Alf Hornborg: "Nollsummespelet"

Nu glöder den gamla lönnen i höstfärger och löven börjar falla.

Sen i våras har jag haft Alf Hornborg: "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015) stående oläst i hyllan. Nu när jag har mer tid har jag läst den. 

Författaren gör inledningsvis tre antaganden om sina tilltänkta läsare. De är allvarligt oroade av vad mänskligheten gör med biosfären. De är allvarligt oroade över den globala, ojämna fördelningen av pengar, teknik och makt. De är övertygade om att det konventionella tänkandet kring dessa frågor inte räcker till och inte kommer att leda till hållbar utveckling. Jag tror att jag uppfyller alla tre kriterierna. Inte så att jag har någon djupare kunskap, eller är mer insatt än vilken dagstidningsläsare som helst. Men vem drabbas inte då och då av tanken att vi är påväg mot något slags global miljömässig, social och ekonomisk kollaps? Att något slags gräns närmar sig. Och att den konsumtionsdrivna kapitalismen är boven. Och att man inte kan se något klart alternativ.

Alf Hornborg är kulturantropolog och sedan 1993 professor i humanekologi vid Lunds universitet. Jag läste för några år sedan hans "Myten om maskinen - essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och skrev om den här. En mycket tankeväckande läsning. "Nollsummespelet" är en fortsättning och en utvidgning av den förra boken. Här föreslår han en väg till ett förnuftigare samhälle.

Ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling har ett pris, menar Hornborg. Världen är inget outtömligt ymnighetshorn. Vi är kanske i slutet av epoken med fossilt bränsle. Vi är kanske i slutet av industrisamhället som vi känner det. Vad som sker är ett flöde av resurser från en pol till en annan. Och det är den rika polen som har råd med avancerad miljöteknik. Teknologisk rationalitet är inte skild från global resursfördelning.

Jag är inte kunnig nog att bedöma om eller i vilken mån Hornborg har rätt. Och jag kan inte sammanfatta boken bättre än författarens egen avslutande sammanfattning, som jag därför citerar här nedanför. Men om han har rätt så är vi fångna i en industriell-teknisk-kapitalistisk logik som gör det mycket svårt att se något annat än vad systemet tillåter oss att se. Och att vi - som kapitalets herrar eller konsumerande fotfolk eller svettfabrikernas låglöneslavar - är på väg käpprätt åt helvete.

"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden.
Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen".
De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." 

(s. 285-286)