"To the lighthouse" revisited

Hur bra en bok än är, hur man än sänker lästempot och kanske bläddrar tillbaka för att läsa om, slutar läsa och tänker efter, allt för att man bara inte vill att boken ska ta slut, så har man ju någon gång läst klart den sista sidan.

Men en bra bok (ja, i princip ingen bok) tar ju aldrig slut. Den är ett slags evighetsmaskin, så länge den finns och så länge det finns någon som kan läsa den.

Nu har jag läst Virginia Woolfs "To the lighthouse" för tredje gången på lite mer än ett år. Två gånger i original och nu en gång i översättning, "Till fyren", Bonniers 2010, översättning av Inga Lisa Munck och Sonja Bergvall.

Genom upprepad läsning av texten finns nu bokens värld i mig; människorna, husets rum, inredningen, stranden, solskenet och skuggorna, ljuset från den avlägsna fyren.

Eller: romanen har blivit en plats, en fiktiv del av världen, ett rum som jag kan gå in i, där jag kan gå runt, betrakta och begrunda de olika scener som spelas upp, lyssna till inre monologer och repliker, och de sägs ut och de spelas upp hur många gånger som helst, vid varje läsning...

Men allt är inte alltid likadant varje gång - nej, det tycks som om det hela tiden pågår något slags påverkan, något slags förändring, knappast hos texten, men i min läsning av texten och i mig när jag läser, där allt står i förbindelse med allt. Plötsligt kan ljuset falla på ett nytt sätt. Ingen läsning är den definitiva, som tömmer ut alla tänkbara innebörder. Varje förståelse, varje tolkning öppnar samtidigt för andra - nya vinklar, nya samband, teman som återkommer.

Jag vill väl kanske inte gå så långt som till att säga att den här boken är outtömlig, men… inom ramen för en läsares (alltför korta) liv är den god för flera återbesök.

Jag har skrivit om den här och här och här.

Varför ska man inte ägna en bok som denna många omläsningar? Det finns en fara i bokslukandet, det snabba konsumerandet. Bättre att smälta några få böcker, som betyder något, än att läsa många, lättsmälta och lätt glömda, även om sådan läsning också är nödvändig

Påskhelgens sista timmar

Denna påskhelg har inte bara ägnats åt brasor och brännvin och god mat och goda vänner, nej, trots det osannolika sommarvädret är siktet till viss del (om något sådant är möjligt för ett sikte) inställt på den kommande vintern.

Mina rader om Gunnar Petterssons "Idiotikon", här och här, har fått Gunnar att skriva ett långt och intressant inlägg om boken och dess bakgrund. Det är inte varje dag som ens läsning får en sådan respons...

Den stora påskelden

Årets traditionella påskeld blev rekordstor. Den syntes vida omkring, grannar strömmade till och vi förenades alla i en arkaisk fascination inför eldens kraft.

Jag hade på förhand, i smyg, varnat alla påskkäringar och upprättat en flygförbudzon, så de höll sig undan.

Idiotikon.2

Jag lovade ju att återkomma om Gunnar Petterssons "Idiotikon".

Nu har jag läst och vänt och vridit på den här boken ett par gånger.

Som jag skrev tidigare är det en bok som får mig att fundera. Det är en tunn volym, 78 sidor, men den har mycket hög densitet.

Framställningen är fragmentarisk. Jag läser den som ett kompilat av författarens noteringar, utkast och skisser, nedtecknade för vidare bruk. Och till viss del består den av dagboksanteckningar. Men kanske finns en djupare struktur som jag inte ser?

Ämnena för de kortare eller längre styckena varierar, här finns språksociologi, engelska femtiotalsromaner, den stora gruvstrejken och Thatcher, en analys av nordeuropeisk pornografi, Ezra Pounds poesi. Med mera.

Här finns GP:s dagliga liv och rutiner:

"Jag arbetar i ett skjul ute i trädgården, cirka 2,5 gånger 4 meter. Väggarna är av vitmålad masonit. En röd matta på golvet. Mina två naturliga ljuskällor är de räfflade dörrfönstren och ett takfönster, med innerfönster av glas och ytterfönster av korrugerat plexiglas...[ … ] Min hund ligger på golvet och drömmer; en spindel konstruerar ett nät mellan mina lexikon och fönsterspringorna; en igelkott krafsar under golvet; grannens katt sitter i fläderträdet alldeles utanför; mesar och koltrastar och ekorrar springer fram och tillbaka över plexiglaset (jag har sett alla möjliga djur underifrån); ute på ödeområdet alldeles bakom skjulet finns rävar och harar och ugglor och katter och höns, och ibland Trevor, grannens anka."

Här finns också, tror jag, en plädering för ett slags poetik, eller en litteratursyn. Mot "luftdikten", som bedrar oss: "värdelösa papper". Mot samtida romaner, som slutat vara upptäckter och blivit artificiella uppfinningar, avsedda att slå ihjäl ett par timmar. För indikativformen, i motsats till konjunktivformen, för att se verkligheten som den är.

Men framför allt är det, tror jag, en bok som handlar om Gunnar Pettersson, svensk författare i frivillig exil, hans förhållande till språket, hans iakttagelser - och hans oro:

"Rotlösheten ger en lummigare språkväxt, men exilen kväver den. Jag verkar befinna mig i ett tillstånd av ständig översättning. Ortega benämnde det 'la miseria y esplendor del la traducción'. Också mitt språk (eller snarare, min idiolekt) verkar ha arkaiserats, antagit en förtvivlad prakt. Det är en långsam, petnoga förbannelse som vilar över orden."

Han skriver om skillnaden mellan författare som lever i politisk, påtvingad exil och de i "kulturell landsflykt", och menar att den senare exilen kan vara "av bittrare art. Den måste baseras på en medveten och accepterad och fortlöpande separering av språket från dess ursprungliga samhälle..."

"språket tillhör inte någon annan än honom själv, det är allt han äger […] ett språk som är sitt eget hemland"

Här finns också en diskussion om populärkultur och högkultur i ljuset av den medieteknologiska utvecklingen.

Skriven 1985, då det som var nytt var digitalt ljud, CD, video, portabla bandspelare, pekar den ut den utveckling som vi alla sedan dess kunnat följa.

I "förgrundskulturen" är allt yta, allt är snabbt tillgängligt, flyktigt och utan djup. Inget lämnas outtalat, allt skrivs på näsan, inget lämnas att tolkas. GP tar upp Erich Auerbachs distinktion mellan 'homerisk' (ytlig) och 'gammaltestamentlig' (djup) kultur.

"Nu verkar det handla mer om förgrundskultur och bakgrundskultur; teknologin är den stora utjämnaren och alla skillnader mellan alla kulturuttryck är nu en fråga om graden av närhet till teknologins centrum, alltså i stort sett 'massmedia'."

Det är en bok med många trådar att dra i. Ibland leder de ingenstans, man blir sittande med tråden i handen och undrar. Men lika ofta leder en tanke, ett namn, till att ens nyfikenhet väcks: det där måste jag nysta vidare i.

Några saker blir jag bara inte klok på. Boken inleds och avslutas med ett påstående att Gunnar Pettersson är en reinkarnation. Vem är det som dör under de timmar midsommaren 1951, då GP föds?

Vilka är "de ögonblickliga, stensäkra bevis på min tidigare existens" som denne dock hinner överlämna?

Och varför letar GP efter bevisen i sina papper, och där hittar "hela fristående system av ord, konturer av en annan mening?

I en avslutande dagboksanteckning, 25.2.85, skriver GP: "Något har dött ut i mig det senaste året. Nej, inte i mig. Hos mig. Om mig. Kan man sluta vara en reinkarnation?"

Och: "Jag tillhör inte honom längre. Någon annan tillhör mig." "Jag är nu föregångaren."

Varför finns här återkommande stycken umbäranden under flyktingströmmen över Lüneburgerheden, i Andra världskrigets slutskede? Vilket samband har de med uppgiften att GP:s "föregångare" deltog i kriget?

Som all god läsning slutar den här med några frågetecken.

***

Som ni förstår är det här en bok jag uppskattar. Lite märkligt att skriva om den här, när jag vet att Gunnar kommer att läsa. Men jag försöker skaka av mig känslan av tentamen...

En (elak?) läsnotis

Jag läser Staffan Bergsten om metaforernas mästare, "Tomas Tranströmer : ett diktarporträtt" (Bonniers, 2011).

Bergsten och Tranströmer är så gott som jämnåriga och, vad jag kan förstå, vänner. Därför (?) är det här en vördnadsfull bok; en lite omständlig, knarrigt akademisk och allt redovisande bok: barndom, uppväxt, relationer, arbete, liv och dikt. Allt ska förklaras och redovisas och allt förklaras och redovisas också.

Tranströmer är på något sätt fläckfri, utan skavanker. Och de skavanker som finns är inte så farliga. Han är ingen Ekelöf. (Och Bergsten skriver följdriktigt: "Av någon anledning har Tranströmer aldrig riktigt tagit till sig av Ekelöfs poetiska insatser, vare sig de tidiga eller sena.")

Ibland blir det komiskt när Bergsten ska visa på Tranströmers fläckfrihet, här i ett avsnitt om T:s militärtjänstgöring:

"Krigandet i betydelsen att skjuta ihjäl andra människor torde alltid ha varit honom totalt främmande, åtminstone för egen del. Som signalist var han också förskonad från sådana övningar. Längre fram i livet uttalade han sig vid flera tillfällen negativt om krig."

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar Tranströmer. Tvärtom.

Idiotikon

Ett antikvariatsfynd: Gunnar Petterssons "Idiotikon", Janus förlag 1985.

"Idiotikon"? Lexikon över idiotier? Eller för idioter? Nej, "En ordbok begränsad till en särskild dialekt eller innehållande ord och fraser som är typiska för en viss del av ett land", upplyser en inledande text.

Det är en tunn bok, och det är sådana jag behöver nu. Den har en underbart formgiven omslagsbild. Den verkar helt förlagsny och det knastrar oroväckande när jag försiktigt bläddrar upp den. Men, nej, de lätt gulnade bladen hålls på plats av limningen.

Jag börjar läsa några sidor. Och blir snart förbryllad. I inledningen till första stycket, "Självporträttet som polemik" säger sig författaren vara en reinkarnation av någon, av en man som skadades under andra världskriget. Deras liv överlappade varandra med några timmar, en junilördag 1951. Det förekommer också några citat, av okänt ursprung. Jag blir inte klok på vad det här är. Men det kanske inte är meningen?

Det handlar i alla fall, inledningsvis, om språk och om poesi, om Ezra Pound och ekonomi och om exilens språk.

Jag kommer inte så långt nu. (Jag lever ju med nödvändighetens ok över axlarna).

Men jag stannar till och stryker för:

"Jag är också, om nu sådana finns, en indikativ-människa i en konjunktiv-värld. Mitt naturliga modus är yttrandets överensstämmelse med kända fakta, när man inte behöver beledsaga ett utsägessätt med en önskan. Jag ville inte jag vore, jag vill det jag är."

"Det har gått begär i de enklaste iakttagelser. Och det har gått litteratur i den bästa poesin. Det finns få eller inga ställen kvar där man kan sluta tänka sig, inga fristäder för den sanna, långsamma iakttagelsen ("free, long looking"), de långa tysta dagarna utomhus."

Jag återkommer.

Uppdatering: jag fortsatte att skriva om Idiotikon här.

I det starka vårljuset blev saknaden tydlig

I söndags gick vi längs en cykelbana i ett av de snabbt växande bostadsområdena i utkanten av stan. Över oss en vidöppen, blå himmel och ett starkt solsken som reflekterades i de inglasade altanerna. Det var den första riktiga vårdagen.

För inte så länge sedan var här steniga betesmarker, i sluttningen ner mot åkrarna. Och därborta det som var min mammas barndomshem, småbruket där hon växte upp, som nu förvandlats till en mindre hästgård, snart på väg att slukas upp av stadens expansion.

Jag tänkte på att detta var min mammas väg in till skolan i stan, till den stora folkskolebyggnaden i rött tegel.

Jag gick med henne här för några år sedan. Hon berättade om människor som bott i hus som nu var borta, om platser där hon lekt, om händelser i barndomen.

Minnena kom till henne, väckta av platsen.

Vi gick långsamt, stannade till. Hon höll mig under armen. Där låg brostenen över diket. Hagen där hästen gick.

Hennes anletsdrag spända, ansträngda. Ryggen krum.

Samma spända anletsdrag, samma krumma rygg, som jag nu ser hos äldre damer med rullator som jag möter på stan.

Nu gick jag här och jag tänkte på henne med saknad.

I det starka vårljuset blev saknaden tydlig.

Morgonläsning

Jag slutar inte blogga...

... men försvinner härifrån ett tag. Går ut i vårluften, lyssnar till koltrasten och andas djupt.

Vi ses!

Söndag, musik

Lördagen var dimmig, men mild. Upp mot tio grader. Vi gick en milslång vandring i skogen öster om Åkulla. Vi mötte inte en människa.

Och innan regnet kom denna söndag hann vi gå en kortare runda.

Så det deffas inte bara uti Paris.

Min följeslagerska planterar om blommor i köket och lyssnar till musik från vardagsrummet. Jag sitter och läser i andra änden av huset och när jag hör Peps Perssons "Tid (för tango)", en tidsfilosofisk utläggning i tango-reggaetakt, lämnar jag läsfåtöljen och lägger mig på soffan och lyssnar. Jag hittar inte den låten på nätet. Men en annan av låtarna från "Äntligen" hittar jag, "Militantiasis".

Jag frågar inte efter någon gud, men jag lyssnar gärna. Det är en bra låt.

Och Bernhard-läsningen? Jag läser vidare, men kan bara läsa i korta pass. Återkommer.