"Sorgesång över den blogg som en gång var" - kanske kommer det inlägget snart? Men inte än.
Som ni som läser (du, och du, och du, tja det var väl nästan alla...) märker så händer det inte så mycket här. Inte så konstigt, eftersom den läsning som skulle ge upphov till tankar som skulle komma till uttryck, är lagd i träda. Ett passande uttryck, förresten, eftersom mycket av min tid går åt till trädgårdsarbete. Och andra praktiska sysslor.
Men då och då den senaste tiden, särskilt under de varma kvällar när man kan sitta ute länge, har jag suttit och läst i
Lars Gustafssons båda diktsamlingar "
Om begagnandet av elden" (2010) och "
Elden och döttrarna" (2012). Jag läste dem när de kom och skrev några rader
här och
här. De är väl värda att återkomma till, som de flesta av Gustafssons samlingar.
Två av dikterna har jag funderat mycket på. Det som följer är
inte genomarbetade tolkningar,
inte fullödiga analyser, nej, det är på sin höjd några funderingar som jag vill dela med mig av, till vad nytta vet jag inte. Kanske någon av er som läser tycker att det är intressant - eller totalt galet. Kanske kommer någon rent av med invändningar, kommentarer, egna tankar.
De två dikterna är "
På väg genom mörkren"* i "
Om begagnandet av elden"och "
Liv" i "
Elden och döttrarna". Den första lyder i sin helhet så här:
På väg genom mörkren
Detta är en sfär som har
en ständigt vidgande insida.
Men ingen yttersida.
Sådana sfärer finns.
Jag är den enda.
Det är en ytterst märklig dikt. Vad i all världen "handlar" den om? Jag förutsätter nu att den handlar om något, att det inte bara är slumpartat sammansatta meningar. Det verkar handla om en sfär och det är ett Jag som dyker upp i diktens slutrad som talar och som påstår fyra saker om denna sfär.
Denna sfär har en ständigt vidgande insida. Om en sfär har en ständigt vidgande insida tänker jag mig den ungefär som en ballong, som ju vidgas när man blåser upp den. Men till skillnad från ballongen har den här sfären ingen yttersida. Mycket märkligt. Men diktens Jag påstår bestämt att sådana sfärer finns. Ok, vi accepterar det. Och så, till slut, påståendet att diktens Jag är den enda sfären av detta slag. Och diktens titel: "
På väg genom mörkren". Vilka mörker är det fråga om? Vad är det här för sfär?
En tanke, eller snarare en bild, som efterhand dök upp, efter många omläsningar, är att dikten handlar just om ett Jag, om en människa som på sin väg genom livet, "mörkren", tar in världen, upplever, vidgar sin "insida" genom erfarenheter, och som inte har några på förhand givna begränsningar i detta upplevande, ingen "yttersida". Och det enda sätt som en människa kan uppleva världen är som ett unikt existerande Jag. Och varje Jag är den enda sfären, det enda Jag man kan vara.
Den andra dikten är denna:
Liv
Kambriska anförvanter,
som rotade i stenen, ur stenens skugga
känner av den svaga havsströmmen
med smala genomskinliga trådar
silar detta vatten och behåller
något litet. Som har hungerns gåva.
Är det av detta som liv består?
Eller fanns där något annat?
Sällsamma stora värld
som försöker äta sig själv.
Och ser sig själv med
stora hungriga ögon.
Dikten talar om vattenlevande djur under kambrium och kallar dem "anförvanter", etablerar därmed ett släktskap med människan. Djur som har "
hungerns gåva". Men det är knappast de kambriska anförvanterna som ställer frågorna i fjärde strofen. Delar människan hungerns gåva med de kambriska anförvanterna, är det av detta som även människans liv består? Hungern. Tvånget att äta. Eller finns det något annat? Och så de märkliga avslutande stroferna. Är världen bara en ständig ämnesomsättning, en värld "
som försöker äta sig själv"? En värld som "
ser sig själv med stora hungriga ögon."?
Så har jag i alla fall funderat. Det är möjliga sätt att läsa dessa dikter, möjliga tolkningar. Och dikterna är, som jag ser det, möjliga sätt att se på världen. Vilket väl är poesins syfte.
* "
På väg genom mörkren" finns för övrigt med bland de valda dikterna från "
Om begagnandet av elden" i "
Elden och döttrarna".
