När jag skulle skriva några rader om den oro jag känner för tillståndet i världen, en oro som jag knappast är ensam om, en oro som ackumulerats de senaste åren, en oro som ligger som en tillvarons ständigt närvarande dova, mörka stämton. Klimathotet, krigen, konsumtionskapitalismens rovdrift på människor och miljö.
Då dök en dikt upp i minnet och jag kunde gå till hyllan och slå upp poeten Stig Carlsons postumt utgivna "Sista dikter" (Norstedts, 1971). Stig Carlson (1920-1971) grundade FiB:s lyrikklubb och redigerade Lyrikvännen. I mycket en tidsdiktare, samhällstillvänd som man sa förr.
Det är en dikt präglad av sin samtid, det sena 1960-talet och en politisk dikt, en dikt om världen.
Jag skulle kunna använda den som mall, fast vår tid är en annan. Var tid har sina krig, sina förhoppningar och illusioner. Men mycket lever kvar.
OROAD
tycks avge några tecken på förändringar, över de
maktslukandes maktfullkomlighet och de rättslösas
rättslöshet; maskarna som kryper in i duvans öga
och bosätter sig där för all framtid, över datorer
som räknar människor som tomhylsor och som bakar
fram sina fakta i den ordning vi vill ha dem
Jag är oroad över att den nödvändiga revolutionen
dröjer med alla sina slitna fraser och nedsolkade
paroller, att inte arbetarna tar makten från ligan
som sträcker sig över hela jorden, över att dessa
får bränna brödsäden medan miljontals svälter ihjäl,
över att Pentagon påstår sig vilja ha en fred som de
själva aldrig trott på
Jag är oroad över att ungdomen i kapitalistländerna
systematiskt uppfostras till konsumenter och stimule-
ras av gifter och droger som samhället har ensamrätt
på, att regeringar-militär-polis slår ner demonstra-
toner och "uppror" som de själva framsatt
Jag är oroad av att vi inte hinner, att kapitalismen
redan konsoliderat sin apparat så hårt och fast att
den nästan förefaller omöjlig att rubba, över att två
generationer inte förstår varandra, över att den
modebetonade ergonomin täppt till hörselgångarna
hos arbetarna och ungdomen, över att det tryckta
och reflekterande ordet inte hinner fram innan de
moderna massmedia spolierat möjligheten för och
behovet av information
Jag är oroad över utvecklingen och missnöjd med
mig själv som inte orkade satsa tillräckligt hårt på en
framtid som just emedan jag och så många andra
tvekade nu verkar osäkrare än någonsin, över att
standarden fått överta målet för en människa i
gemenskap och frihet, över att vi bara stillatigande
åser de skändligheter som begås runt om oss
Jag känner mig oroad och önskar att många gjorde
det