måndag 22 februari 2021

Ännu en bok som smugit sig in i min hylla

Montaigne skriver om människor som anser att kunskaperna finns i deras stora bibliotek: 

"När jag frågar en man som jag känner vad han vet ber han mig räcka honom en bok så han kan visa det. Han skulle aldrig våga säga mig att han har skabb i ändan utan att först slå upp i sitt lexikon vad skabb och ända är för något."

Nej, vi ska gör vetandet till vårt eget: 

"Men vetandet ska inte fästas utanpå själen utan införlivas med den; själen ska inte översköljas utan infärgas med det, och om vetandet inte förändrar själen och inte förbättrar dess ofullkomliga tillstånd är det förvisso mycket bättre att man låter vetandet vara."

Detta tänker jag på samtidigt som jag läser ännu en bok som smugit sig in i min hylla, Emma Eldelins "Att slå dank med virtuositet. Reträtten, sysslolösheten och essän" (Ellerströms 2018), som behandlar essän som form och speciellt Michel de Montaigne, Charles Lamb, Virginia Woolf och Jenny Diski. En volym som trots sitt omfång och författarens gedigna kunskap behandlar ämnet på ett essäistiskt vindlande sätt, i ett "associativt flöde". 

Och formatet, över 500 sidor med tvåspaltig brödtext på varje uppslag och med fotnoter i ytterspalterna, är genialt. Inget slående fram och tillbaka, bara ett ögonkast åt sidan. Om jag inte dyker upp här på ett tag så är det på dessa sidor jag befinner mig.







Citaten från Montaigne, Essayer Bok 1: "Om skolmästarlärdom".




måndag 8 februari 2021

Ständigt denne Melberg!

Ständigt denne Melberg!  – litteraturvetare, professor emeritus och en lysande essäist – som envisas med att år efter år komma ut med den ena intressanta boken efter den andra. Här i hyllan radar de upp sig: "Läsa långsamt - essäer om litteratur och läsning" (1999),  "Försök att läsa Montaigne" (2000),  "Resa och skriva - en guide till den moderna reselitteraturen" (2005) och den bastanta antologin "Essä" (2013), bara för att nämna några. De är alla läsning som man kan återvända till, återanvända i sitt umgänge med den väsentliga litteraturen.

Nu har jag återigen läst en ny bok av Arne Melberg, "Gränstrafik", utgiven på Vendels förlag 2020. Jag missade den när den kom i höstas, beroende på att den vad jag kan se inte förunnades någon som helst recension i rikspressen. Det är en tunn bok på 97 sidor, men desto mer innehållsrik. Titeln anspelar på att Melberg intresserar sig för den skönlitteratur som "övade gränstrafik genom att vandra över de gränser som dragits runt skönlitteraturen".

Här kan man läsa om essä och roman från Proust via Woolf till Knausgård, fiktion och dokumentation hos W G Sebald, Kerstin Ekmans skogsvandringar, litteratur till fots hos Kapuściński, Susan Sontag om språk och översättning, med mera. Och som alltid skriver han intresseväckande och insiktsfullt och ger impulser till omläsning. Men den här gången kom jag att börja läsa en bok som länge stått oläst i hyllan, Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" (2007). En oändligt rik bok om skogen och människan från urminnes tider till nutid, kultur- och naturhistoria och politik. 






  

måndag 1 februari 2021

Erik Andersson: Hem. Resor i Västergötland

Plötsligt blev det en vintersöndag även här på västkusten. Kall natt, sol och gnistrande snö. Den dagliga rundan blev ett välbehövligt ljusbad. Så kom måndagen med mildväder och moln. Men i kväll fryser det på igen. 

Jag läser en bok som inte liknar någon annan och som det är ett rent nöje att läsa. Tolkien- och James Joyceöversättaren Erik Anderssons "Hem. Resor i Västergötland" (Daidalos, 2020).

Under loppet av några år har Erik Andersson besökt och vandrat runt i alla socknar i Västergötland vars namn innehåller någonting med "hem"; öppet som i Varnhem, mer dolt som i Lerum. Det blev inte mindre än femtio socknar. 

Västgötar må ursäkta mig, men min första tanke var att hur mycket intressant kan man hitta i alla dessa socknar? Mycket, visade det sig. Erik Andersson är en mycket kunnig guide till jordbrukslandskapet, småorterna och småindustrin, till vandringens nutid och till historiens tid i landskapet. Eftersom han förflyttar sig till fots, läser landskapet med fötterna, så blir iakttagelserna omedelbara och konkreta. 

Texterna om varje socken är fyra, fem sidor långa. Växlingen mellan de olika tidsskikten; ortshistoria, odlingslandskapet historia; etymologiska, geologiska och botaniska iakttagelser, sker med lätt hand. Han rör sig blixtsnabbt genom århundradena. Inte utan humor. När han styr stegen mot Stenums mader i Valle härad frågar han sig om det kan vara gammal sjöbotten?

"Medan jag ändå har böckerna uppslagna hittar jag ett omnämnande av Stenums mader från 1361. Alltså har det under överskådlig tid varit fast mark, eller åtminstone halvfast lågmosse, och jag kan lugnt gå vidare."

Jag läser en text, fortsätter med nästa och nästa och det slutar med att jag sträckläser boken. Och bläddrar tillbaka och läser om här och där. Alla socknar har sin historia. Det förgångna lever kvar, blir synligt för den som har ögonen öppna och vet att finna. I Västergötland kanske mer än i andra landskap. Det är ju ett av våra äldsta kulturlandskap. 

Det finns inte så många böcker i den här genren, tror jag. Genren "Man åker någonstans och går sedan omkring och intresserar sig för vad man kan hitta", som Erik Andersson skriver. Åtminstone inte på svenska. Rätta mig om jag har fel.

PS: Som inbiten vandrare har jag själv fuskat några gånger, som när jag gick till Ondevrå.