Det har alltså gått så långt.
Jag läser en krönika på en kultursida om att skribenten känner sig tvungen att skriva mer om sitt privatliv och dess vedermödor, annars uteblir gillandena, eller vad likesen nu ska kallas. Och jobbet hotas.
Lyckligtvis är Den långsamma bloggen inte något inkomstbringande jobb, bara resterna av ett infall i januari 2008 som sedan dess löpt på, numera ständigt på fallrepet.
Om mitt privatliv är inte mycket att berätta, det försäkrar jag. Idag har jag räfsat undan rester av lövtäcket längs gärdsgården och upptäckt att brännässlorna redan finns där. Och på de ställen där påskliljorna ska komma först sticker de upp några centimeter. Det är vår.
TV-serien baserad på Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" föranledde en omläsning av romanen. Sen avbröt jag annan läsning och har nu läst Vargskinnstrilogin och "Grand final i skojarbranschen" och är nu halvvägs igenom "Gör mig levande igen". Såna infall kan man följa om man är pensionär och har tid och lust.
Ja, det var bara det jag ville skriva, av någon anledning.
