"Genom att vi senmoderna människor på samtliga nämnda nivåer - individuellt, kulturellt, institutionellt och strukturellt - strävar efter att göra världen förfogbar framstår den alltid som en 'aggressionspunkt' eller en rad aggressionspunkter, det vill säga objekt som det gäller att få kunskap om, uppnå, erövra, behärska eller utnyttja. Och just därigenom tycks 'livet' - det som bildar erfarenheten av det levande och av möten, det som möjliggör resonans - dra sig undan från oss, vilket i sin tur leder till rädsla, frustration, vrede, ja, förtvivlan, vilket sedan kommer till uttryck i blad annat vanmäktiga politiska aggressioner."Igår satt jag i den varma höstsolen på altanen och sträckläste den tyske sociologen Hartmut Rosas nya bok på svenska, "Det vi inte kan råda över - om vårt förhållande till världen" (Daidalos, 2020). Det är en spännande bok. Efter bara en snabb genomläsning ska jag inte försöka sammanfatta, men det handlar om hur strävan att göra världen "förfogbar", dvs kontrollerbar, underkastad vår makt, samtidigt innebär att vi förlorar kontakten med det "oförfogbara", det som vi inte kan råda över. Och det är i spänningen mellan det förfogbara och det oförfogbara som vi kan uppnå "resonans", nå fram till en äkta upplevelse av världen.
Ett näraliggande exempel på det oförfogbara, det som vi inte kan råda över, är naturligtvis den pågående Coronapandemin. Den är en aggressionspunkt, en frustrerande käpp i hjulet både för enskilda människor och för det kapitalistiska systemet, som kräver säkerhet, kontroll och långsiktighet. "Vi måste få ett slutdatum!", lyder det fåfänga kravet.
Det är sådana här brett civilisationskritiska böcker som jag gärna fastnar för.
För några år sedan läste jag Rosas "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos, 2014).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar