En dålig nyhet och en fundering

Gunnar Pettersson lägger ner sin blogg Pressylta. Världen blir tråkigare för oss som följt honom i många år. Hans skäl är inget att säga om. Jag förstår dem. Och raderna om "ett par romanprojekt" väcker förväntningar...

Även jag funderar allt oftare på att avsluta denna allt glesare, allt långsammare blogg. Inte för att jag har tunga skäl som Gunnar, nej, mer för att motivationen bleknat och lusten att skriva minskat och för att de flesta av de idéer som dyker upp känns triviala och ointressanta när det kommer till skrivande.
Att skriva genomarbetade recensioner kräver alltför mycket arbete. Även på min nivå. Jag får fundera vidare.

I vår har jag tagit för vana att inte bara ta med mig kikaren utan också kameran på min vanliga skogsrunda här hemma. Ibland blir det en skaplig bild. Som den här lövsångaren som sjöng vackert för mig, i en björk som ännu inte slagit ut helt.

"Vad skall kungen göra nu?"

Det är omöjligt att göra rättvisa åt inledningsscenen i Gunnar Petterssons roman från 1987, "Vad skall kungen göra nu?". Den är helt enkelt magnifik.

Det är mars 1799. I en salong i ett hus på Ile St-Louis i Paris ligger Hertig Karl av Södermanland, den blivande Karl XIII på ett podium, omgiven av fem åskådare, bland dem svenske ministern i Paris, Erik Magnus Stäel von Holstein, och hertigens livmedikus Sven Anders Forsberg. En inkallad turk sysslar med att under mycket bisarra former - svartkonst och ockultism - försöka få hertigens manlighet att resa sig. Vilket den gör. Med besked. Det yttersta syftet är att hertigparet äntligen ska kunna producera en manlig arvinge. Så sker också. Med viss assistans bestiger han sin hustru, Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg-Delmenhorst.

Men barnet som föds, en pojke, är stumt och dövt, med dåtidens term en kretin, som lämnas bort och så småningom hamnar i Sverige, som arbetshjon, Stum-Joel kallad, hos en repslagare i Nyköping. Allt detta skulle kunna försvinna i historiens oändliga tystnad, om inte för två saker.

Det ena är att Stum-Joel gör en Sara med läppen med barn, en son som lämnas bort som fosterbarn. Denne son blir också far till en son. Som får en son. Osv.

Det andra är att ett dokument från 1799, med hertigens edliga försäkran att barnet är hans och hertiginnans och fött inom äktenskapet - och därmed rättmätig tronföljare - bevaras i ett skrin hos släkten Stäel von Holstein och att skrinet 1952 öppnas av släktens advokat. Därmed inleds en händelskedja där advokaten till slut 1986 tar kontakt med den sistfödde manlige ättlingen till Stum-Joel, Axel Robert Cory, en från Lillhagens mentalsjukhus nyss avviken patient.

Advokatens plan är att lotsa Axel Cory fram till tronen och att lagom till nationaldagen 1987 lämna in en omfattande dokumentation i ärendet till Riddarhuset, Konstitutionsutskottets ordförande och till riksdagsman Olle Svensson, för att inleda processen att fastställa den legitima svenska tronföljden - alltså bort med bernadotterna och in med Axel Cory!

Det låter som en skröna, en skälmroman, och det är det också och den är mycket underhållande. Författaren tar ut svängarna och hade förmodligen jäkligt roligt när han skrev. Här finns mycket av åttiotalssverige, trovärdiga personporträtt och dessutom en exakthet i detaljerna som tilltalar mig. Jag påminns om Gunnars oerhört väldokumenterade "Mannen som kom tillbaka från de döda" från 2000.

Satiren till trots så är romanens människor aldrig hjärtlöst skildrade, snarare framställs de som ohjälpligt sprattlande i omständigheternas garn. T o m vår - trots allt - fortfarande regerande konung ges mänskliga drag och får ge uttryck åt viss insikt om det absurda i sin situation.

Romanen mynnar ut i ett möte mellan Carl XVI Gustaf och tronpretendenten på Stockholms slott. Hur allt slutar ska jag naturligtvis inte avslöja...

En bokjakt är över...

En bokjakt är över.
I två år har jag försökt få fatt i ett exemplar av Gunnar Petterssons "Vad skall kungen göra nu" (Norstedts 1987). Jag vet inte vad som hänt med restupplagan. Har den destruerats, har några få kvarvarande exemplar i spekulativt syfte gömts undan i ljusskygga samlares hyllor? Inte en träff på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Så härom veckan tittar jag in hos den eminente Per Olaisen i Falkenberg och för saken på tal. Det tar honom fem minuter att hitta ett ex!

Jag har nu en komplett samling av Gunnar Petterssons tryckta skrifter.

Återstår bara att hitta ett lämpligt lästillfälle för att avnjuta det som baksidestexten så lovande beskriver:

"Strax före gryningen den sjätte november 1799 föds ett gossebarn i Ettenheim i Baden. Men barnet är inte vilken person som helst. Fadern är hertigen av Södermanland, sedermera Karl XIII av Sverige. och hans mor den litterära hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta. Barnet föds dövstumt och föräldrarna överlämnar pojken, som kallas Stum-Joel, till en präst. Stum-Joel får så småningom en son som får en son... Och på 1980-talet heter ättlingen Axel Cory. I sin fantastiska skröna låter oss Gunnar Pettersson vara med om de egendomliga händelser som utspelas på Nationaldagen 1987 då hans majestät konung Carl XVI Gustaf får ett besked som får både hans tillvaro och tron att vackla."

PS:Boken kommer från en samling, "Billberg Collection", sökbar via Boknätet, vars (Boknätets, alltså) kommentar jag inte kan låta bli att återge:

"Det sägs att förlaget har en korg för "Antagna" och en för "Refuserat" - Ibland kan man tro att manuskript hamnar i fel korg."

Jag får anledning att gå till tidskriftsarkivet

Efter en försvarlig dos autofiktion i form av Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen" (som jag kanske återkommer till här) så damp Gunnar Petterssons essäsamling "Endast propagandan är sann" (1995) ner i brevlådan.  Den var inte lätt att få tag i. Har min Gunnar Pettersson-läsning lett till att marknaden börjat ana att här finns dyrgripar?

"Kreugeraffären, Sverigebilden, Palmemordet - vem håller i pennan när berättelsen om vårt samhälle ska skrivas ner? Den offentliga historieskrivningen utmanas allt oftare av alternativa versioner. Ingen har längre ensamrätt på vare sig sanning eller propaganda. [ ... ] medan informationsflödet kontrolleras och manipuleras som aldrig förut, befinner vi oss också mitt inne i en period av svindlande narrativ befrielse."

säger baksidestexten om dessa essäer. Det handlar, så långt jag har läst, mycket om konspirationsteorier. Något som varje läsare av Pressylta Redux vet tillhör Gunnars specialintressen.

Den är utgiven i serien "En Moderna Tider bok". Vilket fick mig att minnas.
Tidskriften Moderna tider startade med Jan Stenbeck-pengar och med Göran Rosenberg som chefredaktör. Jag prenumererade från första stund och under hela Göran Rosenbergs tid. När Susanna Popova tog över och tidskriften svängde åt höger och blev ointressant slutade jag.

I mitt tidskriftsarkiv har den överlevt alla utrensningar. Jag gick upp och hämtade ner några mappar och började bläddra.  Här är första numret:

Jag vet inte om Gunnar var med på ett hörn från början? I alla fall, se här innehållsförteckningen för nummer 20/21 1992 (förstora med ett klick). Gunnar är i gott sällskap. Och "Rätten till ditt eget liv (eller åtminstone namnet på det)" kom att ingå i "Endast propagandan är sann".

Med ålderns rätt och rika erfarenhet vill jag nog säga: mycket var bättre förr.

Mannen som kom tillbaka från de döda

Ni vet det kanske inte, men det är Gunnar Pettersson-år i år. Eller så är det bara min nyfikenhet på verken bakom mannen bakom Pressylta Redux.

I alla fall, efter "Nattsvärmaren" (Norstedts, 1980), Reträtten" (Norstedts, 1982) och "Idiotikon" Janus, 1985) har jag nu läst "Mannen som kom tillbaka från de döda - en bok om skandalförfattaren Gustaf Ericsson" (Ordfront, 2000).

Jag hade inte en aning om vem denne Gustaf Ericsson var. Nu vet jag mer. Mycket mer.

Författaren vill inte bara teckna bilden av denne märklige man, följa honom i spåren på hans vingliga bana från ung kommunist till bästsäljande författare, alltmer rabiat antisemit och högerextrem konspirationsteoretiker, han vill också söka en förklaring bakom denna utveckling, en grund i Ericssons psykologi och personlighet.

Boken bygger på ett gediget källmaterial. Vid en hastig räkning: otryckta källor från ett trettiotal svenska och utländska arkiv; litteraturreferenserna omfattar mer än hundra monografier och artiklar.

En källa är Ericsons döttrar, vilket ledde till en del trubbel. En text om detta och en hel del extramaterial hittar man på Pressylta Redux.

Jag gör det enkelt för mig, jag skannar baksidestexten. Inte bara för att jag är lat. Jag skulle inte kunna skriva den bättre själv. Klicka och läs!

En orolig själ i Göteborg

Gunnar Petterssons roman "Nattsvärmaren" (1980) utspelas under tidigt sjuttiotal i Göteborg. 
Under några dygn får vi följa Paul Frankman, som hoppat av arbetet med sin licentiatavhandling i historia och dragits med i det revolutionära uppsving som präglade dessa år - för de få inblandade, inte för Sverige i övrigt.
Han är medlem i Sveriges Kommunistiska Förbund, jobbar sedan tre år på T-fabriken, där han tillsammans med ytterligare en handfull proletariserade akademiker i den kommunistiska cellen arbetar på att medvetandegöra arbetarklassen, utan nämnvärd framgång.


Åren på T-fabriken har fått honom att tvivla på den vetenskapliga socialismen i Förbundets tappning och givit honom en mer realistisk syn på verkligheten. Arbetarklassen är ingen abstraktion. När han ger uttryck för sina tvivel kallas han till möte med Förbundets Disciplinkommitté och utesluts senare på ett medlemsmöte. 

Skildringen av den operett-värld som var bokstavs-vänsterns dessa år - man iklädde sig 1900-talets kommunistiska rörelses olika roller och spelade dem med stort allvar -  är förbannat rolig. Här är humoristen Gunnar Pettersson i sitt esse. Så heter t ex Disciplinkommittén ordförande - Gunnar Pettersson...
Det är med ett visst igenkännande jag läser. (Visserligen en annan bokstavskombination, en annan stad. Och min väg gick från arbetarklass till medelklass).

Paul Frankman är en orolig själ. Han super gärna till. Drickande och bakfylla skildras ingående, initierat och inkännande. En flyktmekanism? Flykt från vad? Från den tomhet han känner när den tillhörighet han en gång funnit i Förbundet och det politiska arbetet försvinner? Han står inte ut med  dessa trångsynt rättänkande politruker, som pressar in verkligheten i sina tankemönster.
När han efter uteslutningen iakttar en demonstration för stöd till MPLA känner han ändå vånda. Han inser att han "... är kriminell, han har begått det värsta brott en svensk kan begå: han är utesluten ur ett sammanhang, en gemenskap, en norm, ett folkhem, ett kommunistparti, en medelklass och en arbetarklass - kalla det vad man vill...
Han tillhör inte. Han finns inte."

En annan källa till oro är Franks förhållande till sin far, änkemannen och pensionerade adjunkten i engelska Hilding Frankman, som genom klassisk studieflit gjort en klassresa från förmansjobbet på spårvägens verkstäder. Porträttet av denne anglofil ut i fingerspetsarna, som plågat familjen med "engelska lördagar" med té och sandwiches och högläsning ur engelska klassiker, är lysande.

Och så finns där systern Harriet, som försöker dricka sig bort från en tom hemmafrutillvaro (ja, sådana fanns på sjuttiotalet...)

När fadern samlar barn och måg och försöker återuppliva en engelsk lördag och Paul berättar att han lämnat det politiska, brister det för fadern och i en absurd sekvens övergår han till att tala engelska när han dömer ut sonens brist på karaktär och uthållighet. Paul vädjar om förståelse, men förgäves.

Är det romanens egentliga tema: att allt flyter, att ingenstans finna sin restlösa tillhörighet, att ständigt jagas av oron, att alltid fly? 


Karaktärerna och göteborgsmiljöerna i denna roman är levande. Och här finns iakttagelser, som denna om hur även arbetet kan fungera som en drog:

"... och ett löpande-band-jobb är ett alldeles utmärkt sätt att fly bort från vardagens, det vill säga helgernas, oregelbundna och destruktiva gång. Efter bara någon halvtimma på jobbet har kropp och sinnen inordnat sig i ett helt annat rum och en helt annan tid. Paul har ofta känt hur omvärlden stäng ute när han arbetar på axelbanan. Oväsen och rop och tal bildar en mur runt honom och får gradvis kroppen att bli en maskin bland maskinerna, den tar samma antal steg och gör samma rörelser gång efter gång efter gång, tills man helt skurit av förbindelsen med sinnena och inte ens märker att man jobbar. Det är inte alls en obehaglig känsla, för det gör att man kan förflytta sig i tid och rum vart man vill. Ibland når det nästan hallucinatorisk dimensioner ... "

Det är en iakttagelse som jag gärna skriver under på. 


Bokens baksidestext talar om "den allvarliga och muntra berättelsen om Paul Frankmans väg mot den politiska och privata nollpunkten". Och det är en både munter och allvarlig berättelse. 


På de sista sidorna åker Paul och arbetskamraten Sture ut till T-fabriken på Hisingen för att gå på eftermiddagsskiftet en måndag. Först spelar de en snabb bordtennismatch och bastar. Mellan bollarna väger Paul alternativen mot varandra. Gå tillbaka till avhandlingsarbetet? 
"Och allt skulle vara tillbaka i sina gamla väloljade banor." Nej, den möjligheten finns inte. Inte heller T-fabriken.

"Det verkliga alternativet är att han slutar för att börja på något helt och hållet nytt, något som bara har det gemensamt med Historian och T-fabriken att han kommer att sluta där också och förbli en nattsvärmare och göra bristen på beständighet till sin egen fasta punkt, uppbrottet hans enda organisation."

Det här är en mycket läsvärd roman. Och då inte bara som tidsskildring, som nostalgi för gamla vänstergubbar (eller -gummor). Nej, den håller. 


(Var det här för mycket vänskapskorrumperat mjau, Gabrielle?)


*Uppdatering 2011-06-29: Bonusmaterial: Gunnar Pettersson återger här Proletärens recension av boken.

Påskhelgens sista timmar

Denna påskhelg har inte bara ägnats åt brasor och brännvin och god mat och goda vänner, nej, trots det osannolika sommarvädret är siktet till viss del (om något sådant är möjligt för ett sikte) inställt på den kommande vintern.

Mina rader om Gunnar Petterssons "Idiotikon", här och här, har fått Gunnar att skriva ett långt och intressant inlägg om boken och dess bakgrund. Det är inte varje dag som ens läsning får en sådan respons...

Idiotikon.2

Jag lovade ju att återkomma om Gunnar Petterssons "Idiotikon".

Nu har jag läst och vänt och vridit på den här boken ett par gånger.

Som jag skrev tidigare är det en bok som får mig att fundera. Det är en tunn volym, 78 sidor, men den har mycket hög densitet.

Framställningen är fragmentarisk. Jag läser den som ett kompilat av författarens noteringar, utkast och skisser, nedtecknade för vidare bruk. Och till viss del består den av dagboksanteckningar. Men kanske finns en djupare struktur som jag inte ser?

Ämnena för de kortare eller längre styckena varierar, här finns språksociologi, engelska femtiotalsromaner, den stora gruvstrejken och Thatcher, en analys av nordeuropeisk pornografi, Ezra Pounds poesi. Med mera.

Här finns GP:s dagliga liv och rutiner:

"Jag arbetar i ett skjul ute i trädgården, cirka 2,5 gånger 4 meter. Väggarna är av vitmålad masonit. En röd matta på golvet. Mina två naturliga ljuskällor är de räfflade dörrfönstren och ett takfönster, med innerfönster av glas och ytterfönster av korrugerat plexiglas...[ … ] Min hund ligger på golvet och drömmer; en spindel konstruerar ett nät mellan mina lexikon och fönsterspringorna; en igelkott krafsar under golvet; grannens katt sitter i fläderträdet alldeles utanför; mesar och koltrastar och ekorrar springer fram och tillbaka över plexiglaset (jag har sett alla möjliga djur underifrån); ute på ödeområdet alldeles bakom skjulet finns rävar och harar och ugglor och katter och höns, och ibland Trevor, grannens anka."

Här finns också, tror jag, en plädering för ett slags poetik, eller en litteratursyn. Mot "luftdikten", som bedrar oss: "värdelösa papper". Mot samtida romaner, som slutat vara upptäckter och blivit artificiella uppfinningar, avsedda att slå ihjäl ett par timmar. För indikativformen, i motsats till konjunktivformen, för att se verkligheten som den är.

Men framför allt är det, tror jag, en bok som handlar om Gunnar Pettersson, svensk författare i frivillig exil, hans förhållande till språket, hans iakttagelser - och hans oro:

"Rotlösheten ger en lummigare språkväxt, men exilen kväver den. Jag verkar befinna mig i ett tillstånd av ständig översättning. Ortega benämnde det 'la miseria y esplendor del la traducción'. Också mitt språk (eller snarare, min idiolekt) verkar ha arkaiserats, antagit en förtvivlad prakt. Det är en långsam, petnoga förbannelse som vilar över orden."

Han skriver om skillnaden mellan författare som lever i politisk, påtvingad exil och de i "kulturell landsflykt", och menar att den senare exilen kan vara "av bittrare art. Den måste baseras på en medveten och accepterad och fortlöpande separering av språket från dess ursprungliga samhälle..."

"språket tillhör inte någon annan än honom själv, det är allt han äger […] ett språk som är sitt eget hemland"

Här finns också en diskussion om populärkultur och högkultur i ljuset av den medieteknologiska utvecklingen.

Skriven 1985, då det som var nytt var digitalt ljud, CD, video, portabla bandspelare, pekar den ut den utveckling som vi alla sedan dess kunnat följa.

I "förgrundskulturen" är allt yta, allt är snabbt tillgängligt, flyktigt och utan djup. Inget lämnas outtalat, allt skrivs på näsan, inget lämnas att tolkas. GP tar upp Erich Auerbachs distinktion mellan 'homerisk' (ytlig) och 'gammaltestamentlig' (djup) kultur.

"Nu verkar det handla mer om förgrundskultur och bakgrundskultur; teknologin är den stora utjämnaren och alla skillnader mellan alla kulturuttryck är nu en fråga om graden av närhet till teknologins centrum, alltså i stort sett 'massmedia'."

Det är en bok med många trådar att dra i. Ibland leder de ingenstans, man blir sittande med tråden i handen och undrar. Men lika ofta leder en tanke, ett namn, till att ens nyfikenhet väcks: det där måste jag nysta vidare i.

Några saker blir jag bara inte klok på. Boken inleds och avslutas med ett påstående att Gunnar Pettersson är en reinkarnation. Vem är det som dör under de timmar midsommaren 1951, då GP föds?

Vilka är "de ögonblickliga, stensäkra bevis på min tidigare existens" som denne dock hinner överlämna?

Och varför letar GP efter bevisen i sina papper, och där hittar "hela fristående system av ord, konturer av en annan mening?

I en avslutande dagboksanteckning, 25.2.85, skriver GP: "Något har dött ut i mig det senaste året. Nej, inte i mig. Hos mig. Om mig. Kan man sluta vara en reinkarnation?"

Och: "Jag tillhör inte honom längre. Någon annan tillhör mig." "Jag är nu föregångaren."

Varför finns här återkommande stycken umbäranden under flyktingströmmen över Lüneburgerheden, i Andra världskrigets slutskede? Vilket samband har de med uppgiften att GP:s "föregångare" deltog i kriget?

Som all god läsning slutar den här med några frågetecken.

***

Som ni förstår är det här en bok jag uppskattar. Lite märkligt att skriva om den här, när jag vet att Gunnar kommer att läsa. Men jag försöker skaka av mig känslan av tentamen...

Idiotikon

Ett antikvariatsfynd: Gunnar Petterssons "Idiotikon", Janus förlag 1985.

"Idiotikon"? Lexikon över idiotier? Eller för idioter? Nej, "En ordbok begränsad till en särskild dialekt eller innehållande ord och fraser som är typiska för en viss del av ett land", upplyser en inledande text.

Det är en tunn bok, och det är sådana jag behöver nu. Den har en underbart formgiven omslagsbild. Den verkar helt förlagsny och det knastrar oroväckande när jag försiktigt bläddrar upp den. Men, nej, de lätt gulnade bladen hålls på plats av limningen.

Jag börjar läsa några sidor. Och blir snart förbryllad. I inledningen till första stycket, "Självporträttet som polemik" säger sig författaren vara en reinkarnation av någon, av en man som skadades under andra världskriget. Deras liv överlappade varandra med några timmar, en junilördag 1951. Det förekommer också några citat, av okänt ursprung. Jag blir inte klok på vad det här är. Men det kanske inte är meningen?

Det handlar i alla fall, inledningsvis, om språk och om poesi, om Ezra Pound och ekonomi och om exilens språk.

Jag kommer inte så långt nu. (Jag lever ju med nödvändighetens ok över axlarna).

Men jag stannar till och stryker för:

"Jag är också, om nu sådana finns, en indikativ-människa i en konjunktiv-värld. Mitt naturliga modus är yttrandets överensstämmelse med kända fakta, när man inte behöver beledsaga ett utsägessätt med en önskan. Jag ville inte jag vore, jag vill det jag är."

"Det har gått begär i de enklaste iakttagelser. Och det har gått litteratur i den bästa poesin. Det finns få eller inga ställen kvar där man kan sluta tänka sig, inga fristäder för den sanna, långsamma iakttagelsen ("free, long looking"), de långa tysta dagarna utomhus."

Jag återkommer.

Uppdatering: jag fortsatte att skriva om Idiotikon här.