onsdag 28 april 2010

Det pågående vulkaniska utbrottet är en nyttig påminnelse

Jag föll till föga för känslan av att jag måste ha en papperstidning på frukostbordet och betalade DN-prenumerationen.

En bidragande orsak var kanske att det dykt upp en del bra saker i DN på sistone. Resten får jag väl bläddra förbi.

Några längre recensioner, Erwin Rosenberg om situationen i Ungern, den kloke Håkan Lindgrens essä om djävulen (hoppas den kommer snart på The Loser).


Och så i går, 27 april, Slavoj Zizek om askmolnet över Europa, "Det glöder under askan".

Vi är vana att se människans inverkan på naturen - global uppvärmning, t ex - som det stora problemet. För vår egen och framtida generationers skull måste vi besinna oss och agera nu.

Vilket är rätt. Men, skriver Zizek:

"Det finns dock något bedrägligt lugnande i denna villighet att ta på sig skulden för hoten mot vår miljö: vi gillar att vara skyldiga eftersom det betyder att allt hänger på oss. Om vi kan dra i katastrofens trådar kan vi också rädda oss själva genom att ändra vårt liv."


"Det pågående vulkaniska utbrottet är en nyttig påminnelse om att våra ekologiska problem inte kan reduceras till vår hybris, till vårt rubbande av Moder jords balanserade ordning. Naturen är kaotisk i sig själv, den bär på meningslösa och oförutsägbara katastrofer. Vi är skoningslöst utsatta för naturens grymma nycker, det finns ingen Moder jord som vakar över oss."

Slavoj Zizek drar slutsatsen att vi måste lära oss leva mer "nomadiskt", att vi måste se askmolnet som ett förebud om storskaliga sociala omvälvningar. Kanske handlar det om gigantiska folkvandringar. Och att vi för att kunna hantera förändringarna kanske måste skapa ett globalt, hårt reglerat, egalitärt - och totalitärt - världssamfund.


Har Zizek rätt finns det en god grogrund för att odla sin pessimism.


tisdag 27 april 2010

GPS-karta, för Hedda och andra

Så här ser söndagens vandring ut i gps:en. (Klicka för lite större bilder). Start vid Nackhestugan, norrut, förbi Ottersjö, över Sjölid mellan Stegasjön och Skärssjön, sen högervarv och tillbaka igen.

Jag överdrev kanske lite när jag kallade det orienteringskarta, men Friluftskartan Pro, v.2 har mer information än topografiska kartan, som vegetationstyper i färg . Och inzoomningsmöjligheter finns. Här passagen över Sjölid.

Och så detta att du ser din egen position på kartan. Inte dumt.

söndag 25 april 2010

Söndagens vandring

Leve våren! De ljusa kvällarna...
Klockan blev halv fem innan vi kom iväg på söndagens vandring. Från OK Nackhes klubbhus i Dagsås, över Sjölid och upp i Grimetonskogen.
Vi passerar gränsen mellam Himle och Faurås härader.

Genom bokskogen med hjälp av gps:en. Vi letade lite efter lämningarna av en pestkyrkogård, men fann inget.
På skogsstigar och vägar ner mot Skärsjön. Strax innan Näsnabbens naturreservat stannar vi till vid Prästanäset, med lämningar av ett torp. Jordkällaren uppe i backen:



Och grunden till fähuset, med foderbord och gödselränna:

Gärdsgårdarna. Överallt finns de här i skogarna och berättar om ett försvunnet odlingslandskap.


Bara några hundra meter därifrån ännu en torpgrund, Klockarnäset. Med blommande påskliljor.




Tillbaka vid Sjölid stannar vi och sitter en stund i kvällssolen, fikar och ser ut över Stegasjön. Lyssnar till koltrasten och en ensam tranas trumpetande.

Som vanligt: klicka på bilderna för större format.

(Unghundar i norrländsk exil med kartograf-ambitioner kan vid påstötning erhålla detaljerad, gps-skapad information...)

lördag 24 april 2010

Ved


Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta liv

skriver Ekelöf.

Jag tror uppenbarligen på ett liv även under nästa vinter, skulle jag vilja tillägga.
Det är en vacker syn. Kluven och färdig pannved, björk med inslag av bok, i stark aprilsol.

torsdag 22 april 2010

Tänker det i oss?

I kommentartråden till ett inlägg här, "Jag kan inte tänka", kom jag att tänka (!) på en formulering hos Lars Gustafsson om språkets objektiva, opersonliga natur.

Nu har jag hittat den. Den finns i "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv' " från 1969 (som jag tidigare skrivit om här), i en analys av LG:s egen dikt "Maskinerna", i samlingen "En resa till jordens medelpunkt och andra dikter" (1966).


Det är en mycket intressant och tankeväckande text. Jag har läst den några gånger och hamnat i funderingar. Här några rader om den.


Med utgångspunkt i cybernetiken, "matematikmaskiner" och hos Noam Chomsky, som karakteriserat grammatiken som en "maskin", skriver LG om språket som en mekanisk, opersonlig struktur som vi bara lånar vår röst åt, som vi är utlämnade åt, som är det givna medium som vi har att använda oss av i vårt tänkande och talande. Som vårt tänkande och talande består av.

Färdiga pusselbitar, som vi lär oss att leka med som barn. En "främmande, opersonlig, oöverblickbar mångfald" som vi ändå på det intimaste sätt är delaktiga i.

Med detta som bakgrund angriper LG hela den poetiska modernismen, som förutsätter något dolt, ett "innehåll", en rest av privat upplevt innehåll, som språket just genom sin objektivitet inte kan återge, utan som förblir dolt, bakom "den antipoetiska muren".


LG tycks rentav mena att det inte finns något subjektivt upplevt "innehåll" utanför språket.


"För mig är allting sagt med det som sägs, och jag betraktar språket som fullständigt genomskinligt", skriver LG vidare, med hänvisning till Wittgensteins "Filosofiska undersökningar". Och:


"Det finns inga lingvistiska murar: varje upplevelse är närvarande (klart eller oklart formulerad) här och nu och på ett uttömmande sätt i den formulering jag ger det. Det finns inga oåtkomliga rester bakom våra ord, inga privata betydelser. Språket uttömmer oss. Det är det opersonliga i oss, och bara genom detta opersonliga och liksom objektiva medium finns våra tankar till. Det tänker i oss."

(Mina kursiveringar/LE)


"Det är möjligt att en eller annan av mina läsare misstänker mig för att vilja utveckla något slags deterministisk eller mekanistisk filosofi. Det skulle vara meningslöst för mina syften. Jag är bara ute efter att samla några påminnelser, för att peka i en riktning."


Essän mynnar ut i att vi måste inse att vi kanske är ett slags marionetter, och att det är så villkoren ser ut. Och det tragiska består alltså inte i att människan "skulle vara innestängd, att något skiljer henne från livet. Och inte heller i att hennes ord inte räcker fram.

Det tragiska hos människan, liksom hos maskinerna, består i att hon inte har några hemligheter."


Som sagt, intressant, tankeväckande, snillrikt - men jag tror att LG har fel. Och det vore intressant att veta hur han ställer sig till denna text idag.


Naturligtvis finns det en för-, utom- och bortomspråklig mänsklig erfarenhet.

Våra sinnens vittnesbörd, som man brukar säga.

Världen är inte bara språk. I själva verket är den mycket lite språk. Om man lyfter blicken från språket ser man en naturgiven värld, en värld där kontinentalsocklar rör sig och kolliderar och där vulkaner får utbrott och spyr ut sin aska över människor som försöker hantera konsekvenserna av att livet utspelar sig i ett mycket tunt skikt på jordens yta.


Jag tror man måste skilja mellan den för-, utom- och bortomspråkliga upplevelsen av världen och försöken att ge språkliga uttryck åt den. Jag tror inte att språket "uttömmer" upplevelsen.


En annan sak är upplevelsen av språket som en objektiv, given struktur, en maskin om man så vill, som kan ge upphov till den där spöklika känslan av att "det tänker i oss".



För uppgifter om bilden, se här.


onsdag 21 april 2010

Aprilväder

Jag skulle inte sitta här vid trädgårdsbordet idag, i lä för den kyliga vinden, under en blå himmel med värmande sol och med regndigra moln tornande upp sig inåt land. Jag skulle... Tja, det kvittar. Nu gör jag det. Det är som det är. Det är alltid som det är.

tisdag 20 april 2010

Såg Storebror mig?

Alldeles nyss när jag gick längs Strandgatan i Varberg mötte jag en Google Street View-bil, med kameran på taket. Blev jag sedd av Storebror?

lördag 17 april 2010

Räven (över)raskade, men inte över isen

När jag tog med mig kikaren för att titta på storspoven i eftermiddags fick jag istället syn på en stor och vacker räv som kom springande i beteshagen. Jag stod still. Den stannade en bit ut på åkern och kliade sig i godan ro. När den fick syn på mig sprang den snabbt in i skogsdungen. Det är säkert femton år sedan jag såg en räv här.
Iakttagelsen har en viss anknytning till Blott Sveriges poetiska talang...

(bilden är knyckt)

onsdag 14 april 2010

Jag kan inte tänka

De senaste dagarna har jag haft anledning att stanna kvar i stan lite längre än vanligt efter jobbet, innan vi har åkt hem. Medan jag väntat har jag ibland suttit på mitt favoritkafés uteservering.

Jag har alltid gillat att sitta på kaféer, speciellt om de är så stillsamma att man kan läsa och fundera.

Häromdan satt jag så med en kopp kaffe och en macka och såg den sjunkande solen skina genom de kala träden vid kyrkan. Även om vinden var sval så var det fortfarande ganska varmt. Stararna hoppade runt på gräsmattan. Det var lugnt och stilla, inte många människor i rörelse. Jag hade föresatt mig att tänka igenom ett problem som förföljer mig.

Då gjorde jag en lite nedslående upptäckt: jag kan inte tänka. (Jag hör de ironiska kommentarerna: det visste vi väl!)

Men – jag menar att jag inte kan tänka strukturerat, sammanhängande och klart. Inte spinna långa tanketrådar, som vävs samman till resonemang, som leder fram till förnuftiga slutsatser.

Det är inte det att jag störs av yttre faktorer, av människors röster och alla ljud och oljud runt omkring.

Det är inne i mig själv, i det där inre rummet där tänkandet äger rum, som det är sån jäkla oordning. Börjar jag tänka på en sak så avbryts jag av tanken på en annan, en tredje, en fjärde, osv. Jag kan inte hålla tråden, jag spårar ur, hamnar vid sidan om.

Det pratas helt enkelt i mun i mig. Jag hamnar i gräl med mig själv, får be mig hålla käft.

Jag antar att jag inte är ensam om problemet.

Det enda sätt som jag kommit på (liksom så många andra…) är att förlägga tänkandet utanför skallen, dvs i de skrivna orden. Först där, i textens låsta former, kan det bli något slags ordning.

Å andra sidan är ordens former och kombinationer inte riktigt detsamma som de där snillrika insikterna som jag anar i mitt tänkandes virrvarr.

Men det får jag leva med. Ett öde jag delar med Herr von Hancken:

"Och jag kan icke fatta, varför just jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton på dussinet. Varför just jag? Hur ofta har det icke inträffat, att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer det! Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din hjärna! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett fasligt styggt tomrum efter sig."

(Hjalmar Bergman: Herr von Hancken. 1920)

söndag 11 april 2010

Yrvakna paddor

Äntligen kom den första riktiga vårsöndagen. Strålande sol och hög himmel. Lite rensning i trädgården, lite eldande. En bok och en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. En njutning bara att sitta, lyfta blicken från boken och se ut över fälten och andas in den starka vårluften.

En vandring runt Ljungsjön. Lunch i solvärmen med denna vackra vy framför ögonen.

Det är gott om sanka partier öster om sjön. Stigen vi går på, som förmodligen är uråldrig, letar sig listigt fram uppe på de smala grusåsarna. Vi stannar och hälsar på de yrvakna paddorna.


fredag 9 april 2010

Om sanning och lögn i utommoralisk mening

Det är nog dags för ett par Nietzsche-citat.
Lite i anslutning till det föregående inläggets påpekande om en antropomorfism hos Ekelöf. Eller kanske bara som en sista yttring av vårvinterns tungsinne.

1873 skrev Friedrich Nietzsche, 28 år gammal, essän "Om sanning och lögn i utommoralisk mening".
Den inleds så här:
"I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i 'världshistorien': men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade: när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum."

Efter denna magnifika inledning följer så på några sidor en furiös, minst sagt pessimistisk, kunskapsteoretisk och språkkritisk utläggning. Att vi med språket skulle kunna avbilda världen är en illusion. En nödvändig illusion för mänsklig överlevnad och för människan som social varelse - men likafullt en illusion.
"Blundandet för det individuella och verkliga ger oss begreppet, liksom det även ger oss formen, under det att naturen inte känner några former och begrepp ..."
"Vad är alltså sanning? En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, och man har glömt att de är det."
Jag läser essän i form av en gulnad kopia ur tidskriften Artes från 1984, där Margaretha Holmqvists översättning publicerades, med en inledning av Ulf Linde, där denne menar att man kan se kunskapsteorin som kärnan i Nietzsches förkunnelse och att essän är en god introduktion till Nietzsche. Att man efter att ha läst den orienterar sig lättare "i hans mörka, blixtrande landskap."

Vårvinterns tungsinne? Nej, snarare en väg ut ur det. Det är en stark, kärv och ren text, som verkar befriande.

(Den ingick sedan i Nietzsche, Friedrich: Samlade skrifter. Band 2. Symposion, 2005, s. 501-514.)

tisdag 6 april 2010

Spridd läsning


I den mån jag läser, läser jag i Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" (2007).
Jag tänker inte försöka ge en rättvisande bild av denna myllrande rika, lärda och generösa text. Det har redan gjorts, t ex i Salongen, här och här.

Jag läste också Maja Lundgrens "Mäktig Tussilago" (2010), utan att bli klok på den. Återkommer (kanske).

Hos Ekman stöter jag på dessa rader av Ekelöf, i dikten "Röster under jorden", på tal om "tidsdjupet", människan i förhållande till jordens ålder:

- Detta är helvetet!
- Nej, det är tomhet.
Och stjärnornas hus är tomt
och själarna
drar bort ur universum -
Jorden lindar sakta och känslolöst tiden kring sin
axel
mer uttänjbar än något gummiband.

De raderna räcker mer än väl till för en längre meditation, medan man väntar på att återigen gå på tricket med vårsol och värme.

Om jag fått chansen skulle jag ha föreslagit Ekelöf att stryka det antropomorfa "känslolöst".


fredag 2 april 2010

Lärkorna avvaktar

Långfredag förmiddag. Jag tar en paus i matlagningen och går med kikaren över fälten. Västanvinden blåser tillfälligt undan molnen, himlen blir blå och landskapet får lite färg. Men snart tätnar det igen. Det är kallt.
Lärkorna har ungefär samma syn på tillvaron som jag. De sitter kvar på marken och inväntar varmare väder. Vem vill flyga upp och sjunga en sån här dag?

torsdag 1 april 2010

Allan Pettersson

Skärtorsdag kväll. Regn och mörker. En god höglandswhisky och Allan Petterssons sjunde symfoni. The soundtrack of my life, skulle jag säga, om det inte vore upptaget. Jag skruvas ner, bekräftas i mitt yttersta svårmod och lyfts av stråkarna till ett slags försoning. Lyssna till finalen här. (Bortse från de där jävla segelbåtarna).