söndag 14 augusti 2022

Några rader om Harry Martinson

Det är varmt. Den enda drägliga platsen i hettan är under blodboken. Under det skuggande lövverket kan man sitta och läsa och ibland rentav känna en svalkande vind komma farande. Det är mycket torrt. Gräsmattan har fler gula partier än vanligt. Blodboken släpper ner skrynkliga, bruna löv. På Sandgärdet på andra sidan gärdsgården är havren tröskad och halmen pressad och inkörd. Lönnarna i allén har omärkligt skiftat färgton. Plötsligt är sensommaren här.

Jag läser Harry Martinson, "Svärmare och harkrank" från 1937. Tillsammans med "Midsommardalen" (1938) och "Det enkla och det svåra" (1939), i en behändig gul volym. Jag läser nu för andra gången och andra läsningen förstärker min första tanke att Martinsons kulturkritik och civilisationskritik är fundamental och värd att fördjupa sig i. Språket och terminologin kan ibland kännas främmande (inte när det gäller naturskildringarna), och något förstår jag helt enkelt inte (jag måste sätta mig in i den tidens tänkande. Staffan Söderbloms Martinson-biografi är på väg). Jag får återkomma.

Året är alltså 1937. Förkrigstid. Martinson skriver:

"I bibanornas aftonskumma väntsalar här i Europa hänga nu inte plakaten om de vackra emigrantfartygen. De äro borta sedan många år. Men häromdagen slog det mig att en ny sorts emigration, en stor, bred och väldig, förestår och förbereds. Den annonseras inte i bibanornas väntsalar såsom Amerikaresornas tid gjorde. Nej, det behöver den inte. Vi driver ändå hän mot den. Skeppen byggas under våra fötter. Snart börjar den.
Det är den stora emigrationen in i döden, som nu förbereds åt folken. Det står i de prasslande tidningarna tusen tecken om den. Det spökar av gamla emigrantsteg inne i väntsalarna om nätterna och det susar om höstkvällarna i lavgrå hult - om en förestående emigration in i döden.
Den väldiga, obändiga kvantiteten störtar sig i sitt djupa, blinda kvalitetskrav rakt in i dödens kvalitet. Fascistisk demagogi och fascistisk kapitalism, som hindrar folken från kvalitet i livet, vilja nu i stället ge dem den i döden och bygga nu de nya emigrantskeppen, de stora Styxskeppen om en million ton. Och suggererade, famlande eller skrämda ge sig emigranterna ombord över de dimhöljda landgångarna."




torsdag 11 augusti 2022

Om lässtrategier. repris

Repriserar en text som jag skrev för tio år sedan. Jag tror på återbruk. Eller så är jag lat.

"Ibland ser jag för mig en hemsnickrad matematisk operation, x/y=z, där x är antalet läsvärda böcker och y är förväntade läsår under ett liv och z resultatet av x genom y, dvs det önskvärda antalet lästa läsvärda böcker per läsår. Det är en intressant uträkning. Och deprimerande - resultatet blir ett så högt tal att även med en mindre långsam läshastighet än min så behövs ett stort antal liv för att kunna uppnå det.

Allt under förutsättningen att uträkningens underliggande värdering är relevant, vilket den lyckligtvis inte är för alla. Den underliggande förutsättningen är naturligtvis att det verkligen finns ett stort antal läsvärda böcker och att man dessutom vill läsa dem alla.
Jag tror att det är bra för samhällets allmänna fortbestånd och vidare utveckling att inte alla omfattar den här underliggande värderingen. Det skulle få katastrofala följder för produktiviteten, bland annat.

Men om man nu är så (olyckligt) disponerad att man vill läsa alla läsvärda böcker och lyckas undvika att hamna i förtvivlan över det omöjliga i uppgiften, hur ska man då göra? Som jag ser det finns det två extremer. Läsning på ytan och läsning på djupet. Om man ser mängden läsvärda böcker som ett antal författares samlade verk, så läser man antingen en eller två böcker per författare för att åtminstone få en viss uppfattning om vad  så många författare som möjligt har att säga, eller så väljer man ut ett mindre antal författare som man fastnat för och bestämmer sig för att läsa allt, i den mån det nu går, av dessa författare. Alltså lite av många eller mycket av få.

 Peter Ilsted (1861-1933)

Med åren har jag tenderat att ta till det andra alternativet. För en trögtänkt långsamläsare är det egentligen det enda realistiska. Att försöka hänga med, att läsa det senaste och att ha åsikter om det, det är något för (mer begåvade) recensenter och kulturjournalister. Att jag därmed kanske missar något som kommer att visa sig vara av värde är ingenting som jag bryr mig om. Jag har (i princip) blicken riktad bakåt, mot det som varit och det som stannat kvar. Det är mycket nog. För mycket. Men jag vet ingen bättre lässtrategi."


måndag 8 augusti 2022

Notis om läsning

Det blev som jag befarade. Jag kommer inte att läsa hela "Mannen utan egenskaper" denna sommar. 
Den plötsliga ingivelsen framför bokhyllan ledde bara fram till sidan 119 i andra bandet. 
Det är nog så att sommaren inte är den tid då man ska räkna med långa, sammanhängande läspass. Vilket Musil kräver. Tusen och en saker pockar på uppmärksamhet, det vill säga allt det som ingår i ett någorlunda socialt liv. Och för mig är det någorlunda sociala livet en, hur ska jag uttrycka det? ... bjudande uppgift. Nog om det.

Istället läser jag med stigande fascination och intresse en liten gul samlingsvolym med tre böcker av Harry Martinson, "Svärmare och harkrank", "Midsommardalen" och "Det enkla och det svåra", utgivna 1937, 1938 och 1939. Naturstycken, läser jag på omslaget, men också tidskritik och kulturkritik och civilisationskritik. 
Jag tänker att jag borde läsa Harry Martinson, vilket jag inte gjort tidigare. Men vis av erfarenheten lovar jag inget bestämt. 

Ja, det var väl bara det. God kväll!