är den enda. […] …varje monter är en ytterst liten provkarta på de världar människan är utesluten från…”

”Varje exemplar ur denna antediluvianska djurfabel hålls således vid liv på konstlad väg, nästan som en tankehypotes, en fantasiprodukt, en språkkonstruktion, en paradoxal argumentering avsedd att visa att den enda sanna världen är vår…”

Betraktandet blir till sist outhärdligt för Palomar. Han måste ut i det fria, till den verkliga världen, människans värld. Han går genom krokodilernas stora sal:

”Vad väntar de på, eller vad har de slutat att vänta på? I vilken tid är de nedsjunkna? I arternas tid, undandragna tiden som rusar iväg i ilfart från individens födelse till hans död? Eller i de geologiska erornas tid som flyttar på kontinenterna och gör jordskorpan hårdare på de uppstigande landområdena? Eller i solstrålarnas långsamma avsvalnande? Tanken på en tid utanför vår erfarenhet är outhärdlig. Palomar skyndar sig att gå ut ur reptilernas paviljong, som man endast kan besöka någon gång då och då och i förbigående.”

Är verkligen tanken på en tid utanför vår erfarenhet outhärdlig? På ett sätt: ja. Vem tilltalas av tanken på den egna existensens upphörande? Å andra sidan är vår icke-existens före vår födelse och vår icke-existens efter vår död världens normaltillstånd och vi borde vänja oss vid det.

Jag kan ibland uppleva ett slags fascination, till exempel under en stark naturupplevelse, eller om jag efter en längre tids bortovaro återvänder till en plats eller ett socialt sammanhang, inför detta att min existens lämnar världen tämligen oberörd. Att universum skiter i oss. Detta faktum kan i samma ögonblick fylla mig med både fasa - och ett paradoxalt lugn.

Italo Calvino: ”Palomar”. (Kursiveringarna i citaten är mina)

torsdag 29 oktober 2009

Palomar om liv och läsning

Det sista av styckena i Italo Calvinos "Palomar" heter "Hur man lär sig vara död"

"Herr Palomar beslutar att hädanefter uppträda som om han vore död, för att se hur världen klarar sig utan honom. Sedan en liten tid tillbaka har han märkt att saker och ting inte längre förhåller sig som förut mellan honom och världen; om det förut tycktes honom som om de väntade sig något av varandra, han och världen, kommer han nu inte längre ihåg vad det var de väntade sig, om det var av ondo eller av godo och inte heller varför denna väntan höll honom i en ständigt ångerfull oro."

I denna fullkomligt lysande text analyserar Palomar sedan hur det är att vara död. Det visar sig inte vara utan problem. Där finns stora lärdomar att hämta.

Och inte bara om detta att vara död.

För den levande, som plågas av att ännu inte ha hunnit läsa allt det han vill läsa finns även livsvisdom:

"Palomar underskattar inte de fördelar som den levandes belägenhet kan ha gentemot den dödes, inte vad beträffar framtiden, där riskerna alltid är mycket stora och förmånerna kan vara kortlivade, utan vad beträffar möjligheten att förbättra formen på sitt eget förflutna. […] En människas liv består av en summa av händelser där den sista rent av skulle kunna förändra innebörden av hela summan, inte för att den räknas mer än den föregående utan för att händelserna när de en gång innefattas i ett liv, infogar sig i en ordning som inte är kronologisk utan svarar mot en inre arkitektur. En person läser till exempel vid mogen ålder en bok som är viktig för honom, som får honom att säga: "Hur kunde jag leva utan att ha läst den!" och även: "Så synd att jag inte läste den när jag var ung!" Nåväl, dessa påståenden är inte av någon större betydelse, i synnerhet inte det sistnämnda, ty från det ögonblick då han läst den där boken, blir hans liv livet hos någon som läst den boken och det har föga betydelse att han läst den tidigt eller sent, för även livet som föregick läsningen antar nu en form som är märkt av den där läsningen.

Detta är den svåraste delen för den som vill lära sig att vara död: att övertyga sig om att ens eget liv är en redan avrundad summa, helt och hållet i det förflutna, en summa som man inte längre kan addera något till…"


(Italo Calvino: Palomar. Översättning Viveca Melander. Bonniers 1985)

tisdag 27 oktober 2009

Ioan Es. Pop

Nyss skrev jag i en uppmuntrande kommentar hos bernur att hösten är den tid då allting klarnar, då de verkliga villkoren träder fram, bortom sommarens illusioner om ett evigt paradis, att hösten är en tid då också tanken klarnar...

Och så sitter jag nu här, trött och splittrad efter jobbet, totalt oförmögen att koncentrera mig, kanske med en begynnande förkylning molande i kroppen, och låter en så intressant bok som Italo Calvinos "Palomar" bara sjunka ner i knät...

Vad är då mer passande än svärtan och klaustrofobin hos dikterna i Ioan Es. Pops "ieud utan utgång"? (urval, tolkning och efterord av David Shafran, Bokförlaget Tranan, 2009).

Där paras en den mest tröstlöst dystra syn på våra existentiella villkor med en paradoxal humor. Ieud är utan utgång, liksom livet som vi fötts in i.


Vi bultar på dörrarna för att de ska öppna och

släppa ut oss, men de på andra sidan hör oss inte utan

också de bultar på dörrarna för att vi ska öppna och släppa ut dem

och när de öppnar är det oss själva vi törnar emot


Bodil Under pausträdet presenterade Pop för ett tag sen (här och här) och jag blev mycket fascinerad, beställde boken och läser nu något varje dag, läser om och om igen, men bara i små portioner (det är enda sättet).

Pop föddes 1958 i en by på den rumänska landsbygden, blev lärare i byn Ieud på samma landsbygd, fick flytta till Bukarest mot att han deltog i bygget av Ceausescus "Folkets hus".

Det sociala, det inskränkta landsbygdslivet, familjehemligheterna och släktförbannelserna, livet i den rumänska diktaturen, bildar bakgrund i dessa dikter, men det är de eviga existentiella frågorna som gestaltas i ett egensinnigt språk och mycket speciella bilder.


12 oktober, en annan gång


när jag fyllde tio köpte man mig mina första skor.

de var långa och gula som likkistor.

jag hade dem aldrig på mig. man straffade mig

för det i många år. jag slutade skratta då.

min hand började skriva.


Jag förstår inte ett ord av vad Pop läser på det här Youtubeklippet. Men jag uppfattar tonen som vardaglig och enkel, som språket i dikterna - och kanske också något av det magiska hos dem.

lördag 24 oktober 2009

Kebnekajse

Det blev lite sent igår. Ett gäng äldre herrar hade en spelning i Falkenberg. Kenny Håkansson, Göran Lagerberg och de andra var bättre än någonsin. Och någonsin för mig var Sprängkullen i Göteborg, midsommaren 1974...


torsdag 22 oktober 2009

Jag kom till ett rum med många dörrar

Jag kom till ett rum med många dörrar. Det var för länge sedan. Man måste välja en av dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag valde och kom till ett rum med många dörrar. Dörren jag kommit in genom slogs i lås. Man måste välja en av de många dörrarna. Jag kom till ett rum utan dörrar ut. Dörren jag kommit in genom slogs i lås.

onsdag 21 oktober 2009

Vågorna

Jag avslutar läsningen av Virginia Woolfs "Vågorna", lägger ifrån mig boken och sitter en stund och tänker på vad jag läst.

Några rader här, bara. (Vad annars brukar jag skriva?)


Det är en formidabel bok. Det är ingen lättläst bok. Det är ett konstverk som kräver en del ansträngning, men som i gengäld öppnar en rik erfarenhetsrymd. Om vad det är att vara människa, om tidens gång, om döden.


Språket är poetiskt och mjukt böljande och så rikt på iakttagelser av natur och färger och former och miljöer att det till en början fanns, i alla fall för mig, ett motstånd (men så här kan man inte skriva!) som bara långsamt övervanns. När motståndet övervunnits trollbands jag.


Vi följer sex människor, män och kvinnor, Louis, Rhoda, Susan, Jinny, Neville och Bernhard, från en gemensam ungdomstid till mogen ålder. Det sker genom återgivandet av inre monologer, medvetandeströmmar; tankar, intryck, meningar; en växelsång, i början i mycket korta, senare i längre textstycken.


Personernas upplevelsevärldar tangerar varandra och samma situationer speglas i olika medvetanden.

Detta att världen ses som i ett prisma visar också på människans kameleontiska natur, att vi är olika människor i olika situationer, olika människor för oss själva och för och med varandra.


Ett tema som jag tycker mig uppfatta är ett melankoliskt och sorgset "vad blev det av mitt liv?".

Personerna utvecklas åt olika håll, skingras och möts igen, dras till varandra och stöts bort.

En sjunde person, Percival, dör ung i det koloniala Indien och hans frånvaro och saknaden efter honom, tomrummet, blir en yta där det storslagna som skulle bli, men inte blev, projiceras.


Bernard blir den som efter hand dominerar. Bernard som ständigt antecknar och vill fånga allt som sker i ord, i berättelser. Men som också till slut finner en befrielse i att ge upp orden för den omedelbara upplevelsen, för livet.


Jag sitter kvar med den igenslagna boken och jag tänker: hur ska jag kunna hålla kvar i minnet den värld som ryms innanför bokens pärmar? Hur ska jag kunna samla, ordna och minnas den erfarenhet den gav mig. Omläsning, ja - men redan sneglar jag på raden av olästa böcker i hyllan här intill.

Varför detta maniska läsande, denna rastlösa konsumtion av böcker?

Jag borde stanna upp, läsa ännu långsammare, låta orden och textens innebörder klinga ut, länge.



(Virginia Woolf: Vågorna. Översättning: Jane Lundblad. Bonniers 2009)

söndag 18 oktober 2009

Äntligen höst.
Åtminstone dagar som dessa, med sol och mestadels blå, hög himmel, intensiva färger och kyligt klar luft. Jag stod länge och bara såg på dessa unga aspar, vars lysande löv darrade i den svaga vinden och på stenarna som utan all brådska låg kvar i kontemplativ stillhet.
Jag såg det som ett tecken.

(Som vanligt: klicka för större bild)

torsdag 15 oktober 2009

De sammanflätades ödenas slott

Under min datorfria tid har jag inte alls ägnat den fria tiden åt mer läsning än vanligt. Men något har jag läst.


En bok som jag med spänning såg fram emot att läsa var Italo Calvinos "De sammanflätade ödenas slott" (Modernista 2006) i Ervin Rosenbergs översättning.


På ett slott respektive ett värdshus sammanstrålar ett antal resenärer, "riddare och damer, kungliga följen och enkla vägfarande." Tiden är inte definierad. Det lutar åt medeltid och renässans, många referenser till europeiska klassiker finns, men även några moderna.


De berättar sina ödens historia för varandra: "Historien om Roland som hade blivit galen av kärlek", "Historien om alkemisten som sålde sin själ". Problemet är bara att de alla är stumma.


De tar hjälp av en Tarotkortlek, varje berättare lägger ut korten i en viss ordning och kortens bilder och symboler tolkas av bokens berättare, görs till en sammanhållen berättelse.

Men det råder stor osäkerhet och tolkningen är bara en av många möjliga tolkningar. Samma kort kan betyda en mängd olika saker i olika sammanhang, för olika människor.


Naturligtvis är detta en allegori över litteraturen och de tolkningar av verkligheten den utgör.


De utlagda tarotkorten genererar berättelser. Varje utlagd rad av kort kan korsas av andra rader och varje berättelse korsar andra, möjliga berättelser och de tar aldrig slut.

Calvino skriver i ett efterord:

"Jag publicerar den här boken för att frigöra mig från den: den har upptagit mig i åratal. Jag började genom att försöka lägga ut tarotkort slumpmässigt, för att se ifall jag kunde läsa in en berättelse i dem. "Den vankelmodiges berättelse" dök upp; jag började skriva ner den; jag letade efter andra kombinationer av samma kort; jag insåg att tarotkorten var en maskin för att konstruera berättelser..."

Är det en bra bok? Ja. Men den måste läsas långsamt, kanske en berättelse om dagen, annars kan konstruktionsprincipen bli för framträdande.