måndag 29 maj 2023

En piga läser

I DN läste jag för ett tag sedan uppskattande ord om litteraturkritikern Birgitta Munkhammar och tänkte att jag skulle läsa hennes bok ”En piga läser - kritik och litterära reflexioner” från 1998. Såg att det fanns två ex på Bokbörsen, tvekade - och dagen efter var de borta. På stadsbiblioteket stod fem i kö. 


Men nu har jag läst den och det var ett sant nöje.


En piga läser. Munkhammar hittade formuleringen ”att läsa så som en piga läser” hos ärkepessimisten Cioran, av alla ställen. 


Det står, menar Munkhammar, för en förmåga ”att läsa ogarderat och att bli omedelbart charmerad eller förargad” över det man läser. 


Att lämna detta första och ursprungliga sätt att läsa alltför långt bakom sig i sin iver att inte låta sig imponeras och att till varje pris vilja vara klyftig, genomskådande och analytisk i förhållande till det man läser är, tror jag, något man som kritiker bör akta sig för.”


Detta är naturligtvis inget allena saliggörande. Vad man bör sträva efter, inte bara som kritiker utan också som vanlig seriös läsare, är ett värderingssammanhang, där det akademiska kunnandet och läsandet paras med en blick för det tomt pretentiösa, en blick som kanske måste komma underifrån, från pigans position.


Munkhammar skräder inte orden.


Redan den inledande texten, en recensionen av Ernst Brunners avhandling om Edith Södergran, är lysande. En ren avrättning. Jag kanske är elak, för jag kom på mig med att skratta högt:


Det är fäsörens ’vetenskaplighet’ som alltigenom präglar denna ’studie i Edith Södergrans expressionism’. Dess termer är inga analysinstrument, de passar inte ihop inbördes, de definieras inte, griper aldrig ner till begreppsplanet utan svävar likt dimridåer runt den endimensionella framställningen”. 


…kärnan i Brunners projekt … [tycks] … vara att till varje pris, och med medel som närmar sig pastischen, åstadkomma en riktigt dammig, riktigt gammaldags avhandling - antagligen i den fasta förvissningen om att de var bättre förr.



Munkhammar läser ”med intresse och ibland beundran” Lars Gyllenstens ”Anteckningar från en vindskupa”, som ”inordnar sig vackert i den modernistiska romantraditionen med sina mytiska mönster och sin myckenhet av mer eller vitsigt anbragda allusioner”.


Romanen vittnar om mörker och kyla. Men inte vilket mörker som helst. 

Gyllensten bedyrar att det inte är fråga om något privat mörker, om vanligt psykologiskt mörker, om svartsyn, leda, pessimism, melankoli, misantropi - ”sådant alltså som en stackars vanlig jävel skulle kunna veta något om […] Nej, här rör vi oss minsann på ett högre, mera filosofiskt och övergripande plan…


Om Kjell Espmarks ”Svala, diskreta och kultiverade romaner”, som med utgångspunkt i förment delade men aldrig klart uttalade värderingar” - (vi lever i en utslätad och vulgär tid = socialdemokratins Sverige) skriver Munkhammar att ”Det är som om Espmark, i sin övertro på det avskalat allmängiltiga, vill skriva böcker som är klassiker redan vid födelsen, som kan gå vidare till forskning utan att passera läsekretsen.”


Nå, det är inte så att Munkhammars ”pigläsning” bara består av sågningar. Nej, den här volymen med recensioner och essäer och andra texter spänner över breda områden av litteratur. Klassikerläsning, feminism och kvinnligt skapande, uppväxtromaner, engelskt 60-tal. Allt präglat av kunnande och kärlek till litteratur som berör och betyder något.


En liten del av detta tangerar min egen beläsenhet och tillför mig som alltid något nytt; mycket väcker min läslust och får mig att återigen sucka över litteraturens mångfald och livets korthet.







måndag 15 maj 2023

Trädgårdsarbete och läsning

När jag kom ut i morse upptäckte jag att kastanjen fällt ut sina blommor. Hade det skett i natt? Knappast. Så blind kan man vara. Men allt sker ju med en rasande fart nu. Grönskans alla färger. Vackrast är kanske blodbokens purpurröda genomskinliga, sammetsmjuka blad. 

Vi jobbar på med vårt trädgårdsarbete, i lugn takt och med pauser. Den egentillverkade odlingstunneln för kålplantor står färdig. Det mesta är satt och sått. 

Nästan vindstilla och stekhett i solen. Men på eftermiddagen börjar blygrå åskmoln torna upp sig i öster. Det mullrar på avstånd och fronten närmar sig med en plötslig luftström som får vimpeln att stå vågrätt. Men regnet som så väl behövs efter sådden blir bara en skvätt, en knapp millimeter.

Jag läser i DN om prognoserna för den kommande sommaren:

"Rekordvärme i hav och på land, torka, stora skogsbränder. Forskare är oroade, de tidiga rekorden kommer innan väderfenomenet El Niño med sin uppvärmande effekt har inletts. Det kommer att ske inom kort och bäddar för flera värmerekord och ökad havsnivåhöjning. Miljontals liv kan riskeras."

Hur kommer sommaren att bli här för oss? En repris av 2018? Är det någon idé att odla sin kål?

                                                                                *

Och på tal om människan och klimatet så läser jag nu en intressant bok, Peter Bratts "Bland megalitgravar och romerskt guld - västsvensk forntid i nytt ljus". (Daidalos, 2023). Den inleds med vad som mötte de första jägarna och fiskarna som sökte sig upp mot isranden: 

"Med ett kraftigt dån bröt sig Baltiska issjöns vattenmassor in mellan Billingens nordspets och den smältande inlandsisen. Enorma vattenmassor sköljde ned över västgötaslätten och slet med sig jord, stenar och den karga tundravegetationen av buskar, snår och fjällbjörk på sin väg ner mot kusten. Ute vid havsbandet hörde människorna ett svagt muller som snart steg allt högre tills en brun jättelik flodvåg kunde ses vid horisonten. Katastrofen var ett faktum för de första besökarna av fiskare och jägare på västkusten. Sannolikt överlevde ingen människa denna inlandssunami som för andra gången svepte ner från Billingens norra spets för 11700 år sedan. Deras släktingar och vänner söderut måste ha undrat vad som hänt och varför de inte kom tillbaka efter sommarens jakt- och fiskeexpedition. Många historier skapades. En om alla de hiskligheter som mötte vid världens ände, en annan om gudarnas vrede över människornas övermod."


                                    
                                            Har rödstjärtshonan tre ben, eller är det en synvilla?



tisdag 2 maj 2023

Återhämtning

Som konvalescent efter influensan från helvetet återhämtar jag mig genom att ta kikaren och gå
långsamma rundor i skogen här hemmavid. Det var nästan chockartat att kliva ut i den grönska jag bara sett genom fönstret. 

Jag lyssnar till bofink, gransångare, lövsångare och till en taltrasts makalösa improvisationer. Det är en terapi så god som någon.

De är här nu: gärdsmygen, större hackspett, steglitsen, svarthättan, rödstjärten och andra. Härom dan stod tre par tranor ute på vallen.  De rörde sig oroligt när jag kom för nära. Sen lyfte de och steg  i vida svängar upp till de rätta vindarna och försvann mot norr. 

Och i går morse såg jag de första ladusvalorna. 

Det är dags att sätta igång med det försummade vårbruket. Eller åtminstone trädgårdsbruket.