I korthet

"En trögtänkt långsamläsare" - det är så jag presenterar mig. Aldrig har det stämt bättre än denna kyliga april. Jag läser lite och långsamt och tänker lika trögt och långsamt, om alls. Att skriva ett blogginlägg av något slags allmänt intresse verkar helt oöverstigligt. 

I korthet läser jag: 

En roman av Klas Östergren som jag missade när den kom 2022, "Större trygghet aldrig fanns", en "mardrömsbild av den sociala ingenjörskonsten", av normal östergrenklass.

En alldeles ny bok av Kenan Malik: "Inte så svartvitt: en historia om ras från vit överhöghet till identitetspolitik" (Daidalos 2024).  Dvs jag har bara läst första delen, om rasbegreppets historia.

Peter Englund: "Paradoxmaskinen: kritik 1990-2020" (Natur och kultur 2024).

För övrigt tror jag att detta år kommer utvecklingen i världen att gå från illa till värre.

Trots allt har stararna flyttat in i bohålet i den gamla lönnen

Några rader om Jon Fosses "Trilogin"

Handlingen i Jon Fosses "Trilogin" kan mycket kort sammanfattas så här:

Historien utspelas på norska Vestlandet, under ett vagt antytt 1800-tal. Den fattige fiskarsonen Asle och pigan Alida, båda 17 år, träffas, förälskar sig och Alida blir gravid. Asle har förlorat sina föräldrar, Alida sin far. Asle blir utsparkad av ägaren ur den fiskestuga där han bor, Alida drar inte jämt med sin mor och syster. De beslutar sig för att lämna det lilla fiskeläget och bege sig till den stora staden (Bergen).

Till detta behöver de en båt. Asle slår ihjäl fiskaren och stjäl hans segelbåt. För att skaffa pengar och färdkost pengar stjäl Alida mat och kontanter av sin mor.  Då hon blir upptäckt av modern ber Asle henne att vänta utanför medan han tar livet av modern, oklart hur. De seglar till storstaden.

Där går de runt i den kalla, regniga höstkvällen och söker boende. Ingen vill hysa dem, med hänvisning till den gravida Alida. De möter en gammal hjälpgumma, en barnmorska, som inte heller hon vill ge dem husrum. Men de tränger sig in hos henne, Asle stryper henne och de flyttar in. När det är tid för Alida att föda lyckas de få hjälp av en annan hjälpgumma. En son föds.

Asle är orolig. För att komma undan rättvisan byter de namn och bryter sig in i ett obebott hus en bit från staden, där de kan bo. Men en dag på väg till staden konfronteras Asle av en äldre man som känner till hans hemlighet: de tre morden. Till slut grips Asle och förs till fängelse och avrättning genom hängning.

Alida och barnet tas om hand av en fiskare, blir hans hushållerska och sedan hustru och föder sex barn.

På bokens slutsidor sitter Alidas åldrade dotter ensam i köket och ser som i en dröm modern Alida röra sig i samma kök och för att komma undan minnena går dottern på samma sätt som modern en gång gjorde ner till stranden och ut i vattnet, för att undfly skulden. Är det det en ärvd skuld som sonas? 

När jag först läste "Trilogin" var det som om de tre kallblodiga morden (Juha Valjakkala dök upp i minnet...) trängde undan fascinationen och störde läsningen och min förmåga att uppskatta Fosses säregna språk. 

När jag sedan läste "Trilogin" en andra gång var det med en odelad uppmärksamhet. Och det är naturligtvis så man bör ta till sig Fosses språkmagi, där olika tidsskikt, minnen och drömmar sömlöst vävs ihop till en säregen text, med drag av saga och medeltida ballad. Upprepningarna, omkvädena gör texten till musik och inte för inte var Asles far spelman och lärde upp Asle och kanske går han under för att han för att få pengar säljer den fiol som han bar med sig.

Spelmanskapet lever vidare i släkten, Asles och Alida son Sigvald får en fiol av styvfadern, och på bokens slutsidor, ett par generationer senare, nämns en Jon, som ska "vara spelman han också och så ska han visst ha fått ge ut en bok med dikter" - kanske är det här en Fosses släktkrönika?

En tredje läsning skulle sannolikt vara ett lika stor läsupplevelse. Ett kännetecken på god litteratur. Men det får vänta några år. 

                                                                    Vinter vid Törlan

Några rader om Jan Myrdal

Väderrapport. Nio minusgrader i morse. Solen gick upp, himlen blev blå och utanför fönstret tog hackspetten för sig av talgbollarna, knuffade bort blåmesar och talgoxar. Koltrastarna höll sig på marken. Ekorren lyste med sin frånvaro. 

Jag tycker inte om vintern. Den kan vara vacker, med hög himmel och snöglitter, men jag tycker inte om kylan. På eftermiddagen gick jag i alla fall ut och räfsade undan några lövhögar längs gärdsgården som vinden prydligt hade samlat ihop. Jag arbetade mig varm och njöt av att anstränga kroppen. Arbete är nog det bästa sättet att umgås med kylan.

                                                                            *

När jag läste Jesper Högströms gedigna Ekelöf-biografi var min ursprungliga tanke att parallellt läsa diktsamlingarna. Att fördjupa min läsning, att stanna till på platser jag sällan besökt i denna fantastiska diktvärld. De åtta vackra banden Samlade skrifter fanns ju i hyllan. Men så blev det inte. 

Varför? För att jag inte längre förmår att genomföra långvariga läsprojekt? Som jag gjort så många gånger förr. För att jag har blivit gammal och trött?

Eller är det som vanligt bara så att jag måste börja på en ny läsning så fort som jag avslutat en bok? Skräcken för tomrummet: att inte ha något att läsa. Och att jag ständigt frågar mig om just den eller den boken är den rätta att ägna dyrbar lästid åt. Och att för mig tiden, vår enda och dyrbara tid, nästan är synonym med möjlig lästid. (Det finns kanske någon diagnos för detta?)

I kombination med att jag en gång startat en blogg för att skriva om det jag läser. En blogg som påstår sig vara långsam, vilket är sant mest i så måtto att den genom åren uppvisar ett ständigt sjunkande antal inlägg och numera närmar sig nollpunkten.

                                                                                *

Nå, i alla fall har jag nu läst "De hemliga breven - den politiska familjen och vardagens samtal", med förord och efterord av respektive Kaj Fölster och Janken Myrdal och inledning av Bosse Lindquist. Och ett antal återgivna brev av Jan, Alva och Gunnar Myrdal.

Den bild som inför utgivningen gavs av intervjuer med Janken Myrdal förstärktes efter läsningen.

Jan Myrdal tycks ha varit en älskad och bortskämd son, med en grandios självbild, som de inflytelserika föräldrarna med sina rika kontaktnät stödde och curlade för på många sätt, inte minst ekonomiskt och som möttes av otacksamhet och en aldrig sinande ström av krav. Till slut bröt Jan Myrdal med föräldrarna och när han i radion 1982 läste upp den första boken i Barndom-serien knäcktes de åldrade, sjukliga föräldrarna.

Det är ingen vacker bild. Jag har full förståelse för Alva Myrdals vilja att breven och hennes version av historien skulle förhindra att sonens version blev den som alla skulle minnas. Och lika full förståelse har jag för Kaj Fölsters och Janken Myrdals initiativ att ge ut boken.

Jag ser på raden av Jan Myrdals böcker i hyllan. Jag var en del av den vänster som beundrade och läste Jan Myrdal. Fram till "Barndom" har jag en nästan komplett samling. Kanske var det då, i tidigt 80-tal, som frågetecknen dök upp. Jag tror inte att det blir någon omläsning. 

      

Repriserad läsning

Denna alltför tidiga högsommar försöker jag att hitta en känsla, utan att lyckas. 

Den där känslan då man sitter och läser en bok och läsningen fyller sinnet, får allt annat att stanna upp, eller hålla sig i bakgrunden, inte längre det där ständiga vardagliga bruset som splittrar och tröttar ut en. 

Ibland kan själva den fysiska boken, papperets struktur, bokstävernas trycksvärta, på något nästan magiskt sätt bidra till närvarokänslan.

Nej, jag hittar inte längre den rätta känslan. 

När alla andra medier kör repriser kan väl även jag göra det. Det här är till och med en repriserad repris av tidigare repriser. Det handlar om en den rätta känslans läsning. Några av er kanske känner igen texten, ni får ha överseende. Om den når en intresserad läsare så är jag glad.

Alltså:

"Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.

"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."

De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.

"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."

En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.

"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."

Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust."

Taltrasten sjunger

I går kväll var jag på väg till den gamla brunnen för att starta bevattningspumpen när jag hörde taltrasten. Plötsligt satt den där, dold i lövverket någonstans högt upp i träden nära husen och sjöng, bara en kort stund. Först trodde jag att det var näktergalen, men efter några sekunder fanns det ingen tvekan. Taltrasten starka, oändligt varierande sång är den vackraste fåglalåt jag vet.

Möjligheten att vattna grönsaksland, potatisland och rabatter är en gudagåva denna torra försommar. Runt om här är alla vallar slagna. Nu måste det till regn för återväxten. Säden behöver vätan. Det är oroväckande.

I den ljumma kvällen satt jag sedan ute och läste en samling med Eyvind Johnsons noveller, "Sju liv", utgiven av Bonniers 1944. En lite sliten, häftad volym, ett antikvariatsfynd som länge stått oläst i hyllan. 

Jag vet inte hur många böcker jag har som ännu efter många år står olästa, men många är det. Man vet aldrig när de kommer att bli lästa. Eller inte alls. Det senare har med tiden blivit alltmer sannolikt.

En piga läser

I DN läste jag för ett tag sedan uppskattande ord om litteraturkritikern Birgitta Munkhammar och tänkte att jag skulle läsa hennes bok ”En piga läser - kritik och litterära reflexioner” från 1998. Såg att det fanns två ex på Bokbörsen, tvekade - och dagen efter var de borta. På stadsbiblioteket stod fem i kö. 

Men nu har jag läst den och det var ett sant nöje.

En piga läser. Munkhammar hittade formuleringen ”att läsa så som en piga läser” hos ärkepessimisten Cioran, av alla ställen. 

Det står, menar Munkhammar, för en förmåga ”att läsa ogarderat och att bli omedelbart charmerad eller förargad” över det man läser. 

”Att lämna detta första och ursprungliga sätt att läsa alltför långt bakom sig i sin iver att inte låta sig imponeras och att till varje pris vilja vara klyftig, genomskådande och analytisk i förhållande till det man läser är, tror jag, något man som kritiker bör akta sig för.”

Detta är naturligtvis inget allena saliggörande. Vad man bör sträva efter, inte bara som kritiker utan också som vanlig seriös läsare, är ett värderingssammanhang, där det akademiska kunnandet och läsandet paras med en blick för det tomt pretentiösa, en blick som kanske måste komma underifrån, från pigans position.

Munkhammar skräder inte orden.

Redan den inledande texten, en recensionen av Ernst Brunners avhandling om Edith Södergran, är lysande. En ren avrättning. Jag kanske är elak, för jag kom på mig med att skratta högt:

”Det är fäsörens ’vetenskaplighet’ som alltigenom präglar denna ’studie i Edith Södergrans expressionism’. Dess termer är inga analysinstrument, de passar inte ihop inbördes, de definieras inte, griper aldrig ner till begreppsplanet utan svävar likt dimridåer runt den endimensionella framställningen”. 

”…kärnan i Brunners projekt … [tycks] … vara att till varje pris, och med medel som närmar sig pastischen, åstadkomma en riktigt dammig, riktigt gammaldags avhandling - antagligen i den fasta förvissningen om att de var bättre förr.”

Munkhammar läser ”med intresse och ibland beundran” Lars Gyllenstens ”Anteckningar från en vindskupa”, som ”inordnar sig vackert i den modernistiska romantraditionen med sina mytiska mönster och sin myckenhet av mer eller vitsigt anbragda allusioner”.

Romanen vittnar om mörker och kyla. Men inte vilket mörker som helst. 

Gyllensten bedyrar att det inte är fråga om något privat mörker, ’om vanligt psykologiskt mörker, om svartsyn, leda, pessimism, melankoli, misantropi’ - ”sådant alltså som en stackars vanlig jävel skulle kunna veta något om […] Nej, här rör vi oss minsann på ett högre, mera filosofiskt och övergripande plan…”

Om Kjell Espmarks ”Svala, diskreta och kultiverade romaner”, som med utgångspunkt i förment delade men aldrig klart uttalade värderingar” - (vi lever i en utslätad och vulgär tid = socialdemokratins Sverige) skriver Munkhammar att ”Det är som om Espmark, i sin övertro på det avskalat allmängiltiga, vill skriva böcker som är klassiker redan vid födelsen, som kan gå vidare till forskning utan att passera läsekretsen.”

Nå, det är inte så att Munkhammars ”pigläsning” bara består av sågningar. Nej, den här volymen med recensioner och essäer och andra texter spänner över breda områden av litteratur. Klassikerläsning, feminism och kvinnligt skapande, uppväxtromaner, engelskt 60-tal. Allt präglat av kunnande och kärlek till litteratur som berör och betyder något.

En liten del av detta tangerar min egen beläsenhet och tillför mig som alltid något nytt; mycket väcker min läslust och får mig att återigen sucka över litteraturens mångfald och livets korthet.

Allt jag läst men inte skrivit om...

Att jag inte skrivit om det jag läser kan jag nu i alla fall skylla på en vårinfluensa från helvetet. 

Överjaget får hålla käften.

Vinter, läsning

Plötsligt denna onödiga vinter. På söndagen skogsvandring i lä för vinden, med kaffe och macka i en solig glänta, vårkänning. En sparvuggla som satt alldeles stilla på en björkgren och betraktade oss lika intresserat som vi i våra kikare betraktade den.

Dagen efter kraftigt snöfall, snö som bara föll och föll, snötäcket som växte och växte. Och nu solljus och dagsmeja efter ännu en iskall natt. Snösjok dråsar ner från taken. Det porlar i stuprören. Ute över fälten gnistrande vithet. Det varma solljuset strömmar in genom fönstren och fyller rummen och bokhyllorna, som - jag är säker på det - magasinerar värmen, som ett slags kakelugnar. Ytterligare ett skäl till att ha välfyllda hyllor...

Läsningen då? På rean hittade jag Martin Kraghs "Det fallna imperiet" och läste den snabbt rakt igenom. Om kaoset efter Sovjetimperiets sammanbrott, misären och oligarkernas huggsexa och Putins väg till den absoluta makten och framväxten av den ideologi som styr Putin och hans anhang, återupprättandet av imperiet. Boken låg klar just före angreppet på Ukraina 24 februari 2022 och visar med isande tydlighet på orsakerna till detta krig. Se där vår samtid. Vår framtid?

                                                                                  *

Ibland rör sig min läsning (kanske inte bara ibland...) längs underliga vägar. Jag läste en krönika i DN som hyllade Birgitta Munkhammar som kritiker och blev intresserad av hennes samlingsvolym "En piga läser" Jag tänkte först köpa den på Bokbörsen, men tvekade och dagen efter var de enda två exen borta. Och Stadsbibliotekets ex var utlånat. Jag får ställa mig i kö.

Som tröst hittade jag i mina egna hyllor Munkhammars bok om Eyvind Johnson, "Hemligskrivaren. En essä om Eyvind Johnson" (Bonniers 2000), en intressant genomgång av Johnsons väg från Romanen om Olof till de senare stora verken, som Krilonserien och "Hans nådes tid", från den politiska vänstern till klassisk liberalism och humanism.

En anteckning på försättsbladet visar att jag läste Munkhammars bok för precis tjugo år sedan. Och drabbad av en plötslig läsimpuls läser jag nu "Hans nådes tid". Trots att jag läste den för bara lite mer än ett år sedan. En läsning präglad både av igenkännande och nya insikter. Precis som det ska vara.

Om lässtrategier. repris

Repriserar en text som jag skrev för tio år sedan. Jag tror på återbruk. Eller så är jag lat.

"Ibland ser jag för mig en hemsnickrad matematisk operation, x/y=z, där x är antalet läsvärda böcker och y är förväntade läsår under ett liv och z resultatet av x genom y, dvs det önskvärda antalet lästa läsvärda böcker per läsår. Det är en intressant uträkning. Och deprimerande - resultatet blir ett så högt tal att även med en mindre långsam läshastighet än min så behövs ett stort antal liv för att kunna uppnå det.

Allt under förutsättningen att uträkningens underliggande värdering är relevant, vilket den lyckligtvis inte är för alla. Den underliggande förutsättningen är naturligtvis att det verkligen finns ett stort antal läsvärda böcker och att man dessutom vill läsa dem alla.
Jag tror att det är bra för samhällets allmänna fortbestånd och vidare utveckling att inte alla omfattar den här underliggande värderingen. Det skulle få katastrofala följder för produktiviteten, bland annat.

Men om man nu är så (olyckligt) disponerad att man vill läsa alla läsvärda böcker och lyckas undvika att hamna i förtvivlan över det omöjliga i uppgiften, hur ska man då göra? Som jag ser det finns det två extremer. Läsning på ytan och läsning på djupet. Om man ser mängden läsvärda böcker som ett antal författares samlade verk, så läser man antingen en eller två böcker per författare för att åtminstone få en viss uppfattning om vad  så många författare som möjligt har att säga, eller så väljer man ut ett mindre antal författare som man fastnat för och bestämmer sig för att läsa allt, i den mån det nu går, av dessa författare. Alltså lite av många eller mycket av få.

 Peter Ilsted (1861-1933)

Med åren har jag tenderat att ta till det andra alternativet. För en trögtänkt långsamläsare är det egentligen det enda realistiska. Att försöka hänga med, att läsa det senaste och att ha åsikter om det, det är något för (mer begåvade) recensenter och kulturjournalister. Att jag därmed kanske missar något som kommer att visa sig vara av värde är ingenting som jag bryr mig om. Jag har (i princip) blicken riktad bakåt, mot det som varit och det som stannat kvar. Det är mycket nog. För mycket. Men jag vet ingen bättre lässtrategi."

Notis om läsning

Det blev som jag befarade. Jag kommer inte att läsa hela "Mannen utan egenskaper" denna sommar. 

Den plötsliga ingivelsen framför bokhyllan ledde bara fram till sidan 119 i andra bandet. 

Det är nog så att sommaren inte är den tid då man ska räkna med långa, sammanhängande läspass. Vilket Musil kräver. Tusen och en saker pockar på uppmärksamhet, det vill säga allt det som ingår i ett någorlunda socialt liv. Och för mig är det någorlunda sociala livet en, hur ska jag uttrycka det? ... bjudande uppgift. Nog om det.

Istället läser jag med stigande fascination och intresse en liten gul samlingsvolym med tre böcker av Harry Martinson, "Svärmare och harkrank", "Midsommardalen" och "Det enkla och det svåra", utgivna 1937, 1938 och 1939. Naturstycken, läser jag på omslaget, men också tidskritik och kulturkritik och civilisationskritik. 

Jag tänker att jag borde läsa Harry Martinson, vilket jag inte gjort tidigare. Men vis av erfarenheten lovar jag inget bestämt. 

Ja, det var väl bara det. God kväll!

Något får mig att inte ge upp

Vi fick i alla fall några dagar med rejäl kyla, sol från en intensivt blå himmel, gnistrande ljusreflexer från snön. Promenadväder. Men lagom till nyårshelgen kom töväder, regn och smutsiga snörester. Den vanliga västkustvintern. 

Två månader har gått sen jag slutade skriva här, av bristande motivation. Jag vet inte om jag egentligen samlat ihop någon motivation. Men jag gör ändå ett försök att återuppta mina anspråkslösa anteckningar.

Något får mig att inte vilja ge upp.

Jag ska inte redovisa de två månadernas läsning, bara nämna tre höjdpunkter. Först Eyvind Johnsons "Hans nådes tid", som så länge stått oläst i hyllan (eller läst någon gång, men glömd...), en storslagen historisk roman som utspelar sig under 700- och 800-talet i Karl den stores jätterike, där den totalitära makten styr människors öden. Något helt annat än modern autofiktion.

Alf Hornborg fortsätter i "Kannibalernas maskerad - pengar, teknik och global rättvisa" (Daidalos 2021)

att undersöka mekanismerna bakom den rika världens välstånd, hur globaliseringens skenbart jämlika handel innebär att kolonialismens utsugning fortlever i andra former och hur pengar och teknik "fungerar som raffinerade metoder för att tillägna sig andra människors tid och naturresurser". Ingen bok att läsa om man vill se ljust på vår framtid. Men jag läser ändå, av något slags inre tvång.

Och så Kerstin Ekmans nya berättelse "Löpa varg" (Bonniers 2021). Om en pensionerad jägmästare som möter en varg i skogen och tvingas tänka om när gäller jakt och överhuvud taget i sitt förhållande till naturen och det vilda. Och om någon kan trovärdigt ge röst åt en åldrande mans inre liv så är det Kerstin Ekman. Appropriering eller inte.

                                                            Det har funnits snövintrar.

Ännu ett tecken på att den här bloggen lever på sparlåga...

Jag hade länge för vana att i en anteckningsbok skriva upp alla böcker jag läste. Och summera hur många böcker jag läst under året. Jag höll på med det ett tag också här i bloggen. Även om jag försökte hitta på andra skäl, så var det naturligtvis ett slags prestationsbevis, en tävlan. Jag gör det inte längre, utan tänker att jag kan se vilka böcker jag läst genom att jag skrivit om dem. Vilket inte stämmer, eftersom jag också läser böcker som jag inte skriver om.

Det där prestationsläsandet fick mig nog att läsa klart en del böcker som jag egentligen inte ville läsa klart - bara för att få dem med på listan.

När jag nu äntligen avslutat Herman Brochs "Vergilii död" (i översättning av Harry Järv, Atlantis 1986), så liknar det i mycket det där prestationsläsandet. Ett återfall. Enstaka, hoppas jag.

Det jag sitter med nu, efter läsningen, är bara några korta notiser. Och jag ser ingen mening med att lägga ner mer arbete. Så det blir ännu ett tecken på att den här bloggen lever på sparlåga...

Hermann Broch (1886-1951) var ingenjör och industriman, sålde det ärvda familjeföretaget för att studera, häktades när Tyskland annekterade Österrike, skrev i fånglägret en novell om Vergilius, som under exilåren i USA växte till romanen "Vergilii död". 

För att karakterisera romanen måste man ta till "stororden": det handlar om diktens relation till den auktoritära makten, människan existentiella villkor, sammansmältningen av rationalism och mystik för att nå fram till Sanningen. 

Handlingen är inte så omfattande: I första delen, "Vatten, Ankomsten", anländer Vergilius år 19 f Kr till hamnstaden Brundisium med Kejsar Augustus flotta från Aten, där han arbetat med att försöka avsluta sitt väldiga versepos "Aeneiden". Han är febersjuk, vilket färgar monologen som skildrar ankomsten och färden i bärstol genom den myllrande staden, mystiskt vägledd av en liten pojke, till sjuklägret. I en koffert ligger bokrullarna med det oavslutade eposet.

Vergilius är övertygad om att han inte har långt kvar och lika övertygad om att han måste bränna manuskriptet: han har tänkt om, det är falskt, det är osant, det idealiserar uppkomsten av det romerska imperiet, det är en hyllning till Augustus, till makten.

I den andra delen, "Eld, Nedstigningen", tar feberdrömmar och hallucinationer över och längs sidorna väller Vergilius' ordflöde, en allt omfattande medvetandeström, långa meningar, sida upp och sida ner, bortom all logik och som åtminstone för mig helt enkelt är omöjlig att läsa på ett normalt sätt. Jag ger upp.

Lite mer lättläst är tredje delen, "Jord, Väntandet", där Vergilius' vänner, poeterna Plotius Tucca och Lucius Varus, kommer på besök och försöker, trots Vergilius protester, övertala honom om att hans epos är ett mästerverk, att han måste avsluta det. 

Till slut kommer kejsar Augustus och en lång diskussion följer, där Augustus även han hävdar att Vergilius epos är ett mästerverk och det just för att det sannfärdigt skildrar "den romerska andan" som lett fram till Augustus fredsrike - medan Vergilius förgäves försöker övertyga Augustus hur falsk denna bild är, långt från Sanningen. Till slut ger Vergilius upp och Augustus avlägsnar sig, med bokrullarna. Vergilius dör och den oavslutade "Aeneiden" publiceras senare i Rom genom vännernas försorg. Makten vinner.

 PS: det här är naturligtvis en ytlig text, präglad av lässituationen, som inte gör rättvisa åt ett kvalificerat litterärt verk. 

Läsning, skrivkramp

Vad jag håller på med? Allt annat än läsning. Skördar, rensar, röjer, klipper, snickrar, målar, umgås, passar barnbarn. Nästan inget blir läst. Och eftersom det här i huvudsak är en blogg om vad jag läser så skriver jag inte. Ändå tickar besöken på bloggen på, tack vare gamla inägg mest.

Kanske är en ändring på väg. Jag har börjat läsa, mycket långsamt, Herman Broch: "Vergilii död".

Och samtidigt Raymond Chandler: "Farewell, my Lovely".

Ett av modernismens formellt och innehållsmässigt mest extrema verk och vad Johan Asplund i "Angående Raymond Chandler" kallar en "modern äventyrsberättelse".

Detta sagt bara för att hålla bloggen vid liv. Om den kommer att fyllas med innehåll återstår att se.

Ännu en bok som smugit sig in i min hylla

Montaigne skriver om människor som anser att kunskaperna finns i deras stora bibliotek: 

"När jag frågar en man som jag känner vad han vet ber han mig räcka honom en bok så han kan visa det. Han skulle aldrig våga säga mig att han har skabb i ändan utan att först slå upp i sitt lexikon vad skabb och ända är för något."

Nej, vi ska gör vetandet till vårt eget: 

"Men vetandet ska inte fästas utanpå själen utan införlivas med den; själen ska inte översköljas utan infärgas med det, och om vetandet inte förändrar själen och inte förbättrar dess ofullkomliga tillstånd är det förvisso mycket bättre att man låter vetandet vara."

Detta tänker jag på samtidigt som jag läser ännu en bok som smugit sig in i min hylla, Emma Eldelins "Att slå dank med virtuositet. Reträtten, sysslolösheten och essän" (Ellerströms 2018), som behandlar essän som form och speciellt Michel de Montaigne, Charles Lamb, Virginia Woolf och Jenny Diski. En volym som trots sitt omfång och författarens gedigna kunskap behandlar ämnet på ett essäistiskt vindlande sätt, i ett "associativt flöde". 

Och formatet, över 500 sidor med tvåspaltig brödtext på varje uppslag och med fotnoter i ytterspalterna, är genialt. Inget slående fram och tillbaka, bara ett ögonkast åt sidan. Om jag inte dyker upp här på ett tag så är det på dessa sidor jag befinner mig.

Citaten från Montaigne, Essayer Bok 1: "Om skolmästarlärdom".

Ständigt denne Melberg!

Ständigt denne Melberg!  – litteraturvetare, professor emeritus och en lysande essäist – som envisas med att år efter år komma ut med den ena intressanta boken efter den andra. Här i hyllan radar de upp sig: "Läsa långsamt - essäer om litteratur och läsning" (1999),  "Försök att läsa Montaigne" (2000),  "Resa och skriva - en guide till den moderna reselitteraturen" (2005) och den bastanta antologin "Essä" (2013), bara för att nämna några. De är alla läsning som man kan återvända till, återanvända i sitt umgänge med den väsentliga litteraturen.

Nu har jag återigen läst en ny bok av Arne Melberg, "Gränstrafik", utgiven på Vendels förlag 2020. Jag missade den när den kom i höstas, beroende på att den vad jag kan se inte förunnades någon som helst recension i rikspressen. Det är en tunn bok på 97 sidor, men desto mer innehållsrik. Titeln anspelar på att Melberg intresserar sig för den skönlitteratur som "övade gränstrafik genom att vandra över de gränser som dragits runt skönlitteraturen".

Här kan man läsa om essä och roman från Proust via Woolf till Knausgård, fiktion och dokumentation hos W G Sebald, Kerstin Ekmans skogsvandringar, litteratur till fots hos Kapuściński, Susan Sontag om språk och översättning, med mera. Och som alltid skriver han intresseväckande och insiktsfullt och ger impulser till omläsning. Men den här gången kom jag att börja läsa en bok som länge stått oläst i hyllan, Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" (2007). En oändligt rik bok om skogen och människan från urminnes tider till nutid, kultur- och naturhistoria och politik. 

  

Det nya året fortsätter som det gamla

Äntligen en vinterdag, med lite snö på marken och en låg, men strålande sol och isblå himmel. Det är nästan helt vindstilla. Solen värmer. Vi går i betesmarken, följer spåren efter två älgar. Vi går den vanliga rundan i skogen. Ett nödvändigt ljusbad.

Det nya året fortsätter som det gamla. Miljöförstöring och pandemi pågår. I USA utspelas vad som kanske är framtiden också för oss. Är det då så underligt att jag flyr in i läsning? 

Som allt oftare numera är det ett återvändande till tidigare läsning. 

Sarah Bakewells "How to live - or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer"

(New York: Other Press, 2010) läste jag 2011, enligt en anteckning på försättsbladet. Men det är en bok som tål att läsas om. 

Titelns fråga How to live? besvaras i de tjugo kapitlen, som tar upp olika teman hos Montaigne, som: "Don't worry about death", "Pay attention", "Read a lot, forget most of what you read and be slow-witted", "Wake from the sleep of habit", "Let life be its own answer". Samtidigt är det en gedigen biografi, och tar upp hur Montaigne har lästs och påverkat, från Pascal till Nietzsche. Det är en intressant och tankeväckande läsning och tack vare mitt dåliga minne och min allmänna trögtänkthet upptäcker jag det på nytt...

Montaignes "Essayer" har jag ägnat en hel del läsning genom åren. Är du nyfiken så sök på "Montaigne" i sökrutan här till höger. 

Bildningens sedimentering

Torsdag eftermiddag. Det skymmer och mörknar hastigt. Regnet porlar ner i stuprören. Det har regnat hela dagen och ser ut att fortsätta. På radion den ena presskonferensen efter den andra om smittläget. Är det konstigt att jag flyr in i läsning? Efter de något pessimistiska orden om läsning i föregående blogginlägg är det kanske dags för mer positiva. 

Den bok som jag lite slumpartat har kommit att läsa efter "Renegater" är något helt annat.

Norman Hampson: "Upplysningen. En analys av dess attityder och värden", utgiven av Brutus Östlings bokförlag Symposion 1993. Varför just den? Kanske för att den stod i hyllan på armslängds avstånd från läsfåtöljen och för att jag fångades av titeln och för att jag tror på växelbruk mellan skön- och facklitteratur och för att jag fortfarande drivs av en vetgirighet som inte tycks avta med åren.

Jag läser ju inte för någon tentamen, utan bara för att tillfredsställa vetgirigheten. Om sedan något stannar kvar, vilket jag ändå tror att det gör, så kanske man kan se det som en sedimentering, en bildningens sedimentering, där när vattnet sjunker undan ett nytt tunt skikt av kunskap läggs till de tidigare, ett ytterligare skikt till de som redan lagrats där.

Att läsa så, utan styrande krav, av bara lust och nyfikenhet. Att stanna upp, begrunda och fundera, och sen läsa vidare. Kanske skriva några rader här i bloggen. Vad mer kan jag begära?

Begrunda? Hur ofta används det ordet numera? Här ett utsnitt ur Svenska Akademiens ordbok, tryckt 1915:

"(grundligt) tänka l. reflektera på l. öfver l. rikta tanken på l. öfvertänka l. öfverväga; göra till föremål för eftersinnande l. eftertanke; grunda på, fundera på l. öfver; besinna; särsk. med afs. på ngt som eger en djupare l. ej i öppen dag liggande innebörd l. betydelse."

Klas Östergren: Renegater

Nu har jag läst klart Klas Östergrens "Renegater". Om inte sträckläst, så i alla fall läst så fort jag fått tid att läsa. Det är den värd.

I romanens inledning befinner sig romanens Klas Östergren på sin gård i Skåne. Det är under den extremvarma sommaren 2018. Han sköter om sina odlingar och skriver på en roman om skandalen kring försäljningen av JAS Gripen till Sydafrika 1989, en soppa med mutor och bulvaner och en misslyckad PR-satsning och den famösa svenska artistkonserten med tre betalande i publiken på en arena som tar trettiotusen. 

I fokus står reklammannen Torsten Ljung, Östergrens sagesman i den här historien, och en av dem som råkar illa ut, riktigt illa ut, ett offer för Maktens hänsynslösa nedtystning och igensopande av spår. 

Henry Morgan, den mytomspunne från "Gentlemen" och "Gangsters", kommer en dag gående fram till gården, åldrad, iklädd tyroleroutfit, på fotvandring från sin exil i Wien, där han varit omhändertagen och behandlad av en den politiska maktens städfirma efter ett utpressningsförsök. Nu är han på väg till sin vuxne son som han aldrig träffat, uppe i ett norrländskt alternativsamhälle, för att söka försoning.  

Han blir kvar som arbetande gäst på gården. Men hans ärende är också att överlämna en begäran från Maktens representant Envoyén om att Östergren ska skriva en rapport om sin syn på de nyligen timade händelserna i Svenska Akademien under Metoo. 

Historien om JAS-skandalen avbryts så, efter fyrahundråttioen sidor fyllda av både action och stillsam reflektion, av en etthundrafemtiosidig rapport, som är en infamt rolig skildring av författaren Klas Östergrens syn på händelserna, med aktörernas namn utbytta till gräsnamn. Östergren är Herr Svingel, Sara Danius är Fru Råg och Horace Engdahl är Herr Styvrepe. Även Jean-Claude Arnault figurerar, benämnd "klubbvärden" och den som bland annat gillrar en "honey-trap" mot Östergren. Den korruption, de intriger och den skoningslösa maktkamp som vi följt i medierna blir här belysta från insidan. Men Östergren är inte ute efter att moralisera, han vill återge vad som skedde, och har också tvivel om sitt eget agerande.

Därefter återupptas storyn och när Östergren sedan på senhösten efter att ha skjutsat upp honom ska lämna av sin besökare Henry Morgan till mötet med sonen, anförtror denne honom om att han tror att rapporten kanske bara var ett sätt för Makten att skjuta upp publiceringen av romanen - den skulle kanske annars ha påverkat valet i september 2018. 

Boken är omfångsrik, som sagt, sjuhundrafyrtiosex sidor och visst sjunker tempot ibland och utvikningar och sidospår får ta stor plats, men å andra sidan tror jag inte att Östergren kan skriva så att det blir ointressant - den tålmodige och kloke läsaren förstår att sänka tempot - och läsning är ju ingen kapplöpning.

Och som alltid efter att ha avslutat en längre, mer engagerande, läsning så uppstår hos mig en tomhet, eller kanske inte en tomhet, men ett tillstånd där det lästa stannar kvar, samtidigt som det avtar, så småningom bleknar alltmer, och jag får en impuls att genast börja om från början och läsa om boken, för att jag vill ha kvar helheten, hela bilden, inte bara delar, delar som glider isär och som jag till slut har svårt att passa ihop i mina försök att rekonstruera helheten, försök som - det borde erfarenheten ha lärt mig - är futila. 

Mot den känslan av tomhet finns bara ett botemedel: att börja på en ny bok. Som vid avslutad läsning...

                                                                       

                                                                                 *

För övrigt är detta det trettionionde inlägget för året, vilket är lika många som föregående år. Det trodde jag inte.

Sent torsdag eftermiddag

Sent torsdag eftermiddag. Mörkret tätnar långsamt. Jag slår mig ner, tänder läslampan och börjar läsa Klas Östergrens "Renegater".  Läsningen är en belöning efter fullgjort nyttigt arbete. Luther är nöjd.

Det är en ren njutning att röra sig in i Östergrens språkvärld. Från sidan 117 klipper jag ut denna typiskt Östergrenska meta-reflektionen:

    "Frågan huruvida det är möjligt att frilägga, isolera och ge en enskild handling en uttömmande beskrivning ser man sällan besvarad på något övertygande sätt. Författare och advokater och diverse utredare gör sina försök, utifrån olika filosofiska och rättsliga principer. Frågan är aktuell för alla som bestämt sig för att skildra ett händelseförlopp; var man rimligtvis bör börja, vad det är för initial rörelse i universum som utgör första länken i en kedja av reaktioner. Man måste överväga alla omständigheter som kan vara relevanta. Men konstnärliga val, beträffande allt från enskilda detaljer till övergripande perspektiv, lämnar bara provisoriska svar, vart och ett otillräckligt, de utgör bara bitar av den kod som programmerar en berättelse, men tillsammans kan de få en världsbild att framträda.

    För den som dagligen står inför problemet blir det nästan omöjligt att betrakta ens ett passivt objekt utan att se det inbegripet i ett mönster av handlingar, utförda, pågående och planerade. Ju mindre uppenbart sammanhanget är, desto mer nödvändigt kan det vara att klargöra det. Varje företeelse har en bakgrund, hur dunkel den än kan synas vara. Om den saknas blir själva tomrummet en bakgrund i sig, ett tomrum som gapar och skriker om att fyllas av innehåll."

Om en fördel med att vara dum

När jag inte målar på söderväggen, renoverar trädgårdsmöbler eller sysslar med andra praktiska ting tar jag, när tid ges och sinnet är det rätta, på måfå en bok ur hyllan och läser en stund. Omläsning är ju den bästa läsningen. Åtminstone för en som är så dum att han har glömt det mesta. Då är det inga problem att hitta läsning.