Utanför fönstret virvlar några vilsna snöflingor runt i luften. Annars är allt stilla: blekt fjolårsgräs, kala träd, den ljust grå, tomma himlen. Gärdsgårdens stenar lika orörliga som alltid. Plötsligt ljud och rörelse: en flock gäss sträcker över Sandgärdet. Stillhet igen.
Jag borde skriva några rader här nu, innan... Ja, i alla fall innan också detta år är slut. Det tionde året som jag framhärdat med bloggen. Varför? Kommer jag att fortsätta? Jag vet inte.
För ett par år sedan frågade jag mig om jag var nöjd med det gånga året och svarade då att jag "med rimliga mått mätt" var nöjd. Vad är rimliga mått? Kanske att man inte kan mäta allt med samma mått. Samtiden kan inte mätas med bara ett mått. Om jag själv på det stora hela inte har något att klaga på, så lever jag som alla andra i den större världen och där var händelserna och tendenserna under året så mycket mer negativa än på länge att det är svårt att se några ljusglimtar eller känna något större hopp om en vändning. Så skrev jag då och så skriver jag även i år.
Men läsningen då, årets lästa böcker? När jag ser tillbaka så har jag läst en hel del, men skrivit mindre och mindre. Förmågan, kraften och kanske mest lusten att skriva har kanske inte helt försvunnit, men närapå. Det är tråkigt. Jag är inte nöjd med mig själv. Inte med något mått mätt.
Nu mörknar himlen och snöfallet tilltar. Det yr. Ekarna borta i beteshagen försvinner nästan. Snön lägger sig på gräs och stenar. Men mildväder är på väg, snöandet kommer att övergå i regn. Så kommer det här året att sluta. Få se vad som händer nästa år. Man vet aldrig.
lördag 30 december 2017
torsdag 21 december 2017
Böcker som man behöver eller inte behöver
Året närmar sig sitt slut och jag inser att min ambition att bryta trenden med allt färre bloggtexter inte uppfylls i år heller. När jag bläddrar bakåt hittar jag den här texten om läsande, som jag repriserar, inte bara som utfyllnad, utan också för att den säger något om mig och mitt förhållande till böcker och läsning. Det är ju det som är meningen med bloggen. Eller har jag blivit ett av dessa "patologiska fall" som Proust talar om här nedan?
Jag passar också på att önska alla som råkar läsa det här en god jul och ett gott nytt år!
I Arne Melbergs "Essä" återges ett utdrag ur en liten volym av Marcel Proust, "Om läsning" (Pontes 2007), som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies". Vilket får mig att plocka fram boken och läsa om den, fem år efter första läsningen.
Proust skriver om barndomens läsning, när han tar varje tillfälle i akt att befinna sig i böckernas värld. Och när omgivningen, föräldrar och familjeliv är ett förargligt hinder. Och han skriver om olika sätt att läsa.
Om Ruskin är odelat övertygad om läsandets betydelse, så har Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.
Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.
Jag passar också på att önska alla som råkar läsa det här en god jul och ett gott nytt år!
I Arne Melbergs "Essä" återges ett utdrag ur en liten volym av Marcel Proust, "Om läsning" (Pontes 2007), som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies". Vilket får mig att plocka fram boken och läsa om den, fem år efter första läsningen.
Proust skriver om barndomens läsning, när han tar varje tillfälle i akt att befinna sig i böckernas värld. Och när omgivningen, föräldrar och familjeliv är ett förargligt hinder. Och han skriver om olika sätt att läsa.
Om Ruskin är odelat övertygad om läsandets betydelse, så har Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.
"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."Proust diagnostiserar
"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar..."
"vissa så att säga patologiska fall, av andlig depression, där läsningen kan bli en sorts vårdande disciplin med uppgiften att genom ett upprepat sporrande ständigt återinföra ett trögt intellekt i det andliga livet. [ ... ] Det finns vissa sinnen ... sådana här sjuklingar ... som en sorts lättja eller lättsinne hindrar från att spontant ta sig ner till de djupaste områdena av sig själv, där det sanna andliga livet tar sin början."
"Läsningen blir […] farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats..."Det finns inte, skriver Proust,
"något materiellt som placerats mellan böckerna blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila."
Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.
lördag 2 december 2017
Joseph Roth igen
Titeln på det urval av Joseph Roths journalistik som jag sen en tid läser - och läser om - har inte utan skäl titeln "The Hotel Years". Roth levde större delen av sitt liv på hotell. De var hans hemland, hans enda hem.
Nu när nationalismens spöke, i olika skepnader, går genom Europa, är det befriande att läsa Roth:
Nu när nationalismens spöke, i olika skepnader, går genom Europa, är det befriande att läsa Roth:
"The guests come from all over the world. Continents and seas, islands, peninsulas and ships, Christians, Jews, Buddhists, Muslims and even atheists are all represented in this hotel. The cashier adds, subtracts, counts and cheats in many languages, and changes every currency. Freed from the constriction of patriotism, from the blinkers of national feeling, slightly on holiday from the rigidity of love of land, people seem to come together here and at least appear to be what they should always be: children of the world."
söndag 19 november 2017
Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth
Söndag eftermiddag. Det faller ett lätt snöblandat regn. Temperaturen sjunker. Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth.
Joseph Roth skrev sju romaner, mest känd är väl Radetskymarschen, men han var under hela sitt liv även verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)
Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.
Nu läser jag "The hotel years", en samling av sextiofyra krönikor och reportage, feuilltons, i översättning av Michael Hoffmann på förlaget New Directions 2015. Texterna spänner över hela Roths karriär. Det är en mycket fascinerande läsning.
Ett exempel bara.
I "Germany in winter", publicerad i Frankfurter Zeitung 9 december 1923, skriver Roth om fattigdom, hunger och umbäranden i hyperinflationens Tyskland. Utanför affärerna står de hungrande i kö i disciplinerade köer.
Han ser en begravningsentreprenör i strikt svarta kläder, inte i vagn bakom svarta hästar, inte i blanksvart bil, inte ens i spårvagn, nej, cyklande, med blanka cykelspännen på byxorna. Han har inte råd med annat. Roth har svårt att känna respekt för denne evighetens agent på cykel:
Roth hamnar i samspråk med en arbetslös polis i Dresden. För en vecka sedan var han utan pengar. Han tog en ryggsäck och begav sig ut på landsbygden - för att tigga. En hund trasade sönder hans sista par byxor, nu är de lagade med ett snöre, i brist på sytråd.
Detta är vad som sker i Tyskland, skriver Roth. Sådan är verkligheten. Och det som är Roths kännetecken är att han ser till det konkreta i sina texter. Han rör sig längst ner, bland människor i det dagliga livet. Det är där historien utspelar sig. Han ser också framtiden:
PS: Joseph Roth är en ständigt återkommande läsning.... Sök på "Joseph Roth" i sökfältet här till höger!
Joseph Roth skrev sju romaner, mest känd är väl Radetskymarschen, men han var under hela sitt liv även verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)
Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.
Nu läser jag "The hotel years", en samling av sextiofyra krönikor och reportage, feuilltons, i översättning av Michael Hoffmann på förlaget New Directions 2015. Texterna spänner över hela Roths karriär. Det är en mycket fascinerande läsning.
Ett exempel bara.
I "Germany in winter", publicerad i Frankfurter Zeitung 9 december 1923, skriver Roth om fattigdom, hunger och umbäranden i hyperinflationens Tyskland. Utanför affärerna står de hungrande i kö i disciplinerade köer.
Han ser en begravningsentreprenör i strikt svarta kläder, inte i vagn bakom svarta hästar, inte i blanksvart bil, inte ens i spårvagn, nej, cyklande, med blanka cykelspännen på byxorna. Han har inte råd med annat. Roth har svårt att känna respekt för denne evighetens agent på cykel:
"If I had been a corpse awaiting burial, this undertaker would have taken away all my fear of the coming assizes."På stationen i Chemnitz ser han en myndig, storvuxen konduktör som slukar likörfyllda praliner från en ask som någon glömt på tåget. För sex månader sedan skulle han inte slukat kvarglömda praliner, det vore oförenligt med hans värdighet. Men nu är han hungrig. Och han måste äta.
Roth hamnar i samspråk med en arbetslös polis i Dresden. För en vecka sedan var han utan pengar. Han tog en ryggsäck och begav sig ut på landsbygden - för att tigga. En hund trasade sönder hans sista par byxor, nu är de lagade med ett snöre, i brist på sytråd.
Detta är vad som sker i Tyskland, skriver Roth. Sådan är verkligheten. Och det som är Roths kännetecken är att han ser till det konkreta i sina texter. Han rör sig längst ner, bland människor i det dagliga livet. Det är där historien utspelar sig. Han ser också framtiden:
"In the West End of Berlin I saw two high-school kids. They were walking along the wide, busy road, arm in arm, like a pair of drunks, and singing:På andra håll hade de mött motstånd. Men i Tyskland kliver man åt sidan.
Down, down, down with the Jewish republic,And passers-by got out of their way. No one stopped to slap their faces."
Filthy Yids,
Filthy Yids!
"That's how law-abiding people are in Berlin. And that discipline is heading for a tragicomic ending."
PS: Joseph Roth är en ständigt återkommande läsning.... Sök på "Joseph Roth" i sökfältet här till höger!
onsdag 15 november 2017
En fråga får två svar
På morgonen ser jag genom fönstret hur en nötväcka systematiskt håller på att söka av stammen på en av lönnarna på andra sidan gärdsgården, i sin outtröttliga jakt efter föda. Solen har kommit upp, men ännu är allt fuktigt efter regnet igår. Själv letar jag efter formuleringar.
Jag tog fram den ur hyllan nu när jag funderade på mitt läsande och mitt bloggande.
I januari fyller Den långsamma bloggen tio år. Om man ser till antalet blogginlägg så tyder det på en inledande entusiasm som höll i sig några år, men som sedan minskat år efter år. Och jag ska erkänna att numera känns bloggskrivandet alltmer som ett tvång. Undantag finns, men motståndet finns där.
Det är inte så att jag läser färre böcker och inte har något att skriva om. Nej, det är steget till skrivandet som är problemet. Vad tjänar det till? Mitt motiv till att börja blogga var ju att jag skulle läsa mer uppmärksamt och eftertänksamt, att skrivandet skulle få mer av det lästa att stanna kvar. Och att eventuella läsare skulle finna det jag skrev intressant.
Och så har det väl varit. Det sistnämnda i någon, mycket blygsam mån. Men nu vet jag inte. Har ett slags naturlig, oundviklig mättnadsprocess nu kommit så långt att det bästa jag kan göra är att sätta punkt?
Nu är det redan sen eftermiddag och solen står lågt bakom de kala träden. Jag hittar inga andra formuleringar än ovanstående. Och jag har två svar på den avslutande frågan. Ja. Och nej.
"Såväl djur som människor tröttnar i längden på att utföra en och samma aktivitet. En mättnadsprocess sätter in, och ett behov av omväxling inställer sig."Så inleds baksidestexten till en bok som en gång i tiden gav mig en stor aha-upplevelse. Det rör sig om sociologen Johan Asplunds "Om mättnadsprocesser" (Argos, 1967), där författaren applicerar fysiologiska och psykologiska teorier om mättnadsprocesser på sociala förhållanden.
Jag tog fram den ur hyllan nu när jag funderade på mitt läsande och mitt bloggande.
I januari fyller Den långsamma bloggen tio år. Om man ser till antalet blogginlägg så tyder det på en inledande entusiasm som höll i sig några år, men som sedan minskat år efter år. Och jag ska erkänna att numera känns bloggskrivandet alltmer som ett tvång. Undantag finns, men motståndet finns där.
Det är inte så att jag läser färre böcker och inte har något att skriva om. Nej, det är steget till skrivandet som är problemet. Vad tjänar det till? Mitt motiv till att börja blogga var ju att jag skulle läsa mer uppmärksamt och eftertänksamt, att skrivandet skulle få mer av det lästa att stanna kvar. Och att eventuella läsare skulle finna det jag skrev intressant.
Och så har det väl varit. Det sistnämnda i någon, mycket blygsam mån. Men nu vet jag inte. Har ett slags naturlig, oundviklig mättnadsprocess nu kommit så långt att det bästa jag kan göra är att sätta punkt?
Nu är det redan sen eftermiddag och solen står lågt bakom de kala träden. Jag hittar inga andra formuleringar än ovanstående. Och jag har två svar på den avslutande frågan. Ja. Och nej.
onsdag 25 oktober 2017
Skåpmat: Lichtenberg
I brist på idéer, ett höstligt inlägg från 2012:
Min enda läsning just nu, när höstkvällens mörker sänkt sig och blåsten rister därute i träden, är Lichtenbergs aforismer.
Det är långt ifrån allt jag kan ta till mig. Men det finns en del formuleringar som jag stannar upp vid och ju längre jag stannar kvar desto mer börjar jag tänka.
Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997)
Min enda läsning just nu, när höstkvällens mörker sänkt sig och blåsten rister därute i träden, är Lichtenbergs aforismer.
Det är långt ifrån allt jag kan ta till mig. Men det finns en del formuleringar som jag stannar upp vid och ju längre jag stannar kvar desto mer börjar jag tänka.
"När det gäller vårt tidiga och ofta alltför flitiga läsande, genom vilket vi utan spärr får så mycket material varigenom vårt minne blir vant att föra hushåll för känsla och smak, behövs det ofta en djup filosofi för att vår känsla skall återfå oskuldens första tillstånd, för att hitta ut ur främmande tings skräp, själv börja känna och själv tala och, jag skulle nästan vilja säga, också någon gång existera själv."Vilket väl var Lichtenbergs mening.
Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997)
tisdag 17 oktober 2017
Dyster läsning
Ja, jag vet att det är långt mellan inläggen här. Så har hösten inte heller inneburit den intellektuella (om jag nu törs använda det ordet) uppryckning som hösten brukar göra. Jag saknar, för att stjäla en fin boktitel, "känslans skärpa, tankens inlevelse".
En del har jag läst förstås. Som den tyske historikern Hans-Ulrich Wehlers på svenska nyutkomna "Nationalsocialismen - från massrörelse till führervälde och utrotningskrig" (Daidalos, 2017).
Det är en mycket gedigen, forskningsbaserad bok.
Hur kunde Hitler ta makten och genomföra sin folkmordspolitik? Mycket kort menar Wehler att nederlaget i första världskriget och de efterföljande umbärandena gav upphov till en bitterhet och en revanschism hos det tyska folket, som blev grogrunden för nationalsocialisterna.
Hitler sågs som en befriare, en ny Bismarck, som skulle återupprätta Tysklands storhet. Hitlers unika "karismatiska auktoritet" i kombination med denna grogrund blev ödesdiger. Utan Hitler ingen Förintelse och inget krig för ökat Lebensraum.
Hitler och nationalsocialisterna hade ännu inte samlat en majoritet av väljarna när de tog makten. Men det folkliga stödet för den förda politiken ökade med Hitlers framgångar, ända fram till krigslyckans vändning i öster.
Det är en dyster läsning. Tiden är irreversibel och historien upprepar sig inte. Men historiska mönster finns. Idag finns det mycket som ger denna dystra läsning aktualitet.
En del har jag läst förstås. Som den tyske historikern Hans-Ulrich Wehlers på svenska nyutkomna "Nationalsocialismen - från massrörelse till führervälde och utrotningskrig" (Daidalos, 2017).
Det är en mycket gedigen, forskningsbaserad bok.
Hur kunde Hitler ta makten och genomföra sin folkmordspolitik? Mycket kort menar Wehler att nederlaget i första världskriget och de efterföljande umbärandena gav upphov till en bitterhet och en revanschism hos det tyska folket, som blev grogrunden för nationalsocialisterna.
Hitler sågs som en befriare, en ny Bismarck, som skulle återupprätta Tysklands storhet. Hitlers unika "karismatiska auktoritet" i kombination med denna grogrund blev ödesdiger. Utan Hitler ingen Förintelse och inget krig för ökat Lebensraum.
Hitler och nationalsocialisterna hade ännu inte samlat en majoritet av väljarna när de tog makten. Men det folkliga stödet för den förda politiken ökade med Hitlers framgångar, ända fram till krigslyckans vändning i öster.
Det är en dyster läsning. Tiden är irreversibel och historien upprepar sig inte. Men historiska mönster finns. Idag finns det mycket som ger denna dystra läsning aktualitet.
söndag 17 september 2017
En stugsittare i Berlin
För en stugsittare som jag var det första berlinbesöket naturligtvis överväldigande. Berlin är en stor stad. Alla dessa hus, alla dessa breda, trädkantade gator, trafiken och myllret av människor, trängseln på tunnelbanan, det mångkulturella utbudet i butiker och restauranger och ansikten, ansikten - fler ansikten än jag ser på ett par år. (Man ska inte se på ansikten i en stor stad). Överhuvudtaget informationstätheten, oöverskådligheten.
Ändå kändes staden inte helt främmande. Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie och resterna av muren fanns där, precis som jag läst och sett. Jag såg också staden delvis genom litteraturen. Det var här Johannes och Lämchen Pinneberg kämpade för sin överlevnad. Det var här makarna Quangel la ut sina handtextade lappar i sin modiga men utsiktslösa kamp mot nazismen. På var och varannan gata påminns man om nazismen och kriget.
Med mig från dagarna i Berlin har jag en rejäl förkylning. Så jag ägnar mig mest åt läsning, bland annat, återigen, Joseph Roth. Nu fortsättningen på "Radetzkymarschen", "Die Kapuzinergruft" i en engelsk översättning. Och Roths märkliga livsbana mellan de två världskrigen, från vänsterjournalist till konservativ nostalgiker (eller allt på en gång...) fick mig att börja läsa en bok som stått oläst i tjugo år, Eric Hobsbawms "Ytterligheternas tidsålder : det korta 1900-talet 1914-1991".
Hobsbawm liknar 1900-talet vid en sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar, följd av Guldåldern, runt 25 eller 30 år av "förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period" och så, från 70-talet Jordskredet, en ny period av sammanbrott, osäkerhet och kriser, en "oviss och problematisk men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid".
Inte "nödvändigtvis apokalyptisk". Nej, men, som Hobsbawm redan här 1994 skriver, "De krafter som har alstrats av den teknisk-vetenskapliga ekonomin är nu så starka att de kan föröda miljön, dvs de materiella grundvalarna för människans tillvaro."
Född i början av Guldåldern (och i rätt land) och efter att nu ha levt större delen av mitt liv under i global jämförelse extremt privilegierade förhållanden befarar jag att Jordskredet alltmer kommer att prägla min tillvaro.
Ändå kändes staden inte helt främmande. Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie och resterna av muren fanns där, precis som jag läst och sett. Jag såg också staden delvis genom litteraturen. Det var här Johannes och Lämchen Pinneberg kämpade för sin överlevnad. Det var här makarna Quangel la ut sina handtextade lappar i sin modiga men utsiktslösa kamp mot nazismen. På var och varannan gata påminns man om nazismen och kriget.
Stolpersteine på Rosenthalerstrasse
Med mig från dagarna i Berlin har jag en rejäl förkylning. Så jag ägnar mig mest åt läsning, bland annat, återigen, Joseph Roth. Nu fortsättningen på "Radetzkymarschen", "Die Kapuzinergruft" i en engelsk översättning. Och Roths märkliga livsbana mellan de två världskrigen, från vänsterjournalist till konservativ nostalgiker (eller allt på en gång...) fick mig att börja läsa en bok som stått oläst i tjugo år, Eric Hobsbawms "Ytterligheternas tidsålder : det korta 1900-talet 1914-1991".
Hobsbawm liknar 1900-talet vid en sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar, följd av Guldåldern, runt 25 eller 30 år av "förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period" och så, från 70-talet Jordskredet, en ny period av sammanbrott, osäkerhet och kriser, en "oviss och problematisk men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid".
Inte "nödvändigtvis apokalyptisk". Nej, men, som Hobsbawm redan här 1994 skriver, "De krafter som har alstrats av den teknisk-vetenskapliga ekonomin är nu så starka att de kan föröda miljön, dvs de materiella grundvalarna för människans tillvaro."
Född i början av Guldåldern (och i rätt land) och efter att nu ha levt större delen av mitt liv under i global jämförelse extremt privilegierade förhållanden befarar jag att Jordskredet alltmer kommer att prägla min tillvaro.
Kulhål från slutstriden 1945 finns ännu kvar på Grosse Hamburger Strasse.
måndag 4 september 2017
Agnes Lidbeck: "Finna sig"
Jag har läst en nyutkommen svensk roman. Det händer inte så ofta.
Agnes Lidbecks roman "Finna sig" (Norstedts 2017) är nog den mest pessimistiska skildring av ett kvinnoliv som jag läst.
Huvudpersonen Anna lever ett svenskt medelklassliv i livsroller som maka, mor, älskarinna och till slut som vårdare av den cancersjuke älskaren. Och hon spelar dessa roller, på det sätt som normen föreskriver. Lidbecks ganska torra, sakliga skildring av Annas liv interfolieras av korta, ironiskt skruvade stycken som anger villkoren för den roll som är aktuell, de "regelverk [som] måste följas för att samhället ska fungera."
Hon lever i dessa roller, ständigt ängsligt betraktande sig själv utifrån; hur ser andra mig?, hur ser männen mig? Hon har inget liv utanför dessa roller. För att hon inte kan? För att hon inte vill?
I dessa roller kan hon skildras, men när älskaren till slut dör står hon där vid kistan, utanför rollerna.
Agnes Lidbecks roman "Finna sig" (Norstedts 2017) är nog den mest pessimistiska skildring av ett kvinnoliv som jag läst.
Huvudpersonen Anna lever ett svenskt medelklassliv i livsroller som maka, mor, älskarinna och till slut som vårdare av den cancersjuke älskaren. Och hon spelar dessa roller, på det sätt som normen föreskriver. Lidbecks ganska torra, sakliga skildring av Annas liv interfolieras av korta, ironiskt skruvade stycken som anger villkoren för den roll som är aktuell, de "regelverk [som] måste följas för att samhället ska fungera."
Hon lever i dessa roller, ständigt ängsligt betraktande sig själv utifrån; hur ser andra mig?, hur ser männen mig? Hon har inget liv utanför dessa roller. För att hon inte kan? För att hon inte vill?
I dessa roller kan hon skildras, men när älskaren till slut dör står hon där vid kistan, utanför rollerna.
"Vid begravningen rör hon sig runt kistan, den är en punkt att definieras mot. När även kistan har transporterats bort är hon utan konturer."Det är en tragisk skildring. Jag hoppas innerligt att Anna inte finns.
tisdag 22 augusti 2017
Lion Feuchtwanger: "Oppermanns"
Gässen sträcker över en djupblå himmel, på väg från stranden till någon insjö. I söder tornar stackmolnen upp sig, men här är varmt i solen. Jag sitter ute i trädgården och funderar på hur jag ska kunna formulera några rader om Lion Feuchtwangers "Oppermanns" (Nilsson, 2017).
De fyra välbeställda judiska syskonen Oppermann - Martin som driver familjens möbelfirma, läkaren Edgar, systern Klara och författaren Gustav - alla lever de ett gott liv, ser sig som goda, bildade tyskar och har bara förakt över för den obildade gaphalsen Hitler. Men ariseringen och judeförföljelserna accelererar och det otänkbara blir verklighet. Hitler tar makten och riksdagshuset brinner. SA-män slår sönder, plundrar och mördar. Gustav slutar sina dagar i ett arbetsläger.
Romanen utspelas mellan hösten 1932 och sommaren 1933. Den skrevs i exil, så gott som i realtid och gavs ut på ett exilförlag 1933 och det som gör den nästan plågsam att läsa är att vi som läsare - till skillnad från både syskonen Oppermann och författaren - vet vad som skulle följa: Förintelsen och kriget.
Per Svensson skriver i sitt förord att Oppermans är naiva, om en "oförmåga att förstå att de mörka molnen på himlen inte kommer att försvinna - att de förebådar inte bara en ny årstid utan också ett helt annat klimat." De tog för givet att det högt kultiverade tyska samhället med sin parlamentariska demokrati skulle kunna hantera en vulgär demagog som Hitler.
Naivitet, ja, men en naivitet som vi alla delar inför framtiden, inför det som ännu inte skett.
Vi ser nu nazister marschera, i Sverige iförda vita skjortor och svart slips, i USA med halvautomatiska vapen. Kommer historien att upprepa sig? Knappast. Historien upprepar sig aldrig, i bokstavlig mening. Däremot kan vi kanske känna igen mönster. Det är frestande att läsa "Oppermanns" som ett varnande exempel.
Vi kan inte veta någonting om framtiden och dess fasor. Men med ledning av de många mörka moln som hopar sig kan vi tänka oss olika framtider. Ingen av dem ser särskilt ljus ut. Kanske är de mörka molnen ingen metafor, kanske är det klimatförändringarna som är det allt överskuggande hotet?
De fyra välbeställda judiska syskonen Oppermann - Martin som driver familjens möbelfirma, läkaren Edgar, systern Klara och författaren Gustav - alla lever de ett gott liv, ser sig som goda, bildade tyskar och har bara förakt över för den obildade gaphalsen Hitler. Men ariseringen och judeförföljelserna accelererar och det otänkbara blir verklighet. Hitler tar makten och riksdagshuset brinner. SA-män slår sönder, plundrar och mördar. Gustav slutar sina dagar i ett arbetsläger.
Romanen utspelas mellan hösten 1932 och sommaren 1933. Den skrevs i exil, så gott som i realtid och gavs ut på ett exilförlag 1933 och det som gör den nästan plågsam att läsa är att vi som läsare - till skillnad från både syskonen Oppermann och författaren - vet vad som skulle följa: Förintelsen och kriget.
Per Svensson skriver i sitt förord att Oppermans är naiva, om en "oförmåga att förstå att de mörka molnen på himlen inte kommer att försvinna - att de förebådar inte bara en ny årstid utan också ett helt annat klimat." De tog för givet att det högt kultiverade tyska samhället med sin parlamentariska demokrati skulle kunna hantera en vulgär demagog som Hitler.
Naivitet, ja, men en naivitet som vi alla delar inför framtiden, inför det som ännu inte skett.
Vi ser nu nazister marschera, i Sverige iförda vita skjortor och svart slips, i USA med halvautomatiska vapen. Kommer historien att upprepa sig? Knappast. Historien upprepar sig aldrig, i bokstavlig mening. Däremot kan vi kanske känna igen mönster. Det är frestande att läsa "Oppermanns" som ett varnande exempel.
Vi kan inte veta någonting om framtiden och dess fasor. Men med ledning av de många mörka moln som hopar sig kan vi tänka oss olika framtider. Ingen av dem ser särskilt ljus ut. Kanske är de mörka molnen ingen metafor, kanske är det klimatförändringarna som är det allt överskuggande hotet?
tisdag 15 augusti 2017
Ronny Ambjörnsson: "Ellen Key"
Nej, jag har inte lagt ner bloggen. Och jag har läst en bok.
I morse var det lite kyligare. Grönskan finns kvar, men överallt har höstens färgtoner smugit sig in. Vägrenarnas blåklockor har bleknat. Gräsen är ännu vackrare nu. Och jag längtar redan efter de första riktiga höstdagarnas klara stillhet. Efter sommarens oreda kommer höstens ordning.
"Vem känner idag till Ellen Key?", frågar Ronny Ambjörnsson i sitt förord till "Ellen Key : en europeisk intellektuell" (Bonniers, 2012) och svarar att en del nog har hört hennes namn, men inte vet så mycket om vad hon gjorde och vad hon stod för.
Till denna kategori hörde jag. Nu när jag läst Ambjörnssons omfångsrika idéhistoriska biografi över Ellen Key vet jag betydligt mer.
Från 1860-talet och fram till sin död 1926 var hon oförtrutet verksam som skribent och talare, essäsist och debattör, inom en mängd olika områden. Undervisning och uppfostran, folkbildningsfrågor, arbetar- och kvinnorörelsen, fredsarbetet, skönhet i vardagen, religiösa och filosofiska frågor. Ofta stridbar och kontroversiell. En idealist och visionär som trodde på en långsam evolution i samhället till det bättre, en utveckling där mäns och kvinnors olika egenskaper skulle blandas och utjämnas och skapa en ny och bättre människa.
Ambjörnsson menar att hon inte var någon originell tänkare i första hand, men mycket beläst och influerad av inte bara av sin egen samtid, utan också av den stora europeiska traditionen med namn som Montaigne, Rousseau, Spinoza, Goethe, Spencer, Darwin, Nietzsche.
"Ellen Key är min vägvisare in i förra sekelskiftets Sverige och Europa", skriver Ambjörnsson.
Han vill "återskapa en tidsanda, inte bara en person". Och det är det som gör den här boken så spännande - och lärorik - att läsa. Keys gärning sätts in i sitt historiska sammanhang. Det är inte fråga om att hålla med eller inte hålla med. Men, som Ambjörnsson skriver, "många av de tankar som Ellen Key framförde pekar alltså framåt. Men inte alla. [...] Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker."
Vad det nu än kan tjäna till att läsa böcker som denna, så bidrar det i alla fall något till den rudimentära bildning jag besitter. Eller som Ellen Key skriver: "Ju större rikedom af dylikt kvarstannande gods, ju större behållningen af ett studium: ju fler inre bilder..., ju mera utveckling hafva vi af ett studium vunnit för vår personlighet."
I morse var det lite kyligare. Grönskan finns kvar, men överallt har höstens färgtoner smugit sig in. Vägrenarnas blåklockor har bleknat. Gräsen är ännu vackrare nu. Och jag längtar redan efter de första riktiga höstdagarnas klara stillhet. Efter sommarens oreda kommer höstens ordning.
"Vem känner idag till Ellen Key?", frågar Ronny Ambjörnsson i sitt förord till "Ellen Key : en europeisk intellektuell" (Bonniers, 2012) och svarar att en del nog har hört hennes namn, men inte vet så mycket om vad hon gjorde och vad hon stod för.
Till denna kategori hörde jag. Nu när jag läst Ambjörnssons omfångsrika idéhistoriska biografi över Ellen Key vet jag betydligt mer.
Från 1860-talet och fram till sin död 1926 var hon oförtrutet verksam som skribent och talare, essäsist och debattör, inom en mängd olika områden. Undervisning och uppfostran, folkbildningsfrågor, arbetar- och kvinnorörelsen, fredsarbetet, skönhet i vardagen, religiösa och filosofiska frågor. Ofta stridbar och kontroversiell. En idealist och visionär som trodde på en långsam evolution i samhället till det bättre, en utveckling där mäns och kvinnors olika egenskaper skulle blandas och utjämnas och skapa en ny och bättre människa.
Ambjörnsson menar att hon inte var någon originell tänkare i första hand, men mycket beläst och influerad av inte bara av sin egen samtid, utan också av den stora europeiska traditionen med namn som Montaigne, Rousseau, Spinoza, Goethe, Spencer, Darwin, Nietzsche.
"Ellen Key är min vägvisare in i förra sekelskiftets Sverige och Europa", skriver Ambjörnsson.
Han vill "återskapa en tidsanda, inte bara en person". Och det är det som gör den här boken så spännande - och lärorik - att läsa. Keys gärning sätts in i sitt historiska sammanhang. Det är inte fråga om att hålla med eller inte hålla med. Men, som Ambjörnsson skriver, "många av de tankar som Ellen Key framförde pekar alltså framåt. Men inte alla. [...] Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker."
Vad det nu än kan tjäna till att läsa böcker som denna, så bidrar det i alla fall något till den rudimentära bildning jag besitter. Eller som Ellen Key skriver: "Ju större rikedom af dylikt kvarstannande gods, ju större behållningen af ett studium: ju fler inre bilder..., ju mera utveckling hafva vi af ett studium vunnit för vår personlighet."
tisdag 18 juli 2017
tisdag 4 juli 2017
Valboskap
Jag plockar slumpmässigt en bok ur hyllan och upptäcker att engelska historiker har humor, utan tvekan:
Keith Thomas: Människan och naturen (Ordfront, 1988)
"Vissa antropologer tror att det var skötseln av tamdjurshjordarna som först gav upphov till synen på politikens uppgift som inskridande och manipulativ. I samhällen där man, som i Polynesien, levde av att odla grönsaker och säd, som krävde relativt liten mänsklig inblandning, tycks man ha haft en relativt opretentiös syn på de styrandes funktion. Man ansåg att naturen borde sköta sig själv och att man kunde överlåta åt människorna att ta hand om sig själva utan regleringar ovanifrån. Men tamdjurshållningen skapade en mer auktoritär attityd. Under den nya tiden i England gav människans bestämmanderätt över de lägre stående djuren den mentala motsvarighet på vilken många politiska och sociala arrangemang kunde byggas upp."
Keith Thomas: Människan och naturen (Ordfront, 1988)
tisdag 27 juni 2017
då stenarna tänker som bäst
Jag kanske ska förklara frånvaron av inlägg här. Ni är ju några som envisas med att återvända hit, trots tystnaden.
Från mitt skrivbord ser jag genom fönstret en väl lagd stengärdsgård. Alltid samma mönster av rejäla stenar, större och mindre, helt oberörda av världens eller vädrets växlingar. Jag ser den varje dag.
Ju mer jag tar del av nyhetsflödet, desto mer känner jag ett behov av att bara glo på gärdsgården.
Jag har alltid varit fascinerad av stenar. Av det att de bara finns. Tyngden. Orörligheten.
I ett kortare perspektiv är de naturligtvis stumma, döda ting. I ett längre perspektiv är jag inte så säker på det.
Ekelöf skrev om sensommarkvällen:
En längre tid har jag inte läst så mycket, mer ägnat mig åt praktiska ting. Trädgård, ved, röjning, snickerier. Nu har jag i alla fall börjat läsa Sverker Sörlins "Antropocen - en essä om människans tidsålder" (Weyler, 2017).
Från mitt skrivbord ser jag genom fönstret en väl lagd stengärdsgård. Alltid samma mönster av rejäla stenar, större och mindre, helt oberörda av världens eller vädrets växlingar. Jag ser den varje dag.
Ju mer jag tar del av nyhetsflödet, desto mer känner jag ett behov av att bara glo på gärdsgården.
Jag har alltid varit fascinerad av stenar. Av det att de bara finns. Tyngden. Orörligheten.
I ett kortare perspektiv är de naturligtvis stumma, döda ting. I ett längre perspektiv är jag inte så säker på det.
Ekelöf skrev om sensommarkvällen:
En gammal gärdsgård är också med / Det är den stund då stenarna tänker som bäst
En längre tid har jag inte läst så mycket, mer ägnat mig åt praktiska ting. Trädgård, ved, röjning, snickerier. Nu har jag i alla fall börjat läsa Sverker Sörlins "Antropocen - en essä om människans tidsålder" (Weyler, 2017).
"På bara några årtionden har det gått upp för oss att vi som summa besitter krafter som kan omforma världen och bokstavligen ändra jordens bana. Den jord som jag ville skulle förbli större än jag är nu tagen i vår makt, ett maktövertagande av människor. Vad vi gör med den kommer att förändra den och vi vet inte om det kommer att vara bra för oss eller inte, eller för jorden själv. Kanske är det bra för några, men inte för alla. Vi kan säga att frågan är öppen."Den verkar lovande. Kanske blir det några rader här.
onsdag 24 maj 2017
En dystopisk repris
Det var inte bättre förr. Men jag var lite bättre. Åtminstone för ett år sen, när jag läste mer intressanta böcker och skrev om dem. Som här, en repris alltså:
*
Människan lämnade samlar- och jägarstadiet, blev bofast och började odla jorden, skaffade egendom. Det var då förfallet började, det var redan då det gick fel. Långsamt började civilisering och tekniska framsteg leda till vår undergång. Och med industrialisering och kapitalism i accelererande takt.
Mer eller mindre uttalat tycks detta vara grundsynen i Helena Granströms dystert vackra bok ”Det som en gång var” (Natur & kultur, 2016), illustrerad med kongeniala svartvita foton av hotade naturmiljöer av Marcus Elmerstad.
Boken är till större delen en essäistisk text där Granström, med ett otal exempel och ett flitigt refererande till teknikhistoriker, ekologer och antropologer, visar på hur människan alltmer kommit att fjärma sig från den natur där hon är ett djur bland andra djur och hur hon genom, i vid mening, vetenskapliga och tekniska framsteg bedriver rovdrift och utarmar naturens resurser och samtidigt tror sig kunna med ytterligare vetenskapliga och tekniska framsteg lösa alla de problem som följer av denna rovdrift och utarmning.
Granström menar att detta är en ogrundad framstegsoptimism. En grandios mänsklig hybris. Och vi är inte på väg mot katastrofen - den är pågående och vi gör oss blinda för den. Hon använder begreppet ”shifting baseline syndrome”, som innebär att synen på vad som är normalt i en allt mer utarmad miljö hela tiden förändras. Det tillstånd som tidigare betraktats som katastrofalt, betraktas nu som normalt.
På så sätt står vi ut ännu en tid, utan att se sanningen i vitögat. Utan att kunna se sanningen i vitögat.
Även de kognitiva aspekterna av en alltmer teknikdominerad värld tas upp. Håller människan själv på att införlivas, uppgå i den teknik hon skapat, inte minst kommunikationsteknologin? Granström skriver om en ny ”platslöshet”:
Det är en djupt pessimistisk bok. Granström menar att allt redan är för sent, att det inte finns någon väg tillbaka till ett bättre samhälle med en mer förnuftig resursanvändning och ett sätt för människan att leva i samklang med naturen. Vi är alla delaktiga, det är vår kultur. Den präglar alla våra relationer. Vi för den vidare. Här finns en djup tragik:
Ja, men det är mer än reaktionärt, eftersom det inte går att vrida klockan tillbaka, till det tillstånd som en gång var, det är mer en sorgesång, som Tobias Dahlkvist skriver i en recension i tidskriften Respons (nr 2, 2016), som fick mig att läsa boken. Dahlkvist önskar att Granström skulle ha tagit del av den filosofiska pessimistiska traditionen, för att inte hamna i ren nihilism.
Jag ska villigt erkänna att den här boken slår an en sträng hos mig. Mycket kan kanske avfärdas och karakteriseras som grumlig naturmystik. Men på en del punkter tangerar den ett tänkande kring samhällsutvecklingen som jag delar och i många enskildheter ger den mig nya insikter och och i mycket kan jag bara instämma, särskilt i kritiken av miljöproblematik och den konsumtionsdrivna kapitalismen.
*
Människan lämnade samlar- och jägarstadiet, blev bofast och började odla jorden, skaffade egendom. Det var då förfallet började, det var redan då det gick fel. Långsamt började civilisering och tekniska framsteg leda till vår undergång. Och med industrialisering och kapitalism i accelererande takt.
Mer eller mindre uttalat tycks detta vara grundsynen i Helena Granströms dystert vackra bok ”Det som en gång var” (Natur & kultur, 2016), illustrerad med kongeniala svartvita foton av hotade naturmiljöer av Marcus Elmerstad.
Boken är till större delen en essäistisk text där Granström, med ett otal exempel och ett flitigt refererande till teknikhistoriker, ekologer och antropologer, visar på hur människan alltmer kommit att fjärma sig från den natur där hon är ett djur bland andra djur och hur hon genom, i vid mening, vetenskapliga och tekniska framsteg bedriver rovdrift och utarmar naturens resurser och samtidigt tror sig kunna med ytterligare vetenskapliga och tekniska framsteg lösa alla de problem som följer av denna rovdrift och utarmning.
Granström menar att detta är en ogrundad framstegsoptimism. En grandios mänsklig hybris. Och vi är inte på väg mot katastrofen - den är pågående och vi gör oss blinda för den. Hon använder begreppet ”shifting baseline syndrome”, som innebär att synen på vad som är normalt i en allt mer utarmad miljö hela tiden förändras. Det tillstånd som tidigare betraktats som katastrofalt, betraktas nu som normalt.
På så sätt står vi ut ännu en tid, utan att se sanningen i vitögat. Utan att kunna se sanningen i vitögat.
”För att slippa leva våra liv i ruinerna av det som en gång var, gör vi dessa ruiner till våra nya palats.”Invävt i de essäistiska partierna finns en berättelse om en ung kvinnas vandring i den svenska fjällvärlden. Hon tilltalas med författarens förnamn. Det tycks vara ett försök att hitta åtminstone rester av det liv som en gång var, i en ursprunglig natur. Men förgäves, vad hon finner är bara en ännu äldre kulturmark, ett landskap präglat av mänsklig exploatering.
Även de kognitiva aspekterna av en alltmer teknikdominerad värld tas upp. Håller människan själv på att införlivas, uppgå i den teknik hon skapat, inte minst kommunikationsteknologin? Granström skriver om en ny ”platslöshet”:
”Känslan av närvaro kan vara förlagd någon helt annanstans än till den plats där vi kroppsligen befinner oss.”Konkret liv ersätts av abstraktioner, verklighet av symboler. Mänskliga möten, öga mot öga, med virtuella ”möten”. Mänskliga behov tillfredsställs av tekniska lösningar. Maskinell beröring.
Det är en djupt pessimistisk bok. Granström menar att allt redan är för sent, att det inte finns någon väg tillbaka till ett bättre samhälle med en mer förnuftig resursanvändning och ett sätt för människan att leva i samklang med naturen. Vi är alla delaktiga, det är vår kultur. Den präglar alla våra relationer. Vi för den vidare. Här finns en djup tragik:
”Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust ägt rum.”I sitt ifrågasättande av det mesta i det moderna samhället ger Granström alltså inga anvisningar på hur en förändring skulle kunna komma till stånd. Hela boken genomsyras av melankoli, av uppgivenhet. En reaktionär klagosång?
Ja, men det är mer än reaktionärt, eftersom det inte går att vrida klockan tillbaka, till det tillstånd som en gång var, det är mer en sorgesång, som Tobias Dahlkvist skriver i en recension i tidskriften Respons (nr 2, 2016), som fick mig att läsa boken. Dahlkvist önskar att Granström skulle ha tagit del av den filosofiska pessimistiska traditionen, för att inte hamna i ren nihilism.
Jag ska villigt erkänna att den här boken slår an en sträng hos mig. Mycket kan kanske avfärdas och karakteriseras som grumlig naturmystik. Men på en del punkter tangerar den ett tänkande kring samhällsutvecklingen som jag delar och i många enskildheter ger den mig nya insikter och och i mycket kan jag bara instämma, särskilt i kritiken av miljöproblematik och den konsumtionsdrivna kapitalismen.
"Hur kan vi acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår livsmiljö?"
torsdag 4 maj 2017
Sporadisk anteckning
Nej, jag klagar inte längre. Framåt eftermiddagen stiger temperaturen upp mot tjugo grader. Vårens under utspelas än en gång. Jag rensar i perennrabatten och i kryddlandet. Sitter och läser Raymond Chandler, i lä för vinden. Låter den gröna läkedomen verka.
torsdag 20 april 2017
Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr
Man ska inte klaga, i synnerhet inte på vädret, jag vet. Men i morse när jag gick en av mina vanliga rundor, runt Kärragärde, rakt mot den iskalla vinden från havet, då kunde jag inte låta bli att försöka recitera Lars Wivallius Klage-Wijsa för mig själv. Det gick lite sisådär, eftersom min förmåga att minnas texter är något begränsad.
Hemkommen konsulterade jag Runeberg:
Hemkommen konsulterade jag Runeberg:
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/
3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda.
Och så vidare i 22 strofer. Om något ska ingå i en svensk kanon, så är det denna dikt. Den skrevs 1641, efter att Wivallius frigivits från fångenskapen på Kajaneborgs fästning i Finland och utkom av trycket 1642. Längtan efter vår och värme och grönska är sig lik, nu som på 1600-talet.
Jag har tidigare skrivit några rader om Wivallius - här och här - och passar på att länka.
Och så lurade jag skjortan av ett par av mina bloggläsare här.
torsdag 6 april 2017
Två sporadiska anteckningar
När jag sitter och läser på morgonen slumrar jag till i fåtöljen. Hamnar i en dröm. Plötsligt blir allt där intensivt ljust. Jag vaknar till av att solen skiner in genom fönstret rakt i mitt ansikte. Solljuset är så starkt att jag måste blunda. Jag sitter så en stund och tänker på drömmen.
Lite senare går jag en av mina vanliga rundor. Det är fortfarande sol. Höstsådden på fälten är intensivt grön. På vägen genom skogen mot Bjällemad hör jag en fågel sjunga högt upp i en trädtopp. Jag går försiktigt vidare och får syn på den. Det är en trastfågel, men ingen koltrast. Kanske en taltrast. Vinden får trädet och fågeln att gunga fram och tillbaka. Jag står där och lyssnar till den melodiska och rikt varierade sången. Tänker inte på någonting. Jag bara är där jag är.
Lite senare går jag en av mina vanliga rundor. Det är fortfarande sol. Höstsådden på fälten är intensivt grön. På vägen genom skogen mot Bjällemad hör jag en fågel sjunga högt upp i en trädtopp. Jag går försiktigt vidare och får syn på den. Det är en trastfågel, men ingen koltrast. Kanske en taltrast. Vinden får trädet och fågeln att gunga fram och tillbaka. Jag står där och lyssnar till den melodiska och rikt varierade sången. Tänker inte på någonting. Jag bara är där jag är.
Den här taltrasten sjöng i en grantopp vid Öströö förra året vid den här tiden.
torsdag 30 mars 2017
Pensionärsliv, läsning
Om livet nu är en teater så måste man spela sin roll väl.
I pensionärsrollen ingår dagliga promenader. Vilket för mig innebär raska, minst timslånga rundor.
Vädret de senaste dagarna har inte varit det bästa. Fem, sex plus, lätt sydvästlig vind och ett envist, fuktigt dis. När det inte regnar. Men lärkorna flyger upp ute på fälten och ryttlar, sjunger lite tveksamt - vilket jag kan förstå. Ska det här kallas vår? De verkar i alla fall vara lite fler i år än förra året.
Kanske är det också ett tecken på att jag lever ett pensionärsliv att jag fick ett infall att läsa om Birger Sjöbergs "Kvartetten som sprängdes"? Och att jag ägnade ett par dagars läsning åt detta? Mitt läsande har annars alltid präglats av ett slags självpålagd disciplin, en vilja att hinna med att läsa viktiga böcker. En disciplin som jag naturligtvis inte har kunnat upprätthålla. Men där avsteg (främst deckare) känts som just avsteg.
Som pensionär har jag både mer tid att läsa och mindre tid kvar att läsa. Jag kommer ju ändå inte att hinna läsa allt jag vill (borde) läsa. Jag märker att det jag kallar slumpläsning blir allt vanligare.
Man kan nog också se den här läsningen som ett slags flykt, en verklighetsflykt. När alternativen är att antingen gråta (krigen) eller skratta (Trump) åt eländet - och när skrattet dessutom strax fastnar i halsen...
När jag nosade i hyllorna kom jag att tänka på den fina läsupplevelsen när jag först läste "Kvartetten som sprängdes" och på Hasse Alfredsons underbara TV-serieversion från 1973. Jag hittade en pocketversion i Delfinserien från 1968 med båda delarna och slog mig ner och började läsa.
Sjöberg iscensätter en svensk småstadsidyll på 1920-talet, med ett myller av människoöden i olika samhällsskikt. Rollerna är givna, alla samhällsklasser finns där, fabrikörer och bodbiträden, journalister och spåkvinnor, alla spelar med i denna mänskliga komedi. Det är en vänlig satir, porträtten är ömsint ironiska. En viktig ingrediens är småborgerliga drömmar om att snabbt bli rik i efterkrigstidens börshausse, drömmar som slutar i krasch för de inblandade. Men trots alla svårigheter inträffar inga irreparabla katastrofer, allt reder ut sig och den romantiska kärleken segrar över konvenansen.
Jag läser den som god underhållning. Bitvis är det väldigt roligt. Ja, det handlar om verklighetsflykt, om man så vill.
Den som vill gå mer på djupet kan läsa Sven Delblancs mer kritiskt analyserande text i "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950".
Birger Sjöberg
I pensionärsrollen ingår dagliga promenader. Vilket för mig innebär raska, minst timslånga rundor.
Vädret de senaste dagarna har inte varit det bästa. Fem, sex plus, lätt sydvästlig vind och ett envist, fuktigt dis. När det inte regnar. Men lärkorna flyger upp ute på fälten och ryttlar, sjunger lite tveksamt - vilket jag kan förstå. Ska det här kallas vår? De verkar i alla fall vara lite fler i år än förra året.
Som pensionär har jag både mer tid att läsa och mindre tid kvar att läsa. Jag kommer ju ändå inte att hinna läsa allt jag vill (borde) läsa. Jag märker att det jag kallar slumpläsning blir allt vanligare.
Man kan nog också se den här läsningen som ett slags flykt, en verklighetsflykt. När alternativen är att antingen gråta (krigen) eller skratta (Trump) åt eländet - och när skrattet dessutom strax fastnar i halsen...
När jag nosade i hyllorna kom jag att tänka på den fina läsupplevelsen när jag först läste "Kvartetten som sprängdes" och på Hasse Alfredsons underbara TV-serieversion från 1973. Jag hittade en pocketversion i Delfinserien från 1968 med båda delarna och slog mig ner och började läsa.
Sjöberg iscensätter en svensk småstadsidyll på 1920-talet, med ett myller av människoöden i olika samhällsskikt. Rollerna är givna, alla samhällsklasser finns där, fabrikörer och bodbiträden, journalister och spåkvinnor, alla spelar med i denna mänskliga komedi. Det är en vänlig satir, porträtten är ömsint ironiska. En viktig ingrediens är småborgerliga drömmar om att snabbt bli rik i efterkrigstidens börshausse, drömmar som slutar i krasch för de inblandade. Men trots alla svårigheter inträffar inga irreparabla katastrofer, allt reder ut sig och den romantiska kärleken segrar över konvenansen.
Jag läser den som god underhållning. Bitvis är det väldigt roligt. Ja, det handlar om verklighetsflykt, om man så vill.
Den som vill gå mer på djupet kan läsa Sven Delblancs mer kritiskt analyserande text i "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950".
Birger Sjöberg
lördag 18 mars 2017
Måste man vara en ko för att göra läsandet till en konst?
Det har nog inte undgått någon av mina läsare (du lilla tappra skara...) att jag menar att man bör läsa långsamt och eftertänksamt. Men ibland läser jag nog alltför hastigt, kanske beroende på att det hela tiden dyker upp intressanta böcker som jag bara måste läsa.
Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."
Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.
En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:
*
Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)
Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."
Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.
En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:
"För att [...] göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."
*
Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)
måndag 13 mars 2017
Zygmunt Bauman: "Retrotopia"
"Retrotopia" (Polity, 2017), så heter Zygmunt Baumans sista bok. Jag köpte och läste den så snart den fanns tillgänglig. (Som om det var nödvändigt att inte vänta ut den svenska översättningen... Jag måste sluta med det här beteendet.)
I alla fall. Om vi förr ställde hoppet om ett bättre samhälle till framtiden och om utopin var en kommande tid bättre än nuet, så ser vi nu allt oftare bakåt, försöker hämta hoppet där, ställda inför en framtid som bara inger skräck. Alltså en retro-utopi.
Det handlar då inte bara om högerpopulister. Optimism inför samhällsutvecklingen, någon?
I fyra avsnitt beskriver och analyserar Bauman vår tid. Rubrikerna är "Back to Hobbes", "Back to tribes", Back to inequality", "Back to the womb". Ska man kort sammanfatta så är allt i rörelse, allt är osäkert, "flytande" för att använda en baumansk term, det gamla gäller inte längre, nationalstaterna har förlorat makten över det globaliserade kapitalet, de rika berikar sig, gömmer sig i gated communities, de fattiga trycks ner i försämrade villkor, och därav denna nostalgi för det förflutna, när kanske inte allt var bättre, men överblickbart och man visste vad man hade och inte levde i ständig osäkerhet, från sms-jobb till terrorhot. Alla problem och alla lösningar på problemen privatiseras.
Bauman citerar och refererar ymnigt från många källor, från sociologiska forskningsrapporter till dagstidningsartiklar. Han citerar också Marx' ord från "Louis Bonapartes adertonde Brumaire":
"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."
Men om man ska utläsa något om strategin för ett bättre, säkrare och mer demokratiskt och jämlikt samhälle, så ligger det inte åt det marxistiska hållet. Istället hittar man i det sista avsnittet ett långt citat (med motiveringen "and here I quote it verbatim as it sholuld be learned") av påve Franciskus om behovet av dialog över kulturgränserna för att uppnå fred och frihet.
Det finns otvivelaktigt ett gap mellan vad som behöver och måste göras för att ändra riktning på utvecklingen och vad som kan göras. Bauman slutar med dessa, föga uppmuntrande, ord:
"More than at any other time, we - human inhabitants of the Earth - are in the either/or-situation: we face joining either hands, or common graves."
I alla fall. Om vi förr ställde hoppet om ett bättre samhälle till framtiden och om utopin var en kommande tid bättre än nuet, så ser vi nu allt oftare bakåt, försöker hämta hoppet där, ställda inför en framtid som bara inger skräck. Alltså en retro-utopi.
Det handlar då inte bara om högerpopulister. Optimism inför samhällsutvecklingen, någon?
I fyra avsnitt beskriver och analyserar Bauman vår tid. Rubrikerna är "Back to Hobbes", "Back to tribes", Back to inequality", "Back to the womb". Ska man kort sammanfatta så är allt i rörelse, allt är osäkert, "flytande" för att använda en baumansk term, det gamla gäller inte längre, nationalstaterna har förlorat makten över det globaliserade kapitalet, de rika berikar sig, gömmer sig i gated communities, de fattiga trycks ner i försämrade villkor, och därav denna nostalgi för det förflutna, när kanske inte allt var bättre, men överblickbart och man visste vad man hade och inte levde i ständig osäkerhet, från sms-jobb till terrorhot. Alla problem och alla lösningar på problemen privatiseras.
Bauman citerar och refererar ymnigt från många källor, från sociologiska forskningsrapporter till dagstidningsartiklar. Han citerar också Marx' ord från "Louis Bonapartes adertonde Brumaire":
"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."
Men om man ska utläsa något om strategin för ett bättre, säkrare och mer demokratiskt och jämlikt samhälle, så ligger det inte åt det marxistiska hållet. Istället hittar man i det sista avsnittet ett långt citat (med motiveringen "and here I quote it verbatim as it sholuld be learned") av påve Franciskus om behovet av dialog över kulturgränserna för att uppnå fred och frihet.
Det finns otvivelaktigt ett gap mellan vad som behöver och måste göras för att ändra riktning på utvecklingen och vad som kan göras. Bauman slutar med dessa, föga uppmuntrande, ord:
"More than at any other time, we - human inhabitants of the Earth - are in the either/or-situation: we face joining either hands, or common graves."
tisdag 28 februari 2017
I min lantliga efterblivenhet läser jag "Europeiska missnöjets grunder"
Av olika anledningar har Carl Jonas Love Almqvist dykt upp i mina tankar på sistone.
När jag får frågan "Har du läst Almqvist?" så svarar jag "ja" - men det är inte riktigt sant - så jag lägger till "en del, i alla fall". Sanningen är nog att "Amorina", "Drottningens juvelsmycke" och "Det går an" och några folklivsberättelser är vad jag läst. Och så två urvalsvolymer, av Kurt Aspelin och Folke Isaksson. Och en del av den läsningen skedde nog för åtskilliga decennier sedan.
Det som jag tänkte på nu var den radikale Almqvist. Samhällskritikern, Aftonbladet, "Svenska fattigdomens betydelse", "Europeiska missnöjets grunder" och annat.
Men de båda urvalsvolymerna, Aspelins och Isakssons, innehöll bara utdrag. Jag ville läsa hela "Europeiska missnöjets grunder".
Räddningen fanns på nätet. Jag gick till litteraturbanken.se - där finns, bland mycket annat, Almqvists samlade verk som nedladdningsbara ePub-filer. Och i fjortonde bandet fanns "Europeiska missnöjets grunder", som jag nu läser.
Ja, jag vet, det är förgårdagens nyheter. Men i min lantliga efterblivenhet är jag likväl imponerad och glad.
När jag får frågan "Har du läst Almqvist?" så svarar jag "ja" - men det är inte riktigt sant - så jag lägger till "en del, i alla fall". Sanningen är nog att "Amorina", "Drottningens juvelsmycke" och "Det går an" och några folklivsberättelser är vad jag läst. Och så två urvalsvolymer, av Kurt Aspelin och Folke Isaksson. Och en del av den läsningen skedde nog för åtskilliga decennier sedan.
Det som jag tänkte på nu var den radikale Almqvist. Samhällskritikern, Aftonbladet, "Svenska fattigdomens betydelse", "Europeiska missnöjets grunder" och annat.
Men de båda urvalsvolymerna, Aspelins och Isakssons, innehöll bara utdrag. Jag ville läsa hela "Europeiska missnöjets grunder".
Räddningen fanns på nätet. Jag gick till litteraturbanken.se - där finns, bland mycket annat, Almqvists samlade verk som nedladdningsbara ePub-filer. Och i fjortonde bandet fanns "Europeiska missnöjets grunder", som jag nu läser.
Ja, jag vet, det är förgårdagens nyheter. Men i min lantliga efterblivenhet är jag likväl imponerad och glad.
torsdag 23 februari 2017
En dikt om döden, samtidigt en mycket vacker kärleksdikt
Jag läser, eller snarare långsamt strosar runt i, Lars Gustafssons lyrik. Fram och tillbaka, utan system. Stannar upp, återvänder och läser om och går vidare för att sedan återvända igen. Det finns ju egentligen ingen kronologi här, inget spår att följa mot ett mål.
Det är inte allt jag gillar. Lars Gustafsson kan vara fyrkantigt docerande i sitt lärdomsprål. Men när han är som bäst vet jag ingen svensk poet vars röst så direkt kan tala till mig.
En av höjdpunkterna, enligt men mening, är samlingen "Variationer över ett tema av Silfverstolpe", som kom 1996.
I analogi med en musikalisk variation över ett tema utgår Gustafsson från ett par rader av Gunnar Mascoll Silfverstople,
Jag läser dikterna som meditationer över tidens obönhörliga gång och minnet ("Kroppen minns. / Vad själen minns var bilder bara.", över den hos Lars Gustafsson ständigt närvarande barndomen och det västmanländska landskapet. Det finns som sagt ingen kronologi. Läser man de sista av Lars Gustafssons samlingar, trettio år senare, så är det samma röst som talar.
Här en dikt om döden, som samtidigt är en mycket vacker kärleksdikt:
Det är inte allt jag gillar. Lars Gustafsson kan vara fyrkantigt docerande i sitt lärdomsprål. Men när han är som bäst vet jag ingen svensk poet vars röst så direkt kan tala till mig.
En av höjdpunkterna, enligt men mening, är samlingen "Variationer över ett tema av Silfverstolpe", som kom 1996.
I analogi med en musikalisk variation över ett tema utgår Gustafsson från ett par rader av Gunnar Mascoll Silfverstople,
Det var den tid, då varje timma ägdeoch sedan följer 29 kortare eller längre dikter, som, med Gustafssons ord i en efterskrift, "experimentera[r] med känslolägen som om de vore tonarter. Dikterna letar sig fram genom olika lägen och kristalliseras så småningom i fast form, en villanella. Den fasta formen får sedan vika för ett nytt kaos och en ny ordningsprocess, i flera sådana cykler."
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Jag läser dikterna som meditationer över tidens obönhörliga gång och minnet ("Kroppen minns. / Vad själen minns var bilder bara.", över den hos Lars Gustafsson ständigt närvarande barndomen och det västmanländska landskapet. Det finns som sagt ingen kronologi. Läser man de sista av Lars Gustafssons samlingar, trettio år senare, så är det samma röst som talar.
Här en dikt om döden, som samtidigt är en mycket vacker kärleksdikt:
För eller senare kommer den människa
som bär med sig vår död.
Sällan en mördare.
Oftare en älskad människa,
men vetskapen att detta är den sista,
detta är den som skall tillsluta mina ögon,
denna människa och ingen annan
är den sista.
Och efter henne kommer där ingen mera.
måndag 20 februari 2017
Jag har läst en bok som jag ångrar att jag har läst
Jag har gjort något som jag ångrar att jag gjorde.
Jag har läst en bok och redan efter ungefär 100 av de 866 sidorna började jag tveka om att fortsätta läsa. Boken var inte bra. Jag fortsatte ändå att läsa, kanske med förhoppningen att den skulle bli bättre. Men det blev den inte. Jag lade undan den, men fortsatte senare. För att ändå ha läst ut den?Jag tror att det här säger något om mig som läsare. Något som jag inte tycker om.
I alla fall. Boken ifråga är Paul Austers senaste, "4 3 2 1" (Faber & Faber, 2017).
Eftersom jag har läst det mesta av Auster genom åren och till en början gillat honom starkt, för att senare tycka att han blivit en parodi på sig själv, rentav kommit med några riktiga bottennapp, men också ett par bra böcker inom den genre där han befinner sig, så lät jag mig lockas av förlagsreklamen:
En fattig judisk invandrare från Minsk anländer år 1900 till Ellis Island och får genom ett missförstånd efternamnet Ferguson. Hans son Stanley gifter sig med Rose och de får 1947 en son, som döps till Archie. Boken är sedan uppdelad i åtta långa kapitel och varje kapitel i fyra delkapitel. Detta för att Auster vill skildra fyra alternativa 1950- och 1960-tal för fyra alternativa Archie Ferguson. Man kan läsa en linje delkapitel: 1.1, 2.1, 3.1 etc. för att följa en Archie och 1.2, 2.2, 3.2 etc. för att följa en annan. Eller så kan man som jag läsa från pärm till pärm och försöka hålla reda på vilken Archie man för tillfället läser om.
Vilket inte är lätt då de flesta av personerna kring Archie är desamma, från föräldrar till vänner och flickvänner. Det är också ungefär samma Archie med uppväxt och bildningsgång på väg till ett författarskap som utspelas, dvs för två av dem. Archie nr 2 dör nämligen som femtonåring på ett sommarläger och Archie nr 3 blir påkörd av en bil i London när han just ska publicera sin första bok vid nitton år ålder. Därför är delkapitel 2 och 3 en blank sida i kapitlen efter deras död. Kanske dör Archie nr 3 också på de sista sidorna, det är litet oklart.
Idén med att skildra hur olika omständigheter slumpartat kan forma en individ är inte ointressant.
Men här blir skillnaderna försumbara. Boken igenom redogörs återkommande för 1950- och 60-talens samhällsutveckling, medborgarrättsrörelsen, presidentmord, studentradikalism, Vietnamkrig och protestmarscher. Boken igenom redogörs detaljerat för skolgång och studier, deltagande i baseball- och basketballmatcher. Boken igenom redogörs detaljerat för alla mellanhavanden med flickvänner (schablonmässigt skildrat sex spelar en stor roll), föräldrar, släktingar, vänner.
Till slut blir det för mycket av allt. Eller snarare ganska snart. Det är en osorterad katalog, ett mekaniskt uppräknande och jag får intrycket av att Auster vill få med allt, precis allt han kan tänka sig ska bidra till denna amerikanska bildungsroman. Psykologiskt djupa porträtt har aldrig varit något för Auster och är det inte heller här. Dessutom saknas den spänning, det driv, som annars kan finnas hos Auster. Och detta gånger fyra...
Till slut, när bara Archie nr 4 återstår, så får Archie nr 4 idén till den roman vi just läst - och han börjar skriva den. Och jag har det bestämda intrycket att Archie 4 är lika med Paul Auster och att det hela har handlat om hur Paul Auster formats under dessa år och nu förstår jag varför Archies litterära försök (med långa citat) och hans debutbok beskrivs som geniala och varför han ständigt får höra hur fantastiskt begåvad han är - det handlar ju om Auster själv! (Har han också skrivit förlagsreklamen?)
Hur kan man ångra att man läst en bok? Är det inte bara att lägga av när man märker att det inte är en bok man ska läsa? Inte i mitt fall, tydligen. Det är något jag borde jobba med.
Jag har läst en bok och redan efter ungefär 100 av de 866 sidorna började jag tveka om att fortsätta läsa. Boken var inte bra. Jag fortsatte ändå att läsa, kanske med förhoppningen att den skulle bli bättre. Men det blev den inte. Jag lade undan den, men fortsatte senare. För att ändå ha läst ut den?Jag tror att det här säger något om mig som läsare. Något som jag inte tycker om.
I alla fall. Boken ifråga är Paul Austers senaste, "4 3 2 1" (Faber & Faber, 2017).
Eftersom jag har läst det mesta av Auster genom åren och till en början gillat honom starkt, för att senare tycka att han blivit en parodi på sig själv, rentav kommit med några riktiga bottennapp, men också ett par bra böcker inom den genre där han befinner sig, så lät jag mig lockas av förlagsreklamen:
"As inventive and dexterously constructed as anything Paul Auster has ever written, 4 3 2 1 is an unforgettable tour de force, the crowning work of this masterful writer's extraordinary career."Men det skulle jag inte ha gjort.
En fattig judisk invandrare från Minsk anländer år 1900 till Ellis Island och får genom ett missförstånd efternamnet Ferguson. Hans son Stanley gifter sig med Rose och de får 1947 en son, som döps till Archie. Boken är sedan uppdelad i åtta långa kapitel och varje kapitel i fyra delkapitel. Detta för att Auster vill skildra fyra alternativa 1950- och 1960-tal för fyra alternativa Archie Ferguson. Man kan läsa en linje delkapitel: 1.1, 2.1, 3.1 etc. för att följa en Archie och 1.2, 2.2, 3.2 etc. för att följa en annan. Eller så kan man som jag läsa från pärm till pärm och försöka hålla reda på vilken Archie man för tillfället läser om.
Vilket inte är lätt då de flesta av personerna kring Archie är desamma, från föräldrar till vänner och flickvänner. Det är också ungefär samma Archie med uppväxt och bildningsgång på väg till ett författarskap som utspelas, dvs för två av dem. Archie nr 2 dör nämligen som femtonåring på ett sommarläger och Archie nr 3 blir påkörd av en bil i London när han just ska publicera sin första bok vid nitton år ålder. Därför är delkapitel 2 och 3 en blank sida i kapitlen efter deras död. Kanske dör Archie nr 3 också på de sista sidorna, det är litet oklart.
Idén med att skildra hur olika omständigheter slumpartat kan forma en individ är inte ointressant.
Men här blir skillnaderna försumbara. Boken igenom redogörs återkommande för 1950- och 60-talens samhällsutveckling, medborgarrättsrörelsen, presidentmord, studentradikalism, Vietnamkrig och protestmarscher. Boken igenom redogörs detaljerat för skolgång och studier, deltagande i baseball- och basketballmatcher. Boken igenom redogörs detaljerat för alla mellanhavanden med flickvänner (schablonmässigt skildrat sex spelar en stor roll), föräldrar, släktingar, vänner.
Till slut blir det för mycket av allt. Eller snarare ganska snart. Det är en osorterad katalog, ett mekaniskt uppräknande och jag får intrycket av att Auster vill få med allt, precis allt han kan tänka sig ska bidra till denna amerikanska bildungsroman. Psykologiskt djupa porträtt har aldrig varit något för Auster och är det inte heller här. Dessutom saknas den spänning, det driv, som annars kan finnas hos Auster. Och detta gånger fyra...
Till slut, när bara Archie nr 4 återstår, så får Archie nr 4 idén till den roman vi just läst - och han börjar skriva den. Och jag har det bestämda intrycket att Archie 4 är lika med Paul Auster och att det hela har handlat om hur Paul Auster formats under dessa år och nu förstår jag varför Archies litterära försök (med långa citat) och hans debutbok beskrivs som geniala och varför han ständigt får höra hur fantastiskt begåvad han är - det handlar ju om Auster själv! (Har han också skrivit förlagsreklamen?)
Hur kan man ångra att man läst en bok? Är det inte bara att lägga av när man märker att det inte är en bok man ska läsa? Inte i mitt fall, tydligen. Det är något jag borde jobba med.
torsdag 16 februari 2017
Döda föremål kan bli levande
Denna grådisiga dag när solen försvunnit och bara de närmaste trädens svarta grenverk är urskiljbara utanför fönstren läser jag en essä i Johan Asplunds nyutkomna "Ord för ord. En polygraf" (Daidalos, 2017). Essän handlar om barndomsminnen och heter just "Essä om en barndom". Asplund skriver:
"Döda föremål kan bli levande. Ett fotografi där trappan till övervåningen i ens eget hus syns i bakgrunden kan för första gången visa hur den trappan egentligen ser ut. En reflex i en tavelram kan påkalla uppmärksamheten som ett tecken. I princip kan vad som helst ibland överraska och liksom bli sett för första gången: en kaffekopp, en fönsterhake, mönstret i parketten, det infallande ljuset, sättet på vilket en krage omsluter en hals, grönskan utanför fönstret. En fönsterhake på ett fotografi kan te sig fängslande och vacker. Vad som helst kan förvandlas till tecken - men till en paradoxal sorts tecken: de betecknar ingenting. Det är som om fönsterhaken hade förvandlats till en fönsterhake."
Det här är ingen fönsterhake, men ett dörrlås som jag ser varje dag.
fredag 3 februari 2017
En bild i ett fotoalbum
En bild i ett fotoalbum.
Jag vet inte vem som sitter där, iklädd förkläde och med en skål i knät.
Av bildens plats i albumet kan jag dra slutsatsen att tiden är mitten av 1940-talet.
Jag försöker urskilja anletsdragen, men det är svårt. Jag följer linjen från pannan, ögonbrynet, ner mot hakan. Nej, jag kan inte se vem det är.
Det kan vara vilken årstid som helst. Ljuset faller in genom fönstret, ett delat fönster med fönsterhakar. Faller in genom tunna rutmönstrade gardiner, lyser upp - och lägger samtidigt ut skuggor.
Ett smalt bord framför fönstret med en duk på. En krukväxt (eller två?), en flaska och - är det ett askfat med en pipa - eller något helt annat? Vänster hand håller skålen på plats i knät. Vad gör den högra handen? Rör om? Vispar?
På väggen bakom ryggen ett band av solbelyst tapet. I bildens högra kant har klister från foton på albumets motstående sida satt svarta fläckar.
Det är ingen inget bra foto. Det omges av andra bilder, betydligt skarpare, där jag kan känna igen människorna. Mamma, leende i en vackert mönstrad klänning. Pappa mer allvarlig. Han hade nog lika svårt som jag att le inför fotografen.
Den här bilden kan jag betrakta länge. Den utstrålar ett lugn, en stilla frid. Något kanske tillreds, till en måltid, till ett bak. Det mesta är dolt i skuggor, men ljuset finns kvar.
Någon gång på fyrtiotalet stelnade detta ögonblick i en fotokemisk process och tiden stannade till.
Så länge bilden finns och så länge någon betraktar den upphör aldrig detta ögonblick att existera.
Jag vet inte vem som sitter där, iklädd förkläde och med en skål i knät.
Av bildens plats i albumet kan jag dra slutsatsen att tiden är mitten av 1940-talet.
Jag försöker urskilja anletsdragen, men det är svårt. Jag följer linjen från pannan, ögonbrynet, ner mot hakan. Nej, jag kan inte se vem det är.
Det kan vara vilken årstid som helst. Ljuset faller in genom fönstret, ett delat fönster med fönsterhakar. Faller in genom tunna rutmönstrade gardiner, lyser upp - och lägger samtidigt ut skuggor.
Ett smalt bord framför fönstret med en duk på. En krukväxt (eller två?), en flaska och - är det ett askfat med en pipa - eller något helt annat? Vänster hand håller skålen på plats i knät. Vad gör den högra handen? Rör om? Vispar?
På väggen bakom ryggen ett band av solbelyst tapet. I bildens högra kant har klister från foton på albumets motstående sida satt svarta fläckar.
Det är ingen inget bra foto. Det omges av andra bilder, betydligt skarpare, där jag kan känna igen människorna. Mamma, leende i en vackert mönstrad klänning. Pappa mer allvarlig. Han hade nog lika svårt som jag att le inför fotografen.
Den här bilden kan jag betrakta länge. Den utstrålar ett lugn, en stilla frid. Något kanske tillreds, till en måltid, till ett bak. Det mesta är dolt i skuggor, men ljuset finns kvar.
Någon gång på fyrtiotalet stelnade detta ögonblick i en fotokemisk process och tiden stannade till.
Så länge bilden finns och så länge någon betraktar den upphör aldrig detta ögonblick att existera.
måndag 30 januari 2017
Måndag förmiddag, sporadisk anteckning om Lars Gustafssonläsning
Måndag förmiddag.
Utanför fönstren svarta trädsilhuetter som avtecknar sig svagare och svagare ju längre bort i grådiset de står. Orörliga. Det var ett tag sedan det blåste några vindar. Grön mossa på gärdsgårdens stenar. Även de, efter vanligheten, orörliga. Hela landskapet står stilla. Som om det väntar.
Jag följer flödet av nyheter kring Trump. Allt fokus nu på Trump. Allt annat hamnar i marginalen. De pågående krigen, människor på flykt, miljöförstöringen. Det är lätt att fascineras av detta absurda skådespel. Men fascinationen blandas hela tiden med insikten att det inte är ett skådespel. Att det är den skrämmande verkligheten.
Jag lägger in ved i pannan, häller upp en kopp kaffe och läser vidare i Lars Gustafssons tidiga författarskap, prosaböckerna och poesin. Åter slås jag av kontinuiteten, av hur författarskapet hänger samman, hur teman, frågor, bilder och formuleringar återkommer, förflyttar sig mellan verken och genom åren.
I "Den egentliga berättelsen om herr Arenander", utgiven 1966, spekulerar två naturvetenskapligt intresserade ynglingar om inte atomkärnor och elektroner i själva verket är ett slags mindre universum och om inte solarna och planeterna i vårt universum är atomkärnor och elektroner i ett annat, mycket större universum.
"Vi försökte rita ett diagram, men det enda vi kunde åstadkomma var ett slags jättelik, bottenlös tratt, snabbt avsmalnande och ändå mycket lång, öppen i båda ändar."I Lars Gustafssons sista diktsamling, "Etyder för en gammal skrivmaskin" från 2016, alltså femtio år senare, återfinns dikten "Ting som ingen hemort har":
Vi tänker oss en tratt
som smalnar,
men inte slutar smalna
Den sluttar ned mot noll
men kommer aldrig dit
Vi vänder på den,
och låter den vidga sig
Ingen av dem rymsI det universum som Lars Gustafssons författarskap utgör har denna tratt färdats länge.
i denna vidsträckta värld
torsdag 26 januari 2017
Tidsresor är möjliga
Tidsresor är möjliga.
I morse var det 1964 och jag följde jag med Karl Erik Lagerlöf till Lars Gustafsson i Uppsala, "fil lic av Westmanland-Dala nation, uppvuxen i Västerås, 28 år gammal, författare till fyra romaner och två diktsamlingar av säregen och genialisk karaktär, fader också till en tvåårig son som han just nu bär på armen. Han tar emot besökaren med ovanlig och älskvärd gästfrihet, tycker det är roligt att bli intervjuad, smickrar grovt, är oerhört pratsam, oerhört sund, full av infall, formuleringar och magnifik självkänsla. Han är en mycket snäll, mycket generös och mycket saklig människa, även i sin påfallande självtillit."
I morse var det 1964 och jag följde jag med Karl Erik Lagerlöf till Lars Gustafsson i Uppsala, "fil lic av Westmanland-Dala nation, uppvuxen i Västerås, 28 år gammal, författare till fyra romaner och två diktsamlingar av säregen och genialisk karaktär, fader också till en tvåårig son som han just nu bär på armen. Han tar emot besökaren med ovanlig och älskvärd gästfrihet, tycker det är roligt att bli intervjuad, smickrar grovt, är oerhört pratsam, oerhört sund, full av infall, formuleringar och magnifik självkänsla. Han är en mycket snäll, mycket generös och mycket saklig människa, även i sin påfallande självtillit."
tisdag 24 januari 2017
Jag läser Lars Gustafssons "Följeslagarna"
En av många fördelar med ett privatbibliotek (om än, som mitt, av blygsam storlek) är att man kan följa en läsimpuls och plötsligt "hitta" en bok i hyllan som man bara har ett svagt minne av att man har och ett ännu svagare minne av att man läst.
Nu hittade jag Lars Gustafssons roman "Följeslagarna - en äventyrsberättelse" (Norstedt, 1962) och upptäckte att den sista tredjedelen var ouppsprättad. Alltså kan jag inte ha läst hela. Nu läser jag den och det med stort intresse.
Det är 1960. I Uppsala bjuds filosofie licentiaten Per Grille på lunch av den demoniske herr Hofring, en åtminstone i Uppsala mytisk privatlärd med svart bockskägg, som erbjuder honom att bli följeslagare på en äventyrlig resa - finansierad av ett smart bankbedrägeri - där han ska visa honom den verkliga världen, skapelsen och människans plats i skapelsen, allt vad en handlingskraftig människa som själv väljer kan uppleva, andra sidor av den mänskliga naturen än de som ett liv vid filosofiska institutionen i Uppsala erbjuder.
Grilles läge är prekärt. Hans ursprungliga avhandlingsarbete om "viljans frihet" har gått i stå, han byter ämne till "jag-problemet", men även detta havererar. Som anhängare av anglosaxisk språkfilosofi har han kommit fram till att filosofi egentligen är "ett slags ångesttillstånd" som uppstår när man lämnar det trygga vardagsspråket och började missbruka uttryck och begrepp till saker som de inte är avsedda för.
Den enda boten är att reda ut vari missbruket bestod och visa att de filosofiska problemen inte var några problem utan bara missförstånd. "Lösningen av ett filosofiskt problem märker man helt enkelt på att problemet försvunnit", säger Grille, med en wittgensteinsk formulering.
I denna krissituation (där han dessutom blivit uppsagd från sin enda inkomst, ett kantorsvikariat) faller han för frestelsen och är Hofring behjälplig vid bankbedrägeriet och sedan följer en flykt med expresståg ut i Europa, till Venedig och till Rom och till sist till en etruskisk begravningsplats i Cerveteri. De hela tiden är förföljda. En mystisk skeppshandlare förmår Grille att anta uppdraget att förmedla ytterst hemliga dokument till en markis Carducci i Venedig, vilket ökar antalet förföljare. Grilles situation blir alltmer komplicerad och förvecklingar och oväntade vändningar ger rättvisa åt undertiteln "en äventyrsberättelse".
Men det är en äventyrsberättelse med filosofiska undertoner. Det är en idéroman. Den osannolika händelseutvecklingen (inte utan komik) blandas med omständliga samtal kring teman och frågor som Lars Gustafsson senare ständigt återkommit till, om språket och om jagets och tidens natur.
Äventyret slutar som sagt i Rom och i Cerveteri. I den zoologiska trädgården i Rom ser Grille in i tigerns öga och inser hur ohjälpligt människan genom sitt medvetande är skild från skapelsen. En allusion till Rilkes panter. Och nere i en etruskisk gravkammare upptäcker han till sist att de hemliga dokumenten bara var tomma blad, att han var lurad, att allt var ett skådespel, en flykt undan de mänskliga villkoren.
Nu hittade jag Lars Gustafssons roman "Följeslagarna - en äventyrsberättelse" (Norstedt, 1962) och upptäckte att den sista tredjedelen var ouppsprättad. Alltså kan jag inte ha läst hela. Nu läser jag den och det med stort intresse.
Det är 1960. I Uppsala bjuds filosofie licentiaten Per Grille på lunch av den demoniske herr Hofring, en åtminstone i Uppsala mytisk privatlärd med svart bockskägg, som erbjuder honom att bli följeslagare på en äventyrlig resa - finansierad av ett smart bankbedrägeri - där han ska visa honom den verkliga världen, skapelsen och människans plats i skapelsen, allt vad en handlingskraftig människa som själv väljer kan uppleva, andra sidor av den mänskliga naturen än de som ett liv vid filosofiska institutionen i Uppsala erbjuder.
Grilles läge är prekärt. Hans ursprungliga avhandlingsarbete om "viljans frihet" har gått i stå, han byter ämne till "jag-problemet", men även detta havererar. Som anhängare av anglosaxisk språkfilosofi har han kommit fram till att filosofi egentligen är "ett slags ångesttillstånd" som uppstår när man lämnar det trygga vardagsspråket och började missbruka uttryck och begrepp till saker som de inte är avsedda för.
Den enda boten är att reda ut vari missbruket bestod och visa att de filosofiska problemen inte var några problem utan bara missförstånd. "Lösningen av ett filosofiskt problem märker man helt enkelt på att problemet försvunnit", säger Grille, med en wittgensteinsk formulering.
I denna krissituation (där han dessutom blivit uppsagd från sin enda inkomst, ett kantorsvikariat) faller han för frestelsen och är Hofring behjälplig vid bankbedrägeriet och sedan följer en flykt med expresståg ut i Europa, till Venedig och till Rom och till sist till en etruskisk begravningsplats i Cerveteri. De hela tiden är förföljda. En mystisk skeppshandlare förmår Grille att anta uppdraget att förmedla ytterst hemliga dokument till en markis Carducci i Venedig, vilket ökar antalet förföljare. Grilles situation blir alltmer komplicerad och förvecklingar och oväntade vändningar ger rättvisa åt undertiteln "en äventyrsberättelse".
Men det är en äventyrsberättelse med filosofiska undertoner. Det är en idéroman. Den osannolika händelseutvecklingen (inte utan komik) blandas med omständliga samtal kring teman och frågor som Lars Gustafsson senare ständigt återkommit till, om språket och om jagets och tidens natur.
Äventyret slutar som sagt i Rom och i Cerveteri. I den zoologiska trädgården i Rom ser Grille in i tigerns öga och inser hur ohjälpligt människan genom sitt medvetande är skild från skapelsen. En allusion till Rilkes panter. Och nere i en etruskisk gravkammare upptäcker han till sist att de hemliga dokumenten bara var tomma blad, att han var lurad, att allt var ett skådespel, en flykt undan de mänskliga villkoren.
"Så finns varje äventyr till, i stället för något annat, som är den lugnaste, tystaste insikt. I vad? Att ingen flykt är möjlig, och inga lekar, att världen finns där du blir motsagd, att du själv finns där du förblir trogen din oro och motsäger världen."
torsdag 19 januari 2017
Crister Enander om Lars Gustafsson
Torsdag. Gråväder, mildväder. Västkustvinter.
Av och till de senaste dagarna har jag läst Crister Enanders ""Vi ger oss inte. Vi försöker igen." Anteckningar om Lars Gustafsson" (Ord & Kultur, 2016).
Enander kan sin Gustafsson, utan och innan, det är det ingen tvekan om. Boken är en mycket personligt hållen genomgång av hela författarskapet, om än med tyngdpunkten på samhällskritikern Gustafsson, då särskilt romansviten "Sprickorna i muren". För den som bara läst lite, eller inget alls, av Lars Gustafsson ges här en möjlighet att orientera sig i detta väldiga livsverk.
Även för den som följt Lars Gustafsson sedan sextiotalet är det en matnyttig bok. Det har blivit många vändor till hyllan och några omläsningar, eftersom jag med den förkyldes rätt passande nog tillbringat några dagar på soffan.
Personligt hållen, skrev jag. Där finns enligt min mening ett problem, eller vad jag nu ska kalla det, med den här boken. I sin iver att "försvara" Gustafsson går Enander för långt. Eller, rättare, han går ingenstans alls. Han följer Lars Gustafsson så tätt i spåren och med sin egen läsning så invävd att det ibland är svårt att uppfatta vem som är vem. Jag hittar inte ett kritiskt ord. Nog borde det finnas anledning till några?
Sen har jag också svårt för Enanders sprudlande formuleringsglädje. Nå, det är en smaksak, en fråga om stilistiska preferenser.
Men vad som inte är en smaksak är att boken är uselt korrekturläst. Jag vet inte hur många tryckfel och grammatiska underligheter jag hittat. Kan det bero på att texten tycks bestå av hopklistrade texter från olika tider? Jag vet inte. Någon har haft alltför bråttom, i alla fall.
Trots dessa invändningar får boken sin plats i hyllan, bredvid Lars Gustafssons böcker.
Av och till de senaste dagarna har jag läst Crister Enanders ""Vi ger oss inte. Vi försöker igen." Anteckningar om Lars Gustafsson" (Ord & Kultur, 2016).
Enander kan sin Gustafsson, utan och innan, det är det ingen tvekan om. Boken är en mycket personligt hållen genomgång av hela författarskapet, om än med tyngdpunkten på samhällskritikern Gustafsson, då särskilt romansviten "Sprickorna i muren". För den som bara läst lite, eller inget alls, av Lars Gustafsson ges här en möjlighet att orientera sig i detta väldiga livsverk.
Även för den som följt Lars Gustafsson sedan sextiotalet är det en matnyttig bok. Det har blivit många vändor till hyllan och några omläsningar, eftersom jag med den förkyldes rätt passande nog tillbringat några dagar på soffan.
Personligt hållen, skrev jag. Där finns enligt min mening ett problem, eller vad jag nu ska kalla det, med den här boken. I sin iver att "försvara" Gustafsson går Enander för långt. Eller, rättare, han går ingenstans alls. Han följer Lars Gustafsson så tätt i spåren och med sin egen läsning så invävd att det ibland är svårt att uppfatta vem som är vem. Jag hittar inte ett kritiskt ord. Nog borde det finnas anledning till några?
Sen har jag också svårt för Enanders sprudlande formuleringsglädje. Nå, det är en smaksak, en fråga om stilistiska preferenser.
Men vad som inte är en smaksak är att boken är uselt korrekturläst. Jag vet inte hur många tryckfel och grammatiska underligheter jag hittat. Kan det bero på att texten tycks bestå av hopklistrade texter från olika tider? Jag vet inte. Någon har haft alltför bråttom, i alla fall.
Trots dessa invändningar får boken sin plats i hyllan, bredvid Lars Gustafssons böcker.
måndag 16 januari 2017
Sporadisk anteckning om Lars Gustafssonläsning
Måndag. Solen lågt på en blekt blå himmel; en grå molnbank i söder. Gnistrande frost över fälten. En flock kajor har slagit sig ner på stubbåkern, kanske finns där något att äta.
Något förkyld tillåter jag mig då och då att ligga en stund på soffan och läsa Lars Gustafssons "Fru Sorgedahls vackra vita armar" från 2008. En nära nog perfekt läsning för en förkyld man, liggande på soffan, med solen in genom fönstret och in i rummet, där ljusstrålarna väljer ut några inramade foton från nittonhundratjugotalet, som om de vill peka på dem.
Jag läser några rader som får mig att hamna i tankar:
Jo, nu minns jag. I Gustafssons diktsamling "Om begagnandet av elden" från 2010. Dikten heter "På vägen genom mörkren", och lyder:
Det är en dikt som jag så sent som förra sommaren funderade en del på. Och skrev några rader om här.
Tankegången, den här sfären, är ganska lätt att punktera. Det sker ju ständigt. Men ändå upphör den inte att fascinera mig. Ja, jag funderar inte vidare här, jag bara länkar, för den intresserade att följa.
Jag är ju trots allt förkyld.
Något förkyld tillåter jag mig då och då att ligga en stund på soffan och läsa Lars Gustafssons "Fru Sorgedahls vackra vita armar" från 2008. En nära nog perfekt läsning för en förkyld man, liggande på soffan, med solen in genom fönstret och in i rummet, där ljusstrålarna väljer ut några inramade foton från nittonhundratjugotalet, som om de vill peka på dem.
Jag läser några rader som får mig att hamna i tankar:
"Människans liv är en sfär som bara har en insida. Vi kan aldrig lämna våra liv. Det finns ingenting där utanför, absolut ingenting. Vi är innestängda och vi skall aldrig komma ut."Jag känner igen den där sfären. Var har jag sett den?
Jo, nu minns jag. I Gustafssons diktsamling "Om begagnandet av elden" från 2010. Dikten heter "På vägen genom mörkren", och lyder:
Detta är en sfär som har
en ständigt vidgande insida.
Men ingen yttersida.
Sådana sfärer finns.
Jag är den enda.
Det är en dikt som jag så sent som förra sommaren funderade en del på. Och skrev några rader om här.
Tankegången, den här sfären, är ganska lätt att punktera. Det sker ju ständigt. Men ändå upphör den inte att fascinera mig. Ja, jag funderar inte vidare här, jag bara länkar, för den intresserade att följa.
Jag är ju trots allt förkyld.
onsdag 11 januari 2017
Jag tar mig själv i kragen
Nog gnällt om tidsbrist!
För att något komma undan dystra tankar har jag tagit mig i kragen och nu börjat ägna några timmar varje dag åt att, på basis av nytt källmaterial, revidera en av mina uppsatser om arbetsvandringar från Halland till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.
Genom några månaders säsongsarbete i sillsalterier och trankokerier skaffade sig drängar, pigor och bondsöner kontanta extrainkomster. En dräng kunde tjäna fyra, fem gånger den årliga kontantlönen hemmavid.
Överheten hade en del invändningar mot arbetsvandringarna. Landshövdingen Olof von Nackreij skrev i december 1772 till Kongl. Berednings Commissionen i Stockholm:
Detta föga utforskade ämne har (för-)följt mig i många år, varit en källa till genuin forskarglädje - och ibland känts som ett gissel. Men nu när jag åter gräver ner mig återvänder något av entusiasmen.
Detta ska bli mitt magnum opus inom historieforskningen. Publiceras på nätet och kanske laddas ner en eller annan gång.
Just nu excerperar jag befolkningssiffror för ett antal halländska socknar under 1700-talet med hjälp av den utmärkta tjänsten Tabellverket på nätet. En guldgruva, med statistik om befolkningen i Sveriges församlingar 1749-1859.
För att något komma undan dystra tankar har jag tagit mig i kragen och nu börjat ägna några timmar varje dag åt att, på basis av nytt källmaterial, revidera en av mina uppsatser om arbetsvandringar från Halland till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.
Genom några månaders säsongsarbete i sillsalterier och trankokerier skaffade sig drängar, pigor och bondsöner kontanta extrainkomster. En dräng kunde tjäna fyra, fem gånger den årliga kontantlönen hemmavid.
Överheten hade en del invändningar mot arbetsvandringarna. Landshövdingen Olof von Nackreij skrev i december 1772 till Kongl. Berednings Commissionen i Stockholm:
"3io Anser jag högst af nöden att någon författning göres, hwarigenom den myckenhet af folck, som gå härifrån Länet till Götheborgs Skjärgård på Sillfiske kunde inom Landet qwarhållas. Här är icke mera möjeligt hwarcken i Städer eller på Landet, att få tjenstehjon med annat willckor, än att drängen, så snart han hörer sillen wara å färde, eger frihet gå från hus och hem, äfwen ofta från obergad gröda. Bonden saknar sin nödwändige hjelp wid arbetet, och åcker samt äng all then skjötsel och odling, som å höste månaderne therå kunnde anwändas."
”Widare bidrager denna Bortgången på Sill Fisket mycket till dyrhet på Lifsmedel i Hem Orten, at andre Waror som dese Sillfiskiegångare uppköpa till eget behof, ock att dermed drifwa Landthandel, jemte Luxe i klädsel, Liderlighet och fördärfwade Seder, samt Siukdommars och Smittors införande i Orten detta är alt för mycket uppenbart och landtkunnogt, för att tarfwa widare detailler."Men bland ståndspersoner fanns även en insikt om att det genom ogynnsamma naturliga förutsättningar klena halländska jordbruket var i behov av kapitaltillskott både för försörjning och utveckling. Så skrev Johan Wilhelm Cedercrantz, godsherre till Stjärnarp och Alslöv, att arbetsvandringarna
"... med skjäl kunnat räknas ibland ortens förmonligaste Penninge Canal. Efter en nog säker calcule, har jag beräknadt, at til Eldsberga och Tönnersjö Sochnar, hwilka jag til större delen äger, hafwa omkring 6 a 700 Rdr, hwarje af de sidst förflutne åren blifwit inbringade."
Detta föga utforskade ämne har (för-)följt mig i många år, varit en källa till genuin forskarglädje - och ibland känts som ett gissel. Men nu när jag åter gräver ner mig återvänder något av entusiasmen.
Detta ska bli mitt magnum opus inom historieforskningen. Publiceras på nätet och kanske laddas ner en eller annan gång.
Just nu excerperar jag befolkningssiffror för ett antal halländska socknar under 1700-talet med hjälp av den utmärkta tjänsten Tabellverket på nätet. En guldgruva, med statistik om befolkningen i Sveriges församlingar 1749-1859.
Etiketter:
Agrarhistoria,
Arbetsvandringar,
Halland,
Historia
torsdag 5 januari 2017
Jag har ont om tid
Jag har ont om tid. Jag har alltid haft ont om tid. Åtminstone sedan jag blev medveten om döden.
Men tiden är ju ingenting i sig själv? Om du tänker efter så kan du aldrig uppleva tidens gång. Det är ju livets alla verksamheter och händelser som gör att tiden går.
Den tidsbrist som jagar mig, som flåsar mig i nacken och som ibland gör mig handlingsförlamad - är en brist i mitt hushållande med tiden. Jag har en utmätt, tills vidare med ett icke bestämt mått utmätt, tid och det återstår för mig att hushålla med den.
Jag måste få mer tid för mig själv, säger vi och drömmer om ostörd "egentid", befriade från alla de dagliga verksamheterna och bestyren. Men då skulle vi i sin renaste form erfara den existentiella utmättheten. Kanske bäst då att återgå till de dagliga göromålen. Och hetsas av de deadlines som man själv uppställer istället för livets definitiva deadline.
Detta med anledning av Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).
Men tiden är ju ingenting i sig själv? Om du tänker efter så kan du aldrig uppleva tidens gång. Det är ju livets alla verksamheter och händelser som gör att tiden går.
Den tidsbrist som jagar mig, som flåsar mig i nacken och som ibland gör mig handlingsförlamad - är en brist i mitt hushållande med tiden. Jag har en utmätt, tills vidare med ett icke bestämt mått utmätt, tid och det återstår för mig att hushålla med den.
Jag måste få mer tid för mig själv, säger vi och drömmer om ostörd "egentid", befriade från alla de dagliga verksamheterna och bestyren. Men då skulle vi i sin renaste form erfara den existentiella utmättheten. Kanske bäst då att återgå till de dagliga göromålen. Och hetsas av de deadlines som man själv uppställer istället för livets definitiva deadline.
Detta med anledning av Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).
söndag 1 januari 2017
Du kan inga filer ta med dig dit du går...
Ett nytt år har lagts till det förflutna.
Förr hade det förflutna makt. Men nu...
Citatet från Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).
Förr hade det förflutna makt. Men nu...
"Lagringsmedierna gör [...] sitt till för att för att ta makten från det förflutna. De upptecknar unika händelser på filmer , foton och ljudupptagningar, vilket får tidens irreversibilitet att förefalla vara punktuellt upphävd. Skeenden under ett ögonblick kan reproduceras. Det får konsekvenser för den omedelbart upplevda verkligheten. Vi kommer förmodligen aldrig mer att kunna lyssna på ett musikuppförande, som gör tiden hörbar, på samma sätt som människor förr i världen, vilka visste att de tog del av en unik händelse som aldrig kan upprepas. Det fanns lagringsmedier även förr - partituren, boken, brevet, bilden - men eftersom de var sällsynta verkade de ha en aura och framstod ibland som sakrala, i varje fall inte vardagliga. Den moderna tekniken möjliggör däremot reproduktioner till vardags, med följden att auran av att vara unikt försvinner. Det är självklar för oss att ha fingret på replay-tangenten, och den känslan smyger sig på att det oåterkalleligt bortflytande livet kanske också skulle kunna upprepas."
Citatet från Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)