Nyårsafton med Seneca

Jag upptäcker att om jag skriver ytterligare ett inlägg här, så blir det det 27:e för året och att jag därmed tangerar förra årets antal. Ytterligare ett bottenrekord, alltså. Som säger något om mig. Liksom dessa ord från en av mina lärare, stoikern Seneca:

"De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon plan alls, utan medan de går där slöa och vacklande, griper dem döden."

Jag är för gammal för att avge nyårslöften och ser på det nya året utan större förhoppningar. Krigen kommer att fortsätta. Men också motståndet. Och hur ska jag kunna hålla yngsta barnbarnet i famnen utan att känna åtminstone en strimma av hopp?

Och på tal om framtiden så skriver Alf Hornborg en tankeväckande och kanske provocerande artikel idag på DN.Debatt:  https://www.dn.se/debatt/gron-teknik-kan-inte-radda-var-livsstil/:

"Världen ska ställa om till en grönare, mer klimatvänlig tillvaro. Under tiden blundar vi för obekväma sanningar om till vilket pris, och vem som får betala. Vår teknikutveckling bygger på att vi förskjuter miljöbelastningen utom synhåll – och den kan därför bara bli tillgänglig för en privilegierad del av mänskligheten."

Tyvärr kräver läsningen prenumeration. Jag har läst några av Hornborgs böcker på svenska, som artikeln sammanfattar, bland annat "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), och skrev om den kan du läsa HÄR. 

Så, nu avslutar jag det här året.

"Vi måste kringgärda oss med filosofin"

Jag vet inte, men anar, att det är fler än jag som har ett behov komma undan mediernas ström av coronaartiklar och åtminstone för några timmar befinna sig i en helt annan värld.
En del av de senaste dagarna med strålande sol har vi ägnat åt utflykter och vandring i skog och mark,  ibland ensamma, ibland med goda vänner. Och gymträningen har ersatts av hemmaträning. Detta, och förberedande trädgårdsarbete, är bra både för kropp och själ.

Ett annat sätt att använda tiden för att avvända dystra tankar är naturligtvis att läsa. Och då vi lever i tider då ens framtida öde tycks mer ovisst än någonsin, varför inte läsa filosofi, och varför inte de gamla stoikerna?

"Vi måste kringgärda oss med filosofin", skriver Seneca, "en oövervinnelig mur som ödet inte förmår ta sig över trots att den har angripits av många belägringsmaskiner. Själen som övergivit de yttre försvarsverken intar en ställning som inte kan betvingas och försvarar sig i sin höga borgklippa: inget vapen når upp till själen. Ödet har inte, som vi tror, långa armar. Det kan inte gripa någon utom den som klänger sig fast vid det. Därför måste vi så mycket vi bara kan dra oss tillbaka från ödet och med det kan bara kunskap om oss själva och om naturen hjälpa oss. Själen måste veta vart den är på väg och varifrån den kommer, vad som är bra och vad som är dåligt för den, vad den skall söka och vad den skall undvika, vad ett förnuft är som skiljer mellan det man skall sträva efter och det man skall undfly, som tämjer begärens vanvett och tyglar fruktans raseri."

Seneca: "Breven till Lucilius" (Daidalos, 2018)

Namnspecialister förr och nu

Den romerske filosofen Seneca skrev till sin vän Lucilius:

Vi mer sentida får nöja oss med nätet och Google.

PS: Det fanns faktiskt "namnspecialister", "slavar som hade till uppgift att kunna namnen på alla sin herres vänner och klienter."

Seneca: "Breven till Lucilius". Översättning och inledning av Magnus Wistrand. Daidalos, 2018.

I det varma sommarrummet

Jag går ut ur det ännu svala huset och in i det varma sommarrummet. Det är sen eftermiddag. Jag sitter i skuggan under den stora blodboken och läser Bo Lindbergs bok om Seneca. Lätta moln driver över den blå himlen. Runt om mig finns allt det gröna; de stora träden, lönn, kastanj och ask. Blommande syrén, äpple och päron. En lätt vind för med sig trafikljud, men det stör mig inte. Gärdsgårdens stenar ligger tankfullt stilla i solgasset. Och hela dagen gal göken, lång borta.

Lindbergs bok är gedigen och genomreflekterad. Seneca var stoiker, men en stoiker light. Inte lika hårdhudad som Epiktetos. (Se t ex här). Och som Lindberg skriver så har stoikerna inte så mycket unikt att säga, det de säger är på många sätt allmängods. Ändå läser jag gärna stoikerna och de bekräftar att de djupaste sanningarna inte är så förbannat komplicerade.

Stoicismen är inte till för att lösa problem, mer för att lära sig att stå ut med dem. Stoicismen är en filosofi för osäkra tider, som under kejsartidens Rom, som i vår tids globalisering och skenande konsumtionskapitalism.

Ja, det var bara det jag hade att säga.

PS: Stoikerna är återkommande läsning här i bloggen. Är du nyfiken så sök på Seneca eller stoicism i sökrutan här till höger.

Mina dagar förflyter ganska lika

Isläggning på Törlan. I måndags morse var det sjutton minus, igår bara fyra och under dagen töväder. Och i natt kom det mer snö. Nu vill jag att vintern stannar ett tag. Jag har vant mig. Och det är vackert ute, en grafik i vitt, grått och svart.

Mina dagar förflyter ganska lika, i ett växelbruk mellan praktiska och intellektuella ting. För mig en idealtillvaro som jag efter bästa förmåga försöker använda på ett förnuftigt sätt.

Av en slump kom jag igår att ta Jon Hellesnes "Från Aten till Pompeji - filosofiska essäer" (Daidalos 1998) ur hyllan och hittade där en mycket intressant essä om Senecas tänkande och dess förhållande till den stoiska traditionen. Denna äldre stoiska tradition är "hårdare" än Senecas. Målet är detsamma, att uppnå sinnesfrid, ataraxia, genom att inse och försona sig med tanken på alltings förgänglighet och att vi existerar av en slump och att allt kan hända. Men Seneca förespråkar inte autarki, att man inte ska binda sig till någon annan människa och inte känna medlidande. Tvärtom: "Du bör leva för andra om du vill leva för dig själv." Ett slags grundläggande existentiell solidaritet.

Och så gick jag till brevlådan och där låg - detta inte av en slump - Senecas "Letters from a stoic : All three volumes" (Enhanced Media, 2015). 

Men är det inte lite suspekt att ägna tid åt dessa sen länge döda filosofer? Vad har de att lära oss idag?

Mycket, tror jag. Skalar vi bort det tidsbundna så finns där en förnuftig och rationell kärna. Det finns mycket att lära av deras förhållningssätt, samtidigt som man måste inse att de tillhör en förgången kultur.

Inte utan skäl betydde hellenistiska stoiker, epikuréer och skeptiker mycket för Montaigne, som levde i oroliga tider. Och vi då? Lever inte vi också under oroliga tider? När vi märker att moderniteten inte ledde till ett lyckorike för alla, trots alla ideologiers löften, kan det vara bra att besinna sig.

Senecas åsikt

Lite med anledning av gårdagens text.

"Nej, vi ha icke för liten tid oss tillmätt, men vi förslösa för mycket af den. Lifvet är tillräckligt långt, och äfven för de största verks fullbordan är vår tid riklig nog, blott den i sin helhet blir väl använd. Men där den får flyta hän i vällefnad  och slarf, där den icke användes för något förnuftigt ändamål, då märker man en gång, när den obevekliga timmen slår, att den tid, hvars förrinnande man ej lade märke till, nu är och förblir förfluten."

Lucius Annaeus Seneca: "Om lifvets korthet" (övers. Johan Bergman. Stockholm: Björck & Börjesson, 1912.

Jag läser Seneca, inför en ny tröskel

Än kan jag väl inte liknas vid den barkelösa ek, men...

Nu närmar jag mig än en gång en tröskel i livet. Jag kommer in i ett nytt rum. Ännu en dörr kommer att stängas bakom mig. Och gå i lås. Obönhörligt.

Jag känner mig inte riktigt hemma här än.

Alltså läser jag den gamle stoikern Seneca. Han inleder "Om lifvets korthet" så här:

"De dödliga klaga så allmänt, käre Paullinus, öfver naturens karghet emot oss. Vi födas, heter det, till en så kort tids tillvaro, och de stunder, som förunnats oss, förrinna så hastigt. Ja man tycker, att med ganska få undantag lifvet öfvergifver oss, medan vi ännu som bäst tillreda oss för att lefva."

Men Seneca menar att vi alls inte har för kort tid på oss att leva. Livet är långt, om man förstår att bruka det, till förnuftiga ting och till att odla sin själ och till att ta del av världens samlade vishet.

Men de flesta av oss bara förslösar tiden. Låter den flyta hän "i vällefnad och slarf".

Och vad gör jag? Kanske som de flesta:

"De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon plan alls, utan medan de gå där slöa och vacklande, griper dem döden."

Kanske tillhör jag inte

"...de särskilda dagdrivartyperna, sådana som förnöta sitt lif med brädspel eller bollspel eller med besväret att steka sin kropp i solen..."

Snarare kan man hitta mig i en annan kategori:

"Och hvad sådana människor beträffar, hvilkas tid upptages af att inhämta och publicera värdelöst vetande, kan man ju utan att befara någon motsägelse våga det påståendet, att de under ett mödosamt arbete ingen nytta göra."

Seneca lämnar mig kanske inte någon direkt hjälp eller tröst. Men lite av eftertanke, och det är gott nog så.

Om jag inte snubblar på den där tröskeln så återkommer jag här om några dagar.

**

Lucius Annaeus Seneca: Om lifvets korthet. Om lifslycka - Om själens ro - Valda bref.

Svensk öfversättning med en inledning om Senecas person och filosofi af Fil. D:r Johan Bergman. Stockholm: Björck & Börjesson, 1912. (Berömda filosofer II)