fredag 24 juni 2022

Midsommarafton i antropocen

Midsommaraftons förmiddag. I morse när jag gick en sväng med kikaren var det dagg i gräset. Råkorna skränade. Rödstjärtsparet var i farten. Nu är det redan tjugofyra grader varmt. Kanske blir det trettio, om man få tro på väderleksrapporten. Midsommarlunch hos äldste sonen väntar, så jag tar det lugnt. 

Annars präglas mina dagar av trädgårdsarbete och alla sysslor som boende på landet för med sig. Jag kan rentav säga att jag låter mig försvinna in i det praktiska arbetet. Kanske ett slags flykt. Jag läser inte så mycket. Och nyhetsmedierna gör mig bara dyster.

Putins angreppskrig mot Ukraina fortsätter och även om västländerna bidrar med vapen och poserande ledare på besök, så kommer sannolikt den ryska urskiljningslösa förstörelsen av städer och byar att fortsätta tills de ukrainska motståndet inte förmår hålla stånd längre. Vad blir resultatet? 

En aspekt av de många krigen tar Sverker Sörlin upp när han skriver i "Antropocen - en essä om människans tidsålder" att: 

"Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst som kommer att vara kvar efter oss." 

"Tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten. En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineral i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Phu, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas liv offrades där inte längre är kända av någon kommer massmördandets molekyler fortfarande att flöda stilla genom jordskorpans översta skikt för det vi ännu kallar mänskligheten."


                                                        Den flitiga rödstjärtshonan.


lördag 18 juni 2022

Rödstjärt och slåttergubbe

Vi har två, kanske tre rödstjärtspar kring huset. Ett av paren har hittat sin bostad inne i magasinet, med hackspettens hjälp. Det är en tät trafik med mat till ungarna, från morgon till kväll. 





Härom dan gick vi i en restaurerad gammal betesmark med massor av slåttergubbar, en art som trivs just i gamla, ogödslade naturbetesmarker.





torsdag 2 juni 2022

Livstecken

Ryktet om Den långsamma bloggens död är falskt. Den bara vilar. Här kommer ett livstecken. 

Jag har tillbringat några dagar på Öland, med botaniskt och ornitologiskt kunniga vänner. Det var lärorika dagar. Orkidéer jag inte visste fanns, som Krutbrännare. Och nya kryss på fågellistan: Ägretthäger, Ängshök, Prutgås.

Vi vandrade mitt ute på Alvaret, och i Dröstorps naturreservat fanns resterna av denna gård, övergiven i slutet av 1800-talet. Ett tunt lager jord på kalkstensgrunden gjorde det möjligt att odla och beta. 


Läsandet är det inte mycket med. Dagarna fylls av annat. Annat, som i Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat.

I brevlådan när vi kom hem låg i alla fall en glad överraskning, det nya numret av tidskriften Essä.
Denna gång med Baltzar Bogislaus von Platens ”Afhandling om canaler genom Sverige med särskildt afseende å Wenerns sammanbindande med Östersjön” från 1806 som källtext.

Det kändes som att få en present: tidskriften i det vadderade kuvertet låg inbäddad i vackert presentpapper.