Varför går allting fortare och fortare?

Jag gör ett försök att ta mig ur saktfärdigheten och skriver några rader om en bok som jag läser.

Mitt intresse för generella teorier om samhällsutvecklingen har falnat betydligt med åren. Men ibland får jag ett återfall. Som nu när jag läser Hartmut Rosas "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos 2014).

Allting går ju så förbannat fort nu för tiden. Dessutom tycks det ske en ständig acceleration. Varför det förhåller sig så vill man ju gärna veta.

Rosa, professor i allmän och teoretisk sociologi vid Friedrich-Schiller-Universitet i Jena,  beskriver moderniteten (dvs från den industriella revolutionen och framåt):

”Erfarenheten av modernitet och modernisering har alltid och överallt, under alla dess faser och på alla platser där den uppenbarat sig, varit en erfarenhet av historiens, samhällets, kulturens, livets och till och med själva tidens dynamisering och acceleration.” 

Han identifierar tre olika accelerationsformer: den tekniska accelerationen, de accelererande sociala förändringarna och livstempots acceleration.

Mot dessa ställer han fem kategorier av uppbromsning (jag lånar här formuleringar från Carl-Göran Heidegrens och Jon Wittrocks förord) : 

Naturliga hastighetsgränser (den mänskliga kroppens begränsningar, reproduktionshastigheten för vissa råvaror).

Långsamhetsoaser (platser eller grupper som verkar (eller försöker vara) oberörda av accelerationen).

Oavsiktliga bieffekter av accelerationen (från trafikstockningar till utmattningsdepressioner).

Avsiktliga bemödanden för att medvetet bromsa upp accelerationen (från retreats till ideologiskt motiverade motståndsrörelser).

Kulturella kristallisationsprocesser (tankegångar om historiens slut och undergångstänkande).

Men, menar Rosa, ingen av de uppbromsande krafterna kan balansera den fortskridande accelerationen.

Vad driver då på accelerationen? En autodynamisk återkopplingscirkel: de olika dimensionerna av accelerationen driver på varandra i en cirkel: den tekniska accelerationen driver på de social förändringarnas acceleration, vilka i sin tur driver på livstempots acceleration, vilket i sin tur innebär att människor efterfrågar ytterligare teknisk acceleration.

Denna rörelse drivs ytterligare på av de tre faktorer eller, som Rosa skriver, ”motorer” som också satte igång den vid moderniseringens inledning: den ekonomiska motorn (den kapitalistiska ekonomin, som innebär att tidsfördelar blir konkurrensfördelar), den strukturella motorn (samhällets uppdelning i delsystem) samt den kulturella motorn (den moderna livshållning som innebär att vi inte får slösa med tiden utan måste hinna med så mycket som möjligt).

Den här figuren illustrerar hur allt hänger ihop:

En har tröskel överskridits:

”...vi upplever inte längre förändringarna som förändringar av fasta strukturer, utan som en mer fundamental, allmän osäkerhet.”

Ungefär så långt har jag hunnit läsa.

Rosa kommer också in på den här fundamentala osäkerhetens effekter på tidsuppfattning och rumsupplevelse, på vardagspolitik och identitetsbildande, på familjestrukturer och arbetsliv. Det är kanske inga sensationella iakttagelser, snarare tycker jag att Rosa sätter in vitt spridda vardagserfarenheter i ett förklarande system.

En politisk slutsats som han drar är den att vi lever under "det rasande stillaståendets totalitarism", där, som Carl-Göran Heidegren och Jon Wittrock skriver i inledningen:

"...förhållandena för våra liv ständigt förändras, men utan att varken uppgå i några naturliga eller återkommande cykler eller kanaliseras i kollektiva projekt med delade målsättningar. Varken det kollektiva, politiska, eller det individuella livet erfars längre primärt i termer av kollektiva projekt som förverkligas över tid i enlighet med ett övergripande mönster och vissa givna målsättningar. Snarare kommer på båda områdena en erfarenhet av att bara försöka bemöta och anpassa sig till ständigt förändrade omständigheter genom tillfälliga lösningar att dominera: vi får vad Rosa kallar en situativ politik liksom situativa identiteter."