onsdag 27 maj 2015

Oss avfällingar emellan

När jag läste om David Brolins bok "Omprövningar - svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal" (Celanders 2015) så kunde jag inte låta bli att beställa och läsa den. Jag måste sluta köpa böcker! Hyllorna bågnar.

Det är i alla fall en mycket väldokumenterad (Brolin är inte bara idéhistoriker utan också bibliotekarie och kanske är det därför boken har 774 noter till nästan 400 referenser...) framställning av dels politiska avfällingar och renegater historiskt och i forskningen, dels en redovisning av hur sex svenska vänsterintellektuella på olika sätt omprövat sina mer eller mindre revolutionära ståndpunkter och dels ett försök att systematisera och finna gemensamma nämnare i dessa omprövningar.

De sex "avfällingarnas" - Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund - omprövningar dokumenteras genom deras egna texter och uttalanden. Inga intervjuer, alltså, utan bara tidsdokument i svart på vitt.

Det är en ganska intressant läsning, även om det inte framkommer något sensationellt nytt för den som följt med lite grann i den allmänna debatten sen sjuttiotalet.

Inga moraliska domar fälls, det är som sagt ett sakligt och väl belagt citatflätande där man som läsare allt efter egna värderingar kan dra den ena eller den andra slutsatsen. Brolin hittar väl egentligen ingen gemensam nämnare för de sex (och Lars Gustafsson borde väl inte ha varit med alls), även om han prövar olika hypoteser, som utrikespolitiska besvikelser, ekonomisk kris och nyliberalismens framväxt.

Min bedömning färgas nog av några års egen erfarenhet under 70- och 80-talet av den revolutionära vänstern i småstadstappning. Och den utspelades inte i akademien utan i industriarbete. Det som var rätt var engagemanget och idealiteten. Det som var fel var sekterismen och dogmatismen. Så jag blev också en avfälling. Och jag ser inget klandervärt i att bli klokare med åren.




lördag 23 maj 2015

Avlyssnad konversation mellan åldriga ekar

Jag går vägen ner mot beteshagen. Stannar till och när vinden mojnar kan jag lyssna till de gamla ekarnas konversation.

- Vi börjar bli gamla...
- Jo du, men nu lövas vi än en gång. Som varje vår sen jag vet inte när. Även om våra grenar glesnat.
- Ja, ja. Och du har några kala grenar, ser jag...
- Åja, kala och kala - vad gör väl det? Se på brorsan här intill. Han stod länge barkelös och eländig och liknade alltmer en gammal man. Rötterna ruttnade och toppen föll ner. Och till slut föll han i stormen -69.
- 1869?
- Nej, 1969.
- Jaha, bara igår, alltså...


- Se på alarna därborta. Unga, ranka spolingar. Jag minns när vi stod så, med tätt lövverk, fyllt av fåglar på våren. Och människorna därborta i gården. Var är de nu? De som slet och släpade och la sig att vila i vår skugga.
- Det enda som finns kvar är några gräsbevuxna stenar.
- Men vi finns kvar. Vi står här ännu. Och minns.
- Ja, va fan ska vi göra?
- Nä, det är klart.


Vinden tar fart igen och det susar i grenverket. Jag hör inget längre. Ekarna står tankfullt kvar.

fredag 22 maj 2015

Mer slumpläsning: Nietzsche

Ett annat tema hos Nietzsche som direkt talar till mig är hans outtröttliga kritik av människans oförmåga att inse att det inte är mänskliga tankekategorier som styr världen.

Nietzsche skriver om världsalltet som ett spelverk som upprepar sin eviga visa, och:
"Låt oss akta oss för att tillskriva det hjärtlöshet och oförnuft eller dess motsatser: det är varken skönt eller fullkomligt eller ädelt och vill inte bli någonting av allt detta, det strävar på intet sätt att efterlikna människorna! Det drabbas på intet sätt av någon av våra estetiska och moraliska domar! Det har heller ingen självbevarelsedrift och över huvud taget inga drifter..."
"Om ni vet att det inte finns några syften, så vet ni också att det inte finns någon slump, ty bara mot bakgrund av en värld av syften har ordet 'slump' en mening. Låt oss akta oss för att säga att döden står i motsättning till livet. Det levande är bara en variant av det döda, och en mycket sällsynt variant."
(Min kursivering)


Och i detta har Nietzsche en föregångare i Giacomo Leopardi, som jag skrivit en del om här i bloggen. Börjar jag bli gaggig? Ständigt samma käpphästar som travar runt här i inlägg efter inlägg...

I alla fall: jag väntar nu otåligt på nyöversättningen av Leopardis "Moraliska småskrifter", som snart kommer på Celanders förlag.
_____________________________________________________________________________
*Nietzsche, Friedrich: Den glada vetenskapen. Bokförlaget Korpen, 1987.

onsdag 20 maj 2015

Slumpläsning: Nietzsche

Ibland gör jag ett strövtåg i hyllorna, tar en bok och slår upp och läser lite. Ett slags slumpläsning. Även i ett anspråkslöst privatbibliotek är detta möjligt.
Nu tog jag fram Nietzsches "Den glada vetenskapen", i Carl-Henning Wijkmarks översättning.*
En pocket som ser välläst ut, men rygglimningen håller fortfarande. Och det som gör såna här återvändanden till det tidigare lästa extra intressanta är spåren av tidigare läsning: förstrykningar, kommentarer, utropstecken.



Detta (mobilskannade) stycke hade jag strukit för. Det är bland annat sådant här som jag gillar hos Nietzsche: pläderingen för eftertanke och långsamhet. Utan att vara "en vis man i den gamla stilen" vill även jag få stopp på den där "oupphörligt snurrande maskin[en]" i huvudet, som drivs på av det ständigt pågående och accelererande mediebruset. Det är så jag vill läsa och tänka. Att "idissla orden", som Nietzsche skrev någonstans.** Ett återvändande som är ett återanvändande. Den goda läsningen är ju inte någon konsumtion. Den finns alltid kvar, att återvända till.



_______________________________________________________________________

*Nietzsche, Friedrich: Den glada vetenskapen. Bokförlaget Korpen, 1987.
**Melberg, Arne: Läsa långsamt - essäer om litteratur och läsning. Symposion, 1999. s. 15.

lördag 16 maj 2015

"Om svalor, som dragas upp ur vattnet"

Häromdan gick jag en morgonrunda med kameran och fick syn på årets första ladusvala. Den satt på eltråden bort till Halvbondagärde och plockade sig i fjäderskruden och såg ut att njuta av solen lika mycket som jag.

"Har du flugit hit från södern eller har du övervintrat under isen på någon sjöbotten?", frågade jag. Men fick inget svar. Vilket jag väl inte heller förväntade mig.


Det som föranledde frågan var naturligtvis det som Olaus Magnus skrev i sin 1555 utgivna "Historia de gentibus septentrionalibus":
"Fastän personer, som skrivit om mångahanda naturförhållanden, ha omtalat, att svalorna byta om uppehållsort, d. v. s. draga till varmare trakter, redan då det så smått börjar arta sig till vinter, så händer det icke förty rätt ofta, att fiskare i de nordiska vattnen råka draga upp svalor, som bilda liksom en hopgyttrad massa. Efter höstens början ha de packat ihop sig, näbb vid näbb, vinge vid vinge och fot vid fot, för att sänka sig ned bland vassen. Ty man har lagt märke till, att de vid denna tid, efter att haffa sjungit en ljuflig sång, på detta sätt sänka sig ned, och att de efter vårens ankomst helt fridfullt flyga ut ur vassen och uppsöka sina gamla nästen eller med den ifråga omsorg, som är dem medfödd, bygga nya." *
Även Linné förde vidare denna folktro, även om han tycks ha vacklat. Han skriver för övrigt också i "Systema naturae" att göken på hösten förvandlas till hök... Teorin om svalornas vintersömn under isen diskuterades långt i på artonhundratalet innan den bland annat med hjälp av diverse experiment tillbakavisades.**

Olaus Magnus (1490-1557) var kyrkoherde i Stockholm och domprost i Strängnäs. När Gustav Vasa införde lutherdomen förblev han katolik, lämnade landet och flackade runt i Europa innan han 1537 slog sig ner i Rom och där sysslade med vetenskaplig verksamhet. 1544 utnämndes han av påven till katolsk ärkebiskop i Sverige, dit han dock aldrig återvände.

"Historia de gentibus septentrionalibus" utkom alltså 1555 och översattes och trycktes ute i Europa i flera upplagor, men gavs först 1912-1925 ut på svenska. I min hylla har jag den faksimilutgåva i fyra vackra, vita band som Gidlunds gav ut 1976, om nästan 2000 sidor, och där man även infogat John Granlunds separat utgivna, omfattande kommentarer. En fascinerande läsning. Som Mats Rehnberg skriver i förordet, "en sällsam blandning av exakta iakttagelser samt tidsbetingade lån ur medeltidens och renässansens lärda skrifter och uppfattningar."



______________________________________________________________________________

  • * Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Gidlund i samarbete med Inst. för folklivsforskning vid Nordiska museet och Stockholms univ., Stockholm, 1976. Fjärde delen. Kapitel 29, s.130. "Om svalor, som dragas upp ur vattnet."
  • ** Berglund, Karin, Jag tänker på Linné: han som såg allt, Bonnier, Stockholm, 2007. s. 212-214.

måndag 11 maj 2015

Jag fick besök av Själens furir

Just när jag slog mig ner för att skriva fick jag besök av Själens furir*.

- Vad gör du?
-  Jo, jag... eh... jag tänkte att...
- Jaså, du sitter med bloggen nu. Det var längesen.
- Ja, jag vet. Men nu tänkte jag...
- Du tänker väl inte skriva något här?
- Jo, faktiskt. Jag har slutat att läsa deckare nu och...
- Jag har sett att du läst deckare. Tjugo bara i vår. Varav tretton Peter Robinson på raken. Lite ensidigt, va? Lite maniskt?
- Jo, men Robinson skriver bra, och som... Men nu har jag alltså läst Virginia Woolf, "Samlade noveller & prosaskisser" och så håller jag på med nyöversättningen av "Åren" och det är fantastisk läsning och jag...
- Och nu tänker du skriva något om denna läsning här?
- Ja.
- Är det någon bra idé, egentligen? Du har väl sett hur det blivit allt färre som läser den här bloggen?
- Jo, men det beror väl på färre och kanske lite mer ointressanta inlägg... Men nu...
- Nu kommer du att skriva fler och mer intressanta texter?
- Ja, jag ska försöka i alla fall.

Att få besök av Själens furir är inte trevligt, men måhända nyttigt. Han sa:

- Du, eftersom jag kan se rakt in i ditt innersta (en inte alltid upplyftande egenskap...) så vet jag att du i ett par veckor tänkt och varit på väg att skriva, men hittills har det inte blivit något av det. Varför skulle det bli det nu?
- Jag tror att jag kan ta mig samman nu. Tänka klarare. Vårluften som...
- Hittills har jag inte sett några tecken på det.
- Men nu när kvällarna är ljusare och löven spricker ut och körsbärsträden...
- Så tror du plötsligt att du kan skriva något läsvärt, något annat än de där krampaktiga inläggen du presterat på sistone?
- Ja, faktiskt.
- OK. Vad ska du skriva om Virginia Woolf-läsningen då?
- Ja, om "Samlade noveller & prosaskisser" att den är kronologiskt ordnad, med texter från före 1917  till 1941. Att den är alltigenom läsvärd. Att det både är mer konventionella noveller, ofta med ett oväntat slut, och så texter där Woolf, som i "Mrs Dalloway" och "Vågorna" låter skeendet speglas i människors medvetandeströmmar, eller samtidigt i flera människors medvetandeströmmar. Att de olika perspektiven ger en mer realistisk realism än konventionell realism eftersom vårt vara i världen inte är någon objektiv affär, utlämnade som vi är åt vår subjektivitet.

"Åren" har jag som sagt inte avlutat än, men jag skulle nog vilja säga att det är en rätt sorgsen roman om tidens obönhörliga gång, om vad sociala förändringar och krig och kärlek och brist på kärlek gör med människorna. Det är Woolfs sist publicerade roman och anses allmänt inte vara så modernistisk som W:s tjugotalsromaner, men i flera kapitel och alltmer efterhand i romanen arbetar hon på samma sätt som tidigare med inre monologer. När jag läst klart kan jag nog säga mer.

Virginia Woolf hamnar här i oväntat sällskap med...

- Jaha. Ja, ja, det kanske kan bli något av det. Om du skärper dig. Men det finns en enklare utväg...
- Ja?
- Nu blev du intresserad! Typiskt dig. Ständigt öppen för enkla utvägar... I alla fall: du kan låta bli att slita med det där seriösa blogginlägget och bara låta vårt samtal här stå kvar som det är. Med dina sammanfattande formuleringar.
- Tja, varför inte? Eller: ja.
- Jag tror nämligen inte att ditt slit skulle ge så mycket mer.
- Nähä.

Furiren fortsatte:

- Det är bara en sak som förvånar mig lite. Du som sällan blottar dig själv, varför lägger du ut vårt samtal här, som ju inte precis är smickrande för dig?
- Jag kanske inte alls lägger ut det...
- Jo, jag vet att du kommer att göra det.
- Jag kan strunta i det.
- Nej, som jag sa, jag kan se rakt in i ditt innersta och vet vad du kommer att göra.
- Men, hur...?
- Sa jag inte att jag är din själs furir? Mig lurar du inte. Mig kommer du inte undan.

...Herbert Tingsten
_______________________________________________________________________________
* Uttrycket är knyckt. I Göran Pams diktsamling "Världen ser dig - Själens furir och andra dikter" (1964) finns ett citat av Herbert Tingsten: "Jag jagas, som jag brukar säga, av 'furirer' ".


fredag 1 maj 2015

Datalagring

Läser en artikel i Ping om framtidens datalagring i form av DNA. Det handlar om sparad rådata för forskning, men generellt lagrar vi alla* för mycket i alla våra digitala medier.

Om 150 år kommer vi att behöva ett nytt jordklot bara för att få plats med alla våra hårddiskar. Med tanke på vad som sker på det här klotet vore det nog inte dumt att säkerhetskopiera det, innan det är försent.


* - denna text förekommer även på Facebook och Twitter...