Några rader om Thorsten Jonsson

Thorsten Jonssons (1910-1950) författarskap är inte omfattande. Ett par diktsamlingar, de båda novellsamlingarna "Som det brukar vara" (1939) och "Fly till vatten och morgon" (1941), romanen "Konvoj" (1947) och en postumt utgiven novellcykel "Dimman från havet" (1950).

Men han är, om än idag ganska bortglömd, en av den svenska litteraturens klassiker.

"Om man eldade upp alla de böcker Thorsten Jonsson skrev, redigerade och översatte, och sedan petade i askan, skulle man finna några metalliskt klingande bokstäver. Satte man samman dem skulle de bilda ett ord: kvalitet." *

När jag härom kvällen sökte efter läsning som kunde stilla mitt oroliga sinne, som kunde få mig att försjunka i långsam, djupt koncentrerad läsning, något jag så länge saknat denna iskalla pandemi-vår,
tog jag fram den här volymen med Thorsten Jonssons samlade noveller, gediget inbunden, utgiven 1955 i serien Bonnierbiblioteket. Och jag blev inte besviken.

Thorsten Jonsson spelade en stor roll som introduktör och översättare av amerikaner som Ernest Hemingway, William Faulkner, Erskine Caldwell och andra.  Och det är i den traditionen han skriver, "hårdkokt", sparsmakat, inte ett ord för mycket, men samtidigt med en inlevelse och förståelse för de livsöden han skildrar. Novellerna i "Som det brukar vara" utspelar sig i Jonssons lantliga västerbottniska hemtrakter, medan "Fly till vatten och morgon" handlar om brott och brottslingar, i en del fall med verklighetsbakgrund.

Novellen "Fly till vatten och morgon", i samlingen med samma titel, är en av de bästa noveller jag vet.

Den inleds med att en man hastigt lämnar ett hus genom en vit grind, något har hänt där, men man får inte veta vad som hänt. Han vågar inte se sig om, han rusar genom skogen, på flykt. Han vill till vatten. Han hör en koskälla, han följer en stig, hjulspår, han kommer fram till en gård. Han är törstig. På en bänk står två bleckhämtare som lyser i skymningen. De måste innehålla mjölk, tänker han och lyfter locket på den ena och ser något svart, hembryggt öl, tänker han och dricker. 

"Han drack i långa drag och ölet hade en egendomlig mjuk smak, en tjock smak som blev klibbig när han druckit en stund, och han tog hämtaren från munnen och andades, och när han andades in hade han en klibbig värme i munnen och hela magen var full av något varmt, och hans kropp hade återfått sin verklighet och ville inte förena sig med det varma och klibbiga som låg i hans mage. Han tittade ner i hämtaren och såg att vätskan lämnat ett brett spår som en bottensats, och plötsligt kände han att han druckit blod."

Han spyr upp blodet. "När han kräktes kom det på kläderna, och han hade inte fått blod på kläderna förut." Han stöter på en bäck och lägger sig ner och dricker, ligger på mage och låter vattnet strömma in i munnen. "Och innan han hunnit upp började han se vad som hänt i huset ovanför den vita grinden, och han reste sig upp och började gå utan att se åt sidorna."

Han följer bäcken och kommer till vattnet, till en sjö. Han är trött, alltför trött. Han vill sova.

I skymningen bland strandtallarna ligger en stor älgtjur. Han känner ingen rädsla. Älgen ser på honom. Han går fram, darrande av trötthet.

"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."

Han vaknar av att älgen reser sig och går. Han är framme vid vattnet och det är morgon.

* Sverker Sörlin citerad från Per-Olof Erixon: "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap." Carlssons, 1994.