Oroad

När jag skulle skriva några rader om den oro jag känner för tillståndet i världen, en oro som jag knappast är ensam om, en oro som ackumulerats de senaste åren, en oro som ligger som en tillvarons ständigt närvarande dova, mörka stämton. Klimathotet, krigen, konsumtionskapitalismens rovdrift på människor och miljö. 

 Då dök en dikt upp i minnet och jag kunde gå till hyllan och slå upp poeten Stig Carlsons postumt utgivna "Sista dikter" (Norstedts, 1971). Stig Carlson (1920-1971) grundade FiB:s lyrikklubb och redigerade Lyrikvännen. I mycket en tidsdiktare, samhällstillvänd som man sa förr.

Det är en dikt präglad av sin samtid, det sena 1960-talet och en politisk dikt, en dikt om världen.

Jag skulle kunna använda den som mall, fast vår tid är en annan. Var tid har sina krig, sina förhoppningar och illusioner. Men mycket lever kvar.

OROAD

Jag är oroad över tillståndet i världen som inte

tycks avge några tecken på förändringar, över de

maktslukandes maktfullkomlighet och de rättslösas

rättslöshet; maskarna som kryper in i duvans öga

och bosätter sig där för all framtid, över datorer

som räknar människor som tomhylsor och som bakar

fram sina fakta i den ordning vi vill ha dem

Jag är oroad över att den nödvändiga revolutionen

dröjer med alla sina slitna fraser och nedsolkade

paroller, att inte arbetarna tar makten från ligan

som sträcker sig över hela jorden, över att dessa

får bränna brödsäden medan miljontals svälter ihjäl,

över att Pentagon påstår sig vilja ha en fred som de

själva aldrig trott på

Jag är oroad över att ungdomen i kapitalistländerna

systematiskt uppfostras till konsumenter och stimule-

ras av gifter och droger som samhället har ensamrätt 

på, att regeringar-militär-polis slår ner demonstra-

toner och "uppror" som de själva framsatt

Jag är oroad av att vi inte hinner, att kapitalismen

redan konsoliderat sin apparat så hårt och fast att

den nästan förefaller omöjlig att rubba, över att två

generationer inte förstår varandra, över att den

modebetonade ergonomin täppt till hörselgångarna

hos arbetarna och ungdomen, över att det tryckta

och reflekterande ordet inte hinner fram innan de

moderna massmedia spolierat möjligheten för och

behovet av information

Jag är oroad över utvecklingen och missnöjd med

mig själv som inte orkade satsa tillräckligt hårt på en

framtid som just emedan jag och så många andra

tvekade nu verkar osäkrare än någonsin, över att

standarden fått överta målet för en människa i

gemenskap och frihet, över att vi bara stillatigande

åser de skändligheter som begås runt om oss

Jag känner mig oroad och önskar att många gjorde

det

Hemlighetstillståndet.2

Extrem hetta, eldstormar. Orkanbyar, översvämningar. Inte här, inte inpå knuten. Ännu någon annanstans. Men varje människa som tar del av åtminstone en bråkdel av informationsflödet borde inse att det kan vara sent på jorden.

Jag har fortfarande inte hittat den rätta känslan för seriös läsning. 

I dag satt jag i alla fall på altanen med en kopp kaffe, när solen tillfälligt bröt fram och läste, för en stund, med djup koncentration.

Jag läste en av essäerna i den danska poeten Inger Christensens essäsamling "Hemlighetstillståndet", i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag 2011.

En bok som jag aldrig tycks bli färdig med, eller som jag inte kan bli färdig med, för att den inom sina pärmar rymmer så till synes oändligt mycket att den nästan är outtömlig.

Den kortast möjliga karakteristiken av dessa texter är att de handlar om människan, språket och världen. Om skrivandet, om skapandet av mening. Om det tillstånd då språket och världen sammanfaller. Hemlighetstillståndet. Detta vackra ord.

Kanske beror mitt ständiga återvändande till boken bara på att jag är för dum för att fatta de subtila tankegångarna? Ja, sannolikt är det så. Åtminstone lite för trög i skallen. Men det jag tar med mig från varje läsning är ändå något och det berikar mitt liv.

Ett tema som berörs är förhållandet mellan människan och naturen.

Tillhör historien, i betydelsen jordens och universums utveckling, naturen i vid mening, människan?

Christensen skriver om

"...vår ambivalenta hållning till förhållandet mellan natur och kultur, eller mellan naturen och det människoskapade. Å ena sidan hyser vi, i självömkande nostalgi, en primitiv längtan tillbaka till naturen, medan vi å andra sidan inte har ögon för något annat än den människoskapade världen runt omkring oss. Det människoskapade har i sanningens namn brett ut sig så mycket att det efterhand börjat skrämma oss. Men istället för att undersöka hur intimt det människoskapade hänger samman med den natur det trots allt hör ihop med, betraktar vi oftast det människoskapade för sig och naturen för sig, som oförsonliga, ja fientliga storheter."

[...]

"... människans förmåga att inbilla sig själv att allt det som vi själva har uppfunnit och fört in i världen, är lika enastående storslaget som det naturen själv har utvecklat. I slutändan ett insisterande på att historien tillhör oss, även om vi glömt på vilket fundament historien vilar. [ ... ] Detta övermod uppstår, för att vi så länge har inrättat  vår människovärld som om den var hela världen, som om den uråldriga längtan efter paradiset tillsammans med vårt mänskliga maktövertagande av naturen kunde förvandlas till evig trygghet i ett konstgjort paradis."

Ja, detta är en lätt omarbetad äldre text...