Klassikerläsning: "Främlingen"

Mardrömmen i Israel, i Palestina, i Gaza fortsätter. En del av mig vill sluta följa nyhetssändningarna. En annan får mig att göra det. Jag är rädd att detta bara är början på något ännu värre. 

Jag läser allt mindre. Ett infall ("man kan alltid läsa klassiker") fick mig att läsa Albert Camus "Främlingen". Det är tretton år sedan jag senast läste den, när Jan Stolpes nyöversättning kom.

Tretton år? Hur kan tiden ha gått så fort?

Här är en länk till bloggposten om "Främlingen". Jag tror inte att jag kan lägga till något. 

En del bredvidläsning blev det också. 

Medan jag låg och dog

Av någon även för mig själv outgrundlig anledning fortsätter jag med dessa sporadiska anteckningar och notiser, som ibland kommer att läsas av människor som slumpvis hittar hit, och av er, tappra lilla skara återkommande läsare... Outgrundlig? Eller är det bara min brist på social talang i verkliga livet som på det här sättet kompenseras? Och i bakgrunden tanken att när jag nu en gång i tiden börjat med friskt mod så är det väl fel att sluta, kanske det friska modet återkommer? 

I alla fall. När jag för ett tag sedan bad om bra lästips så var ett av dem William Faulkners "Medan jag låg och dog", utgiven 1930.  Det visade sig att den fanns i en engelsk utgåva här i hyllan, oläst. Jag började läsa. Efter att ha läst halva insåg jag att jag behövde en översättning. Faulkners säregna språk - märklig stavning, nybildningar, dialekt - krävde en parallelläsning på engelska och svenska. 

Addie, modern i den dysfunktionella småbrukarfamiljen Bundren i Mississippi ligger och dör. Utanför fönstret, öppet så att hon kan se och höra, snickrar Casch, en av sönerna, på kistan och visar upp bräderna vartefter han hyvlar till dem så att hon ska se att han gör ett gediget arbete.

Fadern, Anse, har lovat att uppfylla Addies önskan att begravas vid sin fars sida i hemstaden Jefferson. Kanske är Anses egentliga motivation att han i staden äntligen kan skaffa löständer.

Liket läggs i kistan och kistan på en hästvagn och så påbörjar familjen en alltmer absurd resa som sträcker sig över flera dagar och medför en mängd absurda förvecklingar. I ett vadställe över en flod är kistan på väg att spolas bort. Med gamarna kretsande i luften ovanför det alltmer förruttnande liket kommer de så småningom fram till Jefferson och Addie får sin gravplats. Och Anse sina löständer.

Hela förloppet skildras i femtionio inre monologer, femtiotre formulerade av familjen Bundren, förutom föräldrarna (ja, även den döende Addie) de fem barnen. De olika perspektiven på samma händelser ger en så mångfacetterad bild att man (jag) ständigt tvingas att stanna till i läsningen, gå tillbaka och så framåt igen. Och det skulle inte förvåna mig om jag gör en ny läsning om någon månad. Det här är god litteratur om något är det. 

En mer fördjupad läsning är Harold Blooms "William Faulkner: Medan jag låg och dog" (Modernista 2018), som jag laddat ner och läst som e-bok. Tjugo innehållsrika sidor. Och den första e-bok jag någonsin läst. 

Ännu ett tecken på att den här bloggen lever på sparlåga...

Jag hade länge för vana att i en anteckningsbok skriva upp alla böcker jag läste. Och summera hur många böcker jag läst under året. Jag höll på med det ett tag också här i bloggen. Även om jag försökte hitta på andra skäl, så var det naturligtvis ett slags prestationsbevis, en tävlan. Jag gör det inte längre, utan tänker att jag kan se vilka böcker jag läst genom att jag skrivit om dem. Vilket inte stämmer, eftersom jag också läser böcker som jag inte skriver om.

Det där prestationsläsandet fick mig nog att läsa klart en del böcker som jag egentligen inte ville läsa klart - bara för att få dem med på listan.

När jag nu äntligen avslutat Herman Brochs "Vergilii död" (i översättning av Harry Järv, Atlantis 1986), så liknar det i mycket det där prestationsläsandet. Ett återfall. Enstaka, hoppas jag.

Det jag sitter med nu, efter läsningen, är bara några korta notiser. Och jag ser ingen mening med att lägga ner mer arbete. Så det blir ännu ett tecken på att den här bloggen lever på sparlåga...

Hermann Broch (1886-1951) var ingenjör och industriman, sålde det ärvda familjeföretaget för att studera, häktades när Tyskland annekterade Österrike, skrev i fånglägret en novell om Vergilius, som under exilåren i USA växte till romanen "Vergilii död". 

För att karakterisera romanen måste man ta till "stororden": det handlar om diktens relation till den auktoritära makten, människan existentiella villkor, sammansmältningen av rationalism och mystik för att nå fram till Sanningen. 

Handlingen är inte så omfattande: I första delen, "Vatten, Ankomsten", anländer Vergilius år 19 f Kr till hamnstaden Brundisium med Kejsar Augustus flotta från Aten, där han arbetat med att försöka avsluta sitt väldiga versepos "Aeneiden". Han är febersjuk, vilket färgar monologen som skildrar ankomsten och färden i bärstol genom den myllrande staden, mystiskt vägledd av en liten pojke, till sjuklägret. I en koffert ligger bokrullarna med det oavslutade eposet.

Vergilius är övertygad om att han inte har långt kvar och lika övertygad om att han måste bränna manuskriptet: han har tänkt om, det är falskt, det är osant, det idealiserar uppkomsten av det romerska imperiet, det är en hyllning till Augustus, till makten.

I den andra delen, "Eld, Nedstigningen", tar feberdrömmar och hallucinationer över och längs sidorna väller Vergilius' ordflöde, en allt omfattande medvetandeström, långa meningar, sida upp och sida ner, bortom all logik och som åtminstone för mig helt enkelt är omöjlig att läsa på ett normalt sätt. Jag ger upp.

Lite mer lättläst är tredje delen, "Jord, Väntandet", där Vergilius' vänner, poeterna Plotius Tucca och Lucius Varus, kommer på besök och försöker, trots Vergilius protester, övertala honom om att hans epos är ett mästerverk, att han måste avsluta det. 

Till slut kommer kejsar Augustus och en lång diskussion följer, där Augustus även han hävdar att Vergilius epos är ett mästerverk och det just för att det sannfärdigt skildrar "den romerska andan" som lett fram till Augustus fredsrike - medan Vergilius förgäves försöker övertyga Augustus hur falsk denna bild är, långt från Sanningen. Till slut ger Vergilius upp och Augustus avlägsnar sig, med bokrullarna. Vergilius dör och den oavslutade "Aeneiden" publiceras senare i Rom genom vännernas försorg. Makten vinner.

 PS: det här är naturligtvis en ytlig text, präglad av lässituationen, som inte gör rättvisa åt ett kvalificerat litterärt verk. 

Kvällsläsning, 28 maj 2020

Kvällsläsning, 28 maj 2020.

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

Kvällsläsning, 27 maj 2020

Kvällsläsning, 27 maj 2020.

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

Vergilius: Aeneiden

På tal om att läsa klassiker. När jag nu läst Vergilius "Aeneiden" en andra gång har jag blivit än mer övertygad om att ett betydande diktverk kräver omläsning. Denna andra läsning har gjort mig bekant med verket. Jag var mer hemmastadd och såg att vissa partier lämpade sig mer för snabbare läsning, medan andra krävde långsamhet, omtagning, eftertanke.
Inte så att jag blivit någon expert, till det krävs kraft och förmåga som jag inte har. Men omläsningen och inte minst översättarens omfattande kommentarer gav möjlighet till djupare insikt.

"Aeneiden" består av tolv sånger på hexameter om cirka tiotusen rader och skildrar hur den trojanske fursten Aeneas lyckas fly från det brinnande Troja, bärande sin far Anchises på ryggen och med sin son Iulius vid handen och följd av en folkspillra på ett antal skepp färdas över Medelhavet för att efter diverse äventyr efter flera nå fram till det land där han av ödet utsetts att grunda det världsomspännande romerska imperiet.

Den tragiska kärlekssagan med drottning Dido i Karthago, där Aeneas tvingas av sitt öde att svika sin kärlek och därmed driva Dido i döden och besöket i dödsriket, där Aeneas möter både sin döde far och den oförsonliga Dido, är kanske de mest gripande delarna i hela verket.

Till slut landar Aeneas flotta vid Tiberns strand i det Latien där den åldrade Latius är kung och vars unga dotter Lavinia uppvaktas av flera friare. Men Latius har  i en spådom fått veta att bara en främling kan äkta Lavinia. Den främste av friarna, Turnus, samlar trupper till krig mot Aeneas och hans trojaner.

Striderna mellan trojanerna och Turnus trupper upptar den senare och större delen av verket.

"Men med kraft stöts svärdet in i Eurylaos' sida
och fläker upp hans vita bröst innan Nisos har tystnat.
Ned sjunker gossen, död; längs ädelt formade lemmar
rinner blodet, och tungt mot skuldran faller hans huvud
såsom när plogens kniv skär av en purpurröd blomma
och den försmäktande dör, som vallmon på utmattad stängel
sänker hjässan, böjd av en häftig regnskur mot marken."

Till slut möts Aeneas och Turnus i en envig där Aeneas först tvekar, men sedan dödar sin motståndare, som hämnd för att denne dödat sonen till Aeneas allierade kung Evandros, som styr den fattiga bondby på de kullar som långt senare ska bli Rom.

                                                             Aeneas i underjorden

Och där slutar också verket. Eller förblev oavslutat, eftersom Vergilius inte hann avsluta det före sin död. Hans önskan var att det ofullbordade verket skulle brännas, men kejsar Augustus hindrade detta och såg till att det utgavs, inte utan skäl då det på ett sätt kan läsas som en "hyllningsdikt i förklädnad" till Augustus, som Bengt Holmqvist skriver i förordet. Under besöket i underjorden målas hela den ödesbestämda, kommande romerska historien upp, med Aeneas som grundaren, fram till Caesar Augustus fredsrike.

"Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar."

Liksom i "Odysséen" är gudarna mycket aktiva i "Aeneiden". De ingriper i olika förklädnader i människorna förehavanden och styr människorna mot deras givna öden. Juno motarbetar Aeneas, Venus hjälper honom. Det sistnämnda inte förvånande, eftersom Venus dessutom är mor till Aeneas. Gränsen mellan gudarnas och människornas värld är öppen.

Varför då läsa Aeneiden? För att öka på sitt bildningskapital? Ja, varför inte? Många klassiska verk ingår i ett sammanhängande litterärt universum. Aeneiden är inte möjlig utan Odysséen. Den gudomliga komedin är inte möjlig utan Aeneiden. Men framför allt för att det är en fascinerande och gripande skildring. Det är inte utan skäl Aeneiden fortfarande är levande efter tvåtusen år..

PS:
Jag blev uppmärksammad på att det finns en "fortsättning" på Aeneiden. Vad hände efter slutstriden? Kungadottern Lavinia skymtar bara förbi i några versrader. Hon yttrar inte ett ord. Det är männens värld. Ändå var det ju hon som skulle bli Aeneas hustru. Ursula K. Le Guin har skrivit en mycket intressant roman, "Lavinia", där kungadottern är huvudpersonen. Jag ska återkomma till den, hoppas jag.

Varför ska man läsa klassikerna?

Varför ska man läsa klassikerna?

För någon tid sedan satt jag på en balkong med utsikt över Nemisjön uppe i Albanobergen, inte långt från Rom, med ett glas vitt vin tillhands och försjunken i läsningen av Vergilius "Aeneiden".
Vilken plats kunde vara lämpligare för läsning av Vergilius än där, i den del av Italien som var målet för Aeneas och hans skepp, det Hesperien där han med benäget bistånd av gudarna skulle komma att grunda det romerska riket?

Läsningen hade jag påbörjat hemma, den fortsatte i Italien och avslutades några dagar efter hemkomsten.

Italo Calvino ställer frågan om klassikerna i en essä med titeln "Why read the classics?"*

Han går mycket systematiskt tillväga och definierar i femton punkter vad som kännetecknar ett klassiskt litterärt verk och varför vi bör läsa klassiker. Jag håller med om de flesta av punkterna.

Calvino skriver inledningsvis att en klassiker är en bok som belästa personer, när de läser den, säger sig göra en omläsning av, inte att de läser den för första gången. Och att man sannolikt kan spåra en viss skenhelighet här. För vem, hur beläst han än är, har läst alla klassiker?

En av Calvinos punkter, den fjärde, kan jag obetingat skriva under på. Den att en klassiker kan definieras som ett litterärt verk som kräver omläsning:

"A classic is a book which with each reading offers as much of a sense of discovery as the first reading."

Det är en erfarenhet jag gjort åtskilliga gånger. Nu senast med "Aeneiden", som jag - faktiskt - börjat en omläsning av. Och det beror inte på att jag, inte utan skäl, karakteriserar mig som trögtänkt. Det är en nödvändighet. Man läser inte på samma sätt andra gången. Man får en överblick som kan ge detaljer deras rätta djup. Man kan stanna till längre i avgörande passager. Man ser samband och strukturer man inte sett tidigare.
                                                                       *

Ett fundamentalt problem när det gäller läsning av klassiker är, menar Calvino, att man ju också ska läsa annat, samtida litteratur, all den goda litteratur som inte (eller ännu inte...) är klassiker, den som kan få oss att förstå vår egen samtid. Hur uppnå den goda balansen?

Calvino skriver om hur samtiden med sitt skval, med dess flod av oväsentligheter, hotar att dränka oss (och det naturligtvis än mer idag än när Calvino skrev sin essä för trettiosju år sedan...), men att det ändå är nödvändigt att känna sin tid för att få rätt perspektiv i klassikerläsningen:

"The contemporary world may be banal and stultifying but it is always the context in which we have to place ourselves to look either backwards or forwards. In order to read the classics, you have to establish where exactly you are reading them 'from', otherwise both the reader and the text tend to drift in a timeless haze. So what we can say is that the person who derives maximum benefit from a reading of the classics is the one who skilfully alternates classic reading with calibrated doses of contemporary material."

Jag märker att jag nuförtiden mer och mer väljer klassiker och att jag försöker läsa dem omsorgsfullt. Kanske för att jag känner att det börjar bli sent i livet, att jag annars inte kommer att hinna läsa dem.
(Den kanske än mer fundamentala frågan om det verkligen är nödvändigt att ha läst dem undviker jag).

_____________________________________________________________________
Italo Calvino: "Why read the classics". Vintage books, 1999.
Vergilius: "Aeneiden". Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1988.

Klassikerläsning. Albert Camus: Pesten

Ja, medan valturbulensen fortsätter ägnar jag mina få lästimmar åt klassikerläsning...

Vad händer med människorna i ett samhälle som drabbas av en dödlig epidemisk sjukdom?

När den tunna sociala hinnan brister och människor plötslig finner sig vara en del av den natur, den biologiska ordning de glömt att de tillhör.

I Albert Camus "Pesten" (1947) utbryter en osannolik epidemi av böldpest i den algeriska hamnstaden Oran.

Året anges som 194-. Stadens alla råttor blir plötsligt synliga. De ligger döda eller döende överallt i staden. Allt fler människor insjuknar och dör. Trots att alla tecken stämmer värjer sig alla mot tanken på att det faktiskt rör sig om en pestepidemi. Läkarna tvistar. Myndigheterna förhalar nödvändiga beslut.

Till slut är situationen ohållbar och staden spärras av mot omvärlden och drakoniska åtgärder sätts in. Vid stadsportarna står beväpnade vakter. Tågen slutar gå. Båtar på väg in mot hamnen vänder.

Den dagliga dödssiffran stiger dramatiskt. Provisoriska sjukhus upprättas och blir snart överbelagda. Anhöriga till sjuka hålls i karantän. Speciella begravningsplatser utanför stadens murar inrättas.

Berättaren är en till en början anonym krönikör, som befinner sig i händelsernas centrum och som föresatt sig att skildra pestens verkningar.

Genom honom får vi följa ett antal människor. Läkaren Rieux, journalisten Rambert, Monsieur Tarrou och andra. De representerar alla olika sätt att förhålla sig till den uppkomna situationen. Rieux är den som först inser hur allvarligt läget är och illusionslöst ställer han sig i spetsen för kampen mot epidemin.

Han visar sig också vara den som berättar.

Rambert framstår, som Lars Gustafsson skriver i en essä, som "den ideale existentialistiske hjälten. Han inser sin situation och väljer sitt projekt" genom att avstå från en illegal flyktmöjlighet och stanna kvar för att bistå läkaren Rieux i arbetet. Men det handlar inte om ett fritt val. Det är att inse det absurda i tillvaron. Att finna mening i en kanske hopplös kamp.

Stadens invånare är alla pestens fångar.

"Och några av dem, exempelvis Rambert, lyckades som man ser till och med inbilla sig att de fortfarande var fria människor, att de fortfarande kunde välja."

Boken är skriven i en ganska torr krönikestil, men växer efter hand ut till en mycket gripande skildring av människoöden och stämningar i den belägrade staden. Kanske är det just den återhållna, sakliga stilen som gör skildringen så drabbande.

Pesten tar förvisso inte hänsyn till makt eller rikedom. Men fattiga kvarter, med sämre sanitära förhållanden, drabbas hårdast. En annan slående aspekt är den totala frånvaron av infödda algerier. De finns helt enkelt inte med i berättelsen. Perspektivet är kolonialt.

Bokens utgivningsår, 1947, gör att det är lätt att se pesten som en symbol för den nazistiska ondskan, för dödandet och utrotningslägren under kriget.

Men man kan också se pesten som en symbol för det prekära i människan existens.

Pestepidemin avtar och upphör så till slut, efter ett år av lidande. Men

"[Rieux] visste det som den jublande skaran var okunnig om [...] nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad."

Bild: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare (1497-1498)

Albert Camus: Pesten. Översättning av Elsa Thulin. Bonnier, 2001

Lars Gustafssons essä heter "Camus' Sisyfos och Pestens budskap", och finns i: Vänner bland de döda. Essäer om litteratur. Natur och kultur, 1997.