Nyårsafton med Seneca

Jag upptäcker att om jag skriver ytterligare ett inlägg här, så blir det det 27:e för året och att jag därmed tangerar förra årets antal. Ytterligare ett bottenrekord, alltså. Som säger något om mig. Liksom dessa ord från en av mina lärare, stoikern Seneca:

"De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon plan alls, utan medan de går där slöa och vacklande, griper dem döden."

Jag är för gammal för att avge nyårslöften och ser på det nya året utan större förhoppningar. Krigen kommer att fortsätta. Men också motståndet. Och hur ska jag kunna hålla yngsta barnbarnet i famnen utan att känna åtminstone en strimma av hopp?

Och på tal om framtiden så skriver Alf Hornborg en tankeväckande och kanske provocerande artikel idag på DN.Debatt:  https://www.dn.se/debatt/gron-teknik-kan-inte-radda-var-livsstil/:

"Världen ska ställa om till en grönare, mer klimatvänlig tillvaro. Under tiden blundar vi för obekväma sanningar om till vilket pris, och vem som får betala. Vår teknikutveckling bygger på att vi förskjuter miljöbelastningen utom synhåll – och den kan därför bara bli tillgänglig för en privilegierad del av mänskligheten."

Tyvärr kräver läsningen prenumeration. Jag har läst några av Hornborgs böcker på svenska, som artikeln sammanfattar, bland annat "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), och skrev om den kan du läsa HÄR. 

Så, nu avslutar jag det här året.

Något får mig att inte ge upp

Vi fick i alla fall några dagar med rejäl kyla, sol från en intensivt blå himmel, gnistrande ljusreflexer från snön. Promenadväder. Men lagom till nyårshelgen kom töväder, regn och smutsiga snörester. Den vanliga västkustvintern. 

Två månader har gått sen jag slutade skriva här, av bristande motivation. Jag vet inte om jag egentligen samlat ihop någon motivation. Men jag gör ändå ett försök att återuppta mina anspråkslösa anteckningar.

Något får mig att inte vilja ge upp.

Jag ska inte redovisa de två månadernas läsning, bara nämna tre höjdpunkter. Först Eyvind Johnsons "Hans nådes tid", som så länge stått oläst i hyllan (eller läst någon gång, men glömd...), en storslagen historisk roman som utspelar sig under 700- och 800-talet i Karl den stores jätterike, där den totalitära makten styr människors öden. Något helt annat än modern autofiktion.

Alf Hornborg fortsätter i "Kannibalernas maskerad - pengar, teknik och global rättvisa" (Daidalos 2021)

att undersöka mekanismerna bakom den rika världens välstånd, hur globaliseringens skenbart jämlika handel innebär att kolonialismens utsugning fortlever i andra former och hur pengar och teknik "fungerar som raffinerade metoder för att tillägna sig andra människors tid och naturresurser". Ingen bok att läsa om man vill se ljust på vår framtid. Men jag läser ändå, av något slags inre tvång.

Och så Kerstin Ekmans nya berättelse "Löpa varg" (Bonniers 2021). Om en pensionerad jägmästare som möter en varg i skogen och tvingas tänka om när gäller jakt och överhuvud taget i sitt förhållande till naturen och det vilda. Och om någon kan trovärdigt ge röst åt en åldrande mans inre liv så är det Kerstin Ekman. Appropriering eller inte.

                                                            Det har funnits snövintrar.

Priset för vår konsumtionsnivå

Candide och hans tjänare Cacambo förfäras när de i den holländska kolonin Surinam träffar på en svårt stympad neger liggande på marken, väntande på sin husbonde, den store köpmannen herr van den Dur. Det är slavägaren som stympat honom, "efter bruket här hos oss. [...] När vi arbetar i sockerbruken och råkar låta kvarnstenen krossa ett finger på oss hugger man av oss hela handen; när vi försöker fly hugger man ena benet av oss. Jag har undergått bägge delarna. Det är för det priset ni äter socker i Europa."

Jag kom att tänka på Voltaires "Candide" när jag läste en krönika av Alf Hornborg i OLM - Ordfronts litterära magasin (december 2019) med titeln "Elitens lögner leder till undergång".
Det är ingen text som man läser och sen lägger undan och glömmer. Den har legat i hyllan en månad nu och väntat på att jag ska skriva om den.


Ingen elit i världshistorien har uppfattat sitt välstånd som baserat på exploatering. Det har bara varit tingens naturliga ordning. Given av Gud eller Marknaden.

Västvärldens medelklass är en elit globalt sett, en privilegierad minoritet vars konsumtionsnivå som om den vore tillgänglig för alla människor i världen skulle kräva fyra planeter.

Idag, menar Hornborg, är världen sammankopplad i ett enda ekonomiskt system. Under modernitetens guldålder, 1950- och 60-talen "kunde den växande medelklassen upprätthålla föreställningen att den hade 'utvecklingen' att tacka för sitt välstånd. De stora klyftorna mellan Europa och Afrika betraktades som skillnader i tiden snarare än i det globala rummet."

Framtid såg ljus ut. Vi skulle hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas. Men nu ser vi att klyftorna fördjupas och att hoten mot de ekologiska livsvillkoren förvärras.

"Särskilt i det globala Nord", skriver Hornborg, "har medelklassen hamnat i en återvändsgränd, trängd mellan höga ideal och allt mer plågsamma insikter om hur vår levnadsstandard bygger på exploatering och ohållbar resursanvändning, och fattigdom, i Syd."

"Framtidens historiker kan komma att fästa sin uppmärksamhet vid att just den medelklass som genom sin höga konsumtion och rörlighet bidrog mest till exploateringen av Syd och den globala uppvärmingen var den mest högljudda förespråkaren för global solidaritet och hållbarhet. I stället för att förändra sin egen materiella roll i världen valde den att fokusera på vad som sades."

Det finns ett pris även för vår konsumtionsnivå. Men det är inte vi som betalar det.

François Voltaire: Candide eller Optimisten. (översättning av David Sprengel. Forum, 1975)

                                                                            *

                                                                                
Alf Hornborg är kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
På svenska finns utgivna "Myten om maskinen - Essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015).

Jag har skrivit några rader om dessa intressanta böcker, HÄR och HÄR.

Alf Hornborg: "Nollsummespelet"

Nu glöder den gamla lönnen i höstfärger och löven börjar falla.

Sen i våras har jag haft Alf Hornborg: "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015) stående oläst i hyllan. Nu när jag har mer tid har jag läst den. 

Författaren gör inledningsvis tre antaganden om sina tilltänkta läsare. De är allvarligt oroade av vad mänskligheten gör med biosfären. De är allvarligt oroade över den globala, ojämna fördelningen av pengar, teknik och makt. De är övertygade om att det konventionella tänkandet kring dessa frågor inte räcker till och inte kommer att leda till hållbar utveckling. Jag tror att jag uppfyller alla tre kriterierna. Inte så att jag har någon djupare kunskap, eller är mer insatt än vilken dagstidningsläsare som helst. Men vem drabbas inte då och då av tanken att vi är påväg mot något slags global miljömässig, social och ekonomisk kollaps? Att något slags gräns närmar sig. Och att den konsumtionsdrivna kapitalismen är boven. Och att man inte kan se något klart alternativ.

Alf Hornborg är kulturantropolog och sedan 1993 professor i humanekologi vid Lunds universitet. Jag läste för några år sedan hans "Myten om maskinen - essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och skrev om den här. En mycket tankeväckande läsning. "Nollsummespelet" är en fortsättning och en utvidgning av den förra boken. Här föreslår han en väg till ett förnuftigare samhälle.

Ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling har ett pris, menar Hornborg. Världen är inget outtömligt ymnighetshorn. Vi är kanske i slutet av epoken med fossilt bränsle. Vi är kanske i slutet av industrisamhället som vi känner det. Vad som sker är ett flöde av resurser från en pol till en annan. Och det är den rika polen som har råd med avancerad miljöteknik. Teknologisk rationalitet är inte skild från global resursfördelning.

Jag är inte kunnig nog att bedöma om eller i vilken mån Hornborg har rätt. Och jag kan inte sammanfatta boken bättre än författarens egen avslutande sammanfattning, som jag därför citerar här nedanför. Men om han har rätt så är vi fångna i en industriell-teknisk-kapitalistisk logik som gör det mycket svårt att se något annat än vad systemet tillåter oss att se. Och att vi - som kapitalets herrar eller konsumerande fotfolk eller svettfabrikernas låglöneslavar - är på väg käpprätt åt helvete.

"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden.
Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen".
De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." 

(s. 285-286)

Länktät notis

Noterar att DN:s recensent Sverker Lenas nu läst Alf Hornborgs "Myten om maskinen".

Och Jan Berglin i Svd!?