Sommaren då jag blev gammal

Sommaren 2024 var sommaren då jag blev gammal. Jag har fått lära mig att hantera flera av de krämpor som, om man har otur, följer av åldrandet. Nu är det här inte platsen för detaljer. Inte heller för gnäll. Jag är ju inte direkt ensam om besvärligheterna och borde tvärtom glädja mig åt detta tillfälle att fördjupa mig i den stoiska livshållningen, som jag så ofta återvänt till.

Det har varit klent med läsning på sistone, men en bok som jag nu läser långsamt och omsorgsfullt är Hannah Arendts klassiska "Totalitarismens ursprung" (Daidalos, 2020). Jag läste det engelska originalet för många år sedan och att döma av alla understrykningar var det en engagerad läsning. Men man glömmer... Nu har jag läst de första delarna, om antisemitismens historia och den klassiska imperialismen. Återstår det mest intressanta, den moderna totalitarismen, den nazistiska och den kommunistiska. Det är ingen enkel text, analyserna är långa och vindlande, ibland tappar jag tråden. Kanske var jag klokare för många år sedan.

Varför läsa om? Inte bara för att Arendt är en av de betydelsefulla tänkarna, utan också för att gå i spåren av ett livs läsande och att möta sig själv och känna igen sig själv, eller inte.

I korthet

"En trögtänkt långsamläsare" - det är så jag presenterar mig. Aldrig har det stämt bättre än denna kyliga april. Jag läser lite och långsamt och tänker lika trögt och långsamt, om alls. Att skriva ett blogginlägg av något slags allmänt intresse verkar helt oöverstigligt. 

I korthet läser jag: 

En roman av Klas Östergren som jag missade när den kom 2022, "Större trygghet aldrig fanns", en "mardrömsbild av den sociala ingenjörskonsten", av normal östergrenklass.

En alldeles ny bok av Kenan Malik: "Inte så svartvitt: en historia om ras från vit överhöghet till identitetspolitik" (Daidalos 2024).  Dvs jag har bara läst första delen, om rasbegreppets historia.

Peter Englund: "Paradoxmaskinen: kritik 1990-2020" (Natur och kultur 2024).

För övrigt tror jag att detta år kommer utvecklingen i världen att gå från illa till värre.

Trots allt har stararna flyttat in i bohålet i den gamla lönnen

Vattenljud

Jag gick ner till Gamla stenbron över Törlan och stod en lång stund och såg vattnet strömma och lyssnade till tystnaden. Jag ville få lite lugn. Vinden från nordost kändes knappt. Inga fåglar. Trädens grenar svarta. Motorvägen hördes inte, jag bara såg den ständiga raden av fordon. Vattnets porlande runt stenarna på båda sidor av bron var en del av tystnaden. Samma ljud hela tiden. En upprepning, ett stilla, egentligen obeskrivbart ljud. Ständigt växlande, ändå ett och samma. Ett ljud som efter en stund nästan var det enda som fanns, och som tystade alla oroliga tankar. 

                                                                    

                                                                    Under vårfloden

Återhämtning

Som konvalescent efter influensan från helvetet återhämtar jag mig genom att ta kikaren och gå

långsamma rundor i skogen här hemmavid. Det var nästan chockartat att kliva ut i den grönska jag bara sett genom fönstret. 

Jag lyssnar till bofink, gransångare, lövsångare och till en taltrasts makalösa improvisationer. Det är en terapi så god som någon.

De är här nu: gärdsmygen, större hackspett, steglitsen, svarthättan, rödstjärten och andra. Härom dan stod tre par tranor ute på vallen.  De rörde sig oroligt när jag kom för nära. Sen lyfte de och steg  i vida svängar upp till de rätta vindarna och försvann mot norr. 

Och i går morse såg jag de första ladusvalorna. 

Det är dags att sätta igång med det försummade vårbruket. Eller åtminstone trädgårdsbruket.

En sommarkväll i antropocen

Jag gömmer mig i grönskan. 

Ja, inte bokstavligt. Men när jag sitter ute i trädgården och läser på kvällen och lyfter blicken från boksidan omges jag av det gröna. 

Gräsmatta, rabatter, buskar, de höga träden, askar, lönnar, kastanjer, blodbok och där borta betesmarken med de gamla ekarna. En djup grönska ännu, även om några av sensommarens och höstens nyanser har smugit sig in. 

Den blå himlen vitnar när ljuset sjunker. Molnen rör sig långsamt. Solljuset lågt över Sandgärdets mogna råg. Det finns en trygghet i detta att omslutas av grönskan. Att andas med grönskan. Det är en stillhet som jag gärna söker mig till.  

En sommarkväll i antropocen. 

Varför jag inte skriver

Jaså? - jaha, så den här sidan laddas forfarande ner, trots att jag inte har skrivit något på länge. 

När jag nu skriver så är det bara för att förklara varför jag inte skriver. Hela den här pandemivåren och sommaren har jag haft en känsla av att det här är ett tillfälligt uppehåll, ett slags undantagstillstånd, en tid att bara vänta ut normalitetens återkomst. 

Nu börjar jag mer se detta som en illusion. Att det är lika bra att inse att normalitetens tid är förbi. Utan att  närmare precisera eller gå in på detaljer så tror jag att "allting" bara kommer att bli värre. Läsningen av en morgontidning, vilken dag som helst, är nog bevis för den saken.

Under den här tiden har jag väl läst en och annan bok, tänkt en och annan tanke, men att formulera något vettigt och för andra läsvärt, nej, om jag någonsin haft förmågan, så har jag den inte nu.

Mina dagar fylls av praktiska ting. Vi har installerat jordvärme och återställande av trädgård och altan har tagit tid. Målning, snickrande, reparationer. Vi umgås med barn och barnbarn, vandrar med vänner i det halländska landskapet, upplever naturens förändringar. Det är ett gott liv.

Nu, tisdag kväll, efter en varm och solig dag, vitnar himlen långsamt och luften blir svalare. Den stora lönnen har börjat skifta färg. Kastanjerna faller till marken. På fälten är skörden bärgad och plöjningen påbörjad. Kommer hösten att bli som höstarna brukar bli, kommer ett annat, klarare ljus, en stillhet, ett lugn?

Om någon nu undrat

Bloggen ligger i träda. Jag har för mycket att göra. Jag har varit hantlangare åt grävaren när vi installerat jordvärme. Och så har jag av en mycket energisk äldre släkting dragits in i ett släktforskningsprojekt. Som trots min inledande skepsis blivit allt mer intressant. Det blir inte mycket tid över. Om någon nu undrat.

Inget är sig likt, fastän allt är som vanligt

Inget är sig likt, fastän allt är som vanligt - naturen, skogarna, träden, stigarna där vi går, trädgården där vi arbetar, våren som kommer med kyliga nätter och soliga dagar. 

Nej, inget är sig likt. Barn och barnbarn på behörigt avstånd eller via FaceTime, inköp i affären klockan sex på morgonen, pensionärstid. Ett minimum av besök ute i samhället. Inställt umgänge.


Samtidigt oron och rädslan, även om vi som pensionärer boende på landet är drabbade på det mest skonsamma sätt som kan tänkas - hittills. Men vi lever ju i världen. Vad händer i Afrika, i Latinamerika? Vad händer med den globaliserade världsekonomin? Vad händer med miljöarbetet? Allt är osäkert. 

Jag fortsätter med hemmaträningen. Och läser Virginia Woolf.

   

Lars Gustafssons sista roman

Kastanjer faller redan från de stora träden vid gårdsplanen. Lönnarna skiftar långsamt färg och en sträng nedfallna löv har samlats i kanten av gräsmattan. Jag körde in ved i går morse och eldade; nattkylan hade satt sig i väggarna. Även om det plötsligt blev varmt idag så är det ingen tvekan om att hösten är här. Hösten, som både är en tid då jag ser tillbaka och jämför förhoppningar och utfall, en tid då det är lämpligt att begrunda summan under ett tillfälligt slutstreck och börja på nytt. En tid för försoning och för att gå vidare.

I år är det inte riktigt så. Det är inte bara en envist seg förkylning som gör att jag fastnat i ett tillstånd där tiden bara rinner undan, där inget vettigt blir gjort, där jag slarvar bort hela dagar i tidsfördriv.
Jag tycker inte om mig själv. Jag skäms, jag läxar upp mig själv - lönlöst.

Lars Gustafssons postuma roman, "Dr Weiss sista uppdrag" (Norstedts 2019), stod flera dagar oläst i hyllan. Nu har jag i alla fall läst, och läst om. Det är en fascinerande berättelse, och det särskilt om man är något bevandrad i Lars Gustafssons författarskap. Boken är en ekokammare. Bara det att det första kapitlet i boken, märkligt nog med titeln "Sista kapitlet", med ett fåtal förändringar, är identiskt med en novell i samlingen "Förberedelser till flykt och andra berättelser" från 1967, där med titeln "Slutspel i Whorfington - sista kapitlet i en imaginär roman". Som om denna imaginära roman först nu blivit skriven.

Dr Weiss uppdrag, oklart av vem det är givet, är att återfinna Järnkronan, Fredegesiusbrödernas "intelligensförstärkare", som ger innehavaren överlägsen kunskap, men också insikt om den mänskliga existensens totala intighet.

I denna filosofiska fantasyroman för uppdraget Dr Weiss på de mest osannolika vägar, bakåt och framåt i rumtiden, genom närmast hallucinatoriska miljöer och till förindustriella men också mycket avancerade kulturer; han möter faror och hinder och ställs inför gåtor. Här känner man igen många av Lars Gustafssons teman, matematiska och naturvetenskapliga spekulationer, dubbelgångare, minnespalats, luftfarkoster.

Lars Gustafssons sista roman. Jag ställer in den i hyllan, sist i den långa raden. Det känns vemodigt.

Ytterligare några notiser ur vardagen

Vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag ett inlägg med den både pretentiösa och opretentiösa titeln "Vändpunkt. Några notiser ur vardagen", med anledning av att jag slutat arbeta och skulle bli pensionär.

Det vardagsliv som glimtar fram i inlägget är det vardagsliv som jag fortfarande lever.
Fyllt av praktiska ting och göromål som följer av att bo på landet. Promenader bort till beteshagen, iakttagelser av djur och natur och odling och årstidernas växlingar. Läsning, givetvis, om sommaren gärna i den stora blodbokens skugga. Umgänge med barn och barnbarn och goda vänner. Motion och träning som åtminstone periodvis utövas regelbundet. Och i görligaste mån tid till självvald ensamhet, utan vilken jag skulle ha svårt att leva.

Ett liv präglat av vanor. Vanor om vilka Lars Gustafsson skrev att det är av dem vi består: "Och man kommer att minnas oss // som en knippe utav vanor. / Och inte den de bodde hos." Många ser vanor som stelbenthet, som inskränkthet, oförmåga till förändring. Jag trivs i vanornas lugna rytm, där förändringar kan ske långsamt, eftertänksamt.

Och så detta om att jagas av tidens knapphet. Jag skrev att jag aldrig varit riktigt vän med tiden och att det var dags att göra något åt detta. Hur har det gått? Sådär. Jag hinner fortfarande inte med allt jag vill göra. Och mina återstående dagar är färre. Men jag har nog lite lättare att acceptera nödvändigheten av att skjuta upp saker och kanske rentav strunta i dem. Om det nu beror på klokskap eller åldrandet vill jag låta vara osagt.

Den större värld som omger min vardagsvärld är däremot inte densamma som för fyra år sedan. Allt tycks mörkare än på mycket länge. Konsumtionskapitalismen härskar och i sin dödsdrift sprider den sina metastaser till varje vrå av världen. Ingen kommer undan. Obönhörligt är vi på väg mot något slags - undergång? Om man får tro klimatforskarna så är det så. Att det handlar om drastiska förändringar på alla plan är det ingen tvekan om.

Vad gör jag för att vrida tiden rätt? Inte mycket. Går det att vrida tiden rätt? Tveksamt.

Kanske inte så konstigt då att jag har kommit att fördjupa mig i de hellenistiska filosofiskolor som satte sig före att hantera livets hårda villkor, epikuréer, stoiker. Deras olika praktiker lär oss att nå sinnesfrid genom att försonas med vår dödlighet och genom att inse att de ögonblick av liv vi lever är de enda vi har och att det inte tjänar något till att oroa oss över framtiden eller gräma oss över det förflutna. Vilket är lika lätt sagt som svårt att leva upp till.

Nästa rapport kommer (?) om fyra år.

Löken är skördad och ligger på tork i solen, mellan regnskurarna.

Stenarna bidar sin tid

Sex minus i morse. Till en början sol, glitter i det frostiga gräset och ett varmt ljus i rummet, över bokryggarna. Sedan mulet, lite varmare, men fuktigt gråmulet och inget ljus. 

Jag är fortfarande trött. Tvingar mig själv till lite utejobb för att få frisk luft. Går bort till beteshagen och talar med mina vänner stenarna. De kan konsten att bida sin tid. De låter sig inte oroas.

Och än är det inte senvinter! Jag skulle behöva en spökskrivare. En stand-in. En vikarie.

Har börjat läsa Gunnar D Hanssons "Tapeshavet" (Bonniers 2018). 

Några rader om vad jag gör och vad jag läser

Äntligen några rader här. Vädret har blivit normalt och livet går sin gilla gång. Det grönskar igen och mycket har fått en andra blomning. Blåklockorna är fler nu än tidigare. Än är det bara färgskiftningar i alléns lönnar. Igår eftermiddag satt jag ute vid växthusväggen och läste i solen, efter att ha jobbat med röjsåg halva dagen. Jag kan inte klaga över min tillvaros villkor. Inte ens över att vildsvinen lämnat sitt gömställe ute i majsfältet och roat sig med att plöja upp en bra bit av en gräsmatta. Efter att jag satt upp elstängsel har de inte synts till.

Vad jag möjligtvis kan klaga på är att jag inte läser ordentligt och inte heller förmår att skriva några blogginlägg. Lite kan jag nog skylla på den varma sommaren. Men nu är det snart höst.  I grunden finns en rastlöshet och en bristande koncentrationsförmåga som irriterar mig. Ändå, vad hjälper det att klaga på sig själv?

                                                                        *

Jag har en faiblesse för civilisationskritiker. Det är goda tider för sådana nu när vi lever under antropocen och det kanske verkligen är sent på jorden.
Slumpen visade mig vägen till en civilisationskritiker som jag inte läst tidigare.

Sten Selander, (1891-1957), var poet, litteraturkritiker, essäist, botaniker, med mera och medlem av Svenska Akademien. Jag vet inte så mycket om honom, men Martin Kylhammars biografi är på väg till min brevlåda. Nu läser jag "Mark och rymd", ett urval av Selanders essayer.

Selander skriver om landskapet, om odling, om växter, djur och människor. Om förändring och utveckling. Det är trettiotal och fyrtiotal. Essäerna har titlar som "En uppsvensk landsväg", "En gammal trädgård" och "Epikuros i Lappland". Han har djupa kunskaper om naturen i vid mening.
Under allt finns en kritik av och en skepsis mot moderniteten och industrisamhället. Stilen är både stillsamt lyrisk och fackkunnigt detaljerad, ändå anspråkslöst vardaglig.
Jag läser gärna texter som dessa, även om mina fackkunskaper är ytterst bristfälliga. Det är naturligtvis ett slags eskapism. Att förflytta sig till en helt annan tid och plats.

"Förvårsnatten står blå och ogenomskinlig över Skåne. En disig halvmåne hänger långt inne i dunklet söderut. Den får småsjöarna på andra sidan Våmbs ängar att blänka isigt silvervita och vattnet i Klingvallsån att myllra av glidande, ljudlösa reflexer. Men eljest är allt utplånat: inga stjärnor, inga konturer i den milsvida utsikten som gömmer sig någonstans framför oss, där vi sitter och huttrar på backarna nedanför Silvåkra och väntar på gryningen och vildgässen."

                                                                           *

Nu sitter jag ute i trädgården och skriver det här. Det är tisdag eftermiddag. Över mitt huvud silas solen genom blodbokens grenverk. En tillfällig varmfront har kommit in söderifrån och vinden är stark och nästan ljum. En kopp kaffe står på stolskanten. Ännu en timme kan jag glömma allt annat än det jag gör just nu. Jag vill inte vara någon annanstans, inte göra något annat. Efter ett tidigt pass på gymmet följt av arbete med röjsågen känner jag en behaglig trötthet i kroppen.

Så är det inte alltid. Ibland vill man bara fly.

Man kan resa, skriver Selander, "för att komma bort från den ångest och ovisshet, det medvetande om människornas kortsynta egoism och stupida ondska, som vi ibland måste frigöra oss från åtminstone för någon dag eller timme, om vi ska kunna uthärda och leva." 

Och fortsätter: "Men den djupaste vilan och läkedomen är dock försjunkandet i en natur, som är oss så förtrogen att alla dess sinnesstämningar får svar inom oss och ändå liksom all natur så väsensfrämmande att den för oss bort från oss själva."
                       
                                                                           *

Sten Selander: Mark och rymd. Ett urval essayer om svensk natur och bygd. Bonniers 1959.

"Många solar lyste"

Om jag till min natur alltid varit ambivalent, tvehågsen, öppen för omtolkningar och flexibel (eller en ryggradslös vindflöjel...), så märker jag också nu hur min upplevelse av denna märkliga sommar blixtsnabbt kan växla från den ena extremen till den andra.

Å ena sidan glädjen, dag efter dag av solljus och värme, underbara sommarkvällar som vi drömt om hela den kalla årstiden, kvällar i trädgården, samvaron med mat och dryck, stillheten med en bok i tystnaden.

Å andra sidan oron, när jag lyfter blicken - denna förfärliga torka, den brunbrända gräsmattan, de slokande växterna, höstfärgerna i trädens lövverk, björkarna som fäller blad. Och värre: halverad skörd eller missväxt, vallar utan återväxt, foderbrist, djur till nödslakt.

Och så skogarna som brinner. Är det ett resultat av obönhörliga klimatförändringar? Är det en bild av vår framtid?
                                                                    *

Jag läser nu Hans Isakssons bok "Werner Aspenström"(Natur och kultur, 2003) och parallellt med den Aspenströms "Samlade dikter" (Bonniers, 2018)

Aspenström skrev många dikter baserade på drömmar. Här är en, ur samlingen "Hundarna" från 1954. En fruktansvärd dikt.

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.

Några rader för att dementera ryktet att jag lagt ner bloggen

Äntligen lite regn och normalt svenskt midsommarväder.
Maj månads högsommar var kanske bara ytterligare ett tecken på att tiden är ur led. Från klimatet till samhälle och politik.

Verkligheten har aldrig känts så overklig som nu. Är det ett ålderstecken?

Jag fortsätter att läsa bok efter bok på mitt ibland nästan maniska sätt. Vid slutet av en läsning uppstår en oro - vilken bok ska jag läsa sen? Eller så läser jag inte alls. Det finns ju alltid praktiska ting att ta itu med.
Förut läste jag och tänkte efter och skrev några rader här, nu kommer jag inte till skott. Tvekar. Försöker hitta ord, men ger upp. Och hur intressant är det jag försöker säga? Jag blir bara trött. Trött på mig själv. Ännu ett ålderstecken?

Om jag ändå eftersom jag nu är här ska nämna något om vad jag läst så är det t ex Gunnar Petterssons utmärkta "London - en berättelse om en stad" (Natur och kultur, 2018).
Det är just en berättelse om stadens historia och nutid och den som berättar vet väldigt mycket och berättar om det på ett sätt som bara den som vet mycket kan berätta. Stadssociologi och självbiografi på en gång. Och där finns den humor som vi trogna läsare av Gunnars blogg känner igen.

Kerstin Ekmans nya essäbok "Gubbas hage" (Bonniers, 2018) läste jag, okunnig som jag är, men fascinerad av hennes botaniska och naturvetenskapliga kunnande. Iakttagelser och reflektioner av flora och fauna blandas med klassisk och annan litteratur och allt mynnar ut i en mycket pessimistisk civilisationskritik. Jag fick vatten på min kvarn. Och så hennes fantastiska språk!

Vilket fick mig att tänka på att jag inte läst de fyra romanerna i sviten om Katrineholm, "Kvinnorna och staden" (1974-1983). Jag ägnade ett par veckor åt "Häxringarna", "Springkällan","Änglahuset" och "En stad av ljus". Det moderna Sveriges framväxt sett ur ett kvinnoperspektiv.

Se där, det blev några rader. Det blir nog fler.

Årets sista rader

Utanför fönstret virvlar några vilsna snöflingor runt i luften. Annars är allt stilla: blekt fjolårsgräs, kala träd, den ljust grå, tomma himlen. Gärdsgårdens stenar lika orörliga som alltid. Plötsligt ljud och rörelse: en flock gäss sträcker över Sandgärdet. Stillhet igen.

Jag borde skriva några rader här nu, innan... Ja, i alla fall innan också detta år är slut. Det tionde året som jag framhärdat med bloggen. Varför? Kommer jag att fortsätta? Jag vet inte.

För ett par år sedan frågade jag mig om jag var nöjd med det gånga året och svarade då att jag "med rimliga mått mätt" var nöjd. Vad är rimliga mått? Kanske att man inte kan mäta allt med samma mått. Samtiden kan inte mätas med bara ett mått. Om jag själv på det stora hela inte har något att klaga på, så lever jag som alla andra i den större världen och där var händelserna och tendenserna under året så mycket mer negativa än på länge att det är svårt att se några ljusglimtar eller känna något större hopp om en vändning. Så skrev jag då och så skriver jag även i år.

Men läsningen då, årets lästa böcker? När jag ser tillbaka så har jag läst en hel del, men skrivit mindre och mindre. Förmågan, kraften och kanske mest lusten att skriva har kanske inte helt försvunnit, men närapå. Det är tråkigt. Jag är inte nöjd med mig själv. Inte med något mått mätt.

Nu mörknar himlen och snöfallet tilltar. Det yr. Ekarna borta i beteshagen försvinner nästan. Snön lägger sig på gräs och stenar. Men mildväder är på väg, snöandet kommer att övergå i regn. Så kommer det här året att sluta. Få se vad som händer nästa år. Man vet aldrig.

Innesluten i läsandets magi

Kanske var det omläsningen av W. G. Sebalds "Austerlitz", där återberättade minnen spelar en central roll, som fick mig att stanna upp och ge akt på en minnesbild som plötsligt dök upp när jag råkade få syn på en trave äldre Bonniers litterära magasin från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, som har blivit liggande kvar i en av bokhyllorna på andra våning, hyllor som innehåller böcker som är på väg att lämna huset, men som av olika skäl ännu dröjer sig kvar. Minnesbilden är allt annat än glasklar. Den är inte ens någon bild, utan mer ett minne av en stämning, av ett sinnestillstånd.

Jag sitter och läser på vår balkong. Det är sommar, eller åtminstone mycket varmt. Jag sitter på en stålrörsstol med flätad plastsits och rygg. Balkonggolvet är målat i en ljusgrön färg. Kanske finns där också en plastmatta. Balkongräcket av blå korrugerad plåt. En balkonglåda med blommor. Det kan vara 1967. Eller är det 1968? Det som talar för det senare året är att jag förknippar situationen BLM och det äldsta numret i traven är från våren 1968. Jag är alltså 17 år. Mot de flesta sociala predikatorer har jag inlett en livslång bildningsgång, tillsvidare enbart som autodidakt, långt senare även genom universitetsstudier.

Om än minnets placering i tiden är oklar och bara ger en fragmentarisk bild av miljön, så finns min upplevelse av situationen, stämningen, ännu kvar i mig och det var den som traven med Bonniers litterära magasin nu väckte till liv. Jag hittar inget bättre sätt att beskriva den än att jag sitter där på balkongen och läser, innesluten i läsandets magi. Det är jag och boken (vilken minns jag inte) och det är inte bara en bok av papper och bokstävernas trycksvärta, det är en öppning till andra platser, tider och människor.

De här åren hade jag, av både inre och yttre skäl, successivt kommit att läsa alltmer avancerad skönlitteratur, naturligtvis med en av oerfarenhet och bristande kunskaper i många stycken ofullständig förståelse. (Å andra sidan förhåller det sig väl på samma sätt i dag?). Jag lånade mängder av dåtidens röda band från biblioteket på Engelbrektsgatan.

Jag måste ha drivits av starka krafter. En vilja att förstå världens obegripligheter. (Känslan av att, likt Obstfelder, ha hamnat "paa en feil klode"). Också en flykt från samma världs outhärdlighet. Läsandet både som ett verktyg och en tillflykt. Var det oerfarenheten och den bristande kunskapen som gjorde läsandet magiskt, till ett ständigt omtumlande upptäckandets äventyr? Numera händer det inte så ofta att denna läsandets magi uppstår. Men det händer. Och samma krafter driver mig.

Hur jag spelade bibliotekarierollen

De sista tjugoåtta åren av mitt arbetsliv hade jag en yrkesroll, bibliotekariens. Men jag lät den aldrig sammanfalla med mig själv. Jag klev in och klev ut, kan man säga. Oftast var det en roll jag gärna spelade och ofta spelade jag en viss roll för dem som jag mötte i den rollen. Det var nästan alltid ett roligt jobb.

Men det var en roll, en av många i livet, det var inte jag. Samtidigt tror jag att jag lyckades spela rollen på ett sätt som gjorde att jag själv var närvarande i rollen och att det märktes och att det var avgörande för hur väl kommunikationen med låntagarna lyckades.

Jag tror att det är viktigt att upprätthålla en reflekterande distans till sina roller  i tillvarons teater.

Jag kom att tänka på det när jag läser Montaigne, kapitel tio i tredje boken, "Om att hushålla med sin vilja".

"De flesta av våra handlingar är en fars. 'Hela världen spelar teater'. Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men då som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre ska man inte göra ett verkligt väsen, inte göra det främmande till något eget. Vi kan inte skilja mellan hud och skjorta. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat. Jag vet människor som byter form och substans och blir nya gestalter och varelser var gång de får nya ämbeten, och jag vet människor som gör sig till prelater ända in i levern och inälvorna och släpar med sig ämbetsvärdigheten ända in på dass."

Giuseppe Arcimboldo: Bibliotekarien, ca 1566

_________________________________________________________________________________
Michel de Montaigne: Essayer. Bok 3. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Introspektion

Idag på förmiddagen ägnade jag mig i bokstavlig mening åt introspektion.

Kallad till screening låg jag på en brits på röntgenavdelningen på Sjukhuset i Varberg och fick aortan, stora kroppspulsådern, undersökt med ultrajud. Jag smordes med varmt gel och genast när sköterskan förde givaren längs bröst och mage utbrast hon: "Vilken fin bild jag får!". Hon invände inte mot min hypotes att det berodde på att jag är så mager och eländig.

Hon vände skärmen mot mig och det var fascinerande att se in i sin egen kropp. Det pågår så mycket därinne, så många rörelser, flöden och invecklade livsuppehållande processer. Och vi märker dem egentligen bara när något går fel.

Aortan var jämn och fin, där fanns inget bråck. Och jag såg blodet regelbundet pumpas fram av mitt gamla trofasta hjärta. Hur många gånger har det slagit hittills? Kanske 30 miljoner*65 = 1950 miljoner gånger? Som alltid vid liknande tillfällen kände jag en viss eufori när jag med lätta steg gick mot bilen. En visserligen osannolik men skrämmande dödsorsak var eliminerad. Skrämmande: enligt sköterskan dör 50% vid aortabråck och 1000 avlider varje år i Sverige.
Återstår bara alla de övriga orsakerna, mer sannolika. 

Pensionärslivet i övrigt har även det stunder av introspektion, inte alltid några muntra stunder. Men jag ljuger inte när jag på frågan om hur det är svarar: toppen. Vissa dagar jagas jag visserligen av effektivitetsdjävulen och är missnöjd med mig själv, men de flesta dagar är jag nöjd med vad jag uträttat. Jag kommer väl att lära mig att inte sätta ribban alltför högt.

Det har varit en hel del utomhusarbete. Detta minskar nu hastigt med vinterns ankomst. Jag ägnar mycket tid år att läsa agrarhistoriska avhandlingar för min kurs. Ju mer man fördjupar sig i 1700- och 1800-talets omvandling av jordbruket och jordbrukarsamhället - och därmed det svenska samhällets omvandling från agrarsamhälle till industrisamhälle - desto mer intressant blir det.

Övrigt läsande har gått lite på sparlåga. Det har blivit lite för mycket spänningslitteratur. Men nu tar jag mig an en omläsning av Montaignes Essayer. Jag köpte Jan Stolpes nyöversättning i våras, just med tanke på pensionärslivet. Han kan lära oss alla en del:

"Vi är aldrig hemma, vi är alltid bortom. Fruktan, begär, hopp driver oss mot framtiden, berövar oss känsla och hänsyn för det som är och håller oss i stället upptagna med det som kommer att vara, till och med när vi själva inte är." (Bok 1, kapitel 3)

Källa: http://www.ijbem.org/volume3/number2/malmivuo/index.htm

Larsagården

Larsagården låg ursprungligen i Lustorp i Köinge socken i Halland. Gårdsbyggnaderna bildar en fyrkant med en gemensam gårdsplan för två bönder och med ett bostadshus från 1880-talet sammanbyggt med en klassisk ryggåsstuga från 1750-talet. 1958-1959 plockades den ner bit för bit och återuppbyggdes i Hallands hembygdsförenings regi vid Katrinebergs folkhögskola i Vessigebro, där man kan besöka den.

Bilden nedan visar de grova, vackra väggplankor som ligger i spår i de bärande stolparna i ett av uthusen, byggt i s. k. skiftesverk. Hur gammalt är virket? Kanske från träd som började växa på 1600-talet. Jag fascineras av detta trä som motstått tidens tand, generation efter generation.

För ett tag sedan stod jag och la handen mot det vackra träet och tänkte på min far som kanske en gång gjort samma sak.

Några år runt 1950 var gården på sin ursprungliga plats ett semesterboende för medlemmar i Hjärt- och lungsjukas förening i Varberg och min far arbetade som föreståndare. Jag har inga egna minnen av att ha varit där, men flera foton. Här ett från 1949. Min far dog innan jag lärde känna honom. Men att döma av bilden är jag min fars son.

Tillvarons twitterflöde

Jag hänger inte med längre i detta tillvarons snabba twitterflöde och dessa täta Facebookuppdateringar. Var det ett misstag av mig att ge mig in i denna värld av sociala medier? Var rentav bloggen det första misstaget?

För många länkar till förvisso ofta intressanta, men ännu mer ofta till inte så intressanta ting, ja till rent nonsens. Som tar av min tid. Den ständigt krympande. Uppmärksamhetssamhället tar för mycket av min uppmärksamhet.

Kanske är det bara så att jag inte passar in? Jag borde kanske inskränka mig till de gamla, osociala medierna? De tryckta böckerna, som bara kan läsas i en ensam läsares tysta rum, så som jag alltid gjort. Och förbli en relikt, en äldre art, snart på utdöende.

Det är ju bara att stänga av flödet! Ja, jag vet, men jag har ju också denna - olycksaliga - vilja att dela med mig av min läsning och mina tankar, denna hybris, denna inbilskhet. Jag är ju ändå i grunden en ganska social människa, som de flesta. 

Jag har försummat bloggen på sistone. Inte haft lust att skriva och inte haft förmågan när jag försöker. Inte så att jag inte läser, men det är inte så mycket som förr. Jag låter mig styras av impulser och det är i och för sig inte alltid dumt. Till all lycka tog jag nu senast fasta på Einars omdöme om Torgny Lindgren, som jag inte läst en rad av tidigare. Nu har jag läst "I brokiga blads vatten", "Hummelhonung", "Pölsan", "Till sanningens lov" och är mitt i "Ormens väg på hälleberget" - och det är bra, det är både skickligt berättat och mångbottnat. Men att skriva något om läsningen, nej det går bara inte.

Äldre twittrare?

Jag fikade med min vän kulturjournalisten häromdan.
Vi pratade om vår ungdoms läsning, om hur det var att läsa när världen öppnade sig för varje ny bok, när den ena svindlande upptäckten avlöste den andra. En värld som läsningen gjorde mer gripbar, den värld som nu förefaller alltmer ogripbar, undflyende, i upplösning.

Och hur det nu blir allt svårare att hitta läsning som öppnar på samma sätt som då. För att våra kvalitetskrav finslipats och är så mycket strängare? Eller för att vi (eller rättare sagt: jag, jag kan ju bara tala för mig själv) - hemska tanke! - förslöats, fördummats, tappat stinget, blivit tröga gamla stötar? Jag lämnar frågan öppen. Men jag ger mig inte. Jag börjar om. Snart.