tisdag 22 augusti 2017

Lion Feuchtwanger: "Oppermanns"

Gässen sträcker över en djupblå himmel, på väg från stranden till någon insjö. I söder tornar stackmolnen upp sig, men här är varmt i solen.  Jag sitter ute i trädgården och funderar på hur jag ska kunna formulera några rader om Lion Feuchtwangers "Oppermanns" (Nilsson, 2017).

De fyra välbeställda judiska syskonen Oppermann - Martin som driver familjens möbelfirma, läkaren Edgar, systern Klara och författaren Gustav - alla lever de ett gott liv, ser sig som goda, bildade tyskar och har bara förakt över för den obildade gaphalsen Hitler. Men ariseringen och judeförföljelserna accelererar och det otänkbara blir verklighet. Hitler tar makten och riksdagshuset brinner. SA-män slår sönder, plundrar och mördar. Gustav slutar sina dagar i ett arbetsläger.

Romanen utspelas mellan hösten 1932 och sommaren 1933. Den skrevs i exil, så gott som i realtid och gavs ut på ett exilförlag 1933 och det som gör den nästan plågsam att läsa är att vi som läsare - till skillnad från både syskonen Oppermann och författaren - vet vad som skulle följa: Förintelsen och kriget.

Per Svensson skriver i sitt förord att Oppermans är naiva, om en "oförmåga att förstå att de mörka molnen på himlen inte kommer att försvinna - att de förebådar inte bara en ny årstid utan också ett helt annat klimat." De tog för givet att det högt kultiverade tyska samhället med sin parlamentariska demokrati skulle kunna hantera en vulgär demagog som Hitler.



Naivitet, ja, men en naivitet som vi alla delar inför framtiden, inför det som ännu inte skett.

Vi ser nu nazister marschera, i Sverige iförda vita skjortor och svart slips, i USA med halvautomatiska vapen. Kommer historien att upprepa sig? Knappast. Historien upprepar sig aldrig, i bokstavlig mening. Däremot kan vi kanske känna igen mönster. Det är frestande att läsa "Oppermanns" som ett varnande exempel.

Vi kan inte veta någonting om framtiden och dess fasor. Men med ledning av de många mörka moln som hopar sig kan vi tänka oss olika framtider. Ingen av dem ser särskilt ljus ut. Kanske är de mörka molnen ingen metafor, kanske är det klimatförändringarna som är det allt överskuggande hotet?


tisdag 15 augusti 2017

Ronny Ambjörnsson: "Ellen Key"

Nej, jag har inte lagt ner bloggen. Och jag har läst en bok.

I morse var det lite kyligare. Grönskan finns kvar, men överallt har höstens färgtoner smugit sig in. Vägrenarnas blåklockor har bleknat. Gräsen är ännu vackrare nu. Och jag längtar redan efter de första riktiga höstdagarnas klara stillhet. Efter sommarens oreda kommer höstens ordning.

"Vem känner idag till Ellen Key?", frågar Ronny Ambjörnsson i sitt förord till "Ellen Key : en europeisk intellektuell" (Bonniers, 2012) och svarar att en del nog har hört hennes namn, men inte vet så mycket om vad hon gjorde och vad hon stod för.

Till denna kategori hörde jag. Nu när jag läst Ambjörnssons omfångsrika idéhistoriska biografi över Ellen Key vet jag betydligt mer.

Från 1860-talet och fram till sin död 1926 var hon oförtrutet verksam som skribent och talare, essäsist och debattör, inom en mängd olika områden. Undervisning och uppfostran, folkbildningsfrågor, arbetar- och kvinnorörelsen, fredsarbetet, skönhet i vardagen, religiösa och filosofiska frågor. Ofta stridbar och kontroversiell. En idealist och visionär som trodde på en långsam evolution i samhället till det bättre, en utveckling där mäns och kvinnors olika egenskaper skulle blandas och utjämnas och skapa en ny och bättre människa.

Ambjörnsson menar att hon inte var någon originell tänkare i första hand, men mycket beläst och influerad av inte bara av sin egen samtid, utan också av den stora europeiska traditionen med namn som Montaigne, Rousseau, Spinoza, Goethe, Spencer, Darwin, Nietzsche.

"Ellen Key är min vägvisare in i förra sekelskiftets Sverige och Europa", skriver Ambjörnsson.
Han vill "återskapa en tidsanda, inte bara en person". Och det är det som gör den här boken så spännande - och lärorik - att läsa. Keys gärning sätts in i sitt historiska sammanhang. Det är inte fråga om att hålla med eller inte hålla med. Men, som Ambjörnsson skriver, "många av de tankar som Ellen Key framförde pekar alltså framåt. Men inte alla. [...] Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker."

Vad det nu än kan tjäna till att läsa böcker som denna, så bidrar det i alla fall något till den rudimentära bildning jag besitter. Eller som Ellen Key skriver: "Ju större rikedom af dylikt kvarstannande gods, ju större behållningen af ett studium: ju fler inre bilder..., ju mera utveckling hafva vi af ett studium vunnit för vår personlighet."