I kommentartråden till ett inlägg här, "Jag kan inte tänka", kom jag att tänka (!) på en formulering hos Lars Gustafsson om språkets objektiva, opersonliga natur. Nu har jag hittat den. Den finns i "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv' " från 1969 (som jag tidigare skrivit om här), i en analys av LG:s egen dikt "Maskinerna", i samlingen "En resa till jordens medelpunkt och andra dikter" (1966).
Det är en mycket intressant och tankeväckande text. Jag har läst den några gånger och hamnat i funderingar. Här några rader om den.
Med utgångspunkt i cybernetiken, "matematikmaskiner" och hos Noam Chomsky, som karakteriserat grammatiken som en "maskin", skriver LG om språket som en mekanisk, opersonlig struktur som vi bara lånar vår röst åt, som vi är utlämnade åt, som är det givna medium som vi har att använda oss av i vårt tänkande och talande. Som vårt tänkande och talande består av.
Färdiga pusselbitar, som vi lär oss att leka med som barn. En "främmande, opersonlig, oöverblickbar mångfald" som vi ändå på det intimaste sätt är delaktiga i.
Med detta som bakgrund angriper LG hela den poetiska modernismen, som förutsätter något dolt, ett "innehåll", en rest av privat upplevt innehåll, som språket just genom sin objektivitet inte kan återge, utan som förblir dolt, bakom "den antipoetiska muren".
LG tycks rentav mena att det inte finns något subjektivt upplevt "innehåll" utanför språket.
"För mig är allting sagt med det som sägs, och jag betraktar språket som fullständigt genomskinligt", skriver LG vidare, med hänvisning till Wittgensteins "Filosofiska undersökningar". Och:
"Det finns inga lingvistiska murar: varje upplevelse är närvarande (klart eller oklart formulerad) här och nu och på ett uttömmande sätt i den formulering jag ger det. Det finns inga oåtkomliga rester bakom våra ord, inga privata betydelser. Språket uttömmer oss. Det är det opersonliga i oss, och bara genom detta opersonliga och liksom objektiva medium finns våra tankar till. Det tänker i oss."
(Mina kursiveringar/LE)
"Det är möjligt att en eller annan av mina läsare misstänker mig för att vilja utveckla något slags deterministisk eller mekanistisk filosofi. Det skulle vara meningslöst för mina syften. Jag är bara ute efter att samla några påminnelser, för att peka i en riktning."
Essän mynnar ut i att vi måste inse att vi kanske är ett slags marionetter, och att det är så villkoren ser ut. Och det tragiska består alltså inte i att människan "skulle vara innestängd, att något skiljer henne från livet. Och inte heller i att hennes ord inte räcker fram.
Det tragiska hos människan, liksom hos maskinerna, består i att hon inte har några hemligheter."
Som sagt, intressant, tankeväckande, snillrikt - men jag tror att LG har fel. Och det vore intressant att veta hur han ställer sig till denna text idag.
Naturligtvis finns det en för-, utom- och bortomspråklig mänsklig erfarenhet.
Våra sinnens vittnesbörd, som man brukar säga.
Världen är inte bara språk. I själva verket är den mycket lite språk. Om man lyfter blicken från språket ser man en naturgiven värld, en värld där kontinentalsocklar rör sig och kolliderar och där vulkaner får utbrott och spyr ut sin aska över människor som försöker hantera konsekvenserna av att livet utspelar sig i ett mycket tunt skikt på jordens yta.
Jag tror man måste skilja mellan den för-, utom- och bortomspråkliga upplevelsen av världen och försöken att ge språkliga uttryck åt den. Jag tror inte att språket "uttömmer" upplevelsen.
En annan sak är upplevelsen av språket som en objektiv, given struktur, en maskin om man så vill, som kan ge upphov till den där spöklika känslan av att "det tänker i oss".
För uppgifter om bilden, se här.
